Med fötterna på vedbacken och blicken mot universum

Vad jag njuter av att bli äldre och bry mig allt mindre om vad andra människor tycker och tänker om hur jag väljer att leva mitt liv. Så gott det känns att få lov att leva alla mina 360 grader. Att jag en dag sitter på möte på Universitetskanslerämbetet, tillsammans med allvarsamma professorer med ENORMT HÖG KOMPETENS stämplat i pannan. Att jag en annan dag står där på min vedbacke och klyver vedklampar så stora och tunga att de ger mig såväl skrapsår på benen som en värkande rygg, men massor av frisk luft och starka armar - samtidigt som öron och tankar fylls av inspirerande livsberättelser från Sommar i P1. Att jag en stund senare växlar om till författarjaget och skriver på min dator så tangenterna glöder. Att jag ännu senare steker pannkakor till sex hungriga barn, några egna, några lånade. Att jag samma kväll sitter i mitt meditationsrum och öppnar mina chakran för universum och gör spännande övningar på kursen i medial utveckling. Och hela tiden känner jag mig som jag, i lite olika roller, men med samma kärna. Jag får vara med och uppleva alla de här sammanhangen och känna att jag passar in i dem alla. Jag får lov att vara såväl akademiker som grovarbetare som författare som mamma som superflummare - i en och samma kostym! Precis som en vän till mig och Sara sa en gång - att vi var bra på att fungera som broar och bryggor mellan olika världar. Fötterna på vedbacken och blicken mot universum.

Sammanhang att krympa eller växa i

Ju äldre jag blir, desto mer uppenbart blir det att jag måste ta ansvar för mina sammanhang. Det finns sammanhang där jag - trots doktorsexamen och fyra barn - krymper till ett litet ynkligt knytt, och andra där jag sträcker på ryggen, växer och ler. Jag måste helt enkelt arbeta strategiskt för att så lite som möjligt vistas i krympsituationerna - och därutöver försöka hantera dem jag inte kan undvika på ett bättre sätt än nu - och i stället befinna mig så mycket mer i de andra, de som ger mig jordmån och näring att gro.

Steg 1 handlar förstås om att identifiera sammanhangen. De som får mig att förminskas återfinner jag framförallt på min arbetsplats. Det handlar ofta om forskning, den typ av "armbågsforskning" som jag återvänder till då och då här på bloggen - där det jag gör uppfattas som alltför jordnära och praktiskt för att platsa i fina salongen, där man vägrar se och acceptera att det jag gör har ett värde i den alldeles vanliga verkligheten.

Ett annat sammanhang där jag vantrivs är på möten där man, i stället för att tala klarspråk till varandra, ägnar sig åt koder och mellanradernatolkningar - enormt svåra att följa för den som inte insatt och något som känns ganska ovärdigt en sådan välansedd institution som ett universitet. Från ett sådant möte går jag med hängande huvud, trots att jag innerst inne känner att det inte är mig det är fel på. Måste hitta ett sätt att hantera detta. Kanske ska jag nästa gång helt enkelt ställa frågan rakt ut: Varför måste vi ägna oss åt sandlådekrig i stället för att plocka fram alla underliggande stridigheter och lägga upp dem på konferensbordet mellan oss, en gång för alla?

Desto mer trygghet, närvaro, glädje och tillväxtmån upplever jag i många andra situationer. Naturligtvis tillsammans med älskade familjemedlemmar och vänner, men också i sammanhang där jag inte alls känner de människor jag möter. På Kvinnofestivalen i Mundekulla, där jag vågade dansa, sjunga och öppna dörren till min lilla kärna tillsammans med fullständiga främlingar. Under föreläsningar och workshops där publiken är med mig och där jag märker att det jag berättar om faktiskt går in och väcker någon liten ny tanke hos den som lyssnar. I träningssalen där jag inte känner någon personligen, men duger alldeles utmärkt, trots bilringen som vägrar släppa taget runt min midja och mina onya träningsskor. På biblioteket, där jag och min dator hänger alltsomoftast, med ännu mer fullkomliga främlingar men med vänliga bibliotekarieansikten i varenda liten vrå.

Mer sånt och mindre av det andra - det är min nya vandringsstav att hålla hårt i!

Jobbet - mitt patentrecept

Häromdagen mötte jag kollegan från vedboden för första gången på länge. Den här gången i livs levande format och inte bara som uppiggande minnesbild. Vi kom att prata om balansen mellan frihet och sammanhang i det professionella livet. Han får ihop balansen genom att växla mellan extremerna; först några år på en riktig mitt-i-smeten-funktion med ledarskap, ansvar och kommunikation i fokus, hela tiden i relation till andra. Sedan några år i forskarbubblan där själv är ende dräng och ingen egentligen är direkt beroende av att man åstadkommer det man lägger så mycket krut på att åstadkomma.

Jag försöker nog snarare – som vanligt – att hitta den ultimata balansen i ögonblicket, eller åtminstone på månads- eller halvårsbasis. Jag skulle nog inte klara att vistas i den ena änden av skalan särskilt länge utan att längta ihjäl mig efter den andra.

Med analys- och begreppsglasögonen på näsan (influerad av den gångna månaden som universitetsstudent) ramlar nyckelorden över mig när det gäller vad det är jag behöver och vill ha av mitt jobb:
Utöver att i stilla hammockrytm svänga fram och åter på skalan Sammanhang–Frihet är det viktigt för mig att känna mig Behövd, Uppskattad, Kapabel och På väg.

Behövd och Uppskattad är sånt som drar åt Sammanhangshållet på skalan, men jag måste också känna mig tillräckligt Kapabel i mig själv, och alltid, alltid På väg i någon slags utveckling. De båda sista faktorerna får mig att spärra ut armbågarna och söka Frihet när sammanhanget blir för trångt. På väg behöver inte betyda en resa framåt-uppåt, hellre i kringelikrokar, men jag skulle aldrig klara att stå helt stilla!

Där jag är nu i yrkeslivet känner jag att balansen är god stor del av tiden. Faktiskt att jag har hittat en ”jordmån där jag kan blomstra”, som jag skrev i en närmast desperat affirmationsliknande anteckning för tre-fyra år sedan. Här får jag utvecklas och uppskattas för mitt bidrag till helheten. Ibland känner jag mig till och med mer uppskattad än behövd – det borde fler få uppleva, motsatsen är nog betydligt vanligare, inte minst i många kvinnodominerade yrken.

Å andra sidan: Behövd+Kapabel = Viktig, och då menar jag Viktig på det där livsbejakande sättet som inte handlar om att bräcka nån annan utan mer om att komma med ett bidrag som gör skillnad (och, jag erkänner, lite om att ge egot en kopp kaffe). Ska jag ha nån synpunkt på dagsläget är det: Kan jag få be om liiite mer Behövd, tack? Jag tror jag ser vägar dit.

Kvinnokraft

Jag blir varm och fuktig i ögonen när jag läser Saras vackra tal till sin mamma. För mig andas hennes inlägg tre generationers kvinnokraft. Kanske är det för att jag är inne i någon sorts livsfas där jag fascineras ovanligt mycket av kvinnor som just denna aspekt skimrar emot mig i och mellan raderna. Och då handlar det inte om att jag ska byta inriktning - jag är fortfarande mycket lyckligt gift med världens bästa man - men jag njuter verkligen av att omge mig med kvinnor. Jag ser något vackert och starkt i dem alla oavsett vilket sammanhang det handlar om.

Här är några kvinnosammanhang som ger mig kraft:

* den nystartade bokcirkeln - en mötespunkt för ett gäng underbara kvinnor, med såväl hjärna som hjärta, gemensamma nämnare och olika perspektiv

* mina egna fina flickor mellan fyra och arton - var och en på samma gång en del av mig och en alldeles egen oerhört fascinerande individ

* de andra kvinnorna i min familj - syster, mamma och svärmor (i dubbel upplaga) - som tillsammans skrattade, grät, njöt av körsbärs-, äppel- och magnoliablom, nässelsoppa och vildsvinsstek under en helg på Österlen nyligen

Jag berörs också starkt av fina skildringar i litteraturen av kvinnlig gemenskap, gärna över generationsgränserna, som i Linda Olssons Nu ska jag sjunga dig milda sånger och Sue Monk Kidds Honungsbiets hemliga liv.

Precis före semestern ska jag ge mig iväg och fullkomligt frossa i kvinnogemenskap. Då packar jag mitt tält, mina mysbyxor och en sommarklänning, överger man och barn och beger mig för första gången till den årliga kvinnofestivalen i Mundekulla. Under två dygn ska jag umgås med bara kvinnor i olika åldrar, meditera, yoga, lyssna på föredrag, sjunga, dansa... Om det inte kommer kraft ur det mötet som räcker för hela resten av året så skulle jag bli mycket förvånad!