En kick- och boxduell av sällan skådat slag

Så var jag där igen... Varför är min självkänsla fortfarande så låg trots all positiv bekräftelse jag får i mitt jobb och trots all kärlek från familj och vänner? Hur kommer det sig att det behövs så lite för att jag ska glömma alla goda föresatser om att vara "good enough" och acceptera mig själv för den jag är? Ett småkritiskt uttalande från en kollega, en negativ kommentar i en utvärdering och jag faller handlöst - blir liten och ledsen och grubblande igen. Värdelös.

Men idag upplevde jag något intressant. Det hände när jag tränade body combat, ett sorts kampsportsinspirerat konditionspass i grupp med influenser från bl.a. karate och kickboxning som jag ägnat mig åt de senaste tre åren. Här boxar och kickar man så svetten stänker utan att göra en fluga förnär och har jag några uppdämda aggressioner inombords när jag går dit så är de definitivt utagerade när jag går därifrån.

Först höll jag på där och sparkade och slog som vanligt. Den här gången såg jag för mitt inre en energitjuv i min omgivning, en man som bara vill se verkligheten ur sitt eget trånga perspektiv och gärna sparkar på mig och andra verbalt för att hävda sig själv - gissningsvis för att hans självkänsla är låg. Sparkarna blev hårda och slagen likaså. Så förvandlades plötsligt föremålet för min fiktiva våldsutövning till min egen dåliga självkänsla. Och jag riktigt såg den framför mig - som en stor oformlig klump som liksom krympte ihop till ett skrynkligt russin där på golvet framför mig.

Nu är jag inte fullt så naiv att jag inbillar mig att min självkänsla plötsligt blir enormt mycket bättre efter den här underliga upplevelsen. Jag om någon har ju insett att vissa förändringar måste man jobba med hela livet. Men jag tänker i alla fall leva i känslan så länge den varar.