Jag är, du är, han/hon/det är

Hittar oväntat en stund för kontemplation. Mannen är avlämnad för kajakpaddling, lilla H är på lekland och E går på stan med en kompis. Här sitter jag med en kopp te på ett kafé där det INTE finns något trådlöst nätverk. Verkar gälla alla ställen här i Växjö, eller?

Det går ju att skriva i alla fall. Min genuina lantisnatur gör att det känns som jag leker någon annan när jag försöker vara urban, inte minst i min egen hemstad. Imorrn blir det andra bullar, jag sticker ut på heldagspaddling och mannen sätter sig med all säkerhet inte på nåt kafé, men kontemplerar förmodligen ett och annat medan han letar svamp eller finsnickrar. Så vill han ha det.

Apropå hur vi alla vill ha det funderar jag på detta med barnuppfostran. Jag börjar tro att det är just det jag vill utgå från: Hur jag vill ha det, snarare än vad jag tror behövs för att mina barn ska bli vettiga människor. Vad det är kan jag nämligen inte veta. Och som vanligt är jag inte först med att tänka denna tanke.

Mina belägg för spaningen att ”jag vill” är en bra utgångspunkt:

1. Vännen M berättar om sin uppväxt. Hur hennes föräldrar alltid servat henne, brett hennes mackor, skjutsat och hämtat, ställt upp och lagt ner tid. Man kunde tro att det skulle skapa en bortskämd odrägling till människa, eller möjligen en person som själv inte tar ansvar för sina egna behov utan martyrar sig fram till självutplåning. Istället är M en person som jag lagt högt upp i mitt kartotek av förebilder. Ytterst omtänksam, prestigefri, humoristisk, men också nog så tydlig när det behövs. Vi har inte känt varann så länge, så jag vet inte vilka turer hon har tagit i sitt liv för att hamna där hon är. Inte vet jag heller vilka hennes föräldrar är, men jag har en teori om att M:s personlighet har påverkats mer av just vilka de är än av vad de har gjort.

2. En gång sa en pojkvän till mig att han agerat på ett visst sätt för att jag ”skulle lära mig” vad det nu var av sociala eller personlighetsmässiga färdigheter. Det sa han bara en gång. Här ska f-n ingen annan inperfekt person komma och bestämma vad jag behöver träna på, som om jag vore hans agilityhund! Jag misstänker att barn också reagerar så, ju kraftigare desto äldre de är. Argumentet ”vi gör såhär för att du behöver lära dig” kan möjligen funka när det gäller huvudräkning, hårflätning eller rosettknytning, men det behöver inte bli mer abstrakt än det diffusa begreppet matlagning för att resonemanget ska tappa i tyngd.

Då tror jag mer på jagbudskap-modellen: Jag gör såhär för att jag inte orkar rosta dina mackor tills du flyttar hemifrån. Innebörden är fortfarande att ”jag vill att du ska lära dig” men orsaken är flyttad från dig till mig - det enda som vi människor vanligtvis kan yttra oss om med någon vidare pondus.

Det här resonemanget kan också leda till att man faktiskt INTE tvingar vissa måsten på sina barn. Maria berättar om familjens nya frukostvanor, som flyttat vardagsmorgnarna från underjorden en bra bit uppåt på skalan. Inga rutiner à la Ling-gymnastik precis, men man behöver inte känna de där små grynen personligen för att inse att de kommer att växa upp till personer kapabla att både välja kläder och äta frukost i köket, trots att de inte tvingas göra det just nu.

3. Här ovanför har jag svajat en del mellan vi och jag i föräldra-/uppfostrarrollen. Jag tror egentligen på mera jag där också. Upplägget ovan fungerar bara om man antingen tror helhjärtat på de argument man lägger fram för sina barn, eller helhjärtat ställer upp på att en gemensam hållning faktiskt krävs i en viss fråga och att den kompromiss man kommit överens om är rimlig.
Även här inspireras jag av ovannämnda M och hennes man. Dotter E spände sina klurigaste ögon i oss efter vårt senaste besök hos dem och sa, som om hon just avslöjat en konspiration: ” Du och pappa är alltid så himla överens om allting. Det är inte dom.” Det var tydligt att hon genomskådat oss. Så överens kan man bara inte vara. Hon har ju rätt. Genom att alltid vara överens skapar vi en konspiration och visar att vi tycker det är farligt att tappa ansiktet, till och med inom familjen, genom att få mothugg av en like. Av barnen däremot förväntar vi oss att de ska erkänna sina fel och brister vid köksbordet, och konspirerar de ligger de automatiskt illa till.

Just nu har jag två döttrar som börjat tänka kläder och mode. Själv är jag kluven i min inställning till det. Mannen håller fingrar i kors framför sig och muttrar besvärjelser inför all konsumtion som inte är nytto- eller möjligen friluftsinriktad. Slutsats: vi har ännu ett övningsfält framför oss där vi kan praktisera jagbudskap, ärlighet och en och annan handgranat när tålamodet tryter.