Bättre än så här

...behöver det inte bli för min del. Tre och en halv ledig dag, med fullt kylskåp redan från början eftersom svärmor varit här och hållit plattorna varma. Barnen utvilade och extrakära valpen. Mannen och jag gör saker tillsammans och samtidigt. Triviala saker: köper stege på K-rauta, handlar mat och snickrar på hundkoja och rastgård. Det senare gör vi alla fyra. I halvskummet klockan fyra på eftermiddagen står barnen vid en flammande grill med 1,60 meter långa "blyertspennor" som sakta sotas i den spetsiga änden - det är rastgårdsstolparna som ska göras hållbarare innan de bankas ner i marken imorgon. Familjens inköpsansvarige på byggsidan ratar nämligen tryckimpregnerat.

När nu grillen ändå är igång - varför inte grilla de där kravmärkta kotletterna vi hittade i ät-snart-hyllan på Maxi? Oväntat och gott med rökaromen till novembermiddag. Och så vårt bästa mattips ever: Stora oregelbundna bitar vitkål, chunks skulle man kalla dem i reklamen, som plockas med händerna direkt ur salladsskålen när vi inte har gäster. Snabbare att tillreda och godare än att sprida vitkålen över hela köket med osthyveln och sen samla ihop den igen. På vitkålen rostade solrosfrön och Mannens underbara smakrika dressing som tillverkas i enliterssatser, eller fasters mildare men lika goda variant som bor i en vinflaska.

Middagen avslutas med nioåringens specialitet: kolasåsen som finns bland desserterna i fiskkokboken och som är den bokens enda existensberättigande i vårt hem. Barnen avslutar kvällen framför Idol medan Mannen och jag väljer ett Skavlan-avsnitt i högen på SVT Play, ett avsnitt som bara hakar upp sig en 5-6 gånger, just när Tom Jones ska börja sjunga.

* * *

Så kan en riktigt bra dag i vårt hem se ut. Den, eller hemmet, eller vi, kvalar knappast in i Dagens Nyheters omstridda hem- och inredningsspalter, eller vad tror ni? I Skavlan-programmet vi såg säger Amelia Adamo - på tal om 40-talister kontra 60-talister och framåt: "Vi var ju politiska. Ni bara möblerar." I boken jag nämnt tidigare, Ur vulkanens mun, finns ett bra exempel på den tendensen: Huvudpersonen Anna skriver presentböcker med stämningsfullt foto om vardagsnjutningar som smakrik parmesanost och årgångsglögg – och hon skriver dem vadandes i ruinerna av sitt familjeliv. Några enstaka av sinnessensationerna upplever hon själv, men de flesta tycks hon plocka utifrån eller skapa helt teoretiskt i sitt huvud. Jag förstår att Anna inte gräver där hon står just i den situation hon är, men vi andra?

Jag tänker att vi undervärderar detaljerna och vardagsritualerna i våra egna liv, till förmån för dem vi hittar hemma hos andra och i inredningstidningarna. Man skulle kunna skriva en kärleks- och stämningsfull coffee table-bok om varje hem där det alls finns kärlek. Då är smaker, dofter och ritualer inte bara utanpåverk utan hullingarna som får personer, tidsperioder och platser att stanna i våra minnen decennier framöver. Vad pratar våra föräldrar och mor- och farföräldrar om? Jo snarare ettöreskolorna än födelsedagstårtan som tog mor en halv dag att göra. Panpizzan till onsdagsmellis före ridningen blir plötsligt mera värd än den vegetariska lasagnen med balsamicotouch och rucolagarnering.