I min längtansrymd hänger kajaken uppochner

Jag lägger ut en bild av min vinterlagrade kajak på Facebook. En vän tar sig an bilden, vänder på den och vips har jag en rättvänd kajak – som en svävande zeppelinare, förtöjd i underlaget med blå balasnören. Det gör varken till eller från. Jag får fortsätta längta efter vårens första kajaktur och det gör mig ingenting, tvärtom.

Det är Maria som brukar skriva om längtansrymd, ett begrepp hittat hos Bodil Jönsson. ”Absence makes the heart grow fonder” hör man ibland, och det är ju bra. Men det kan vara värt att stämma av med sig själv så att det där man saknar och längtar efter faktiskt finns i verkligheten.

Den tankeställaren fick jag när jag i januari läste ett av KayPollaks veckobrev med kluriga tankar. I det här brevet presenterar Kay sju frågor om kärlek. Min bedömning är att jag på kanske fyra av frågorna kan svara ”ibland” följt av ett antal förbehåll – och det är ju glädjande eftersom det betyder att jag har en hel del utvecklingsmöjligheter kvar på kärlekens område….

En av frågorna lyder: Kan du älska någon med samma djup och med samma styrka när ni är tillsammans som när ni är åtskilda? Och det är ju sant, att kärlek kan kännas renare med lite avstånd. Inga obytta toarullar att reta sig på. Det kunde jag ju känna igen mig i.

Men på ett område svarade jag ja utan tvekan på den här frågan – när det gäller mina barn. Av någon anledning har jag alltid haft lätt att älska dem, nästan lättare ju närmare vi är varann. Kan det bero på att det redan finns ett inbyggt avstånd i relationen föräldrar – barn? Man vet att förhållandet till dem hur det än utvecklas inte kommer att förbli konstant. På ett sätt kan man ju säga att avståndet hela tiden ökar – eftersom deras omloppsbana kring oss föräldrar blir allt vidare. Å andra sidan kan man hävda att avståndet minskar – vi blir alltmer jämnåriga och jämbördiga som människor.

De här funderingarna hade jag som sagt i januari, när Kays brev var färskvara. Frågan är om jag inte planterade något då. Häromkvällen mellanlandade jag i Mannens knä en kort stund innan fredagsmiddagen skulle dukas av. Han berättade om något på jobbet, något där han vred och vände, värderade olika alternativ och strategier. Och jag kom på mig själv med att lyssna på honom lite annorlunda än jag brukar. Inte så mycket på vad han sa, det får jag erkänna, men på honom.

Jag tjuvkikade på hans reflekterande ansiktsuttryck och var samtidigt angelägen att svara tillräckligt vettigt för att han inte skulle sluta prata. Engagerad och strategisk. Vakna ögon under buskiga ögonbryn. Pojkaktig näsa ovanför nyansat skägg. Just den där mixen av pojke och man som jag finner helt oemotståndlig.

Ja, så satt jag alltså där, i ett obevakat nära vardagsögonblick, och kände kärleken fylla mig upp till ögonvrån. Längtansrymd på nära håll: en tulipanaros att bara tacka för.

Universum ger och tar

Universum vill mig väl, skrev jag i mitt senaste blogginlägg. Och så kom veckan från helvetet. Med ett helt paket med reklamblad som försvann i posten. Huvudvärk. Bilkrångel. Tågkrångel. Det kändes ett tag som om jag hade varit för kaxig. Utmanat Universum. Någon ville sätta mig på plats och få mig att inte förhäva mig. Slut med det här "Jante, vik hädan!"-tjafset, liksom.

Vi pratar ju om det ibland, Sara och jag, att vi blivit lite smått beroende av flow, eftersom våra liv så ofta är så väldigt bra numera - och så har det inte alltid varit för någon av oss, det ska gudarna veta. Hon kallar sig ärtprinsessa, jag välmåendeknarkare. Och så känns det lite extra jobbigt när flowet tar semester.

Men nog är det ändå som jag och min syster brukar prata om ibland. Vi har fortfarande jobbiga stunder, men de är just det: stunder. Det är väldigt sällan så att en hel vecka eller ens en dag är pestig från början till slut. Och förra veckan var inte en total pestvecka. Det hände ju faktiskt en hel del bra saker också. Två lyckade föreläsningar. Nya uppdrag och idéer. Sköna yogastunder och springrundor. En fantastisk Livstidscirkel. Bra filmer. Mys med barnen. Det känns viktigt att kunna se dem också, mitt i oflytet. Något som hjälper mig med det är måbraboken jag sedan många år skriver, inte varje kväll, men så ofta jag kommer ihåg det, och där jag uppmärksammar minst tre positiva saker varje gång.

Och efter veckan från helvetet kom veckan från paradiset. Jag är back on track, tillbaka i flow, on talking terms med universum igen. Allt går min väg. Mängder av goda idéer trängs i hjärnan. Intressanta möten väcker tankar om samarbeten. Ungarna är ljuvligare än någonsin. Och högst upp på veckans topplista: Jag - som ALDRIG vinner något - drar högsta vinsten i ett visitkortslotteri på vår träff med nystartade lokalavdelningen för nätverket Qoola Qvinnor, en Resanterapi-session, den som jag har läst om och velat pröva ända sedan Sara gjorde den, men inte haft råd med.

Nån där uppe måste ha sett mig, och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur.
(Lisa Nilsson: Himlen runt hörnet)

Kärva Sinéad

Jag föll för Sinéad O’Connor igår – igen. Det var väl sådär 23 år sen sist. Då var hon ett vidöppet ansikte och en lika naken röst. Nu stegar hon in i Skavlan-studion, pigg och öppen, men också stadig och kärv.

Jag andas ut i soffhörnan. Jag har inte haft koll på Sinéad på senare tid och var nog lite orolig för hur hon skulle ha tagit sig vidare i livet. Men nu meddelar min stränga domare att Sinéad får godkänt. Ett godkännande som Sinéad förstås skulle skratta gott åt om hon fick höra. Hon skulle klappa min stränga domare på kinden och säga ”Go mind your own business, love” på sin irländska dialekt.

Kärvtrygga människor gillar jag – de visar så tydligt att jag inte på något sätt behöver oroa mig för deras välbefinnande eller gränser, det sköter de så bra själva. Motsvarande energi kan jag istället lägga på att hålla reda på mig själv. För om jag försöker smita undan eller vända kappa så kommer de att se, påtala utan omsvep och ge mig tillfälle att styra om.

Jag trivs med mildtrygga människor också. Med dem blir det ett vilsammare umgänge. De börjar liksom med att omfamna en hel och hållen, ger en tryggheten att själv spotta ut osanningar och manér som inte gör nån mänska glad, allra minst en själv.

Vi pratade om det här nyligen, Maria och jag. Konstaterade att min farmor var den kärva typen, Marias mormor den milda. Och att de håller kontakten med oss, av någon anledning mer aktivt än på länge just nu. Kanske därför jag noterar att Sinéad har min farmors breda fasta händer. Fast de är förstås egentligen hennes alldeles egna.

PS. Enastående exempel på mildtrygg: Ellika Lindén, som vi har skrivit om tidigare och möter igen i sommar, på Circle Way – samtalet icentrum. En blick och man är hemma, 100 procent sårbar och 100 procent trygg, samtidigt. Fråga inte hur hon gör, det måste upplevas. Grejen är väl förmodligen att hon inte gör - hon är. DS

Universum vill mig väl

Yoga, meditation, universum... Har de flummat iväg totalt nu, de där Livstidstjejerna? Jodå, nog seglar vi och våra tankar rätt högt bland molnen emellanåt. Samtidigt så står vi där så väldigt mycket med fötterna mitt i vardagsmyllan också, båda två. Det är vedklyvning, diskmaskiner och tvätthäng (båda), nedkissade små treårsbyxor (Maria), skjuts av tolvåring till fotbollsträning (Sara) och elvaåring till klättring (Maria) och allt det där andra som hör livet till.

Men i just det här inlägget vill jag flyga ganska högt igen och prata om Universum (eller Gud, eller Gudinnan, eller Allah) eller vad man nu vill kalla det där som jag känner så starkt finns där runt omkring mig (eller inom mig, vad vet jag). Något som är mer och större än bara min kropp, mina tankar och känslor. Det känns som att någon faktiskt bryr sig om den lilla människan och hennes strävan härnere, att någon ser att jag vill världen väl. Och belönar mig genom att behandla mig väl tillbaka.

Som när vi hittade vårt älskade hus på landet. Vi skulle ju aldrig åka på den där visningen eftersom den var på samma dag som min dotters åttaårskalas. Och så plötsligt kände jag att vi måste åka i alla fall. Var det bara en slump?

Som när jag fick cancer och det såg illa ut - med spridning till lymfsystemet. Och så råkade just min läkare ha börjat testa en teknik som normalt bara användes vid en annan cancerform, och han frågade om jag ville prova. Tekniken användes i tre stora städer och i vår lilla. Hade jag bott i ett annat landsting hade man inte gjort någon behandling alls efter operationen. Då hade jag förmodligen varit död inom ett år. Var det bara en slump?

Som att jag på den där konferensmiddagen råkade hamna just bredvid en förläggare som blev intresserad av min bokidé - vilken jag vågade kläcka ur mig eftersom jag druckit ett par glas vin. Det var början till den författarkarriär som jag nu är mitt inne i, min allra första yrkesdröm som barn. Var det bara en slump?

Som att jag de senaste månaderna har glömt/tappat min dyra mobiltelefon (utan säkerhetskod) tre gånger på ställen där den antingen lätt kunde blivit överkörd (senast framför bakhjulet under bilen) eller stulen. I samtliga tre fall har mobilen helt oskadd kommit tillbaka till mig (och nu har jag fixat säkerhetskoden - vågar inte utmana Universum ännu en gång...). Var det bara en slump?

Visst kan allt det här bortförklaras av den rationelle som tycker att det är viktigt att allt kan bevisas, men för mig räcker det så väl att bara våga tro. Och för varje dag känner jag starkare och starkare: Universum vill mig väl. Jag har kanske till och med en egen skyddsängel. Låt mig bara få vila i den förvissningen.

En unge i taget

Det är väldigt roligt att ha fyra barn. Inte minst att ha fyra barn i så olika åldrar som jag har: 3, 8, 11 och 22 år. Jag tror också att de (trots alla bråk mellan de tre minsta) är väldigt glada åt varandra. Inte minst kommer de att vara det den dagen jag blir gammal och skruttig, och de kan dela den bördan mellan sig. Gud så underbart det var att inte vara ensam, när min mamma gick in i demensdimman.

En baksida med att växa upp i en familj med flera syskon är att man ständigt har andra att slåss om uppmärksamheten med. Ett barn känner ofta att de två andra låter högre, hinner först, snor fokus. På sistone har vi försökt bli lite bättre på att ibland göra saker med bara ett barn. Det kan vara så enkelt som att ta vara på de sällsynta tillfällen då man bara har en av dem i bilen, exempelvis för att man har hämtat henne lite senare hos en kompis. Ibland pratar vi viktiga saker, ibland tränar vi på engelska. Försöker undvika spela-på-mobilen just då.

Och så hittade vi på världens bästa julklapp i år. Varje unge får en egen helg med en förälder (vilket råkade bli jag - flickorna var iväg med pappa på en gemensam liten skidhelg i stället). De får bestämma vad vi ska göra, vad vi ska äta och under hela helgen får de min så gott som odelade uppmärksamhet (nåja, nån liten titt in på Facebook och några foton på Instagram kan det väl bli...).

För några veckor sedan for jag och åttaåringen till Jönköping. Hennes högsta önskan var att få vara en hel dag på äventyrsbadet, så då fick hon det. Efter bad och bastu (med mamman längst ner och den entusiastiska åttaåringen längst upp: "Lova, ska vi inte gå ut nu?", "Bara lite till, mamma!"), grekisk mat  (hennes val igen) och en natt på billig men otroligt charmig bed and breakfast på en hästgård, i ett underbart rum precis ovanför stallet. Drömmen för en liten hästälskare.

I morgon tar elvaåringen och jag tåget till Eskilstuna, där vi ska gå på musikal. Klart att hon valde det alternativet, familjens teaterälskare. Störstatösen fick inte välja, utan jag gav henne helt diktatoriskt något både hon och jag behöver och kommer att njuta av: några dagars skrivretreat på ett vandrarhem i Älvdalen i juni. Då ska vi jobba med vår gemensamma barnbok och skriva på våra respektive romaner. Alla som bor där samtidigt som vi skriver också, och vill vi umgås med dem på kvällarna så kan vi det. Eller så skriver vi då också.

Nu valde vi det här lite mer påkostade alternativet, med en helgresa för varje barn; i stället skippade vi vuxna alla presenter oss emellan. Men att köra principen "en unge i taget" kan ju vara mycket enklare och mindre kostsam än så. Som bilexemplet ovan, att ta med bara ett barn och handla, eller som en upplevelse från i höstas, när vår diskmaskin var trasig och vi hade haft stor söndagsmiddag och tog hand om disken efteråt - jag, min man och vår elvaåring. Två timmar tog det och så mycket vi hann avhandla under de timmarna. Barnet ifråga, som vanligtvis inte är den mest tjänstvilliga i den här familjen, var överlycklig och tyckte att vi borde diska för hand tillsammans varje dag...