Choosing what matters

"The hardest thing in life is choosing what matters" är ett av de citat jag plockade upp från boken The Secret Life of Bees (av Sue Monk Kidd, s. 183) i mitt förra blogginlägg, och jag tänkte spinna vidare på detta. Känner att det har tagit mig 40 år (en halv livstid!), tre barn och en cancersjukdom att hitta svar på frågan om vad som verkligen betyder något i mitt liv. Och nu tror jag att jag vet, i alla fall vad som är viktigt i mitt liv just nu - jag skapar en historia som verkligen är min.

För det första är det familjen, min fantastiska man, mina tre flickor - var och en speciell och underbar på sitt sätt - min starka syster och min svaga mamma. Under många år har de funnits där och naturligtvis varit viktiga, men det har alltid varit så mycket annat som har kämpat om (och ofta vunnit) min uppmärksamhet. Så är det fortfarande, men alltmer värdesätter jag tiden tillsammans med de här aktörerna som befolkar min inre och yttre scen. Kanske har sådant som äldsta dotterns svarta år och min mammas åldrande påverkat mig mer än vad jag tidigare trott. Hursomhelst är jag tacksam för att ha alla dessa fina människor som älskar mig omkring mig. De behöver mig och jag behöver dem.

För det andra är det min egentid, och då talar jag om den egentid som inte upptas av jobb. Det handlar om att jag, efter många år med huvudfokus på i första hand jobbet och i andra hand familjen, också insett att jag behöver ta hand om mig själv - min kropp och min själ - vilket jag numera gör med regelbunden träning, avslappning (varma bad och meditation) och mycket läsande (och till det spännande samtal med mina bokcirkelvänner). Ur detta föds energi att orka med vardagen.

För det tredje är det min vänkrets, som är ganska stor och - till min stora glädje och förundran - fortfarande växer. Det är de gamla kompisarna, som känner mig utan och innan sedan mer än 20 år. Det är "flickvännen", som lärde känna mig under min tyngsta period i livet - den under åren efter uppbrottet från äldsta dotterns pappa. Det är alla goa familjer som vi ofta firar midsommar och/eller nyår med. Det är kollegorna, varav jag har kommit riktigt nära flera i våra respektive kriser. Och så nu på sista tiden är det alla fantastiska människor i bokcirkeln (varav de flesta ingår även i någon av de andra konstellationerna). På sista tiden har samtalen i alla dessa nätverk fördjupats och fått nya dimensioner.

För det fjärde är det mitt jobb, där jag har gått igenom någon sorts metamorfos under de 12 år jag varit verksam inom universitetsvärlden. Från att ha varit det som betydde mest i mitt liv - och just på grund av detta faktiskt gjorde mig sjuk - har jobbet reducerat till "bara" ett jobb, där mina största ambitioner är att ha roligt och försöka göra lite skillnad. Jag har för länge sedan lagt avancerade karriärplaner (som att sikta mot docentur och professorstjänst) på hyllan, vilket också gör mig ganska avslappnad i mitt förhållande till jobbet. Jag måste inte vara bäst hela tiden - det räcker ofta med "good enough", och så satsar jag 110% där det verkligen behövs.

Slutligen har jag kommit fram till att något som blivit viktigt för mig är att för min omgivning erbjuda ett alternativt förhållningssätt till arbete. Jag märker ofta att jag provocerar genom att framhärda att man inte måste jobba jämt bara för att man är anställd inom akademin - att jag själv nöjer mig med mina genomsnittliga fyrtio timmar och låter tiden styra vad jag hinner i stället för tvärtom. Alltför många gör sig till offer utan någon som helst möjlighet att välja, och jag vägrar acceptera att det är på det sättet! Detta kommer jag att återkomma till.

Med dessa ingredienser skapar jag mitt livs historia.

Inspiration från honungsbinas hemliga liv

Häromdagen läste jag ut The Secret Life of Bees (av Sue Monk Kidd), den andra boken i vår bokcirkel (eller vår "litterära salong" som vi föredrar att kalla den - det låter lite mer glamouröst...). Alla vi i salongen hade reagerat på olika aspekter av boken, och vännen Angela skriver t.ex. i sin blogg om att bygga livet på honung - hon fascinerades mycket av berättelserna om biodling och möjligheterna att bygga ett helt liv runt honung. Skildringen fick henne att inse att hon saknar ett eget "tema" att bygga sitt liv på.

Själv fastnade jag för några specifika citat. Sedan jag började blogga har jag blivit en dammsugare som sörplar i mig mer eller mindre kloka eller intressanta tankar i allt jag läser - på ett helt annat sätt än tidigare - ofta för att kunna ta med mig hit och resonera kring. I den här boken var det i synnerhet följande som fångade min uppmärksamhet:

"The hardest thing in life is choosing what matters" (s. 183) - det tema som egentligen ligger till grund för hela den här bloggen och som baseras på min egen och vännen Saras respektive 40-årskriser, då vi var för sig, tillsammans och under en gemensam tidsfest grottat ner oss i just detta: Vad är det egentligen som betyder något och vad får oss att känna fotsulorna mot marken respektive lyfta blicken ?

"You think too much. I would do you a world of good to stop thinking and just go with your feelings once in a blue moon" - ja, även om jag älskar mitt grubblande väsen och lär mig kolossalt mycket om mig själv därmed så blir jag stundtals vansinnigt trött på mitt ständiga funderande och vridande och vändande på allting - alla dessa tankar som jag inte ens lyckas sätta stopp för under meditation...

"You can be bad at something, Lily [bokens 14-åriga huvudperson], but if you love doing it, that will be enough" (s. 208) - hmmm, är det inte lite "good enough"-tänk här mitt i biodlingen?

"It was plain Rosaleen had fire in her too. Not hearth fire like August, but fire that burns the house down, if necessary, to clean up the mess inside" - vackert uttryckt om hur en eld antingen kan vara trygg och huslig eller vild, farlig och renande.

Även om det här kanske inte var en av de böcker jag kommer att sätta på min livstids pocket-topp så gav den mig förutom de här tankarna också styrka genom sin kvinnokraft (blev ännu mer sugen på att åka på Kvinnofestival i Mundekulla, som jag klurat lite på tidigare). Det kan finnas något djupt attraktivt och vackert i en samling starka kvinnor, som i fallet med bokens åtta Daughters of Mary, som beskrivs såhär i bokens sista stycke: "I go back to that one moment when I stood in the driveway with small rocks and clumps of dirt around my feet and looked back at the porch. And there they were. All these mothers. I have more mothers than any eight girls off the street. They are the moons shining over me."

Prioriteringar och pluskonto

Jag hör många omkring mig beklaga sig över allt de inte hinner med mitt i livet som småbarnsföräldrar i karriären: träna, läsa, gå på bio, umgås med vänner... Naturligtvis slipper en och annan suck emellanåt över mina läppar också. Det är inte lätt att få ihop tillvarons alla små och stora komponenter när man sitter där klämd i våffeljärnet - i mitt fall med såväl småbarn som tonårsbarn och en gammal mamma - förutom jobb, hus och trädgård.

Ändå upplever jag att jag lyckas skapa alltmer utrymme för mig själv mitt i alltihop. Jag mediterar nästan varje kväll, tränar flera gånger i veckan, tar ett långt bad flera gånger i veckan, läser och har startat en bokcirkel, bloggar, Facebookar, har ett ganska aktivt socialt liv. Visst är det så att dygnet bara har 24 timmar, men samtidigt inser jag allt mer hur rätt Bodil Jönsson har när hon säger att tid är det enda vi har, och att det är vi själva som bestämmer vad vi gör med den. Det handlar om prioriteringar, och därför är det mycket ärligare av mig att konstatera att jag faktiskt inte har prioriterat det ena eller det andra, snarare än att jag inte har haft tid.

Vill jag verkligen träna så måste jag prioritera det, boka in det och säga nej till annat. Samma sak när det gäller att ringa gamla vänner, se en film eller läsa en bok. Jag kanske inte hinner alltihop, men det är JAG som prioriterar vad jag väljer att göra eller inte göra! Jag har slutat att släpa med mig jobb hem var och varannan helg och kväll, och jag störs inte heller nämnvärt av dammråttor eller oputsade fönster.

Och så tillämpar jag en utomordenligt praktisk princip: hos mig finns inget minuskonto, bara plus (eller i alla fall är det så jag försöker tänka). Det innebär att varje gång jag tränar, läser, ser en film, ringer en vän så hamnar jag på plus på kontot. De gånger något inte blir av undviker jag att se det som ett minus. Mycket behagligt!

Meditation - på mitt sätt

Så har mina sex försöksveckor som mediterande (meditatör? eller vad heter det?) nått sitt slut och jag konstaterar belåtet att jag har lyckats skapa ännu en välgörande rutin i min vardag. Idag vill jag inte vara utan min lilla ensamma kvällsstund - det gör mig gott i min annars ganska intensiva vardag, även om jag inte alltid längtar och stundtals kanske hellre skulle stupa direkt i säng. Ändå har jag genomfört min ritual (om än ibland i något förkortat format) såväl hos syster i Skåne som på hotellrum i Uppsala.

Under de sex veckorna har min metod förändrats och utvecklats så att jag känner att jag idag har skapat något som passar just mig. Jag har undan för undan utökat tiden till ca 20 minuter, och i stället för att plåga min stackars klena rygg har jag nu börjat sitta med ryggstöd, vilket gör det hela betydligt mer behagligt (inte bara rätt utan lätt). Ett tag provade jag att ligga en stund på min spikmatta först, men jag blev så avslappnad och sömnig att jag hade svårt att hålla mig vaken sedan. Idag sitter jag antingen på mattan under själva stunden, eller så lägger jag mig på den efteråt i stället.

Jag har skrivit en del om hur tankarna vägrar släppa taget. Nu har jag accepterat detta fullt ut, och tror inte att det kommer att förändras under överskådlig framtid. I stället har jag konstaterat att det är så här jag fungerar. Jag hör inte till typen som kan släppa mina tankar, ens i 20 minuter, och gå in i någon Nirvana-liknande tomhet. Och det behöver inte vara något fel i det. Jag får en stund i stillhet med tankarna och om inte annat så tränar jag icke-görandets svåra konst. Något jag har tagit till mig är det som Jon Kabat-Zinn, en av "the big guys" inom modern medveten-närvaro-träning, skriver om i sin bok Vart du än går är du där, nämligen att meditationsträning inte alls handlar om att uppnå något speciellt tillstånd, utan att om att faktiskt bara vara precis där man är. I mitt fall bland tankarna.

Vissa dagar, när tankarna är extra bråkiga, gör jag någon av de övningar i medveten närvaro som jag har lärt mig, t.ex. iakttagelseövningen, där jag hela tiden försöker återvända till mitt andningsankare och däremellan lugnt observerar tankar, känslor och kroppsförnimmelser, en i taget. En annan övning är den där jag mentalt "scannar" igenom min kropp från en ända till en annan. Dessa övningar kan göra det lite lättare att fokusera.

Summa summarum, jag är nöjd. Nästa utmaning blir att komma igång med en liten stunds morgonmeditation också. Tror att det kan vara ett utmärkt sätt att samla ihop sig inför dagens utmaningar. Just nu är jag dock inte motiverad att gå upp tidigare än jag redan gör för att hinna meditera innan barnen vaknar och hela familjen ska förberedas för jobb, skola och dagis. Kanske till sommaren...

Banalt och bra

Det som är banalt är det för att alla vet att det är sant. Eller iallafall kan vara det för dem som har tur. För visst är det nästan alltid det goda som får heta banalt?

Nu ska jag berätta om två banala lyckoögonblick:

- Jag cyklar och möter Etta på väg hem från stallet. Jag ser att det är hon innan det riktigt är möjligt. En liten svart prick i änden av den långa asfaltrakan, en liten prick som får mitt hjärta att svämma över. Hon cyklar fort, knyckigt och lyckligt, sitter inte på sadeln mer än korta stunder. Har fullt med ursäkter för att hon kom iväg lite sent, framför dem inte räddhågset utan ivrigt. För en gångs skull bryr jag mig inte. Jag förstår precis varför det var så viktigt att hälsa på den där hästen. Den svarta sammetshjälmen gör huvudet stort mot kroppen, som när hon var liten. Samtidigt är benen så påtagligt långa och gängliga. Ännu en cykel är urvuxen, men mitt hjärta är oändligt töjbart.

- Senare på kvällen ska Ettas kanin ut i rastburen. Syster Humlan följer med och sällskapar. Mannen ber mig titta ut genom fönstret. I buren av åtta kompostgaller har de klämt in sig alla tre denna kylskåpskalla vårkväll i april. Humlan sitter i gräset med mössa, fleece med luvan uppdragen och ännu en fleece utanpå. I handen en penna och i knät den nya dagboken, åttaårspresenten från farmor. Stilla koncentration på vad som ska skrivas. Fullständig närvaro ser det ut som, i en situation där hon har gjort det igen: ordnat det för sig som hon vill ha det. Det barnet har drag av katt som jag älskar och ibland avundas: mild, sällskaplig och lekfull men också medveten om sitt eget värde och med en egen kompass.

------------

Och så ett banalt konstaterande som så många har gjort förut; Jakob Hellmans texter är osannolikt bra. Det här hör jag medan jag skriver:

Han läser i sin tidning om ett land,
ett där dom alltid sätter tron i första hand.
Hur kan det gå?
Hur kan dom där få hålla på?
Men hans pappa säjer att dom har
ärvt alla sina åsikter från far,
och sånt är aldrig bra.
Han sa: "Det kommer att gå snett nå'n dag".

Han stänger till,
han vill inte se vad som blåser mot hans kind.
Han vill inte ha sin sköra värld förstörd av någon vind.

Han läser för att drillas i debatt,
kan inte va' nå'n tillfällighet att
TV:s stora män har gjort samma val.
Men ibland, ibland byter han kanal.

Han vet vad han vill,
han vill inte se vad som blåser mot hans kind.
Han vill inte ha sin sköra värld förstörd av någon vind.

Hans vänner anser samma sak,med dom
bygger han på sin livsåskådning som
på en flygplansbyggsats.
Hur ska alla sanningar få plats
när dom skall ut och flyga bland varann.
Men han har kvar sin hemma så hans är sann.

Han vill inte ha sin lilla värld förstörd av någonting.
Kan du känna hur du vacklar till för minsta bris.
Jag vill inte ha min lilla värld förstörd till något pris.

Sköra värld heter låten. Skriven 1989, om någon undrar.

Projekt semester 2009, del 1

I bilen hem från påskfirandet håller vi så familjeråd om årets semester. Strategierna heter "delaktighet = ansvar" och "något åt alla". Ansvar innebär till exempel att inte förpesta tillvaron för andra även om det inte är jättekul hela tiden. Med Vättern utanför bilrutan kommer vi fram till att några gärna vill utomlands och att det får kosta en av hemmaveckorna. Lite storstad och kända sajter, men storstad hela tiden blir för jobbigt. Mindre, mysigare stad också, och hav, gärna med strand, och möjligheten att kunna röra på sig ute; paddla, cykla eller gå. England vore kul för språket men Frankrike lockar också, inte minst mig som gärna återser Paris. Disneyland nämns men ingen driver på. Skönt, där nånstans går gränsen då jag blir despot istället för demokrat.

När vi summerar har vi plötsligt ett koncept! En liten utmaning att realisera måhända, men faktiskt ett gemensamt koncept där vägen - resonemangen på E4:an förbi Jönköping - känns som en värdefull del av målet. Jag räknar med att återkomma om kommande etapper.

Projekt semester, återblick

Mannen och jag förbereder förhandlingarna om årets semesterplanering. I familjen alltså. Fyra olika individer vars viljor flyter ihop och isär i alla tänkbara konstellationer, och mindre gemensam semestertid än vi varit bortskämda med tidigare. En bra början vore ju om varje individ visste säkert vad den ville, men det gäller åtminstone inte för mig. Då hittar jag en betraktelser jag skrev för två år sedan. Det är alltså inte bara på vift i storstad som det kan vara komplicerat att semestra:

Okej, vi stannar hemma denna sista semestervecka. Vi har ju farit och flängt en del under de tidigare veckorna, vi varvar väl nytta med nöje här hemma och anpassar oss till vädrets nycker.
Det låter ju som en utmärkt avslappnad ambition för en semestervecka, en sån som får pluspoäng i rådgivningsspalterna, och som för övrigt bara de vågar yttra som vet att omgivningen vet att man skulle ha råd och kraft att göra något annat om man skulle vilja.

Men vad det känns hopplöst! Som att försöka springa i sirap, som i mardrömmarna där jag måste fly eller hinna med tåget där barnen finns men inte kommer ur fläcken.
Varva nytta med nöje, vad innebär det? Jo, exempelvis att vi äter en lång frukost med tidningsläsning och en tjuvtitt på sudokut som man fortfarande inte lyckats lösa. Man sliter sig motvilligt från siffrorna och går ut i det glasrum vi håller på att inreda. I bästa fall hinner man jobba där 1,5-2 timme, dvs precis komma igång, innan alla blir jättehungriga och man får gå in igen och skrapa ihop vad vi har av rester till lunch.

Under den där lilla tiden som produktiv snickare har barnen varit ute hos oss ett antal gånger och bett om hjälp med att sy en kjol eller fixa ett koppel till gosekaninen. Det kan man ju tycka att barnen gör rätt i när de har sommarlov och vi är hemma, men de här dagarna har den egna lekförmågan varit så gott som obefintlig.

Efter lunch är det för varmt att jobba i glasrummet som vetter mot söder, åtminstone om man ska ta lite semestrisk hänsyn till sitt eget fysiska välbefinnande. Samtidigt är regnrisken för stor för att vi ska kunna åka och bada. För övrigt VILL BARNEN INTE BADA! De säger ”Men vi badade ju i går!” Jag blir helt mållös och alltmer övertygad om att allt detta är en surrealistisk mardröm.

Oavsett vad jag tar mig för på eftermiddagen är det fel. Följer jag med barnen och rider på grannens shettisar är jag onyttig, gör jag det inte är jag en dålig mor. Städar jag är jag dålig på att ge mig själv kvalitetstid och när jag nu sitter och skriver det här är det bara ännu ett fåfängt försök att starta en blogg- eller podcasthobby som jag antingen inte kommer att ha kraften att sätta sta på riktigt, eller som kommer att ta för mycket tid i höst då vi borde bli klara med glasrummet.

I mitt huvud snurrar en tombola av dåliga samveten. Det här ska ju dessutom inte vara vilka dagar som helst, de här dagarna ska jag kunna stå upp för och – utan att ljuga – försvara när jag kommer tillbaka till mitt fortfarande ganska nya jobb på måndag. Och plötsligt kommer jag på att jag hade dåligt samvete när vi var iväg också, helt enkelt för att vi inte var hemma.

På kvällarna blir det oftast lite bättre. Dagens alla möjligheter har krympt ihop till några få alternativa sätt att tillbringa kvällen på. Kanske skulle man gå upp lite tidigare imorgon…

Med siktet inställt på att guppa som flötet

Min självkänsla har alltid varit ganska kass, trots hyfsat bra självförtroende i vissa situationer. Precis som Alexandra Pascalidou berättar om i en intervju i Amelia (7/09) handlade min barndom mycket om att få uppskattning för mina prestationer, vilket jag misstänker har bidragit till att jag fortfarande alldeles för mycket förknippar det jag är med det jag gör. Vilket i sin tur leder till att om jag (tycker att jag) misslyckas (ibland kanske ingen annan ens tycker det) så sjunker jag som en stor sten till botten. Snabbt och tungt.

Men kanske är något på väg att hända, sakta sakta. För ett tag sedan bloggade jag om att jag fick en bild under ett träningspass där jag boxade och sparkade sönder den dåliga självkänslan. Och de senaste veckorna har det hänt flera saker som fått mig att fundera på om jag är på väg i rätt riktning. Här är några exempel:

• Jag har äntligen insett att de problem jag hade med en student förra terminen låg helt hos honom, inte hos mig. Samma problem har uppstått med samtliga hans övriga lärare.
• När jag senast blev påhoppad av en kollega, som varit fientligt inställd till mig sedan jag blev hans överordnade, insåg jag också att det var likadant där. Problemet ligger inte hos mig utan i hans svårighet att hantera auktoriteter - det intygar alla kollegor som känt honom längre än jag. Jag kunde ganska snabbt skaka av mig känslan av obehag.'
• När jag häromdagen fick lite halvtaskig respons hos publiken som jag föreläste för insåg jag att det nog mer berodde på att det var fredagseftermiddag före påsklovet, att de hade lyssnat på en tretimmarsföreläsning under förmiddagen och att solen sken ute, än på mig (inte minst som jag har fått väldigt mycket uppskattning för motsvarande föreläsning på andra ställen).
• Jag tycker också att jag den senaste tiden alltmer lyckats applicera mitt "good enough"-tänk på nya situationer i tillvaron.

Igår bestämde jag mig för att skriva ner allt jag kunde komma på som stärker mig - inklusive de här nya insikterna - och så titta tillbaka på det jag har skrivit nästa gång jag känner mig liten och låg. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig att ligga kvar och guppa kvar på vattenytan som flötet i stället för att sjunka med blytyngden: Jag duger faktiskt, precis som jag är!