I kön på macken

Killen framför mig i kassakön på OKQ8 köper två sexpack läsk, en limpa Commerce och en biltvättkupong. Jag har grannskapets sunkigaste bil, men en smidig kajak på biltaket som jag lätt ryms i.
Det gör inte han, och det skulle förmodligen inte jag heller göra efter ett halvår med hans livsstil. Tänk om vi hade vuxit upp i varandras familjer, den här grabben och jag. Då hade kanske jag stått före honom och köpt läsk och cigg, han efter mig, solbränd och vältränad, och tänkt vad jag tänker nu; att det där hade kunnat vara jag.

Mina tankar vindlar vidare: Solbrännan och vikten är ju bara yttre attribut, helt oväsentliga i sig själva. Men de tillsammans med livsstilen betyder ändå något. Att vara den som gör och är "rätt" i samhällsnormens ögon ger mig bonuspoäng, gör det så mycket lättare för mig att tycka om mig själv. Jag tror jag håller med dem som inte vill dra en tydlig gräns mellan självförtroende och självkänsla. Att bygga självkänsla är så mycket lättare med bekräftelse från andra, både på vad man gör och vem man är.

Det finns ett orsakssamband åt andra hållet också: genom att ta hand om mig - dessutom på ett sätt som vinner uppskattning från omgivningen - visar jag kärlek till mig själv, ordnar det för mig, manifesterar att jag är värd att ta hand om. Och när man har lärt sig spelreglerna, sina egna och världens, det är då man kan bryta mot dem. Det är djupt orättvist, men också något av det allra bästa med att hitta sin inre trygghet och bli äldre. Nu kan jag stå här, osminkad, med uppenbar skäggstubb på benen och urskitig bil, och känna mig helt okej - för så lyder mina spelregler.

Skulle jag ha styrkan att känna mig lika okej om jag vägde det dubbla och rökte limpvis med Commerce? Å andra sidan, om jag kände mig helt okej, skulle jag verkligen vara beredd att dra i mig alla de där ciggen? Hoppsan, nu är det visst min tur. Lika bra det, det börjar snurra ihop sig alldeles i skallen...

Det går upp ett adventsljus

Utsövd, ny-yogad och med ett hus där det inte längre krasar under fötterna när man går är jag redo att ta rygg på tillvaron igen. I takt med att andningen blir lugnare och når nedanför revbenen börjar också hjärnan fungera. Den kommer på idén att jämföra min självbild på jobbfronten den senaste tiden med ett antal färska vittnesmål utifrån. Hjärnan upptäcker en diskrepans (som betyder skillnad; nån enda människa utanför akademin måste ju förbarma sig över de där hopplösa och oälskade orden ibland). Varför tror jag inte på mig själv? Och varför tror jag inte på andra när de säger att de tror på mig?

Jo, för att jag den senaste tiden inte har gett 100 och lite till procent av mitt engagemang på de 75 procent jag arbetar. Kanske bara 95, eller till och med 90. Och då kan man väl inte vara okej, eller? Då kan man väl inte få gå omkring ostraffat och känna sig hyfsat nöjd ändå, bara lite mindre nöjd än annars? Jag går sällan för annat än full engagemangsmaskin. Det gäller inte bara på jobbet. Mannen säger: Det är bara när du är såhär trött som du inte är expansiv, vill mera än det som är.

Det kanske är dags att ta nästa delkurs i good enough-skolan: GE på jobbet del 2. Grundkursen har jag redan: Jag kan välja bort att göra vissa arbetsuppgifter onödigt bra, en del kanske till och med hafsa över. Det var längesen jag insåg att jag inte kan göra som alla andra vill, särskilt inte samtidigt. Ibland gör jag bara som jag vill för att jag tror att det blir bäst så. Men delkurs två får handla om engagemanget. Det är en av mina främsta naturtillgångar – jag skulle aldrig vara mig själv utan det – så bort ska det inte. Men som alla naturtillgångar ska engagemanget brukas med förstånd, så återväxten hinner med. Alltså är det jag genomgår nu inte en seg novembersvacka utan en… verksamhetsförlagd del av min utbildning till en hållbarare människa. Jo, så måste det vara.

Tankar från en skurhink

En vecka in i 2010 års vardagslunk. Eftersom inga spontana utlåtanden kommer ur mig undrar sportjournalisten hur det känns. Jotack, försiktigt bra. Återanpassningen till jobbandet har gått bra, vilket inte är en självklarhet för mig. Vissa gånger känns skiftet mellan semester och jobb - åt valfritt håll - som övergången från vatten- till landlevande varelse, eller tvärtom. Arbetssituationen som jag lämnade med viss bävan när jag gick hem före jul känns lite mer behändig nu. Dit nådde jag genom att skura ett trägolv.

Jag lever med en föga evidensbaserad misstro mot min förmåga att göra - och framför allt slutföra - konkreta projekt på hemmaplan. Den tyngsta grunden för misstron är misstron själv: de gånger jag drar ut på mina hemmaprojekt beror det framför allt just på övertygelsen att jag inte orkar ända fram. En klassisk cirkelreferens eller självuppfyllande profetia som har sin motsvarighet på jobbet.

En dag i slutet av ledigheten var jag bara så utvilad och energisk att jag bestämde att de 50 kvadratmetrarna trägolv på bottenvåningen skulle skuras samma dag, fast det redan var eftermiddag. Eftersom det sker så sällan är det knäskurning med fasthet som gäller, och det tar en stund. När jag tittade upp ur skurhinken några timmar senare satt frasen "Hur svårt kan det va?" som en smäck. Sedan dess har jag nyinstallerat en dator och packat ihop alla julsakerna sådär snabbt och rappt som jag inte förknippar med mig själv.

Jobbet fick sig också en Bengtzing-analys. Är det någon arbetsuppgift som jag inte vet hur jag ska ta mig an? Nej. Känns summan alldeles övermäktig? Nej. Är jag kanske lite rastlös och därför rädd att jag inte ska ge järnet på det jag har framför näsan? Kanske. I så fall är det ju inte något att känna sig klen för. Men nya givar kommer hela tiden och det finns alltid saker att lära i det där man gör för andra och tredje gången.

Så känns det just nu, sportjournalisten. Och än så länge känns inte måndagmorgnarna som att man tar ett djupt andetag och dyker ner i arbetsveckan för att hålla andan ända till fredag. Ska se om vi kan undvika det upplägget i vår.

Känsla av koll - var är du?

För ungefär en månad sedan uppstod en spricka i min känsla av koll. Jag vet att Bodil Jönsson har använt just det här begreppet men jag vet inte riktigt hur, så jag gör som jag brukar och fyller det med mitt eget innehåll. Verkligheten och vardagen är precis densamma, men min upplevelse är en helt annan. Istället för att vara den som sitter ovanpå (on top of things), har koll, styr och väljer, smyger jag ut ur mitt kontor inför julledigheten utan att riktigt stå för den prioritering i före och efter jul som jag gjort. När jag lämnar hemmet några dagar senare känns det mer som att jag flyr dammråttorna i hemmet än att jag håller huvudet så högt att jag inte ser dem.

Flykten från dammråttorna går till svärsläkten sju snömoddiga timmar norrut. Om det är återhämtning jag behöver så har jag kommit rätt. Hos svärfar sitter vi många sävliga timmar vid köksbordet och pratar om smått och gott, bläddrar i gamla foton och fikar eller äter varannan timme. Hos svärmor är menyn planerad sedan veckor tillbaka, och med en saftig självspricka på vardera tummen blir jag reducerad till sällskapsdam vid diskningen, som vi annars brukar stå för.

Något i Mälarluften får mig att sova som en stock. Andra nattliga aktiviteter är dessutom så gott som uteslutna när man bor sex personer på samma lilla övervåning. Lite fysisk aktivitet blir det – skidor med två fnissiga rammelkalvar idag, ett axelträningspass nu på kvällen och förhoppningsvis en skidtur till imorgon förmiddag innan de är dags för släktmiddag – avspänd sådan förväntar jag mig eftersom det är så det brukar vara.

Under tiden funderar jag i lagoma doser på mitt vanliga sammanhang. Är det något i vad jag faktiskt gör (och inte gör) som jag vill justera, eller kan jag bara luta mig tillbaka och invänta att känslan av koll träder ut ur sitt vinteride och åter tar mig i besittning?

Självbildens två H:n

Självbilden är en märklig förklädnadskonstnär. Ena dagen är jag flickan som inte når ner till golvet från kontorsstolen. Världen är så stor så stor, och kraven likaså. Sen gaskar jag upp mig, får grepp om saker och plötsligt är jag on top of things. Egentligen betyder det nog att vara välinformerad – eller vad säger Dr Maria? – men jag har givit det en annan betydelse som känns så mitt i prick. För mig betyder det att ha koll och övertygelse om att det så ska förbli. On top of things – så känns det, samtidigt som uttrycket påminner mig om hur det kändes innan, när thingsen liksom var on top of mej, och jag låg underst som en sprattlande skalbagge.

Så har jag då kommit på rätt köl, men vem är jag då? Jag minns fortfarande när min sociologilärare Mats Trondman förde vidare epitetet ”just a big fucking head” som någon yttrat om en av de skäggiga profeterna inom ämnet, var det Durkheim, eller kanske Weber? Det identifierade jag som en sida av mig själv, ärvd från fädernet, troligen i flera led. Allt eftersom har ett big beating heart lyckats göra sig hört, och fått alltmer att säga till om. Ibland känner jag mig som ett slagfält för dessa två krafter. Kanske är det därför jag behöver Livstidsbloggen?

En av de sista dagarna på mitt förra jobb fick jag höra två beskrivningar av mig själv från två olika personer: ”Du har en sån stillsam auktoritet.” sa den ena. ”Du är ju väldigt spontan.” sa den andra. Förvirrande men inte så konstigt egentligen: personerna fanns på varsin sida om mitt temperament, de såg mig helt enkelt från helt olika håll.

Strax därefter bytte jag alltså jobb, från en extrem tänka-kultur till en lika extrem göra-kultur. Någon enstaka gång kan jag tänka att mina nuvarande kolleger alltid går med samma bestämda steg – ömsom hit och ömsom dit. Men oftast beundrar jag deras handlingskraft och snabba anpassning till verkligheten.

Till min big head-bild hör onekligen begreppet tänka snarare än göra. Jag gillar tänkandet i sig. Jag kan få en lika stor kick av att tänka ut en lösning som att faktiskt genomföra den. Kanske därför jag gillar sudoku (och bloggande för den delen). Något mer ointressant än ett löst sudoku får man leta efter. 81 rutor med en siffra i varje. Inget att sitta och studera i efterhand eftersom lösningsprocessen inte går att följa.

Hur hantera detta i en göra-organisation, och med ett uppdrag som kräver båda delar? Jag blir aldrig någon annan än den jag är, jag blir exempelvis aldrig en sådan som är nöjd om 1 av 10 idéer går i lås och som inte far illa av att de övriga 9 punkteras direkt av kollegerna omkring. Däremot inspireras jag väldigt av att ha sådana personer i min närhet.

Sen semestern tog slut har jag knölat en del med självbilden, affirmerat, letat bilder att lägga in i huvudet. I morse kände jag plötsligt att jag kan vara en av dem som går först, driver på, gör, drar lasset i en process vi står inför på jobbet. Det vet jag ju att jag har gjort innan. Jag vet också att få (åtminstone i tänka-organisationen) uppfattat mig som senfärdig. Men i MIN självbild är rollen som härförare något nytt. Jag brukar snarare se mig som en vallhund som försöker driva grupper och processer framför mig. Kanske en bouvier de flandre, det sägs att den hundrasen tacklar boskapen istället för att nafsa den. Verkar lite vänskapligare tycker jag. Men som sagt, ibland ska jag allt gå först med herdestaven utan att vända mig om varenda steg.

Med siktet inställt på att guppa som flötet

Min självkänsla har alltid varit ganska kass, trots hyfsat bra självförtroende i vissa situationer. Precis som Alexandra Pascalidou berättar om i en intervju i Amelia (7/09) handlade min barndom mycket om att få uppskattning för mina prestationer, vilket jag misstänker har bidragit till att jag fortfarande alldeles för mycket förknippar det jag är med det jag gör. Vilket i sin tur leder till att om jag (tycker att jag) misslyckas (ibland kanske ingen annan ens tycker det) så sjunker jag som en stor sten till botten. Snabbt och tungt.

Men kanske är något på väg att hända, sakta sakta. För ett tag sedan bloggade jag om att jag fick en bild under ett träningspass där jag boxade och sparkade sönder den dåliga självkänslan. Och de senaste veckorna har det hänt flera saker som fått mig att fundera på om jag är på väg i rätt riktning. Här är några exempel:

• Jag har äntligen insett att de problem jag hade med en student förra terminen låg helt hos honom, inte hos mig. Samma problem har uppstått med samtliga hans övriga lärare.
• När jag senast blev påhoppad av en kollega, som varit fientligt inställd till mig sedan jag blev hans överordnade, insåg jag också att det var likadant där. Problemet ligger inte hos mig utan i hans svårighet att hantera auktoriteter - det intygar alla kollegor som känt honom längre än jag. Jag kunde ganska snabbt skaka av mig känslan av obehag.'
• När jag häromdagen fick lite halvtaskig respons hos publiken som jag föreläste för insåg jag att det nog mer berodde på att det var fredagseftermiddag före påsklovet, att de hade lyssnat på en tretimmarsföreläsning under förmiddagen och att solen sken ute, än på mig (inte minst som jag har fått väldigt mycket uppskattning för motsvarande föreläsning på andra ställen).
• Jag tycker också att jag den senaste tiden alltmer lyckats applicera mitt "good enough"-tänk på nya situationer i tillvaron.

Igår bestämde jag mig för att skriva ner allt jag kunde komma på som stärker mig - inklusive de här nya insikterna - och så titta tillbaka på det jag har skrivit nästa gång jag känner mig liten och låg. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig att ligga kvar och guppa kvar på vattenytan som flötet i stället för att sjunka med blytyngden: Jag duger faktiskt, precis som jag är!