Livstids julkalender: Julen och tiden

Julen och tiden har mycket ihop. Upplevelsen av tidsbrist innan (med undantag för julproffs som Maria J), de där utdragna dagarna i väntan på julklappsöppning, eller timmarna vid matbordet med dem man kanske inte träffar dagligdags, eller träffar ofta, men då med tajt tidsschema.

Sen har vi julen som djupborrare i vår historia. Traditioner – som Sara ofta har haft svårt att förstå finessen med – knyter ihop generationerna. Så sa Fredrik Lindström i något sammanhang (kan det ha varit i Historieätarna?) och plötsligt kändes alltihop så mycket mer begripligt och meningsfullt. Så länge man tar med i beräkningen att den ständiga förändringen och förvanskningen av traditionerna hör till den med.

Åt tiden har Livstid nu ägnat sitt andra och senaste avsnitt av podradioprogrammet Studio Livstid. Du kan lyssna på det i spelaren här nedan. Eller titta in på vår Studio Livstid-sida, om du exempelvis vill hitta tidigare avsnitt eller få lite podtekniska tips.

 Nu säger Livstid God Jul och Gott Nytt År. Vi önskar er alla ett 2014 som är rikt på riktigt – fyll i själv vad det betyder för dig!

Feng shui i livstiden

Ljuvligaste lyx, alldeles gratis: att stänga sovrumsdörren om mig kl. 20.58 en söndagkväll. Här inne äger jag min egen tanke och tid tills jag somnar ifrån dem båda om en timme eller så. Långt ifrån att ha löst utmaningen framför mig är jag ändå på gott humör. Jag vet hur den ser ut och det är en bra början.

Jag behöver feng shuia mitt liv. Inte förråden, garderoberna, bokhyllorna… eller jo, det skulle säkert också vara bra, men nu gäller det min tid, uppmärksamhet och almanacka. Där är för fullt!

Det kommer inte att bli lätt. En tid nu har jag använt en helt annan strategi, driven av livslust och inspirerad av Maria: kläm in det roliga i livet så ger det mer energi än det tar, samtidigt som det tråkiga trängs ut i periferin utan att du ens märker det. Och himmel vad mycket roligt och intressant jag har fyllt mitt liv med: bokcirkel, yoga, Tanketrampolin, Livstid på längden och tvären, jobbet förstås, Rotary och en hel del annat. Men nu är det stopp. Överfullt. Och något måste bort.

Det jäkliga är att nästan allt tråkigt verkligen har fått stryka på foten. Dammsugningen outsourcad till barnen, familjeadministrationen reducerad till miniminivå, föräldraambitionerna gentemot skola och barnaktiviteter likaså. Så nu står jag med det roliga kvar och måste lik förbaskat välja bort nåt. Min själ säger nämligen att det känns som att vistas i ett av de där överlastade hemmen där varje pryl är vacker och har en egen historia, men där man inte kan röra sig, knappt andas, utan att man själv eller något annat är i vägen. Som om vårt matbord skulle stå i hallen. Båda delar är precis lagom stora, ändamålsenliga och fina – men inte tillsammans!

För några veckor sen hörde jag mig själv tänka att jag är på väg från göra-fokus till vara-fokus. Ingen dramatisk förändring, mer som att ha båda fötterna kvar i backen men förflytta tyngden från den ena till det andra. Så kändes det, men jag visste inte riktigt vad det betydde i praktiken. Kanske är behovet att skapa ljus och rymd i almanackan en del i det. Önska mig lycka till för det kommer att behövas…

Skrivlängtan tar mig norrut

Sara och jag brukar turas om att vara i bloggform. Den här gången hade vi tappat taget om tangenterna, båda två, på samma gång, länge. Tills idag, då skrivlusten drabbade oss samtidigt (och det är inte första gången det sker). Nu har vi ju visserligen en gång i tiden bestämt att det inte ska kännas som ett påhäng, det här skriveriet, att vi aldrig gör det för någon annan än oss själva. Men på något sätt sörjer vi nog lite grann när vi inte får till det. 

För mig är det ändå en skön känsla att bestämma mig för att det inte handlar om tid, utan prioritering. Att inte uppleva att jag inte har tid (då är det något utom mig som styr) utan att jag inte har prioriterat skrivandet (då är jag fortfarande vid kontrollbordet i någon mån). Jag har helt enkelt gjort andra saker för att de har känts viktigare just nu: nätverkat, lagt mycket Livstidstid på annat (t.ex. planering inför årets Circle Way-läger i Mundekulla), sprungit, mediterat, yogat, varit med barnen, till och med kommit loss vid brödbakarbordet!

Allt det vill jag fortsätta med, men nu har alltså skrivklådan börjat göra sig ordentligt påmind igen. Tänk då att jag om bara en och en halv vecka ska åka på skrivretreat! Och inte ensam utan i sällskap med min äldsta dotter, den människa vid sidan av Sara som jag blir som allra mest kreativ och inspirerad av att umgås med. Jag ryser av välbehag när jag tänker på det (förtida uttag big time!).

Åh vad här ska skrivas! Den gemensamma barnboken ska äntligen ta sin slutgiltiga form, och jag ska försöka låta romanen som bott i mitt huvud i flera år börja hitta vägen ner i datorn (dottern har redan kommit igång med sin). Om jag kan skriva annat än forskningsrapporter, läromedel och blogginlägg, om jag kan ge röst och liv åt en fiktiv gestalt återstår att se, men ett rejält försök tänker jag då göra. Och kanske släpper jag loss en bloggfontän på samma gång. Skrivande föder längtan efter mer skrivande, det märker jag tydligt varje december då vi gör vår Livstidskalender. Älvdalen, here we come!

Hej bloggen - saknar dig!

Det är så sällan nu som jag hittar de där stunderna att sjunka ner i fåtöljen med datorn och låta tankarna flyta ut genom fingrarna. Och jag saknar det. Ingen idé ändå att klandra mig själv. Jag ser helt enkelt inte vad jag skulle kunna köra ut ur livet just nu för att kunna släppa in något annat. När man som jag just nu börjar fantisera om att kunna sträcka ut tiden som ett gummiband, då är det dags att ta sig en funderare. Hur väljer jag egentligen?

På senaste tiden har Livstid blivit mycket snack och mycket verkstad. Fem föreläsningsuppdrag under april är all time high! Det var en medveten tanke från oss, att vi vill ut och möta människor igen efter allt skrivande, men inte riktigt istället för allt skrivande. Som både Maria och jag har skrivit om innebär de här uppdragen mängder av möten, intryck och funderingar som skulle behöva ut någonstans. I resbubblan på väg hem från Åland gick det ju bra, men i vardagen är det värre.

Vad är det då som har klämt sig in över tröskeln – och är det något värt att prioritera? Ja, absolut, måste jag säga. Livstidandet IRL är ju hur kul som helst. Utöver det är det främst en sak som har tillkommit: att samordna en cykelskola för ungdomar och vuxna. Ett meningsfullt projekt som helt enkelt måste få bli av, och där jag inte kunde blunda för att jag passade väl för uppdraget.

Så det gör jag nu när jag har en stund över: ordnar med deltagarnas kölistor och Rotaryklubbarnas frivilliga funktionärer. Stämmer av med övriga i planeringsgruppen så cyklar, hjälmar och reflexvästar finns där de ska.

Aktiviteter som är nära kvalstrecket – i nedåtgående riktning – är hemmaadministration och -underhåll. På senaste tiden har vi har fått ett par tre påminnelser på räkningar som vi (jag) missat. Det fanns en tid när såna missar hamnade på självkänslans minuskonto. Nu tycker jag bara det är opraktiskt att behöva rensa upp och surt att betala påminnelser. Alltid något!

Tillsammans med bloggandet är det ett antal saker som står på kö och vill komma in i mitt liv. Hemmafixande är rätt kul emellanåt, när jag lyckas vara i det och inte tänka att det stjäl tid från annat. Och vill vi slippa frysa i vinter är det bara att greppa klyvyxan och se så glad ut som man känner sig.

Mitt svåraste dilemma är dansen. Såna upplevelser som den kan ge måste det vara tjänstefel för en närvaro- och njutningssökare som jag att ens tveka. Men att få in dans regelbundet i mitt liv ser svårt ut, även om jag skulle vara beredd att pruta på yogan. Och jag skulle så gärna ha med mig Mannen, som redan tycker att vi har alldeles för mycket för oss.

Om det här var årets självdeklaration på livstidsfronten så är väl dansen… återbäringen som jag inte lyckas få utbetalad. Än. Hur ser din balansräkning ut?

I takt med tiden 2: Maten

Att vara i takt med tiden när det gäller mat brukar för mig betyda att hinna handla hem den, helst enligt en lista med en plan bakom, och sedan att hinna laga den. Bara det faktum att jag har uppfattat en helt annan koppling mellan mat och tid visar på tidig januaris undantagstillstånd: jag har nämligen läst tidningen ganska noga.

Där berättar en trendguru att vi nu är färdiga med sjurätters- och perfektionshysterin i köket. Nu är det rustika gryträtter som är idealet. Jag säger bara: Den som håller fast vid något tillräckligt länge blir till slut modern. Ett tag. Och nu är Storkebodaköket där, mitt i hetluften! Dessutom tror jag vi har överträffat oss själva genom att de tre senaste dagarna inta nedan beskrivna middagsmål:

Dag 1: Ugnsrotsaker

Varför kom ingen på detta under min kokpotatisfyllda barndom? Utsökt gott, billigt, lätt att få ekologiskt. Potatis, polkabeta, palsternacka, morot, lök eller vad som finns till hands. Lite smulad chèvre eller feta över härligheten strax före färdigt och kanske några skivor lufttorkat till.

Dag 2: Wokad rödkål

Ett märkligt recept vi hittade i en artikel om klimatsmart julmat. Med en vinäger-sirap-ingefära-sås blir det en annorlunda färg- och smakupplevelse. Annorlunda men god.

Dag 3: Spenatpirog

En mastodontpirog signerad Erik Måneld. Den fyller en hel bakplåt och innehåller en smarrig kumminkryddad ost- och spenatblandning. Gärna morotstzatziki till.

Till allt detta, varje dag höst-vinter-vår om jag får bestämma, serveras grovt skuren vitkål med hemmarostade solrosfrön (man är väl smålänning) och Mannens alldeles underbara balsamvinägrett. Resten av året gäller samma vinägrett (som visserligen aldrig är identisk från gång till gång), men då tillsammans med hemodlad rucola och förhoppningsvis lite annan sallad.

All den här maten är lite grovhuggen, med lätt urskiljbara råvaror och mycket matutdelning för tidsinsatsen. Billigt, vegetariskt, nästan helt finessfritt, men ack så gott. Tycker vi. Och just nu är vi ju på modet så då måste vi väl ha rätt?

I takt med tiden 1: Känslan och hemmet

I takt med tiden känner man sig ingalunda alltid, även om man är en Livstidsbloggare. Det vet både gudarna och ni bloggvänner rätt väl vid det här laget. Men just början av januari kan vara lite annorlunda än övriga året. Jag är utvilad, har haft ledigt och hunnit rodda lite hemma. Året känns nytt och osolkat, skolstartskänslan avslöjar sig när det känns roligt att skriva in nästan vad som helst i almanackan. Ordning och frid tror jag på – några veckor till om det vill sig väl.

Tänkte hålla uppe modet genom en liten serie med exempel på sånt som ger mig känslan av att vara i takt med tiden. Dagens exempel får vara de jag nyss har nämnt: för det första den offensiva och optimistiska inställningen till att boka in saker i almanackan. Att tänka ”Äntligen nåt att bita i!” istället för det vanliga ”Jaha, hur ska nu detta gå ihop?”.

Och så hemmafixandet. Häromdagen köpte vi fem nya golv- och taklampor till vårt hem, som alla har varit påtänkta i minst två år. Så plötsligt händer det. Stjärnorna står rätt, blodsockret är välpumpat efter bjudbrunch hos vänner, lampaffären har lagom mycket att välja på. På väg hem konstaterar Mannen att det är tur att vi snart börjar jobba igen. Såhär kan vi inte hålla på och spendera dagligdags. Men att ta sig tid att boa lite ger ändå en känsla av koll på läget. En känsla av att vara i takt med tiden.

Livstids julkalender: Min tid, din tid och vår tid

En enormt viktig insikt som växt sig starkare med åren: så viktigt det är när man lever med andra människor att hitta sin egen tid. Sina egna stunder att göra precis bara det som jag själv vill, utan att behöva kompromissa med make eller barn. Som ung och osäker flickvän hängde jag upp hela mitt liv på den som jag för närvarande var tillsammans med. Ville inte han vara med mig nästan precis hela tiden så kände jag mig oälskad, oönskad. Trodde att jag skulle förlora honom om vi inte var tillsammans. 

Vilken befrielse att hitta mig själv (det tog bortemot en 25 år...) och mina egna behov och önskningar. Och att för varje år se dem tydligare och klarare. Att därtill ha lyckan att ha en man som förstår precis varför jag måste få leva mitt liv och göra mina saker. Som aldrig någonsin har ifrågasatt att jag rest iväg med jobbet eller valt bort familjen för en kväll eller helg i sällskap med andra än mina käraste. Som förstår att jag måste få ha det så för att andas lättare när jag är hemma hos dem. Och så lätt och självklart det då blir att ge samma tillbaka. Min tid, din tid och så vår tid tillsammans. Den senare har vi inte så mycket av just nu, men det sköna med att man bestämt sig för att försöka leva med varandra livet ut är att man kan se tiden an. Just nu handlar det mycket om att lägga avancerade pusselbitar för att få ihop vardagslogistiken, och ganska ofta möts vi (i bästa fall) i dörren, men vi hittar små stunder för det goda samtalet oss emellan också. I höst har vi dessutom nött skolbänken sida vid sida. Och så har vi vår heliga helg varje år. Tids nog får vi (om livet är snällt emot oss) massor av tid tillsammans framför kakelugnen. 

Livstids julkalender: Nu blir det Liv(stid) i luckan igen!

Den här hösten har blogginläggen på Livstid - till skillnad från höstregnet - inte direkt stått som spön i backen. Vi tycker ju så väldigt mycket om vårt filurande i bloggosfären, men ibland kommer livet liksom emellan. Sara har byggt och byggt på familjens nya carport och jag har haft min första intensiva termin som egenföretagare, med bland annat ett stort uppdrag för Högskoleverket och en bok att skriva på agendan. Egentligen tycker vi inte om att säga att vi inte har haft tid - tid har vi ju alla lika mycket av - men vi kan väl helt enkelt konstatera att Livstidsbloggandet inte har fått högsta prioritet på ett tag. Frågan var, skulle vi än en gång kunna ta oss tid att blogga varje dag fram till jul?

Men nu kommer den där härliga tiden, då åtminstone jag (Maria) har lite mer luft i systemet, och - som jag har bloggat om förut - hör jag inte till dem som stressar upp sig inför julfixandet. Jag älskar julen men tar den med väldigt mycket ro, så nog ska det gå att roffa åt sig några minuter här eller där för att knappa ner några filuringar. Jag har ganska länge levt utifrån devisen att Allt jag behöver kommer till mig, och häromsistens hände det igen. Precis sådär lagom inför julkalenderdags satt jag där som jag gör varje kväll, på min meditationskudde, med tända ljus och lugn musik i bakgrunden. Den här gången gick dock själva meditationsstunden fullkomligt åt pipsvängen. Eller inte, beroende på hur man ser det. Under de fem minuter jag lyckades sitta kvar på min lila kudde (jodå, allting i mitt mediationsrum är lila så att jag ska kunna låtsas i alla fall lite grann att jag befinner mig på ett ashram i Indien - fast det där med att allt skulle vara lila på ett sånt har jag säkert bara fått för mig...) fick jag nämligen besök av inte mindre än åtta blogginläggsskelett. De trippade förbi i min hjärna, ett efter ett, och jag fick ge upp meditationen för den kvällen och gå och skriva ner alla idéerna så att de inte skulle smyga ut lika ljudlöst som de smög in.

Så bered er på att under årets adventstid bland mycket annat få bekanta er med min mormor, tanketrampoliner, nya måndagstraditioner, komfortkostymer, musiklycka och kaosfamiljens plus och minus. Eller kanske det blir något helt annat som dyker upp och kräver plats? Sara tittar in då och då när hon behöver byta träning av byggmuskler mot träning av skrivmuskler. Hoppas att du vill hänga med på vår resa, och om du känner någon annan som du tycker borde ta sig några minuters daglig paus i pepparkaksbak, korvstoppning eller vad man nu ägnar sig åt fram till jul, får du gärna tipsa om oss!

PS! Om du är i Växjötrakten idag så finns Sara på plats och säljer våra böcker - Livstid - förundran, eftertanke, mitt i livet och Älskade Lista! Från måsten till lust - bokmärken och bokmärkeskartotek på Smålands museums Julmarknad mellan 11 och 16! Självklart går det bra att handla julklappar direkt från oss också, men vill du vara säker på leverans före jul så mejla oss senast 15/12 på hej@livstid.nu! Mer info hittar du under fliken Våra böcker m.m.

Samla ögonblick - bromsa tiden?

”Tänk vad fort tiden går.” säger hon och tittar ut över ridhusets manege samtidigt som hon släpper ut en liten suck. Framför oss galopperar åtta hästar i kontrollerat tempo och styrda formationer. På varje häst sitter en gänglig tjej i tidiga tonåren, vi båda är mammor till varsin. Tiden hon kommenterar är den som har gått sen de där tjejerna hade ben som inte nådde nedanför sadelkåporna.

Av någon anledning låter jag bli att säga vad jag faktiskt tänker: Nej, jag tycker inte att tiden går fort. Inte på det sättet. Och det är något i den där uppgivna sucken som provocerar mig. Kanske är det detta: Om vi nu tycker att tiden är värdefull, inte minst tiden då vi har våra barn i närheten, ska vi då ägna den åt att sitta och sucka och känna oss som tidens hjälplösa offer – även om det kanske stämmer?

Jag har funderat mycket på det – varför känner jag inte igen mig i upplevelsen av att barnaåren går så fort? För det tycks ju vara många som känner så, även om några kanske gör som jag och hummar med utan att egentligen hålla med. För min del beror det då inte på att jag har haft tråkigt. Tufft och krävande emellanåt, roligt och mysigt i mängd, men ytterst sällan tråkigt. Nån annan teori? Det enda jag kan komma på är min mani att samla på små omärkvärdiga ögonblick. Några skriver jag ner här på Livstid men de allra flesta sjunker undan lagom till läggdags samma kväll för att sedan flyta upp till ytan när jag minst anar det, eller alldeles försvinna i djupet.

Jag kan vara en mycket disträ och svårnådd mamma, senast för någon minut sen fick jag en mulen blick när jag satt försjunken i datorn och inte lyssnade ordentligt. Men jag tror inte att det går en dag utan att jag någon gång fylls av värme i maggropen och ett litet extra blänk i ögat när jag kramar, tjuvkikar eller tänker på mina barn. Jag tror visserligen inte jag är särskilt unik i det, men jag tänker att ju mer av den varan, desto mer är jag i tiden, inte före eller efter. Och då kan den få gå hur snabbt eller långsamt den vill.

Hålla igen för att komma loss?

Ett tag nu har jag känt att jag skulle vilja leva billigare. Långt innan dess har jag tänkt att det vore klokt och bra, men nu känner jag att jag faktiskt vill. Utan att jag är i det läget att jag måste, och det är jag innerligt tacksam för. Varför jag vill? Jo, jag tänker att det – just när man inte måste – kan ge mer frihet. Som exempelvis valfrihet när det gäller hur mycket och med vad jag vill jobba.

Och så kan det spara tid. Viktigaste anledningen till att jag inte har köpt någon smart-phone är inte spariver utan att jag just nu inte orkar lägga tiden på att lära mig den och anpassa den till hur jag vill ha den. Den processen håller jag fortfarande på med, till och från, med datorn jag just nu skriver på. Och så har vi en annan dator som måste ominstalleras för att bli av med ett allvarligt fel, och så ska det ju back-up:as …

Att leva billigare kan förstås också ta tid. Om jag till exempel skulle bli bättre på att ta med matlådor till jobbet. Vi lagar redan stora omgångar mat när vi väl lagar, som sedan värms som rester på kvällar och helgluncher. Men liiite fler matlådor skulle nog funka. Spagetti, tapenade och en skalad morot kan absolut duga som lunch någon dag i veckan. Varannan vecka kan man ju ta pesto som omväxling. Det tär ju inte nämvärt varken på tids- eller pengakontot.

En tredje finess med att köpa mindre är den ständigt pågående kampen mot tingen här hemma. Som tai chi-passens stiliserade strid går ronderna, eller som ett tidvatten kanske? Vi tar ett rensa- och plockaundanryck, som nästan aldrig fullföljs till 100 procent. Medan vi vänder ryggen till och fokuserar på annat smyger sakerna fram igen och plötsligt märker vi hur vi vadar i dem. Det värsta är inte sakerna vi använder ofta utan de andra, de som ockuperar alla bra förvaringsutrymmen där de viktiga sakerna borde få vara.

Det är både en för- och en nackdel att vi fyra i familjen är slående överens om en sak: Det finns nästan alltid något som är viktigare eller roligare än att rensa ur gamla hyllor och skåp! Feng shui har inte riktigt fått grepp om oss. Fastän jag i Smålandspostens lördagsbilaga läser att det till och med kan vara bra för sexlivet! Men logiskt sett: Ju mindre vi släpar in i huset, desto mindre röra borde det ju bli? Lyckas vi dessutom släpa ut något emellanåt så är det ju lysande, och ibland lönsamt. Sålde exempelvis hälften av våra gamla CD-skivor för 600 kronor häromdagen, och har en annons med småplock på Blocket som redan har betalat sig flera gånger om.

Mer frihet och tid men färre prylar. Låter ju inte så dumt.

Hur svårt kan det VARA?

Bara jag killar dem under hakan släpper de tagen och dimper ner i min kupade hand – de stinna svarta vinbären. Just nu är de så sol(och regn-)mogna att sötman tar udden av den annars lite skarpa smaken. Jag äter dem direkt från busken med god aptit. Det blir ingen systematisk avplockning i år. I frysen finns så det räcker till svärmors lösa frukostsylt ett bra tag till. Jag har inga problem med det, att bären hänger kvar där och inte blir skördade. Vad skönt med ett exempel på ett fullt möjligt måste som inte ens känns som ett borde. Önskar att de var flera.

Jag var inne på det där med måsten häromdagen – igen. Vad ska man få gjort på en dag för att känna sig nöjd, var mitt dilemma. Varför blir vissa dagar som den där mardrömmen där man aldrig riktigt når fram till vad det nu är? Vännen Gaia kommenterar mitt blogginlägg: ”Kan man inte bara vara?” Jo, egentligen är det ju precis så enkelt. Och precis så himla svårt. För mig i alla fall, i vissa situationer, som dagar i slutet av semestern då jag inte har något särskilt inplanerat.

Det är väl inget konstigt att i slutet av en dag summera den med tanke på vad jag har gjort och hur dagen har känts. Det är ju bara slutredovisningen av de 86 400 sekunder som någon vänlig själ satte in på mitt tidskonto vid dagens början och tar tillbaka vid midnatt, just innan nästa insättning görs (för att använda en bild om tid ur boken Rik på riktigt av Jörgen Larsson och Fredrik Warberg). Tack vare Gaias korta kommentar ser jag hur jag gör den summeringen: så ofta med görat först och varat sen. Nästan så jag skäms att erkänna det, men så är det.

Dagen därpå är ännu en småsplittrad dag. Jag planerar att måla lite. Målning kräver förberedelser och dessa blir ständigt avbrutna; av mig själv när mejl och chattsamtal känns viktigare, av barnen som behöver hjälp med att bygga kaninbur och starta om gräsklipparen (sex gånger eftersom den stannar utan anledning), av mat, telefonsamtal, ja, ni vet. Själva målningen kommer jag till först efter middagen, 10 timmar efter att jag började flytta möbler och maskera.

Jag inser att jag är på väg att summera dagen när jag berättar om den för Mannen som varit på jobbet. I ett sånt läge kan jag ibland – till råga på allt – klistra på situationen en känsla av läxförhör: ”Vad har jag egentligen gjort som haft hela dagen leeeedig?” Vad jag blir trött! Det får bli ändring på det här! Summeringen blir istället: jag har haft en bra dag med barnen. Vi har pratat en del, jobbat ihop, haft både en skön lunchstund och några schyssta konflikter. En bra dag. Om någon mot förmodan är intresserad blev räntan på det insatta tidskapitalet en klippt gräsmatta, en påbörjad kaninbur och ett målat takparti. Tack, Gaia!

Vad gör du med din tid - människa?!

I bilen hem efter senaste bokcirkelträffen kommer vi in på det som var huvudtemat för den där festen som blev den här bloggen: hur får vi till det med tiden? Någon undrar varför det är präktigare att dammsuga klockan åtta på morgonen än att göra det halv tolv på kvällen. En annan måste aktivt tygla sin göra-nytta-drift för att alls få en lugn stund på helgen.

Själv berättar jag hur min och Mannens hemmafixardagar ser ut. Två per helg har inte varit ovanligt under hösten, då vi satsat hårt på att få vårt glasrum färdigt:
ca kl 8 – vaknar, av oss själva
10-tiden – drar på jobbarkläder efter en lång frukost
ettiden – mikrar hyfsat goda rester till lunch (tycker inte våra mikromatshatande barn)
halv tre – tar ett andra jobbaryck efter att ha toppat lunchen med en testund
fem-sextiden – dags att laga middag och umgås på allvar med barnen

Just barnen gör nästa inlägg i tidsdebatten, i samband med förhandling om deras datorvanor. Vi har inte mycket att sätta emot när de hävdar att vi jobbar ”hela tiden” på helgerna, och ”aldrig” gör något med dem. Och även om hösten varit extrem så känner de oss väl nog för att veta att det inte blir mer än en gradskillnad när glasrummet är klart. Det svider i mammahjärtat, och jag tänker genast tankar om bio- eller simhallsbesök i helgen. Men, att känna dåligt samvete är en sak – att agera på det utan att passera Gå är något annat, inte alltid så lyckosamt. Jag får nog lov att fundera lite på det här.

Mitt i funderandet kommer jag att tänka på den gamla 70-tals-feminism-sloganen eller vad det nu är: ”att göra det personliga politiskt”. Eller att åtminstone utgå från att andra nog har samma funderingar som man själv, och att det kan finnas en poäng i att prata med varandra om det istället för att städa frenetiskt inför varandras besök och hålla fasaden uppe. (Det tycker jag förresten att vi har lyckats bra med i bokcirkeln, att hålla träffarna så fria från krav och dåligt samvete som möjligt; man måste inte ha läst boken, värdinnan bjuder på te och mackor, och ingen skulle drömma om att kasta smalögda blickar på dammråttor eller tvätthögar. Nästan så vi skryter om hur lite vi städar ibland, vilket kanske också är lite fånigt.)

Nu efterlyser jag beskrivningar, dilemman, tips, smarta lösningar och annat som har med vardagstid att göra. Ska försöka åstadkomma lite sånt själv också, utöver det jag skrivit nu. Just den här helgen blev rätt bra till slut. I förmiddags hade jag och barnen ett jazzdanspass i glasrummet, och på eftermiddagen spelade vi Pictionary en stund. Jag tror vi hade lika kul alla tre.