Sommaren med stort S

Igår kväll ställde vi klockan för första gången på åtta veckor. Dags att skola in lillebror på nya dagiset. Dags för åttaåringen att förenas med kompisar på älskat fritids (elvaåringen har ledigt en vecka till). Dags för mig och Mannen att ta itu med våra jobbliv lite mer på riktigt.

En del har det jobbats även under sommaren, i synnerhet för min del, eftersom vi hade deadline på webbmaterialet till vårt gemensamma fackboksprojekt idag. Här har skrivits och korrekturlästs, framförallt sena kvällar och nätter när barnen sovit - i svärfars stuga, i lägergårdskök, i tält och hemma i soffan - men också en stund då och då på dagtid, under bilfärder och till och med på stranden.

Det kanske låter galet att inte ta helledigt, men för mig har det möjliggjort de där åtta veckorna hemma med barnen. Och jag har nog aldrig förut känt mig så utvilad efter en semester. Jag tror faktiskt att det har varit den bästa sommaren någonsin. Vad är det då jag kommer att minnas från min Sommar med Stort S? Jo...

• Baden. Tack vare det fina vädret blev det osedvanligt många, i hav på såväl öst- som västkusten, men de flesta hemma i vår egen vackra Smålandssjö. Allra mest kommer jag att minnas känslan av att klyva en nästan spegelblank yta vid ett ljummet kvällsdopp där med barnen.
• Veden. Det här är sommaren då jag på allvar blev vän med vår vedklyv. Snart är jag klar med alla de trettio kubikmeter jag föresatte mig att klyva på egen hand (sedan Mannen sågat upp stockarna i halvmeterslängder). Detta jobb som jag tidigare betraktade som ett av alla trista måsten blir för varje år alltmer behagligt. I år har jag riktigt längtat till min vedbacke, där jag tillbringat så många timmar, alltid i sällskap med ett bra radioprogram (Sommar, Kropp och Själ, Oförnuft och Känsla) och alltsomoftast även med något barn i närheten, antingen arbetandes och pratandes sida vid sida med mig, eller (som på kortet) bara hängandes där med något eget projekt (i det här fallet Alfons Åberg på YouTube). 
• Sommar-programen. Det blev ännu en sommar då jag lyssnat på rubb och stubb för att gå utanför min komfortzon och inte bara välja utifrån det jag tror i förväg tilltalar mig. Återkommer med topplistan för 2013 när alla program är sända och avlyssnade. 
• Skrivandet. Förutom färdigställandet av den senaste fackboken, började sommaren storstilat (redan före semestern) med skrivretreaten i Älvdalen, då jag äntligen kom igång med min roman, och min och dotterns barnbok tog form på allvar. 
• Det andliga. Slutligen var det här sommaren då jag tog itu med något som jag burit inom mig ända sedan barnsben, men inte släppt upp till ytan på allvar förrän nu: mitt intresse för andlighet och medialitet. Det har blivit två kurser, en seans, jag har läst en oerhört fascinerande bok och kvällsmeditationen har utvecklats från behaglig avslappning till dagens mest magiska stund. 

När jag tänker på hur många det är som just idag (eller kanske förra måndagen eller nästa) suckande går tillbaka till en arbetsplats där de vantrivs, med en enda stor längtan till nästa sommar och semester, önskar jag innerligt att de i stället kunde känna samma känsla som jag - att semestern var fantastisk och livgivande, men att jobbvardagen är lika fantastisk och livgivande. Bara på ett annat sätt.  

Gratis och gott

Mina tankar om ett billigare och enklare liv är allt lite på efterkälken den här gången. För en gångs skull har jag gjort innan jag har tänkt och så har jag ”sett att det var gott” som det brukar stå i bibeln, och nu börjar intellektet märka att något händer. Spanaren inom mig radar upp tre belägg för att jag faktiskt, utan att planera det, söker mig till det enklare, åtminstone ibland:

- Ett första steg var faktiskt Livstid. När vi började blogga fick tiden ett annat värde. Dels för att vi skriver en del om vad vi vill använda vår tid till – och att köpa och underhålla saker har väl aldrig kvalat in där. Dels ställdes jag inför det konkreta valet när jag någon gång hade en stund över: Vill jag ta en runda i affärer eller sätta mig på biblan och blogga lite? Svaret är givet, hvergang. Och eftersom jag har koll på mitt kläd- och nöjeskonto (i sig en besparande åtgärd) kan jag se hur det har minskat de senaste tre åren.

- Ett annat exempel var årets semester. Efter förra årets expansiva USA-resa kan vi i år se tillbaka på två all inclusive-veckor – den ena hos underbara svärmor och den andra på Mundekulla där Mannen bidrog med ett par dagars arbete och vi alla fick ut så mycket. Tredje resveckan i sommar gick till en camping i Sankt Annas skärgård där vi mestadels lagade egen mat. Största utsvävningarna var väl de ljuvliga pizzorna och fantastiska glasskreationerna vid besöket i Söderköping. Kanske hade jag kunnat bli en närig gäst eller en surmulen campare om jag planerade detta som en budgetsemester från början. Men nu föll det sig bara som det gjorde, och så avkopplad som jag var den där veckan hos svärmor har jag inte varit på riktigt länge.

- Och så, i helgen, gjorde jag och yngsta dottern en härlig och nästan alldeles gratis utflykt. Vi packade både regn- och badkläder i cykelväskorna och drog på spontan tretimmarsturné: Förbi agilitylägret där hund och andra dottern pustade i värmen, in till stan där gratisband spelade. Dagens enda utgift blev en kula chokladglass till H, mer än så ville hon faktiskt inte ha. Jag hade tagit med mig te och några godisar hemifrån så vi fikade på en bänk i centrum. Vidare förbi Domkyrkan där vi tjuvkikade på ett brudpar som just gick altargången ner. H recenserade klänningen, och så drog vi vidare. Genom Linnéparkens blomsterprakt runt Växjösjön till vänner som bjöd på glass, choklad och en pratstund, så en pratstund till hos några vänner som vi aldrig förr spontanbesökt, och så vidare genom stadsdelen till H:s gamla dagis, som vi knappt återsett sedan hon slutade för fyra år sedan. Snokade i fönstren, inspekterade lekplatsen och förbluffades över hur mycket framför allt hon kom ihåg. Sträckan hem gick fort, tankade som vi var av gottis och nyvakna minnen. Igår kväll hörde jag henne berätta om turen för sin farmor, lika detaljerat som jag gör här. Den gjorde visst intryck på oss båda.

Hur svårt kan det VARA?

Bara jag killar dem under hakan släpper de tagen och dimper ner i min kupade hand – de stinna svarta vinbären. Just nu är de så sol(och regn-)mogna att sötman tar udden av den annars lite skarpa smaken. Jag äter dem direkt från busken med god aptit. Det blir ingen systematisk avplockning i år. I frysen finns så det räcker till svärmors lösa frukostsylt ett bra tag till. Jag har inga problem med det, att bären hänger kvar där och inte blir skördade. Vad skönt med ett exempel på ett fullt möjligt måste som inte ens känns som ett borde. Önskar att de var flera.

Jag var inne på det där med måsten häromdagen – igen. Vad ska man få gjort på en dag för att känna sig nöjd, var mitt dilemma. Varför blir vissa dagar som den där mardrömmen där man aldrig riktigt når fram till vad det nu är? Vännen Gaia kommenterar mitt blogginlägg: ”Kan man inte bara vara?” Jo, egentligen är det ju precis så enkelt. Och precis så himla svårt. För mig i alla fall, i vissa situationer, som dagar i slutet av semestern då jag inte har något särskilt inplanerat.

Det är väl inget konstigt att i slutet av en dag summera den med tanke på vad jag har gjort och hur dagen har känts. Det är ju bara slutredovisningen av de 86 400 sekunder som någon vänlig själ satte in på mitt tidskonto vid dagens början och tar tillbaka vid midnatt, just innan nästa insättning görs (för att använda en bild om tid ur boken Rik på riktigt av Jörgen Larsson och Fredrik Warberg). Tack vare Gaias korta kommentar ser jag hur jag gör den summeringen: så ofta med görat först och varat sen. Nästan så jag skäms att erkänna det, men så är det.

Dagen därpå är ännu en småsplittrad dag. Jag planerar att måla lite. Målning kräver förberedelser och dessa blir ständigt avbrutna; av mig själv när mejl och chattsamtal känns viktigare, av barnen som behöver hjälp med att bygga kaninbur och starta om gräsklipparen (sex gånger eftersom den stannar utan anledning), av mat, telefonsamtal, ja, ni vet. Själva målningen kommer jag till först efter middagen, 10 timmar efter att jag började flytta möbler och maskera.

Jag inser att jag är på väg att summera dagen när jag berättar om den för Mannen som varit på jobbet. I ett sånt läge kan jag ibland – till råga på allt – klistra på situationen en känsla av läxförhör: ”Vad har jag egentligen gjort som haft hela dagen leeeedig?” Vad jag blir trött! Det får bli ändring på det här! Summeringen blir istället: jag har haft en bra dag med barnen. Vi har pratat en del, jobbat ihop, haft både en skön lunchstund och några schyssta konflikter. En bra dag. Om någon mot förmodan är intresserad blev räntan på det insatta tidskapitalet en klippt gräsmatta, en påbörjad kaninbur och ett målat takparti. Tack, Gaia!

Ännu en dag

Jag kände det redan när jag vaknade i morse: det här är en sån där dag som jag inte vet vad jag ska göra av. En dag som jag inte kommer att kunna summera med tillfredsställande resultat ikväll när det är dags att lägga huvudet på kudden igen. Frukost, lunch och middag har intagits, men vad har skett däremellan? En tanke är att slutföra några av alla de småprojekt jag har på gång, men de känns lite futtiga, de kommer inte att kunna rättfärdiga en hel dag i min mentala bokföring. Ett lite större projekt – maskera och måla en vägg i det blivande nya badrummet – faller istället på att det kommer att ta hela dan, och det vill jag inte heller.

Vädret bygger på håglösheten, grått och med rejäla skurar emellanåt. Jag har alldeles kommit av mig med träning, så det känns inte heller aktuellt. Misstänker annars att det är vad jag skulle behöva, en rask promenad så att jag kommer hem äppelkindad och svettig men med schvung i steget. Mannen hör ett radioprogram där någon talar om vikten av att ge sitt skapande utrymme, precis den puff som behövdes för att faktiskt hamna här vid datorn. Inte vet jag om det är rätt ställe, men det är i alla fall något.

Jag kommer att tänka på artikeln i ett årsgammalt nummer av Leva! (nr 7-8 2010) som jag hittade i Marias guldgruva – tidningshyllan på toaletten – senast jag var där. Rubriken är Semestra som ett proffs och avslutningen är ett citat av stressforskaren Dan Hansson: ”Effektiv stresshantering inkluderar att sätta mål, att ta reda på vad du vill och systematiskt arbeta för att uppnå detta. Det beror på att hjärnans viktigaste uppgift är att ta reda på vad som händer i framtiden. Har du ingen plan kommer hjärnan att jobba på högvarv för att lista ut vad som väntar runt hörnet. Har vi mål gör det att vi – och våra hjärnor – kan slappna av mer.”

Jag som annars är skeptisk till alltför stor målfixering i arbetslivet tror att jag förstår vad Dan menar. Jag riktigt känner hur hjärnan prövar olika scenarier och hela tiden trasslar till det för sig själv. Hade jag i morse bestämt att detta skulle bli en lullardag där målet var en kvällssummering på plus minus noll så hade jag legat riktigt bra till just nu. Men kanske har jag ett mål ändå, det att känna mig nöjd med något när jag går till sängs, känna att dagen har tillfört något eget som varken gårdagen eller morgondagen kan erbjuda. Och kanske är svaret att tillsammans med Mannen lyssna igenom några bra sommarprogram medan vi rensar korgen med kantareller som han hjältemodigt bärgade hem i ösregnet tidigare idag. Mentala och gastronomiska delikatesser i skön förening? Första, andra, tredje – och där blev planen fastställd!

En ros tar semester

Så du min fina snutteburk, nu är det bara du och jag. Eller egentligen jag och jag. Din bildskärm är ju min spegel, ditt tangentbord min förlängda arm. En arm i vars ände det sitter en oftast vänligt sinnad webbkamera. Den hjälper mig att se mig själv utifrån, men utifrån mig själv, inte utifrån andra. Jag ska bara bli kompis med detta Word 2010, gränssnittet som ska vara så intuitivt. Visst, ge mig ett par nya händer och förklara för mig att de nya är mycket mer intuitiva än de jag hade innan. Sure, som barnen säger. Inte för mig, som är halva Polishusets informella korridorstöd i gammel-word. Inte än, men det kommer väl.

På skrivbordet till denna min alldeles egna hjärnfilial har jag lagt en vacker ros från skolavslutningens utflykt till Rosenparken i exotiska Araby. En ros som ser ut som jag känner mig ibland, och vill känna mig resten av tiden. Helt klart en ros, med något visset blad, lite ovanlig färg och alldeles öppen.

Nu börjar fem veckors semester och eftertanke inför en höst som är ett steg. Ena foten är lyft, det känner jag. Det passar bra att vi håller oss i Sverige i år. Jag vill öva mig på att vara där jag är, även om det råkar vara ståendes på ett ben. Fokus, min käre Watson, inte minst på ett ben behövs fokus. Ett indianläger och en kajakcampingtur är nog ett bra recept. Får se om jag och kajaken kan lära oss (rock’n’)rollen, det skulle göra mig glad. Kajaken som min sjöjungfrustjärt.

De flesta prylar kan man undvara. Min dator och min kajak skulle jag sörja. Nu öppnar jag mina kronblad för semestern.

Namaste!

En hyllning till mitt sommarparadis - i repris

Sommarspaning, publicerad i Smålandsposten 2010-08-04:

Att sova tills jag vaknar, utsövd utan väckarklocka, eller tills ett litet varmt pyjamasbarn kryper ner under mitt täcke och lägger sig tätt, tätt intill med armarna om min hals…

Att ta pyjamasbarnets mjuka hand i min, gå ner till bryggan och bara sitta där en stund, se ut över den spegelblanka havsviken och småprata om fåglarna som flyger förbi och fiskarna som gör ringar på vattnet, samtidigt som min syster yogar på en klippa i närheten...

Att bära frukostbrickan ut i trädgården i morgonsolen, till det gistna utemöblemanget under det gamla knotiga äppelträdet, och sitta där med mina älsklingar, länge, länge och njuta av varje klunk och tugga...

Att få uppleva känslan av att det dagliga planerandet och tillverkandet av frukost, förmiddagsfika, lunch, eftermiddagsfika och kvällsgrillning - och till och med avplockning och diskning efteråt - är sällsamt behagliga sysslor, som antingen görs i samspråk med en eller flera familjemedlemmar eller i ensamt majestät, ofta till skön musik eller Sommar i P1…

Att kunna läsa en bok eller lösa korsord hur länge jag vill utan att bli avbruten av telefonen eller av ett trädgårdsland, en husfasad eller en tvättmaskin som önskar min uppmärksamhet…

Att alltid ha någon att prata, promenera, jogga eller bada med om jag vill, men att också ha möjligheten att ta ansvar för mitt emellanåt uppdykande ensamhetsbehov och vara helt för mig själv en stund…

Att inte ha en aning om vilka program som visas på TV, hur statusuppdateringarna på Facebook lyder eller vad favoritbloggarna skriver, men däremot en hel hög av härliga vänner, massor av lekkompisar till barnen och 50 meter till havet…

Sådan är vår familjs årliga semestervecka på en lägergård i skärgården. Ingenstans går jag ner i varv så totalt som här, ingenstans känner jag ett sådant inre lugn. De senaste åren har jag genom träning i att bli mer medvetet närvarande i livet njutit mer än någonsin. När veckan är slut plockar jag ner alla fina stunder i en liten burk att öppna försiktigt en regnblåsig novemberdag.

Lättare packning?

Sommarspaning, publicerad i Smålandsposten 2010-07-27:

På min blåa sommarhimmel finns ett gråtråkigt moln som stör, och som blir större ju fler äventyr och utflykter som sommaren rymmer. Jag har börjat kalla det packningsfobi. Det är förstås en överdrift, men det känns ändå bra med en diagnos.

Det är inte så enkelt som att jag ogillar att packa. Nej, det första som händer är att packningsprocessen förvränger min självbild. Jag tar mig an packandet med en envis övertygelse om att jag inte kommer att klara det. Så känner jag inför få andra uppgifter, särskilt när jag egentligen vet att jag klarar av dem.

Jag gör det inte heller lätt för mig. Flera av mina favoritresesätt innebär en stor andel oumbärligheter som ska packas på mycket begränsat utrymme, i kajak eller cykelväskor. Den här sommaren ställer jag upp i ytterligare en gren i behandlingsprogrammet för packningsrädda: tre veckor i ett land jag aldrig besökt, där jag ska träffa folk jag inte känner och delta i aktiviteter med en dress code jag inte har en susning om. Dit paddlar jag lyckligtvis inte.

Det andra som påverkas av packningsskräcken är mitt humör, särskilt om det finns andra personer inblandade som jag kan vara arg på. Temat brukar vara att det bara är jag i det här huset som tar ansvar och begriper hur mycket som måste göras innan vi åker.

Jag söker förstås botemedel och strategier. Tankestrategin ”vad är det värsta som kan hända” funkar i många sammanhang, men inte alltid här. Exempelvis inte på scenariot att jag paddlar ut i obebodd skärgård med färskvattnet kvar på land.

Pä senare tid har jag börjat föra över strategier från yrkesrollen till privatlivet och tvärtom. Jag försöker också leva upp till komplimangen jag fick en gång (jo, det var en sån) att jag är en seriös flummare. För mig betyder det en del struktur, strategi och systematik, en del känsla och intuition.

Struktursidan får sitt i sommarens åtägrdspaket genom ett excelark med sinnrikt konstruerade kolumner, dels för packningsbara ting, dels för varje enskilt resprojekt. Det delar jag gärna med mig av – eller inte. Kanske patentera istället?

På mjukissidan:
1. Fantasier/målbilder om hur jag under resan konstaterar att packningen innehåller allt jag behöver.
2. Mitt bästa knep i alla lägen –träna tacksamhetsmuskulaturen: Jag äger fler saker än jag får plats med i en resväska. Tack. Jag har ett jobb som ger mig råd att åka iväg, och semester att göra det på. Tack. Jag har ett hem att lämna och vänner att besöka. Tack.

Förresten, såg du vart det där mörka molnet tog vägen?

...men hemma bäst

Efter fem nätter i tält med hela stora familjen pratar jag med döttrarna om detta med att komma hem. Vi har haft en finfin resa med inte alltför många fnurror på alla relationstrådarna, trots den tropiska värmen och det extremt tajta umgänget, och det blir nästan tropiskt i hjärtat också när åttaåringen vid nattningen tackar för allt roligt hon har fått vara med om, all god restaurangmat och alla glassar hon har fått mumsa i sig (Trangiaköket blev inte direkt utslitet under just den här semestern).

Samtidigt märker jag att flickorna också är glada över att vara hemma igen, en känsla som jag själv hade svårt att få att infinna sig efter min barndoms semesterutflykter. Jag minns att hemkomsterna sällan genererade någon större förtjusning över sådant som mina egna döttrar uppskattar - att sova i egen säng, leka med hemmakompisarna eller äta den vanliga frukostmaten. Jag kunde liksom inte ställa upp på det där berömda uttrycket om borta bra men... Inte förrän jag blev vuxen och fick eget hushålle kunde jag känna så. Minns exempelvis hur fantastiskt det var att komma hem till min fina lägenhet med riktig toalett efter två månader med ett hål i golvet i en bungalow i Thailand.

Men just för att det tog så lång tid för mig att känna hemkomstglädje, blir jag så glad för att mina egna barn åtminstone emellanåt verkar vara bättre på det där med att leva i och njuta av nuet, oavsett om det är hemma i huset eller på en camping i Kolmården, än vad jag själv var i deras ålder. Kan det vara så att mammas mindfulness-strävan är lite smittsam? Kanske bidrar vår lilla kvällsrutin med att tänka igenom vad som varit särskilt bra just den här dagen en liten aning?

Tankar från en skurhink

En vecka in i 2010 års vardagslunk. Eftersom inga spontana utlåtanden kommer ur mig undrar sportjournalisten hur det känns. Jotack, försiktigt bra. Återanpassningen till jobbandet har gått bra, vilket inte är en självklarhet för mig. Vissa gånger känns skiftet mellan semester och jobb - åt valfritt håll - som övergången från vatten- till landlevande varelse, eller tvärtom. Arbetssituationen som jag lämnade med viss bävan när jag gick hem före jul känns lite mer behändig nu. Dit nådde jag genom att skura ett trägolv.

Jag lever med en föga evidensbaserad misstro mot min förmåga att göra - och framför allt slutföra - konkreta projekt på hemmaplan. Den tyngsta grunden för misstron är misstron själv: de gånger jag drar ut på mina hemmaprojekt beror det framför allt just på övertygelsen att jag inte orkar ända fram. En klassisk cirkelreferens eller självuppfyllande profetia som har sin motsvarighet på jobbet.

En dag i slutet av ledigheten var jag bara så utvilad och energisk att jag bestämde att de 50 kvadratmetrarna trägolv på bottenvåningen skulle skuras samma dag, fast det redan var eftermiddag. Eftersom det sker så sällan är det knäskurning med fasthet som gäller, och det tar en stund. När jag tittade upp ur skurhinken några timmar senare satt frasen "Hur svårt kan det va?" som en smäck. Sedan dess har jag nyinstallerat en dator och packat ihop alla julsakerna sådär snabbt och rappt som jag inte förknippar med mig själv.

Jobbet fick sig också en Bengtzing-analys. Är det någon arbetsuppgift som jag inte vet hur jag ska ta mig an? Nej. Känns summan alldeles övermäktig? Nej. Är jag kanske lite rastlös och därför rädd att jag inte ska ge järnet på det jag har framför näsan? Kanske. I så fall är det ju inte något att känna sig klen för. Men nya givar kommer hela tiden och det finns alltid saker att lära i det där man gör för andra och tredje gången.

Så känns det just nu, sportjournalisten. Och än så länge känns inte måndagmorgnarna som att man tar ett djupt andetag och dyker ner i arbetsveckan för att hålla andan ända till fredag. Ska se om vi kan undvika det upplägget i vår.

Titta en tidlucka

... och det mitt i december då dom är så sällsynta! Ungarna sover, Mannen är på julfest och så länge jag sitter upp i sängen finns chansen att jag är vaken en stund till. Även om jag går upp tidigt imorgon bitti och sedan hänger i byggställningar hela dan och skrapar färg från fönstren i vårt tillbygge, så definierar jag mig som ledig, och det har hjärnan skickat signalsubstanser om sen tidigt i eftermiddags. Förtida uttag i miniformat. På mejlen hittar jag bokningsbekräftelsen för fjällveckan i mars. Den ska man kanske börja smutta lite på i smyg?

Tredje gången (av fem) som vi åkte till samma ställe för en familjevecka i vinterfjäll fick jag ge en tyst upprättelse till alla som år-efter-år-semestrar på samma ställe, och som jag tidigare betraktat med skepsis. Det handlar förstås om förtida uttag det också, den här gången på resekontot!

När vi åkte till vårt fjällställe första gången var det nytt och spännande, men också lite osäkert. Hur funkar det här nu då? Var ligger toaletterna och hur mycket förväntas man sköta själv och socialisera med andra? År två kopplade av när jag kom innanför fjällstationens väggar där allt var sig likt och brasan sprakade. År tre blev den systematiska delen av hjärnan kvar på perrongen i Alvesta. För varje år blev det alltså fler avkopplade timmar på lika lång semestervecka. Ibland är det viktigare än nya vyer och historierna man ska berätta när man kommer hem.

Nu tror jag tidluckan är slut, ögonlocken kommer liksom i vägen. Jag lägger mig och visualiserar välorganiserade förråd och vackra telemarkssvängar. I säkert tre minuter. Gonatt!

Att göra i augusti

Augusti - efter övergången från semester till jobb - handlar mycket om att göra. Skriva noteringar i almanackan med skolstartsförtjusning. Tänka igenom det ordinarie veckoschemat för familjen – som sedan de flesta kommande veckor blir undantag från. Slutföra hemmaprojekt och säkert starta något nytt under pågående bromssträcka. Ta vara på de nya hobbyidéerna som stått på vänt (kajak och salsa – mannen har kommit på att salsans höftmoves blir en tillgång vid eskimåsväng, så han är också med på att prova).

Och så börjar jobbet klättra på den mentala topplistan över Viktiga sysslor. Där ska ju också en del nya tag tas. Allteftersom kräver jobbet mer mental energi och tempot sjunker på de andra områdena. Har jag lyckats sätta några nya vanor kan de bli kvar, men viss prutmån får jag räkna med. När jag tänker på den här processen som en av mina årstidsväxlingar blir den lättare att följa med i utan att spjärna emot.

Bokslut över min semester

Jag följer upp Saras summering av sin semester med att sätta mina egna sex veckors ledighet under luppen. Men precis som Sara tänker jag inte granska vad som blivit rätt eller fel, utan helt enkelt känna efter om jag har gjort det som jag har velat. Har jag laddat batterierna så mycket som jag hade hoppats?

Som de flesta andra undrar jag förstås hur det kunde gå så fort och hur det ska gå att återanpassas till en verklighet med väckarklocka, tider att passa och mindre utrymme för att bara vara. Men det brukar gå bra, och den här gången har jag dessutom bara fyra månaders arbete framför mig - sedan väntar ett års jobb-timeout tillsammans med det lilla pyret i magen.

Hursomhelst känner jag att min sommar - även om den kändes kort - har innehållit en alldeles lagom balans av nytta, nöje och bara vara. Jag har varit lite nyttig - rensat ut kläder, städat skafferiet och frostat av frysen, syltat, saftat och bakat - men inte för att jag kände det som ett stort tungt måste, utan för att jag faktiskt tyckte det var riktigt behagligt att rensa i röran och fylla depåerna. Mycket har dessutom gjorts tillsammans med ett eller flera av mina barn, så det har gett oss mysig tid tillsammans. Och när ekorrhjulet börjar spinna igen på måndag tänker jag då och då titta in i min frys, mitt skafferi och mina garderober och bara njuta.

Det har varit mycket nöjen också: besök på diverse lekparadis med barnen, och ja, jag njuter på riktigt av att se dem ha så roligt, även om jag själv inte gärna kastar mig ut i karusellerna som förr. Vi har umgåtts med en massa trevliga människor - här hemma och under våra små utflykter - och pratat mer om livets väsentligheter än om husrenoveringsprojekt och barnsjukdomar. Kvinnofestivalen i juni var en höjdare, som gav massor av inspiration. Dessutom har jag tagit mig tid att läsa ovanligt mycket i sommar. Särskilt senaste bokcirkelboken Sonat till Miriam av Linda Olsson gav en fin läsupplevelse och en del tankar (återkommer till den).

***************

Och så har jag faktiskt haft en hel del stunder av bara varande. Jag har mediterat till fågelsång under körsbärsträdet i trädgården. Jag har suttit med min fyraåring på en brygga i skärgården och bara tittat på fåglar som flyger förbi och fiskar som hoppar. Jag har suttit på stranden på Österlen och andats in såväl den oändliga horisonten som mångatan över vattnet. Kanske har jag den här sommaren varit mer medvetet närvarande än någon tidigare sommar. Och det, om inte annat, tror jag har varit ett sätt för mig att ladda batterierna inför hösten.

Internetavgiftad?

Jag erkänner. Visst känner jag igen mig - till viss del - i Linda Skugges beskrivning av sitt internetberoende i en artikel i Amelia (nr 14/09). Datorn står där och liksom tittar bedjande på mig när jag går förbi den... Nu var Skugges beroende ganska mycket mer extremt än mitt och mycket relaterat till hennes arbete, medan jag inte har några större problem att hålla fingrarna borta från jobbmailen. I mitt fall är det det privata datoranvändandet - Facebook, vår blogg och några andra bloggar - som anhåller om min uppmärksamhet.

I sommar har jag nog ändå blivit åtminstone lite lätt detoxad, efter tre olika tillfällen (mellan tre dagar och en vecka långa) totalt off-line. Och till min glädje och lättnad konstaterar jag att jag inte har saknat den dagliga kontakten med omvärlden det allra minsta. Spännande romaner, korsord, intressanta diskussioner, lek med barnen, havsbad och månskensstunder på stranden har mer än väl uppvägt mina stunder i cyberrymden.

När jag kom hem idag tog det faktiskt mer än sex timmar innan jag smet ut på nätet för att se vad som hänt på Facebook medan jag legat i ett tält på Österlen och såväl somnat som vaknat till vågskvalpet i havet tio meter därifrån. Och dagens besök i bloggosfären begränsas till det här lilla korta inlägget!

Semester 2009, del 3: Mera mellanrum

Sista semesterdagen och jag känner mig som en förstagångsskolkare när jag bloggar på förmiddagen, den tid som annars är reserverad för att vara nyttig (typ måla takpanel), för att liksom tjäna ihop till fri tid vid datorn eller med en bok. Den som följt mitt bloggande ett tag vet att jag älskar att måla panel också, men varför litar jag inte tillräckligt på mig själv för att göra det jag känner för när jag känner för det och inte sen?

Ibland kan jag undra vad vi håller på med, alla vi kompetenta, kraftfulla kvinnor och män som kämpar så med våra måsten, som ju är helt skrattretande när man tittar närmare efter. Tänk om vi la all den energin på det vi faktiskt vill och kan göra! Konstigt nog känns det ändå som att skriva om måstena här klär av dem, gör dem tydliga för mig och därför möjliga att avfärda. Den som hälsat på här på Livstid men inte själv delar de här bekymren har nog surfat vidare för längesedan, men tydligt är att vi inte är ensamma i våra bryderier, Maria och jag.

Alltså - semestern är slut och det känns uthärdligt. Och det är nu jag så lätt hamnar i sträng rätt/fel-granskning. Istället vill jag vänligt fråga mig om jag kände mig väl omhändertagen av mig själv under veckorna som passerat. Har jag pysslat om mig och följt mitt bud att "Det jag gör är det jag ska göra."?

Jo, jag är nog en ganska nöjd anlitare av eventfirman Sara Semesterfixare, trots ett lite flängigt program med inte mindre än tre tältutflykter på fyra veckor med allt vad det innebär av aktiviteten packande, som i normalfallet hamnar på minussidan i mina utvärderingar av olika aktiviteter. Ena gången packade jag faktiskt nästan allt själv, och jag glömde inget väsentligt! Dessutom fick jag med flera bra-att-ha-saker som plussade på upplevelsen. Tänk när mannens säger "Nu hade det varit bra/gott/bekvämt med ..." och jag svarar "Och det har vi här!" efter att ha kört ner handen i rätt väska. En våt dröm för en disträ och motsträvig packare...

Ett tips till Sara Semesterfirare (som nog behöver förankras hos underentreprenören Mannen): Ge plats för lite fler mellanrum! Bästa exemplet är den extradagen vi stannade på campingen vid Löderups strandbad. Jag yogade på gräsbanken ovanför stranden, sen läste och badade vi, varje familjemedlem i olika utsträckning men liksom bredvid-tillsammans.

Det får mig att tänka på ett tågluffarminne. På topplistan, bland portvinsrundor i Viana do Castelo och galna bilturer i Rom, finns dagen i Venedig. När jag och vännen K inte gick in i Stora Kyrkan eller åkte gondol. Vi fick tag på en detaljerad promenadkarta över staden och gick planlöst runt bland gränder och kanaler. När vi kände oss tillräckligt vilse letade vi upp några gatuskyltar, orienterade oss, tog ut en ungefärlig riktning och stoppade ner kartan i fickan igen. Jag minns ett kafé där K skrev vykort och så minns jag lugnet, strosandet och att vi inte pratade så mycket. Det var ett storartat mellanrum.

Semester 2009, del 2: Semestergöra

Själva sjösättningen i semesterhavet gick bra. Jag gled ner som en lagom strömlinjeformad båt från min jobbtrailer och landade utan tumult. Under sista arbetsveckan hade jag lyckats varva ner, dels för att jag kände hyfsad koll på jobbet, dels för att familjen var bortrest så hemmalivet var otroligt stillsamt.

Efter de första dagarnas premiärtur har det dock gnisslat lite i det mentala maskineriet. Dels handlar det väl om att byta livsform, tydligen inte helt självklart även om det borde vara lättare i riktning från jobb till semester än tvärtom. Jag älskar visserligen mitt jobb men har aldrig längtat till jobbet när jag har semester, något jag hört en och annan person göra.

Jag hamnar i "gör-jag-rätt-sak-nu?-fällan", som jag skrivit om tidigare, just ur semesterperspektiv. Det händer ju på jobbet med ibland, men faktiskt alltmer sällan. Det där att jag sitter med en uppgift och tänker på andra som också behöver göras, istället för att fokusera på den jag håller på med först, och ta resten sen. Dags att importera ännu en strategi från jobbet till privatlivet!?

Kanske också dags att ta en brottningsrond med mitt ganska nypåhittade tidsmotto "Det jag inte gör är inte viktigt." Som också kan omformuleras som "Det jag gör är viktigt." Eller "Det jag gör är det jag ska göra." Gemensamt för dem är att de kan användas som stöddiga påståenden eller vändas till ödmjuka kontrollfrågor. Utgångspunkten är att min spontana prioritering är den rätta. Om jag inte städar mina förråd (som jag ju har nån slags hang-up kring) beror det på att det är viktigare för mig att bygga glasrum eller blogga. Samtidigt vet jag ju att vissa saker är lättare att prioritera än andra och att jag ibland behöver gå emot delar av mig själv för att livsmixen ska bli bra. Det kan vara vanan, lättjan, rädslan, pliktkänslan eller min egen utifrån-bedömning av mig själv.

Som nu, när jag bloggar i morgonrock fast jag kanske borde... Men jag har väl tänkt mig att jag ska blogga lite under semestern, eller? Jo, det är ju sant. Och nu gör jag det, är inte det bra då? Alltså gör jag det jag ska göra. Smöret står i kylen, tvätten hinner torka till resan i morgon även om den inte hamnar i maskin än på någon timme. Barnen håller på med sitt, mannen snickrar på vårt glasrum, so what's the problem?

Jag skrev en gång i versform till en kollega:
Pernillas fiende och vän är demonen Göra Rätt
Tämj honom med OC-spray – finn sen DITT rätta sätt!

Det där gäller ju så mycket mig också. Och för oss båda gäller att motmedlet måste vara mycket mer konstruktivt och långtidsverkande än det jag föreslår i versen.

Projekt semester 2009, del 1

I bilen hem från påskfirandet håller vi så familjeråd om årets semester. Strategierna heter "delaktighet = ansvar" och "något åt alla". Ansvar innebär till exempel att inte förpesta tillvaron för andra även om det inte är jättekul hela tiden. Med Vättern utanför bilrutan kommer vi fram till att några gärna vill utomlands och att det får kosta en av hemmaveckorna. Lite storstad och kända sajter, men storstad hela tiden blir för jobbigt. Mindre, mysigare stad också, och hav, gärna med strand, och möjligheten att kunna röra på sig ute; paddla, cykla eller gå. England vore kul för språket men Frankrike lockar också, inte minst mig som gärna återser Paris. Disneyland nämns men ingen driver på. Skönt, där nånstans går gränsen då jag blir despot istället för demokrat.

När vi summerar har vi plötsligt ett koncept! En liten utmaning att realisera måhända, men faktiskt ett gemensamt koncept där vägen - resonemangen på E4:an förbi Jönköping - känns som en värdefull del av målet. Jag räknar med att återkomma om kommande etapper.

Projekt semester, återblick

Mannen och jag förbereder förhandlingarna om årets semesterplanering. I familjen alltså. Fyra olika individer vars viljor flyter ihop och isär i alla tänkbara konstellationer, och mindre gemensam semestertid än vi varit bortskämda med tidigare. En bra början vore ju om varje individ visste säkert vad den ville, men det gäller åtminstone inte för mig. Då hittar jag en betraktelser jag skrev för två år sedan. Det är alltså inte bara på vift i storstad som det kan vara komplicerat att semestra:

Okej, vi stannar hemma denna sista semestervecka. Vi har ju farit och flängt en del under de tidigare veckorna, vi varvar väl nytta med nöje här hemma och anpassar oss till vädrets nycker.
Det låter ju som en utmärkt avslappnad ambition för en semestervecka, en sån som får pluspoäng i rådgivningsspalterna, och som för övrigt bara de vågar yttra som vet att omgivningen vet att man skulle ha råd och kraft att göra något annat om man skulle vilja.

Men vad det känns hopplöst! Som att försöka springa i sirap, som i mardrömmarna där jag måste fly eller hinna med tåget där barnen finns men inte kommer ur fläcken.
Varva nytta med nöje, vad innebär det? Jo, exempelvis att vi äter en lång frukost med tidningsläsning och en tjuvtitt på sudokut som man fortfarande inte lyckats lösa. Man sliter sig motvilligt från siffrorna och går ut i det glasrum vi håller på att inreda. I bästa fall hinner man jobba där 1,5-2 timme, dvs precis komma igång, innan alla blir jättehungriga och man får gå in igen och skrapa ihop vad vi har av rester till lunch.

Under den där lilla tiden som produktiv snickare har barnen varit ute hos oss ett antal gånger och bett om hjälp med att sy en kjol eller fixa ett koppel till gosekaninen. Det kan man ju tycka att barnen gör rätt i när de har sommarlov och vi är hemma, men de här dagarna har den egna lekförmågan varit så gott som obefintlig.

Efter lunch är det för varmt att jobba i glasrummet som vetter mot söder, åtminstone om man ska ta lite semestrisk hänsyn till sitt eget fysiska välbefinnande. Samtidigt är regnrisken för stor för att vi ska kunna åka och bada. För övrigt VILL BARNEN INTE BADA! De säger ”Men vi badade ju i går!” Jag blir helt mållös och alltmer övertygad om att allt detta är en surrealistisk mardröm.

Oavsett vad jag tar mig för på eftermiddagen är det fel. Följer jag med barnen och rider på grannens shettisar är jag onyttig, gör jag det inte är jag en dålig mor. Städar jag är jag dålig på att ge mig själv kvalitetstid och när jag nu sitter och skriver det här är det bara ännu ett fåfängt försök att starta en blogg- eller podcasthobby som jag antingen inte kommer att ha kraften att sätta sta på riktigt, eller som kommer att ta för mycket tid i höst då vi borde bli klara med glasrummet.

I mitt huvud snurrar en tombola av dåliga samveten. Det här ska ju dessutom inte vara vilka dagar som helst, de här dagarna ska jag kunna stå upp för och – utan att ljuga – försvara när jag kommer tillbaka till mitt fortfarande ganska nya jobb på måndag. Och plötsligt kommer jag på att jag hade dåligt samvete när vi var iväg också, helt enkelt för att vi inte var hemma.

På kvällarna blir det oftast lite bättre. Dagens alla möjligheter har krympt ihop till några få alternativa sätt att tillbringa kvällen på. Kanske skulle man gå upp lite tidigare imorgon…