Det går upp ett adventsljus

Utsövd, ny-yogad och med ett hus där det inte längre krasar under fötterna när man går är jag redo att ta rygg på tillvaron igen. I takt med att andningen blir lugnare och når nedanför revbenen börjar också hjärnan fungera. Den kommer på idén att jämföra min självbild på jobbfronten den senaste tiden med ett antal färska vittnesmål utifrån. Hjärnan upptäcker en diskrepans (som betyder skillnad; nån enda människa utanför akademin måste ju förbarma sig över de där hopplösa och oälskade orden ibland). Varför tror jag inte på mig själv? Och varför tror jag inte på andra när de säger att de tror på mig?

Jo, för att jag den senaste tiden inte har gett 100 och lite till procent av mitt engagemang på de 75 procent jag arbetar. Kanske bara 95, eller till och med 90. Och då kan man väl inte vara okej, eller? Då kan man väl inte få gå omkring ostraffat och känna sig hyfsat nöjd ändå, bara lite mindre nöjd än annars? Jag går sällan för annat än full engagemangsmaskin. Det gäller inte bara på jobbet. Mannen säger: Det är bara när du är såhär trött som du inte är expansiv, vill mera än det som är.

Det kanske är dags att ta nästa delkurs i good enough-skolan: GE på jobbet del 2. Grundkursen har jag redan: Jag kan välja bort att göra vissa arbetsuppgifter onödigt bra, en del kanske till och med hafsa över. Det var längesen jag insåg att jag inte kan göra som alla andra vill, särskilt inte samtidigt. Ibland gör jag bara som jag vill för att jag tror att det blir bäst så. Men delkurs två får handla om engagemanget. Det är en av mina främsta naturtillgångar – jag skulle aldrig vara mig själv utan det – så bort ska det inte. Men som alla naturtillgångar ska engagemanget brukas med förstånd, så återväxten hinner med. Alltså är det jag genomgår nu inte en seg novembersvacka utan en… verksamhetsförlagd del av min utbildning till en hållbarare människa. Jo, så måste det vara.