Dagens ord

Hittade Emil Jensen i lattjolajbanlådan Spotify:

Ur Så får du mig ändå: Vem vill ha stolthet när man kan få den man vill ha?

Och så hela Jag tror att jag är nått och Inte vackrast i världen. Små goa pluringar.

Om hälso- och lyckosökandet känns som ett besök på Ullared finns vaccinet i Emils Stressa inte, oroa dig inte.

Good enough mothering

I senaste numret av Mama (11/09) identifierar jag ett återkommande tema som jag vet ger många av oss mammor huvudvärk och tunga tankar - den där mammaskulden som medför att vi aldrig tycker att vi är tillräckligt bra i vår föräldrarroll, trots att vi härjar och sliter för att tillfredsställa såväl arbetsgivare som telningar. Undrar om våra barns fäder lika ofta ägnar sig åt sådana funderingar?

I Mama är det dels skribenten och programledaren Ann Söderlund som har dåligt samvete för att hon under tre veckor lämnar barnen hemma för att delta i fyrans dokusåpa Kändisdjungeln. En annan som grubblar är vimmelreportern Lotta Gray som efter sitt cancerbesked förra året är orolig för att inte vara tillräckligt bra för sin son, i synnerhet som hon inte vet om hon bara kommer att leva några månader eller tills hon blir 90...

Min senaste mammaskuld infann sig när man häromsistens i media med oro konstaterade att en stor del av befolkningens barn äter frukost ensamma framför morgon-TV i stället för tillsammans med övriga familjen. Som jag bloggat om tidigare har vi valt bort griniga morgnar vid det gemensamma frukostbordet till förmån för lugna curlingmorgnar till Bolibompa, medan jag och min man i lugn och ro kan läsa morgontidningen i köket utan bråk om mat och för ljusa lampor.

Å andra sidan tror jag att just den här lilla skulden snart går över. Jag VET att jag är en bra mamma ändå, eller åtminstone har jag lärt mig att anamma begreppet "good enough mothering" som jag först hörde talas om för många år sen, den där gången när jag var på väg in i väggen bl.a. på grund av ständigt dåligt samvete - antingen för att jag var med mitt barn i stället för på jobbet eller på jobbet i stället för med mitt barn.

Sedan dess har jag arbetat mycket med att intala mig att jag duger som mamma, trots att mina barn inte får lagad middag varje kväll, trots att jag tycker det är dödstrist att leka rollekar, trots att jag vägrar spela schack eller Bondespelet (fast jag gillar fia och Drakborgen), trots att jag ofta jobbar sent och ibland reser bort från mina älsklingar flera dagar i sträck. Jag läser mycket för dem, jag pratar mycket med dem, jag berättar ofta hur mycket jag älskar dem och jag kramar dem ofta - och jag tror att det räcker!

Jag får dessutom bekräftelser av barnen själva med jämna mellanrum med fraser som "Du är VÄRLDENS bästa mamma!" eller "Jag vill ALDRIG ha nån annan mamma!". Sen får jag förstås också höra att jag är världens dummaste när de små änglarna inte får som de vill. Fast när yngsta dottern på sistone har gett mig onda ögat så har det flera gånger skett i samband med att hon gett mig epitetet "Din elaka fähund!" - hämtat från Astrid Lindgren. Och då ler jag lite för mig själv och tänker att om inte annat har jag lyckats förmedla ett litet stycke svenskt kulturarv till mina stackars ungar...

Vad skulle jag göra utan min mitt?

När jag hade ett annat jobb och bodde på ett annat ställe var min väg till jobbet kortare än en kilometer. Jag tyckte jag var kvick när jag beklagade mig över att jag inte hade någon mitt på vägen mellan hem och arbete. Nu har jag insett hur rätt jag hade.

Då: Några hundra meter villagata, förbi en bom och sedan en liten bit cykelväg; framme! Fram till bommen funderade jag på om jag låst dörren och stängt av spisen (detta utspelade sig på den tid då spisen användes för att koka tevatten). Direkt efter bommen såg jag konturerna av huset jag jobbade i och började tänka på vad som stod på jobbagendan för dagen.

Nu: 8 kilometer, knappt 25 minuters cykeltur. Egen tid. Öppen spelplan för mitt rika inre liv. Tankarna skuttar runt och fastnar i trädgrenar och vägkrökar som buddistiska bönetyger. Där får jag sedan syn på dem nästa gång jag passerar, och så tänker jag vidare lite till.

Och omgivningarna, särskilt på morgnarna: backar, ängar, soluppgång, dimma, sjöar, bokskog, hägrar, svanar och alla dessa trädsiluetter. Häromdagen cyklade jag bredvid ett bi som tydligen skulle åt samma håll och flög i jämnhöjd med mitt ansikte en halvmeter bredvid. Men vi höll inte riktigt samma tempo. Proportionen mellan 1) träd och 2) människor+bilar är som i Stockholms innerstad fast tvärtom, och den här blandningen passar mig.

I går morse: Att kalla känslan i magen när jag vaknade för morgonångest vore att ta i; snarare lite… morgonklump. För att det är småskumt när jag vaknar, för att det är så mycket jag vill hinna eller kanske bara för att det är så ibland. I andra uppförsbacken kommer jag på ett av meditations-medveten-närvaro-knepen: Jag ser mig själv utifrån och konstaterar: Jaså, idag har vi lite morgonklump. Där ser man. Klumpen mjuknar sakta och i slutet av turen har ögonen blivit känsliga för grönt igen och tankarna börjat bygga bo i träden, som det ska vara.

I går eftermiddag: Efter ett par kilometer i speedat jobbtempo saktar jag ner, utan att det är ett medvetet beslut. Det här är något jag lärt mig ganska nyligen, att cykla sakta. Som när vännen K och jag i armkrok skred över skolgården på högstadiet, min första medvetna stresshanteringsmetod. När jag saktar ner betyder det att adrenalinet är borta, arbetsdagen summerad och jag har flera kilometer på mig innan tankarna på målarprojekten och dammsugningen hittar mig. Dom bor nämligen i aspslyet vid uppfarten.

Manipulera måstena

Tillbaka i gängorna igen efter att ha arrangerat ett evenemang à la rockfestival, med kravallstaket och hotellrum men få divor och inga öl. Efter urladdning och succé tillbaka i den glesare verkligheten, med större avstånd mellan insats och utdelning. Dessutom höstdagjämning och grådask. Känns sådär att kliva upp i den skumma morgontimmen. På jobbet försöker jag ladda om. Jaha, vilka storverk är det nu jag måste uträtta?

Kanske inga alls, vid närmare eftertanke. Jag måste inte vara högpresterande och drivande, men jag kan vara det när lust och förutsättningar finns. Ibland måste lusten lirkas fram, exempelvis genom att slå fast att jag gör det jag gör inte för att jag måste utan för att jag vill och tror på det. Min C-uppsats som var en stor stötesten lyckades jag bemästra först när jag nästan bestämde mig för att inte skriva den. Jag uttalade det högt för mig själv och till andra: ”Jag kanske struntar i det här.” Först då gick det på allvar upp för mig att jag inte måste eller behövde göra den klar. Visst skulle livet blivit lite knöligare utan en färdig uppsats och därmed avslutad utbildning, men jag skulle överleva. Och då fick jag det fria modet att göra den, jag kände att jag valde att göra den.

En timme och nio minuter

På telefonens display igårkväll: 1 timme och 9 minuter. Så länge hade jag pratat med min far. Vi bor sex mil från varann, ses och hörs väldigt oregelbundet men jag tycker att vi har hittat vår alldeles egna relation. Han har lärt mig mycket om att se bakom rollbeteckningar och acceptera en person precis som han eller hon är.

Det här är en man som sällan gör saker av artighet och aldrig för att det så ska vara. Han kan visst hjälpa till om vi ber honom, men aldrig om vi tar honom för given. Han visar intresse för sina barnbarn, men tilldelar inte sig själv några särskilda förpliktelser som morfar. Han firar inte jul med oss och går över huvud taget bara på tillställningar som tilltalar honom och som ligger rätt i tid och geografi. Annars tackar han nej utan några påhittade ursäkter.

Jag skulle kunna gräma mig eller reta mig eller känna mig sårad över ett antal saker som han gör och inte gör utan att ta hänsyn till konventioner. Oftast klarar jag mig från det genom att använda min farmors knep; en separat fil för varje relation, med egna utgångspunkter och spelregler och så mycket närvaro som möjligt i själva mötena. Då kan jag se det som vår relation ger, istället för det som den inte ger.

För han är en ovanlig far också på andra sätt: Vi har grävt fram och rannsakat alla garderobsspöken jag kan komma på, först var för sig och så småningom tillsammans. Han har visat sina förtjänster som människa genom att erkänna sina brister som far, på ett sätt som har hjälpt mig väldigt på vägen vidare. Dörren till den sortens samtal finns alltid nära. Även om vi inte öppnar den så ofta är det en stor trygghet att veta var den finns. Ofta pratar vi istället om megabyte och pH-värden på telefon men ibland, som igår, halkar vi in på Livet. Då är vi två jämlikar som försöker förstå varann och varandras perspektiv.

Och som sagt, mycket lär jag mig förstå, men en enda sak har jag svårt att förlika mig med och acceptera: Att han inte tror sig kunna vara särskilt lycklig längre, eller bli lyckligare. Det kan jag inte hålla ifrån mig, lika lite som jag skulle kunna det om det var mina barn som sa det. Om jag pådyvlar dem några outtalade önskningar och prestationsskapande krav så är det nog det: att de ska bli så lyckliga som möjligt. Jag kommer när som helst att vara beredd att följa dem till terapeuten för att bidra till det och lära mig om min del i det som hindrar dem.

Men jag kan inte veta om någon annan har rätt i att det inte blir roligare än så här. Inte när jag har svårt nog att känna om jag, i mitt eget liv, begär det orimliga eller borde ha gjort något/brutit ihop/brutit upp/sökt hjälp för länge sen. Så här står jag, bredvid, och önskar att det fanns något jag kunde göra.

En positiv grundton

Jag tror att jag är en i grunden positiv människa. Självklart gnäller jag, tjurar, deppar, bråkar som alla andra, men större delen av tiden tycker jag ändå att det är väldigt roligt att leva. Och då har knappast just mitt liv varit någon rosenbeströdd autostrada - jag har fått min beskärda del av sorger, i form av mobbing, skilsmässa, en pappa som dog alltför tidigt, en mamma som jag varit mer mamma än dotter till i många år, dålig ekonomi, en arbetssituation och inre krav som nästan drev mig in i väggen, cancer, en dotter som stundtals mått så dåligt att jag fruktat för hennes liv... Been there, done that!

Ändå tycker jag att jag har haft ett bra liv - som bara blir bättre och bättre! Jag tror att mycket handlar om den där positiva grundtonen, som gör att jag t.ex. för det mesta ser nya arbetsuppgifter som utmaningar och nya bekantskaper som något spännande och berikande. Jag blir också allt bättre på att uppskatta små anledningar till vardagsglädje, och varje kväll samlar jag några sådana i min "må-bra-bok". Vill också gärna tänka att positiva tankar bidrog till mitt tillfrisknande efter cancerbeskedet för sju år sedan.

Kanske är grundtonen också det som - vid sidan av musiken, litteraturen och politiken - en gång i tiden fick mig och min man att hitta varandra där på kursen i litteraturvetenskap. Jag minns att jag den där gången för mer än 13 år sedan förutom att tycka att han sjöng som en gud och hade schyssta värderingar också uppskattade hans sätt att se på livet och människorna med värme och tillförsikt.

Idag har vi två (och snart tre) barn tillsammans, och häromdagen pratade vi om vikten av att försöka förmedla vår förmåga att - med Kaj Pollacks ord - välja glädjen. Vi busar och skrattar mycket i vår familj (samtidigt som vi såklart också bråkar och skäller som alla andra), men en ännu mer medvetet konkret strategi är att varje kväll vid nattningen prata med barnen om vad som varit roligt under dagen. Hur måndagstrist eller jobbigt det än har varit försöker vi tillsammans hitta något att glädjas åt - vilket inte innebär att vi inte också kan prata om ledsamheter. Men vi tror som någon (var det Dalai Lama?) har sagt att de negativa ingredienserna i våra liv är vi människor så bra på att älta ändå, så dem behöver vi inte anstränga oss för att minnas.

Att en positiv livssyn är bra för hälsan verkar också vara en ganska etablerad uppfattning. I KBT-psykologen Anna Kåvers nya bok Himmel, helvete och allt däremellan, som jag ännu inte har hunnit läsa men är nyfiken på, talas det om hur man kan leva ett skönare liv genom att förstå sitt känsloliv; identifiera och acceptera det som är jobbigt. När man har gjort det kan man gå vidare till att - med ett citat från en recension av boken i senaste numret av Leva (9/09) - fokusera på att "låta positiva känslor konkurrera ut de negativa och bli en arbetsledare i glädjens och njutningens tjänst". Det tycker jag låter som en störtskön beskrivning av livet!

Konstruktiv vrede

Just nu är jag inne i en fas i mitt liv som kännetecknas av så mycket "flow" att mina cirklar inte rubbas så lätt, och det ska ganska mycket till för att väcka min ilska. Därför kan det tyckas konstigt med ett blogginlägg om vrede. Anledning är som så ofta inspiration från en bok - den här gången en som jag har lånat av Sara och läser med stor behållning, trots sinnesstämningen: Kvinnors vrede - från självutplåning till självinsikt av Harriet Goldhor Lerner.

Bokens budskap är att vrede är bra (det ger ofta signaler om något som behöver förändras), men att vi människor - och i synnerhet kvinnor - lätt använder vår ilska på fel sätt så att den inte gör någon nytta. Vi bli arga och upprörda i olika relationer (med föräldrar, partners, chefer etc.), men antingen trycker vi undan vreden i vår önskan att vara till lags (och utplånar därmed oss själva) eller så söker vi fel hos andra och försöker förändra deras beteenden, något som leder till vad som beskrivs som en meningslös "ringdans".

Boken uppmanar oss i stället att försöka lära oss att använda vreden konstruktivt för att upptäcka våra egna behov - som ofta berör betydligt djupare frågor än vad en konflikt skenbart handlar om. Ett exempel är det gifta paret, där maken vägrar låta sin fru gå på ett föredrag med bokens författare. På ytan handlar konflikten om föredraget, men i botten ligger åratal där kvinnan har anpassat sig efter mannens önskningar. Först när hon inser att det är meningslöst att bråka om den enstaka händelsen och i stället fokuserar på hur hon upplever deras relation kan det börja hända saker.

Det handlar om att våga säga ifrån och ställa krav, men att göra det utifrån sina egna känslor, snarare än utifrån någon annans "felaktiga" beteende. Att försöka komma fram till hur olika man upplever en situation, och hur ens eget sätt att agera kanske till och med förvärrar den. Ett exempel är en relation där kvinnan irriteras över mannens bristande förmåga att visa och diskutera känslor och i stället "sköter känslorna" åt mannen, som i allt högre grad ägnar sig åt ett känslomässigt flyktbeteende när kvinnan "tar över". Det handlar också om att våga bryta sig loss ur negativa men (för båda parter) trygga mönster. Förändring är ofta smärtsamt både för den som tar initiativet till förändringen och för motparten. Intressant och tänkvärd läsning!

Kommentaren som växte

Jag är ju inte så bra på att skriva kort... Det här började som en kommentar till bloggen En ny livsstil, men kan allt duga som blogginlägg också.

Hej kära Fembarnsmamman!

Nu har jag läst din blogg från A till Ö och är verkligen imponerad. Du känns som en bergsklättrare som metodiskt tar dig uppåt, ett grepp i taget, med säkringar längs vägen som gör att du tål att glida tillbaka en bit nån gång emellanåt.

En av Marias och mina gemensamma upptäckter är vilken nytta vi kan ha av olika professionella färdigheter om vi vänder dem mot vårt inre liv. Struktur, analys, listor - torrt och tråkigt kanske, men emellanåt kan såna verktyg penetrera svåra livsfrågor som svärd i solvarmt smör. Och om Maria kärvänligt utnämnt mig till überstrukturmupp bugar jag mig nu ödmjukt för min överkvinna!

Sen har vi tillfällena då kontrollen är till för att tappas, då det är dags att go with the flow, glida fram med kajaken... (som jag just nu är besatt av, den vänder mitt hjärta från yogan, eller kanske tar med yogan ut på vågorna, havsandning heter det ju). Men just nu verkar det vara strukturen du behöver. Jag önskar dig all lycka och känner mig säker på att din framtid är i trygga händer - dina egna.

Kram/Sara

PS. Du kom åt en av mina ömma tår när du skrev om ordning i hemmet som ett mål. På det området inser jag att jag inte är överens med mig själv. Vet inte om jag avstår röjning för att jag inte litar på min förmåga att slutföra det, eller för att det faktiskt är mindre viktigt än annat jag väljer att lägga tiden på. En hemläxa till mig. DS

Perspektiv på styrka

Jag tar till mig av Saras tips om att förlänga sommaren med några av årets bästa Sommarpratare och börjar med att lyssna på en av hennes rekommendationer, Malin Sävstam. Hon är en av alla de människor som förlorade nära och kära (i hennes fall såväl make och två av tre barn som bästa vännen med familj) i tsunamin. Även jag upplevde tunga stunder i väntan på att få återse min egen då 14-åriga dotter som var i Thailand med sin pappa och farmor, men till skillnad från Malins familj kom hon hem levande och helt utan fysiska men.

I beskrivningen till sommarprogrammet definieras Malin som en överlevare och herregud vilken gnista som bor i denna människa som har gjort en resa från djupaste helvete till någon sorts ny livskvalitet. "För varje vilsen människa finns en väg tillbaks", sjunger Mauro Scocco (i låten När det otänkbara händer) i programmet som bland annat diskuterar acceptans, ett begrepp som vi har återkommit till flera gånger här på bloggen. Lyssna på Malins sommarprogram!

Sara refererade i sitt senaste inlägg till min mentala råstyrka angående min vägran att fångas i de allmänna suckarna om det kära livspusslet, men ack så futtig den styrkan känns i skuggan av en kvinna som Malin. Och vad nyttigt det är att emellanåt konfronteras med människor som har eller har haft det riktigt, riktigt svårt. Jag ska försöka minnas Malins berättelse i stunder då jag tycker att livet är eländigt på grund av gnälliga studenter, tjafsande kollegor, bråkiga barn, utspilld mjölk eller högt bensinpris...

Du kära lilla pussel

För den som oroar sig för att inte ha Marias mentala råstyrka när det gäller uppgörelserna med livspusslet har jag ett litet knep på ett av alla områden som så många av oss pusslar med (ibland med ganska brutala metoder, som att lägga alla bitar tätt ihop och sen hoppas att det blir bra om vi bankar hårt på dem).

Mitt tips gäller städning. När du tycker att huset känns bara för sunkigt men tror att du blir lyckligare av att göra något annat än städa, gör såhär: Titta i fem minuter på TV-programmet Rent hus. Notera om du tänker:

a) Såå skitigt är det iallafall inte härhemma.

eller

b) Så ser det nog snart ut här om vi inte tar ett ryck.

Om a) gör vad du har lust med, om b) bit i det sura äpplet och städa. Funkar för mig. Idag har jag till exempel målat fyra fönster och gjort två blogginlägg!

Jag är, du är, han/hon/det är

Hittar oväntat en stund för kontemplation. Mannen är avlämnad för kajakpaddling, lilla H är på lekland och E går på stan med en kompis. Här sitter jag med en kopp te på ett kafé där det INTE finns något trådlöst nätverk. Verkar gälla alla ställen här i Växjö, eller?

Det går ju att skriva i alla fall. Min genuina lantisnatur gör att det känns som jag leker någon annan när jag försöker vara urban, inte minst i min egen hemstad. Imorrn blir det andra bullar, jag sticker ut på heldagspaddling och mannen sätter sig med all säkerhet inte på nåt kafé, men kontemplerar förmodligen ett och annat medan han letar svamp eller finsnickrar. Så vill han ha det.

Apropå hur vi alla vill ha det funderar jag på detta med barnuppfostran. Jag börjar tro att det är just det jag vill utgå från: Hur jag vill ha det, snarare än vad jag tror behövs för att mina barn ska bli vettiga människor. Vad det är kan jag nämligen inte veta. Och som vanligt är jag inte först med att tänka denna tanke.

Mina belägg för spaningen att ”jag vill” är en bra utgångspunkt:

1. Vännen M berättar om sin uppväxt. Hur hennes föräldrar alltid servat henne, brett hennes mackor, skjutsat och hämtat, ställt upp och lagt ner tid. Man kunde tro att det skulle skapa en bortskämd odrägling till människa, eller möjligen en person som själv inte tar ansvar för sina egna behov utan martyrar sig fram till självutplåning. Istället är M en person som jag lagt högt upp i mitt kartotek av förebilder. Ytterst omtänksam, prestigefri, humoristisk, men också nog så tydlig när det behövs. Vi har inte känt varann så länge, så jag vet inte vilka turer hon har tagit i sitt liv för att hamna där hon är. Inte vet jag heller vilka hennes föräldrar är, men jag har en teori om att M:s personlighet har påverkats mer av just vilka de är än av vad de har gjort.

2. En gång sa en pojkvän till mig att han agerat på ett visst sätt för att jag ”skulle lära mig” vad det nu var av sociala eller personlighetsmässiga färdigheter. Det sa han bara en gång. Här ska f-n ingen annan inperfekt person komma och bestämma vad jag behöver träna på, som om jag vore hans agilityhund! Jag misstänker att barn också reagerar så, ju kraftigare desto äldre de är. Argumentet ”vi gör såhär för att du behöver lära dig” kan möjligen funka när det gäller huvudräkning, hårflätning eller rosettknytning, men det behöver inte bli mer abstrakt än det diffusa begreppet matlagning för att resonemanget ska tappa i tyngd.

Då tror jag mer på jagbudskap-modellen: Jag gör såhär för att jag inte orkar rosta dina mackor tills du flyttar hemifrån. Innebörden är fortfarande att ”jag vill att du ska lära dig” men orsaken är flyttad från dig till mig - det enda som vi människor vanligtvis kan yttra oss om med någon vidare pondus.

Det här resonemanget kan också leda till att man faktiskt INTE tvingar vissa måsten på sina barn. Maria berättar om familjens nya frukostvanor, som flyttat vardagsmorgnarna från underjorden en bra bit uppåt på skalan. Inga rutiner à la Ling-gymnastik precis, men man behöver inte känna de där små grynen personligen för att inse att de kommer att växa upp till personer kapabla att både välja kläder och äta frukost i köket, trots att de inte tvingas göra det just nu.

3. Här ovanför har jag svajat en del mellan vi och jag i föräldra-/uppfostrarrollen. Jag tror egentligen på mera jag där också. Upplägget ovan fungerar bara om man antingen tror helhjärtat på de argument man lägger fram för sina barn, eller helhjärtat ställer upp på att en gemensam hållning faktiskt krävs i en viss fråga och att den kompromiss man kommit överens om är rimlig.
Även här inspireras jag av ovannämnda M och hennes man. Dotter E spände sina klurigaste ögon i oss efter vårt senaste besök hos dem och sa, som om hon just avslöjat en konspiration: ” Du och pappa är alltid så himla överens om allting. Det är inte dom.” Det var tydligt att hon genomskådat oss. Så överens kan man bara inte vara. Hon har ju rätt. Genom att alltid vara överens skapar vi en konspiration och visar att vi tycker det är farligt att tappa ansiktet, till och med inom familjen, genom att få mothugg av en like. Av barnen däremot förväntar vi oss att de ska erkänna sina fel och brister vid köksbordet, och konspirerar de ligger de automatiskt illa till.

Just nu har jag två döttrar som börjat tänka kläder och mode. Själv är jag kluven i min inställning till det. Mannen håller fingrar i kors framför sig och muttrar besvärjelser inför all konsumtion som inte är nytto- eller möjligen friluftsinriktad. Slutsats: vi har ännu ett övningsfält framför oss där vi kan praktisera jagbudskap, ärlighet och en och annan handgranat när tålamodet tryter.

Samtalsnärvaro - och brist på densamma

Jag har tidigare bloggat om mina nyvunna insikter om vikten av medveten närvaro i samtal, att se sin samtalspartner i ögonen och att lyssna med hela sitt sinne. Idag har jag haft ett möte med en man som under hela den timme vi pratade med varandra ständigt var på väg till nästa tanke. Inte en enda gång under samtalet fick jag tala till punkt, utan han flackade med blicken och avbröt mig gång på gång i ett rasande tempo, ofta för att visa mig något eget projekt på sin medtagna laptop.

Kanske borde jag ha blivit arg och frustrerad över hans totala brist på samtalsnärvaro och intresse för det jag hade att säga. I stället tyckte jag synd om honom som måste ha så bråttom och så svårt för att vara där mitt i stunden. Undrar om han är likadan när han pratar med sin familj och sina vänner? En nyttig upplevelse var det hursomhelst, som fick mig att känna ännu starkare hur mycket jag har att vara tacksam för i mitt liv. Det liv han verkar leva känns oändigt avlägset mitt eget.

Meditation för hjärnkraft

I väntan på att vattnet i vedpannan ska bli tillräckligt varmt för mitt bad läser jag i tidningen Leva (9/09) om hur det nu är vetenskapligt bevisat att en av mina energigivare - meditationen - inte bara bidrar till lugn och harmoni utan också till ökad hjärnvolym. Det är forskare vid UCLA i Los Angeles som undersökt en grupp människor som mediterat under lång tid. Och det verkar inte spela någon roll vilken typ av meditation man ägnar sig åt. Alltså kan jag fortsätta bygga lugn och hjärnmuskler med min egen lilla metod - svårt som jag har att följa andras koncept!