Universum ger och tar

Universum vill mig väl, skrev jag i mitt senaste blogginlägg. Och så kom veckan från helvetet. Med ett helt paket med reklamblad som försvann i posten. Huvudvärk. Bilkrångel. Tågkrångel. Det kändes ett tag som om jag hade varit för kaxig. Utmanat Universum. Någon ville sätta mig på plats och få mig att inte förhäva mig. Slut med det här "Jante, vik hädan!"-tjafset, liksom.

Vi pratar ju om det ibland, Sara och jag, att vi blivit lite smått beroende av flow, eftersom våra liv så ofta är så väldigt bra numera - och så har det inte alltid varit för någon av oss, det ska gudarna veta. Hon kallar sig ärtprinsessa, jag välmåendeknarkare. Och så känns det lite extra jobbigt när flowet tar semester.

Men nog är det ändå som jag och min syster brukar prata om ibland. Vi har fortfarande jobbiga stunder, men de är just det: stunder. Det är väldigt sällan så att en hel vecka eller ens en dag är pestig från början till slut. Och förra veckan var inte en total pestvecka. Det hände ju faktiskt en hel del bra saker också. Två lyckade föreläsningar. Nya uppdrag och idéer. Sköna yogastunder och springrundor. En fantastisk Livstidscirkel. Bra filmer. Mys med barnen. Det känns viktigt att kunna se dem också, mitt i oflytet. Något som hjälper mig med det är måbraboken jag sedan många år skriver, inte varje kväll, men så ofta jag kommer ihåg det, och där jag uppmärksammar minst tre positiva saker varje gång.

Och efter veckan från helvetet kom veckan från paradiset. Jag är back on track, tillbaka i flow, on talking terms med universum igen. Allt går min väg. Mängder av goda idéer trängs i hjärnan. Intressanta möten väcker tankar om samarbeten. Ungarna är ljuvligare än någonsin. Och högst upp på veckans topplista: Jag - som ALDRIG vinner något - drar högsta vinsten i ett visitkortslotteri på vår träff med nystartade lokalavdelningen för nätverket Qoola Qvinnor, en Resanterapi-session, den som jag har läst om och velat pröva ända sedan Sara gjorde den, men inte haft råd med.

Nån där uppe måste ha sett mig, och tänkt att nu så är det väl ändå hennes tur.
(Lisa Nilsson: Himlen runt hörnet)

Universum vill mig väl

Yoga, meditation, universum... Har de flummat iväg totalt nu, de där Livstidstjejerna? Jodå, nog seglar vi och våra tankar rätt högt bland molnen emellanåt. Samtidigt så står vi där så väldigt mycket med fötterna mitt i vardagsmyllan också, båda två. Det är vedklyvning, diskmaskiner och tvätthäng (båda), nedkissade små treårsbyxor (Maria), skjuts av tolvåring till fotbollsträning (Sara) och elvaåring till klättring (Maria) och allt det där andra som hör livet till.

Men i just det här inlägget vill jag flyga ganska högt igen och prata om Universum (eller Gud, eller Gudinnan, eller Allah) eller vad man nu vill kalla det där som jag känner så starkt finns där runt omkring mig (eller inom mig, vad vet jag). Något som är mer och större än bara min kropp, mina tankar och känslor. Det känns som att någon faktiskt bryr sig om den lilla människan och hennes strävan härnere, att någon ser att jag vill världen väl. Och belönar mig genom att behandla mig väl tillbaka.

Som när vi hittade vårt älskade hus på landet. Vi skulle ju aldrig åka på den där visningen eftersom den var på samma dag som min dotters åttaårskalas. Och så plötsligt kände jag att vi måste åka i alla fall. Var det bara en slump?

Som när jag fick cancer och det såg illa ut - med spridning till lymfsystemet. Och så råkade just min läkare ha börjat testa en teknik som normalt bara användes vid en annan cancerform, och han frågade om jag ville prova. Tekniken användes i tre stora städer och i vår lilla. Hade jag bott i ett annat landsting hade man inte gjort någon behandling alls efter operationen. Då hade jag förmodligen varit död inom ett år. Var det bara en slump?

Som att jag på den där konferensmiddagen råkade hamna just bredvid en förläggare som blev intresserad av min bokidé - vilken jag vågade kläcka ur mig eftersom jag druckit ett par glas vin. Det var början till den författarkarriär som jag nu är mitt inne i, min allra första yrkesdröm som barn. Var det bara en slump?

Som att jag de senaste månaderna har glömt/tappat min dyra mobiltelefon (utan säkerhetskod) tre gånger på ställen där den antingen lätt kunde blivit överkörd (senast framför bakhjulet under bilen) eller stulen. I samtliga tre fall har mobilen helt oskadd kommit tillbaka till mig (och nu har jag fixat säkerhetskoden - vågar inte utmana Universum ännu en gång...). Var det bara en slump?

Visst kan allt det här bortförklaras av den rationelle som tycker att det är viktigt att allt kan bevisas, men för mig räcker det så väl att bara våga tro. Och för varje dag känner jag starkare och starkare: Universum vill mig väl. Jag har kanske till och med en egen skyddsängel. Låt mig bara få vila i den förvissningen.