Livstids julkalender: Kvinna tamejtusan!

På väg hem från middag med Maria. Superinspirerad! Jag kan verkligen rekommendera att koppla ett (eller femtielva) verklighetsnära eller drömgalna projekt till en vänskap man vill odla - det boostar alltihop som jetmotorer gör!

I bilen sittdansar jag till Rod Stewart med (max) en hand på ratten, "when I give my heart again I know...". Så nästa raspiga röst: Marianne Faithful. 37 år var hon, Lucy Jordan, fem år yngre än jag är nu. Om man inte är kvinna när man har vuxit om Lucy Jordan - när är man det då? Om man dessutom sittdansar till Rod Stewart i en etanolford på småländska snövägar - och aldrig skulle byta det mot någon fånig sportbil i Paris (eller jo, nån gång per decennium kanske). Så gör väl inte tjejer?

Jag har inga problem med begreppet tjej, däremot har jag problem med att begreppet kvinna är så problematiskt, också för mig. Kvinnokurs, kvinnocirkel, kvinno-whatever - vad är det som är så farligt med det? Varför är det lättare att säga tjej? En gång ska jag ordna ett fantastiskt evenemang på Palladium i Växjö där bara de får komma in som klarar att med övertygelse och fast blick uttala orden: "Jag är kvinna." Jag hoppas att jag kommer in själv, för jag har tänkt mig att det ska vara värt besväret.

Livstids julkalender: Mmmm...mundekulla

Som höstpresent gav jag mig själv två helger av eftertanke, levande samtal, spännande människor, kärlek, dans, öppenhet, yoga, underbar mat och det vackraste av Småland. Det gjorde tolv andra kvinnor också, på kvinnocirkelkurs i Mundekulla. Jag har förstås tänkt blogga om vårt gemensamma äventyr, men varför ska jag skriva något som någon annan redan fått på pränt så bra? Tack för det Charlotte! Och tack Anne och alla ni andra!

Kvinnofestivalen 1 - lugn, inspiration och nya insikter

I helgen som gått övergav jag familjen och åkte alldeles ensam på Kvinnofestivalen i Mundekulla, en kurs- och retreatgård oerhört vackert belägen mitt i den småländska utvandrarbygden. Fast ensam var jag förstås inte länge. Här delade jag djupa samtal, skratt och tårar med fyrtio andra kvinnor mellan tjugo och sextio. Tänk att man utan att någonsin ha träffats förut kan komma så nära varandra på så kort tid. Samtidigt kände jag det behov som alltid infinner sig när jag vistas bland många människor - att emellanåt få gå undan och vara helt för mig själv. Eftersom jag bestämt mig för att tälta var det inget problem att ta ansvar för behovet att dra sig tillbaka.

Festivalen bjöd på inspirerande föredrag och workshops om bl.a. tankekraft, kvinnocirklar, självkärlek och pilgrimsvandring längs den berömda El Camino de Santiago. Vi yogade, mediterade, dansade frigörande dans, sjöng och åt massor av god, hemlagad vegetarisk och ekologisk mat. Tack Anne, för att du förverkligade din dröm och startade Mundekulla! Du är en stor inspirationskälla för alla oss andra som fortfarande mest drömmer... Tack Anna, Lina och Mona för minicirkeln där vi alla delade våra innersta tankar och fick mycket starka upplevelser tillsammans!

Vid den vackra avslutningsceremonin fick vi alla säga något om vad vi hade fått med oss. Min slutsats var att mina förhoppningar om att helgen skulle bjuda på lugn, inspiration och gemenskap har infriats till fullo, och jag hoppas att kunna återvända till Mundekulla många fler gånger i mitt liv, gärna med nära och kära - eller som nu, ensam och öppen för nya kontakter. Så mycket som jag har fått med mig den här helgen så borde det räcka till minst tio blogginlägg till. Alltså - to be continued...

Kvinnokraft

Jag blir varm och fuktig i ögonen när jag läser Saras vackra tal till sin mamma. För mig andas hennes inlägg tre generationers kvinnokraft. Kanske är det för att jag är inne i någon sorts livsfas där jag fascineras ovanligt mycket av kvinnor som just denna aspekt skimrar emot mig i och mellan raderna. Och då handlar det inte om att jag ska byta inriktning - jag är fortfarande mycket lyckligt gift med världens bästa man - men jag njuter verkligen av att omge mig med kvinnor. Jag ser något vackert och starkt i dem alla oavsett vilket sammanhang det handlar om.

Här är några kvinnosammanhang som ger mig kraft:

* den nystartade bokcirkeln - en mötespunkt för ett gäng underbara kvinnor, med såväl hjärna som hjärta, gemensamma nämnare och olika perspektiv

* mina egna fina flickor mellan fyra och arton - var och en på samma gång en del av mig och en alldeles egen oerhört fascinerande individ

* de andra kvinnorna i min familj - syster, mamma och svärmor (i dubbel upplaga) - som tillsammans skrattade, grät, njöt av körsbärs-, äppel- och magnoliablom, nässelsoppa och vildsvinsstek under en helg på Österlen nyligen

Jag berörs också starkt av fina skildringar i litteraturen av kvinnlig gemenskap, gärna över generationsgränserna, som i Linda Olssons Nu ska jag sjunga dig milda sånger och Sue Monk Kidds Honungsbiets hemliga liv.

Precis före semestern ska jag ge mig iväg och fullkomligt frossa i kvinnogemenskap. Då packar jag mitt tält, mina mysbyxor och en sommarklänning, överger man och barn och beger mig för första gången till den årliga kvinnofestivalen i Mundekulla. Under två dygn ska jag umgås med bara kvinnor i olika åldrar, meditera, yoga, lyssna på föredrag, sjunga, dansa... Om det inte kommer kraft ur det mötet som räcker för hela resten av året så skulle jag bli mycket förvånad!

Inspiration från honungsbinas hemliga liv

Häromdagen läste jag ut The Secret Life of Bees (av Sue Monk Kidd), den andra boken i vår bokcirkel (eller vår "litterära salong" som vi föredrar att kalla den - det låter lite mer glamouröst...). Alla vi i salongen hade reagerat på olika aspekter av boken, och vännen Angela skriver t.ex. i sin blogg om att bygga livet på honung - hon fascinerades mycket av berättelserna om biodling och möjligheterna att bygga ett helt liv runt honung. Skildringen fick henne att inse att hon saknar ett eget "tema" att bygga sitt liv på.

Själv fastnade jag för några specifika citat. Sedan jag började blogga har jag blivit en dammsugare som sörplar i mig mer eller mindre kloka eller intressanta tankar i allt jag läser - på ett helt annat sätt än tidigare - ofta för att kunna ta med mig hit och resonera kring. I den här boken var det i synnerhet följande som fångade min uppmärksamhet:

"The hardest thing in life is choosing what matters" (s. 183) - det tema som egentligen ligger till grund för hela den här bloggen och som baseras på min egen och vännen Saras respektive 40-årskriser, då vi var för sig, tillsammans och under en gemensam tidsfest grottat ner oss i just detta: Vad är det egentligen som betyder något och vad får oss att känna fotsulorna mot marken respektive lyfta blicken ?

"You think too much. I would do you a world of good to stop thinking and just go with your feelings once in a blue moon" - ja, även om jag älskar mitt grubblande väsen och lär mig kolossalt mycket om mig själv därmed så blir jag stundtals vansinnigt trött på mitt ständiga funderande och vridande och vändande på allting - alla dessa tankar som jag inte ens lyckas sätta stopp för under meditation...

"You can be bad at something, Lily [bokens 14-åriga huvudperson], but if you love doing it, that will be enough" (s. 208) - hmmm, är det inte lite "good enough"-tänk här mitt i biodlingen?

"It was plain Rosaleen had fire in her too. Not hearth fire like August, but fire that burns the house down, if necessary, to clean up the mess inside" - vackert uttryckt om hur en eld antingen kan vara trygg och huslig eller vild, farlig och renande.

Även om det här kanske inte var en av de böcker jag kommer att sätta på min livstids pocket-topp så gav den mig förutom de här tankarna också styrka genom sin kvinnokraft (blev ännu mer sugen på att åka på Kvinnofestival i Mundekulla, som jag klurat lite på tidigare). Det kan finnas något djupt attraktivt och vackert i en samling starka kvinnor, som i fallet med bokens åtta Daughters of Mary, som beskrivs såhär i bokens sista stycke: "I go back to that one moment when I stood in the driveway with small rocks and clumps of dirt around my feet and looked back at the porch. And there they were. All these mothers. I have more mothers than any eight girls off the street. They are the moons shining over me."