I takt med tiden 2: Maten

Att vara i takt med tiden när det gäller mat brukar för mig betyda att hinna handla hem den, helst enligt en lista med en plan bakom, och sedan att hinna laga den. Bara det faktum att jag har uppfattat en helt annan koppling mellan mat och tid visar på tidig januaris undantagstillstånd: jag har nämligen läst tidningen ganska noga.

Där berättar en trendguru att vi nu är färdiga med sjurätters- och perfektionshysterin i köket. Nu är det rustika gryträtter som är idealet. Jag säger bara: Den som håller fast vid något tillräckligt länge blir till slut modern. Ett tag. Och nu är Storkebodaköket där, mitt i hetluften! Dessutom tror jag vi har överträffat oss själva genom att de tre senaste dagarna inta nedan beskrivna middagsmål:

Dag 1: Ugnsrotsaker

Varför kom ingen på detta under min kokpotatisfyllda barndom? Utsökt gott, billigt, lätt att få ekologiskt. Potatis, polkabeta, palsternacka, morot, lök eller vad som finns till hands. Lite smulad chèvre eller feta över härligheten strax före färdigt och kanske några skivor lufttorkat till.

Dag 2: Wokad rödkål

Ett märkligt recept vi hittade i en artikel om klimatsmart julmat. Med en vinäger-sirap-ingefära-sås blir det en annorlunda färg- och smakupplevelse. Annorlunda men god.

Dag 3: Spenatpirog

En mastodontpirog signerad Erik Måneld. Den fyller en hel bakplåt och innehåller en smarrig kumminkryddad ost- och spenatblandning. Gärna morotstzatziki till.

Till allt detta, varje dag höst-vinter-vår om jag får bestämma, serveras grovt skuren vitkål med hemmarostade solrosfrön (man är väl smålänning) och Mannens alldeles underbara balsamvinägrett. Resten av året gäller samma vinägrett (som visserligen aldrig är identisk från gång till gång), men då tillsammans med hemodlad rucola och förhoppningsvis lite annan sallad.

All den här maten är lite grovhuggen, med lätt urskiljbara råvaror och mycket matutdelning för tidsinsatsen. Billigt, vegetariskt, nästan helt finessfritt, men ack så gott. Tycker vi. Och just nu är vi ju på modet så då måste vi väl ha rätt?

Friden är här!

Tänk att få känna sig helgjuten, att alla delar av mig är just där de ska vara, som de ska vara, att sinnet är lätt och att de allra flesta skav som tittar fram kan lösas upp av ett par tre medvetna andetag. Att yttre faktorer har svårt att rubba min balans. En sån period är jag inne i nu.

Jag kan bli rörd av lättnad dessa dagar, dessa mörka höstmorgnar som brukar vara ett gissel. Hur bra jag än mår så har mina vardagsmorgnar en tendens att skava. Morgonångest är ett alldeles för starkt begrepp, morgonklump har jag kallat det. Dåligt morgonhumör skulle kanske någon säga, men det här drabbar bara mig själv; en fullständigt irrationell obehagskänsla inför att ta mig an dagen, dess måsten och möjligheter. Känslan har alltid klingat av lagom tills jag är på plats på jobbet. Ibland har jag kunnat pysa ut den snabbare genom att betrakta mig och känslan utifrån, men det är alltid känslan som har haft övertaget från början, jag som har slagit ur underläge.

Nu är det annorlunda. I flera veckors tid har jag vaknat av mig själv en liten stund före klockan, och glatt mig åt det lilla extra utrymmet det ger. I flera månader har jag dessutom haft löjligt lätt att somna om. Att vakna vid sju en lördagmorgon och tänka ”jag skulle ju egentligen behöva sova lite till” – och sen göra det – det har nog inte hänt mig sen tonåren, förrän nu.

För ungefär ett halvår sedan började jag meditera. De blygsamma sju minuterna dyrbar morgontid kunde ibland kännas nog så långa och allt annat än meditativa. Att lägga av kom ändå aldrig för mig, konstigt nog. Så kom en höjdpunkt, under kajaksemestern i somras. Att sitta på uråldriga klipphällar och meditera översvämmade mig med den märkliga känslan av evighet och närvaro i kombination. Och nu är jag inne i ännu ett flow. Att en vardagmorgon sätta timern på 15 minuter och sluta ögonen känns som höjden av lyx. När tankarna kommer farande är det bara de med substans som hänger kvar, verkliga frågor som jag faktiskt vill eller behöver lösa. Då vrider och vänder jag på dem innan jag överlämnar dem till … min inre visdom är arbetsnamnet på den instansen – den som löser mina problem medan jag donar med annat.

Ett exempel: Nyligen dök mina matvanor upp där i meditationstankarna, eller snarare vanorna mellan måltiderna, med ett sötsug som inte längre kändes lustfyllt, knappt ens mitt eget. Frågan remitterades till visdomskällaren och glömdes bort, tills jag några dagar senare drabbades av ett oförklarligt sug efter frukt (som enligt min mening inte har någonting med godis att göra) och därefter ett stort lugn med få eller inga tankar på smågott mellan måltiderna.

Sömn och mat, på såna viktiga områden blir också små förändringar viktiga. Och så friden förstås, den som någon sa att jag skulle söka under sommaren som gick. Jag andas och tackar och följer med.

Sommartrolleri

För ett år sedan delade jag med mig av mina trixigaste småknep för att känna lite mindre motstånd mot de där vardagstråksysslorna. Nu är det sommar igen och jag tänker plocka fram ännu ett litet trolleri ur rockärmen och låta det genomgå det vannestålska konsumenttestet. Ska det svara upp mot produktbeskrivningen, månntro? Det handlar om... matlagning! En syssla som - att döma av alla miljarder TV-program, kokböcker, mattidskrifter och recept i allt från livsstilsmagasin till Coop-tidningar - är något som "alla andra" (fast ni som jag vet hur det är med det uttrycket) tycker är hur lajbans som helst. Det tycker inte jag.

Jomenvisst, med trevliga människor på ingående eller - ännu bättre - på kökssoffan med ett glas vin, eller bredvid mig vid diskbänken, kan det vara riktigt mysigt. Då lagas ju också ofta något extra smarrigt, vilket helt klart ökar trevlighetsfaktorn i själva tillagandet. Men alla de där andra hundratals måltiderna mitt i vardagen. Som jag har skrivit om tidigare fuskas det en hel del härhemma. Det äts ganska ofta flingor och mjölk till kvällsmat, och inte räds vi falukorv och makaroner heller. Turligt nog är barnen varken undernärda eller överviktiga, och friskare ungar har jag väl aldrig träffat, så helt fel ute kan vi nu inte vara.

Men så kommer sommar och semester. Underbara ljuva ledighet utan väckarklockor (annat än lillprins Bus) och med fågelsång till frukosten. Ja, jag älskar den här tiden men av någon outgrundlig anledning halkar vi in i sommarkönsrollsfällan. Vi, som är så jämställda att vi knappt får jämställdhetsföräldrabonusen för att min man är hemma för länge! Och där frun i huset gjort karriär medan mannen tagit huvudansvar för alla ungar i alla år. Plötsligt byggs det och målas av maken och lilla frun lagar mat. Och lagar mat. Och lagar mat. Och sliter sitt hår över den stackars falukorven som än en gång ska stoppas in i ugnen.

Och det är här lilla sommartrolleriet kommer in i bilden. I år ska jag pröva nåt nytt. Här ska lagas nya spännande rätter varje dag ... eller, i alla fall, varannan. Jag ska utforska alla receptböckerna i hyllan, pärmen med urklipp på rätter som aldrig lagats, Arlaköket och Tasteline. Tänker mig att det därmed blir lite lite roligare, och att jag lär mig en massa nytt som jag kan ta med in i hösttråkköket. Kanske blir det på det sättet lite färre flingkvällsmatar i höst, och kanske kanske lär sig mina ungar - som jag inte kan skryta med att jag har lärt att äta allt - att uppskatta ett större smörgåsbord än det som vanligtvis serveras. Och OBS! detta gör jag för min alldeles egen (och för all del övriga familjens skull), inte för att det är trendigt att gilla matlagning! (Och ja, jag ska nog hjälpa till att gjuta altanbetonggrunden också, minsann...)

Bättre än så här

...behöver det inte bli för min del. Tre och en halv ledig dag, med fullt kylskåp redan från början eftersom svärmor varit här och hållit plattorna varma. Barnen utvilade och extrakära valpen. Mannen och jag gör saker tillsammans och samtidigt. Triviala saker: köper stege på K-rauta, handlar mat och snickrar på hundkoja och rastgård. Det senare gör vi alla fyra. I halvskummet klockan fyra på eftermiddagen står barnen vid en flammande grill med 1,60 meter långa "blyertspennor" som sakta sotas i den spetsiga änden - det är rastgårdsstolparna som ska göras hållbarare innan de bankas ner i marken imorgon. Familjens inköpsansvarige på byggsidan ratar nämligen tryckimpregnerat.

När nu grillen ändå är igång - varför inte grilla de där kravmärkta kotletterna vi hittade i ät-snart-hyllan på Maxi? Oväntat och gott med rökaromen till novembermiddag. Och så vårt bästa mattips ever: Stora oregelbundna bitar vitkål, chunks skulle man kalla dem i reklamen, som plockas med händerna direkt ur salladsskålen när vi inte har gäster. Snabbare att tillreda och godare än att sprida vitkålen över hela köket med osthyveln och sen samla ihop den igen. På vitkålen rostade solrosfrön och Mannens underbara smakrika dressing som tillverkas i enliterssatser, eller fasters mildare men lika goda variant som bor i en vinflaska.

Middagen avslutas med nioåringens specialitet: kolasåsen som finns bland desserterna i fiskkokboken och som är den bokens enda existensberättigande i vårt hem. Barnen avslutar kvällen framför Idol medan Mannen och jag väljer ett Skavlan-avsnitt i högen på SVT Play, ett avsnitt som bara hakar upp sig en 5-6 gånger, just när Tom Jones ska börja sjunga.

* * *

Så kan en riktigt bra dag i vårt hem se ut. Den, eller hemmet, eller vi, kvalar knappast in i Dagens Nyheters omstridda hem- och inredningsspalter, eller vad tror ni? I Skavlan-programmet vi såg säger Amelia Adamo - på tal om 40-talister kontra 60-talister och framåt: "Vi var ju politiska. Ni bara möblerar." I boken jag nämnt tidigare, Ur vulkanens mun, finns ett bra exempel på den tendensen: Huvudpersonen Anna skriver presentböcker med stämningsfullt foto om vardagsnjutningar som smakrik parmesanost och årgångsglögg – och hon skriver dem vadandes i ruinerna av sitt familjeliv. Några enstaka av sinnessensationerna upplever hon själv, men de flesta tycks hon plocka utifrån eller skapa helt teoretiskt i sitt huvud. Jag förstår att Anna inte gräver där hon står just i den situation hon är, men vi andra?

Jag tänker att vi undervärderar detaljerna och vardagsritualerna i våra egna liv, till förmån för dem vi hittar hemma hos andra och i inredningstidningarna. Man skulle kunna skriva en kärleks- och stämningsfull coffee table-bok om varje hem där det alls finns kärlek. Då är smaker, dofter och ritualer inte bara utanpåverk utan hullingarna som får personer, tidsperioder och platser att stanna i våra minnen decennier framöver. Vad pratar våra föräldrar och mor- och farföräldrar om? Jo snarare ettöreskolorna än födelsedagstårtan som tog mor en halv dag att göra. Panpizzan till onsdagsmellis före ridningen blir plötsligt mera värd än den vegetariska lasagnen med balsamicotouch och rucolagarnering.

Nu vill jag också resa med lättare bagage!

Det här är inte en av alla viktminskningsbloggar, åtminstone inte i fysisk bemärkelse. Att vi som skriver jobbar med att göra oss av med en hel del tungt mentalt bagage i form av negativa tankar är en annan sak. Men eftersom bloggen har blivit ett verktyg för mig i alla möjliga sammanhang, för att förstå på djupet, för att få till stånd förändringar (exempelvis projektet Maria mediterar) eller för att bara lätta lite på trycket, tänkte jag använda den nu när jag tagit beslutet att det är dags att göra mig av med de extrakilon jag plockade på mig under graviditeten, och som jag inte varit motiverad nog att ta itu med tidigare.

Jag tror inte på några dieter där man inte får äta si eller så - de gör mig bara irriterad och extra sugen på det förbjudna. Senast det begav sig för några år sedan lyckades jag i stället nå mitt mål (-12 kg) med hjälp av Viktväktartänk (utan att betala en krona för deltagande) och lite coachning av min syster som gjorde samma resa för ett antal år sedan. Det handlar om att hålla koll på intaget (här får kontrollanten kliva in på arenan ett tag igen), äta mycket av somligt och mindre av annat, men utan några totalförbud. Och så röra mycket på sig för att tjäna extrapoäng och exempelvis kunna släppa loss lite på helgen.

Jag siktar på att vara femton kilo lättare till jul, är nöjd med tolv och skulle kunna leva med mig själv även om det bara blir tio. Positiva målbilder är viktiga i sådana här lägen och jag har liksom förra gången plockat fram en femton år gammal bild från Paris. Någonting att jobba mot, även om jag inser att kroppen har förändrats på andra sätt - inte bara viktmässigt - sedan dess. Hjälp mig gärna med uppmuntrande tillrop i medgång och en tröstande klapp på axeln om jag hamnar i en svacka, så lovar jag att ni ska slippa detaljerade redogörelser för gram och hekton.