Familjens Glada Burk

Snart är det dags att säga hejdå 2012 och kasta oss ut i ett nytt spännande år. Jag har bestämt mig för att - än en gång - möta det med tillförsikt om att det kommer att bli det bästa någonsin, alltså göra ännu ett förtida uttag på glädjekontot. Det är mitt viktigaste nyårslöfte och den utgångspunkten kan väl aldrig vara fel. Som någon sa: "Det värsta som kan hända är att man har varit glad i onödan", och det måste ju ändå vara bättre än att man oroat sig i onödan, eller hur?

Jag gör mitt bästa för att sprida positiva vibbar härhemma i vardagen också. Klanmötena på temat Nytt och bra har jag ju skrivit om tidigare, och vi tar då och då också upp en gammal familjefavorit, den lilla stunden vid läggdags då barnen får berätta tre bra saker med dagen. Det är faktiskt de själva som brukar påminna mig. Måndagsmeditationer och reikistunder med tjejerna är andra medvetna strategi för en mer harmonisk familjesituation.

Och så tackar jag Livstidsvännen Sara för ännu en idé för att spara på glädjekornen och njuta av dem så mycket som möjligt. För en tid sedan delade hon på Facebook en länk om en "Gratitude Jar" med följande innehållsdeklaration: "This January, why not start the year with an empty jar and fill it with notes about good things that happen. Then on New Year's Eve, empty it and see what awesome stuff happened that year". I kväll, med två dagar kvar på det gamla året, fick jag äntligen ändan ur vagnen och tillverkade vår egen lilla Glada Burk. I morgon ska jag presentera idén för familjen och se om de tar emot den lika väl som de brukar ta emot alla mina galna påhitt. 

Delad glädje = energi 2

På fredag är det Negativa Dagen på Facebook. Såhär lyder programförklaringen:

Är du trött på att höra om folks löprundor, gosiga bebisar/hundar/pojkvänner, fredagsmys i soffan med älsklingen och barhäng med bästa bästa vännerna? Då är denna dag något för dig. Vi tror, att tvärtemot vad vår motsats Positiva Dagen vill hävda, så är inte folks gnäll i statusrader det främsta problemet med facebook. Det främsta problemet är att vi blir så jäkla provocerade av våra vänners gulligullstatusar att vi snart överväger att gömma alla vänner som ens knystar om ett glas vin i soffan eller en kopp te framför brasan medan regnet öser ner utanför.

Ja, ja, jag fattar att det finns humor i detta, men samtidigt ligger det garanterat ett par nypor allvar bakom. Somliga provoceras av att höra om andras livstrivsel. Och det provocerar mig. Varför kan man inte glädjas och låta energin smitta av sig? Själv tycker jag det är en ynnest att få vara mednjutare på distans på den svettiga löprundan, med glaset vin i soffan eller koppen te framför brasan - oavsett om jag själv är på toppenhumör eller inte. Är jag själv låg kan en sådan statusrad snarare lyfta än sänka.

Självklart har vi alla rätt att må skit, rätt att gnälla av oss ibland (även på Facebook), men jag tror som Dalai Lama, det som är negativt är vi så bra på att älta ändå, så vi behöver inte anstränga oss för att lyfta fram det. Så, nej, jag tänker inte delta i Negativa dagen. Jag går på en högst välförtjänt semester, men eftersom jag ska ut och tälta och fortfarande inte har internet i mobilen kommer jag inte att kunna berätta om hur bra det känns på Facebook. Och tur är väl det, då behöver ju i alla fall ingen bli provocerad den här gången (det var säkert tillräckligt irriterande att jag njöt av varmt kvällsdopp och trädgårdspicknick idag)!

Delad glädje = energi

Flera helt skilda händelser idag som alla ledde mina funderarbanor i samma riktning. Först ett underbart mejl från en gammal vän som haft det motigt i sitt liv, kämpat tappert och tagit sig upp till ytan, gång på gång. Idag fick jag veta att hon väntar ett hett efterlängtat barn. Glädjen åt att hon äntligen äntligen får vara med om detta fantastiska gav mig bra vibrationer och ett leende som suttit kvar i både mungipor och hjärta hela dagen.

Inte blev jag mindre glad av att få ett par helt oplanerade timmar med älskade äldstadottern i simhallen. Att få höra henne berätta om hur hon - som också kämpat uppför den ena uppförsbacken brantare än den andra - idag cyklar nerför backarna i medvind minst lika ofta som det bär uppåt. Vilken lättnad för en mamma som under flera år ägnat större delen av sin vakna tid åt oro för guldklimpen, och vilken ynnest att få ta del av hennes personliga utveckling.

Så mycket positiv energi som kommer ur förmågan att glädjas åt andras glädje, lycka och framgång. Och så ledsamt det då är att stöta på motsatsen, vilket jag också gjort idag. En annan god vän berättar om missunsamhet bland kollegor då hon åkte på några dagars semester, trots att ledigheten sedan länge var planerad och sanktionerad av chefen. Man kan förstås bli upprörd och irriterad över de sura små människorna, men mest av allt tycker jag synd om dem. Att de missar sådana uppenbara tillfällen att fylla på sina egna glädjekonton.

Pecha kucha, sorg och glädje

Igår deltog jag i Pecha Kucha Night på Utvandrarnas hus i Växjö. Som talare har du 6 minuter och 40 sekunder på dig - 20 bilder som du själv valt ut och som visas i 20 sekunder var.

Kombinationen av bild och mer eller mindre spontant tal från kreativa människor väcker alltid tankar. Att tala själv kändes bekvämt. Jag körde manusfritt men med bilderna som stolpar i en tankekedja som jag pratat igenom några gånger för mig själv. Att släppa manus är ett skönt steg på väg mot mer närvaro i ögonblicket.

Jag och ursmåländska vännen K satt sedan bredvid varandra och njöt av de bildsatta berättelserna om den småländska stenmuren, om textil, glas och keramik, om träd och trä. Alla genuina och genuint småländska material som ser ut som det de är. Inte ens Bertil Valliens svarta glas försöker lura någon. Det ser bara inte ut som annat glas.

Den presentation som bjöd mig lite motstånd och just därför gav mig mest att tänka på kom från grafiske formgivaren och animatören David Öster. Bildernas teman om retroaktiv sorg, brustna relationer och mänsklig utsatthet i mångmiljonstäder kunde jag sätta mig in i. Det jag märkte att jag reagerade på var något David sa om sitt temaval: att det deppiga kan behöva lyftas fram, att det inte ska vara så himla glatt hela tiden. Det är jag inte så säker på att jag håller med om.

Jag är den sista att uppmuntra hålla-skenet-uppe och bit-ihop. Det dröjde två år innan jag ens kunde börja släppa fram sorgen efter min mammas död. Det kostade då och det kostar nu - jag har inte den närhet i minnet av henne som jag har med min farmor till exempel, som jag kunde börja sörja redan under hennes sista dagar. Och bristen på den närheten beror inte på vår relation som levande.

Jag tror att just min mammas död gör det så tydligt för mig: som människa behöver man inte anstränga sig för att bjuda in tunga tankar och sorg i sitt liv - de kommer så gärna objudna, och då gör de det med besked.

Sorg man ska igenom - ja.
Tunga tankar som signal på att något inte är som det ska - ja.
Vardagsvariationer i humöret - ja.
Förtvivlan över att vänner man ännu inte känner har ett helvete på andra sidan jordklotet - ja.
Men nåt fokuserande på negativa känslor bara för att - nej, det har jag faktiskt inte tid med, och varför skulle jag vilja det? Om jag hade varit min mamma hade jag haft ungefär två år kvar att leva nu. Och blir jag istället så gammal som jag har planerat, ja då har jag alldeles för många små och stora sorger framför mig för att inte njuta och glädjas så fort jag hittar den minsta anledning.

Plikten och lusten

Nu kan jag omedelbart meddela att jag med det här inlägget, titeln till trots, inte tänker bjuda in er i mitt sovrum - så långt har jag ännu inte kommit i mitt 360-graderssträvande (och frågan är om jag någonsin gör det, får kanske stanna vid 359...). Jag tänker i stället på allt sådant i livet som jag upplever som lustfyllt, behagligt, intressant, roligt, berikande. Det här vill jag göra mer av och som den list junkie jag är har jag nu skapat en alldeles ny typ av lista (är det kontrollanten som kikar över axeln igen?). I den har jag två spalter, en med rubriken "Mest pliktbetonat" och en med rubriken "Mest lustbetonat", och hela idén går ut på att se till att jag varje dag försöker göra något från båda listorna, och framförallt att det inte bara får bli sådant som hör till pliktlistan. Kanske kan det här hjälpa mig på min väg mot mer balans mellan Luther och Dionysos, till förmån för den senare?

Glad, gladare... för glad?

Trots allt mitt grubblande över livet är jag ju en ganska glad lax - den där positiva grundtonen vibrerar alltsomoftast. Jag försöker så mycket jag kan att välja glädje, fokusera på det som är bra i livet och skratta mycket - även åt mig själv. En av mina döttrar är också en sån där Glader. Minst varannan dag tycker hon att "det här är den BÄSTA dagen i mitt liv!", och hon har klämt ur sig såna sköna fraser som "Allt är roligt - hallelulija!". Man kan inte annat än glädjas med henne.

Många har sagt att min livsglädje smittar av sig - liksom femåringens gör hos mig. Samtidigt finns det säkert andra som stör sig och tycker att jag är alldeles för käck och positiv, exempelvis i mina statusuppdateringar på Facebook. Gaia refererar till en intressant artikel om hur bland annat "glättiga" statusrader och blogginlägg kan få andra att må extra dåligt. Samtidigt känner jag att jag måste få vara jag - även i cyberspace. Eftersom jag oftare är glad än ledsen blir mina bidrag oftare positiva än neggiga, och jag är oftast ärlig med mitt sinnestillstånd (idag klämde jag exempelvis ur mig en tung FB-suck över en baby som bara vill ammas, inte äta mat, och hänga i bärselen hela tiden - trots att han är sju månader och väger nio kilo). Ska man undvika att visa glädje av rädsla för att såra?

Hemmafredag

Hemma med två snuvungar denna fredag. Säger till busschauffören: ”Mina två tjejer är hemma idag också.” Mina två tjejer… tänk att jag har dem, lånar dem.

Fortsätter med en springtur. Bara så lång som det känns skönt, och idag är det inte långt. Varför ska jag nödvändigtvis springa längre varje gång? Och varför ska det vara jobbigt? Nej, något Göteborgsvarv blir det nog inte för mig. Aldrig höll jag på att skriva, men det gör jag inte.

Hem, stretcha, frukost, barnpyssel, några jobbsamtal och lite köksröj. Vägen till duschen är krumelurig. Träningskläderna kom jag ur nyss tack vare att de skulle in i tvättmaskinen. Bestämmer att lunchen ska intas utan saltstela kinder, men innan dess skriva lite till.

Lyssnar på P4 Kronobergs program Västergatan där konstnären Susanna Arwin intervjuas – kvinnan bakom konstprojektet Den svenska tanten (som förtjänar en utläggning i sig), vars kafé ligger alldeles häromkring.

Susanna pratar om passion för det man gör och om att visa sin glädje när man känner den, på jobbet, på gatan, hemma. Funderar på min balansgång: På jobbet drivs jag av engagemang med inslag av passion, men håller samtidigt jobbet på en armlängds avstånd. Vill inte ätas upp, jobba för mycket, tappa fotfästet här utanför. Kan kanske släppa liiite mer på tyglarna… Glad är jag ofta, Susanna stärker mig i inställningen att också visa det, alltid när det passar och ibland annars också.

Förtida uttag på babykontot

Jag går igång lite på idén med "förtida uttag" som Sara skrev om i början av vår bloggkarriär och återkom till i sitt inlägg tidigare ikväll - detta med att njuta i förskott av sådant som vi vet eller tror och hoppas (men inte alltid kan vara helt säkra på) kommer att inträffa. Just nu gör jag ett litet "förtida uttag" på babykontot. Trots att det är två månader kvar har jag hängt upp korgen där det är tänkt att mini ska sova och jag tillåter mig att lite grann frossa i förväg i den där underbara känslan av att ha satt ett nytt litet liv till världen - eftersom det är barn nr 4 som är på gång har jag inte så svårt att föreställa mig det hela.

För många verkar dock just den här typen av förtida uttag vara lite tabu; man ska inte berätta att man är gravid förrän värsta missfallsrisken är över, man ska inte köpa saker till barnet för tänk om något går snett. Själv tänker jag inte så. Om jag nu skulle fått missfall, skulle jag då ha låtsats som ingenting och hållit det för mig själv? Om något skulle gå fel vid förlossningen, skulle jag då må mindre dåligt bara för att jag inte hade skaffat babyutrustning?

Än en gång ledsagad av min vanligtvis ganska så positiva grundton väljer jag alltså att - med Saras ord - låta min autopilot roa mig i stället för att oroa mig!

Formidabelt!

Klockan 00:02 inatt tryckte jag på sändknappen. Iväg till en arm kursare for min mastiga inlämningsuppgift. Kursen jag har läst ovanpå allt annat den senaste månaden har varit värd varenda nedlagd timme (plus lika många till; tänker aldrig berätta för fröken hur många=få det faktiskt blev).

I morse var jag inte ens trött, skuttade upp som badbollen som kommit loss från under bryggan. Iväg på halvdagsutbildning om brott i nära relationer. Gläds över hur mänskliga värden och processer vävs in i rekommendationer och juridik. Fyller på min respekt för polisyrket och dem som lyckas jonglera alla bollar samtidigt: labila gärningsmän, lagstöd, brottsofferperspektiv, egen säkerhet, bemötande, bevisvärde... Ingen kan säga att det här sköttes bättre förr!

Cyklar hem i några av de sällsynta solminutrarna. Vägen hem, så vacker igen. Och där hemma är veden inhämtad, landet omgrävt, löven räfsade. Så att jag kan sitta här nu. Morgondagens kursredovisning går väl bra att förbereda mentalt vid spisen om en stund?

Det här är en dag då jag känner mig snygg i cykelhjälm(!) och funderar på om jag inte skulle läsa lite arabiska. Bara för de där mustiga h-ljuden som SR:s Cecilia Uddén sätter som små smäckar när hon talar. Och tänk att förstå vad gänget med mörkhåriga killar vid cykelstället säger, och kanske gnabbas lite vänskapligt med dem när jag passerar. Vad förvånade de skulle bli...

Ingen vidare ordning på tankarna idag, men ett formidabelt humör!

En positiv grundton

Jag tror att jag är en i grunden positiv människa. Självklart gnäller jag, tjurar, deppar, bråkar som alla andra, men större delen av tiden tycker jag ändå att det är väldigt roligt att leva. Och då har knappast just mitt liv varit någon rosenbeströdd autostrada - jag har fått min beskärda del av sorger, i form av mobbing, skilsmässa, en pappa som dog alltför tidigt, en mamma som jag varit mer mamma än dotter till i många år, dålig ekonomi, en arbetssituation och inre krav som nästan drev mig in i väggen, cancer, en dotter som stundtals mått så dåligt att jag fruktat för hennes liv... Been there, done that!

Ändå tycker jag att jag har haft ett bra liv - som bara blir bättre och bättre! Jag tror att mycket handlar om den där positiva grundtonen, som gör att jag t.ex. för det mesta ser nya arbetsuppgifter som utmaningar och nya bekantskaper som något spännande och berikande. Jag blir också allt bättre på att uppskatta små anledningar till vardagsglädje, och varje kväll samlar jag några sådana i min "må-bra-bok". Vill också gärna tänka att positiva tankar bidrog till mitt tillfrisknande efter cancerbeskedet för sju år sedan.

Kanske är grundtonen också det som - vid sidan av musiken, litteraturen och politiken - en gång i tiden fick mig och min man att hitta varandra där på kursen i litteraturvetenskap. Jag minns att jag den där gången för mer än 13 år sedan förutom att tycka att han sjöng som en gud och hade schyssta värderingar också uppskattade hans sätt att se på livet och människorna med värme och tillförsikt.

Idag har vi två (och snart tre) barn tillsammans, och häromdagen pratade vi om vikten av att försöka förmedla vår förmåga att - med Kaj Pollacks ord - välja glädjen. Vi busar och skrattar mycket i vår familj (samtidigt som vi såklart också bråkar och skäller som alla andra), men en ännu mer medvetet konkret strategi är att varje kväll vid nattningen prata med barnen om vad som varit roligt under dagen. Hur måndagstrist eller jobbigt det än har varit försöker vi tillsammans hitta något att glädjas åt - vilket inte innebär att vi inte också kan prata om ledsamheter. Men vi tror som någon (var det Dalai Lama?) har sagt att de negativa ingredienserna i våra liv är vi människor så bra på att älta ändå, så dem behöver vi inte anstränga oss för att minnas.

Att en positiv livssyn är bra för hälsan verkar också vara en ganska etablerad uppfattning. I KBT-psykologen Anna Kåvers nya bok Himmel, helvete och allt däremellan, som jag ännu inte har hunnit läsa men är nyfiken på, talas det om hur man kan leva ett skönare liv genom att förstå sitt känsloliv; identifiera och acceptera det som är jobbigt. När man har gjort det kan man gå vidare till att - med ett citat från en recension av boken i senaste numret av Leva (9/09) - fokusera på att "låta positiva känslor konkurrera ut de negativa och bli en arbetsledare i glädjens och njutningens tjänst". Det tycker jag låter som en störtskön beskrivning av livet!

När minus blir till plus

När jag för en stund sedan stod i min trädgård, under regntunga moln, kom plötsligt en stor glädje över mig - den här gången över det faktum att det snart är midsommar och dags för årets traditionella midsommarfest. Det jag framförallt gladde mig åt - och som gör mig så förundrad och tacksam - är att alla dessa härliga vänner vill komma och fira hos oss, år efter år. Då slog mig en tanke: kanske är det den mobbade fjortonåringen i mig som gör att jag gläds lite extra. Jag är inte ratad längre!

Har sett samma sak hos min äldsta dotter, som i många år till och från levt i utanförskap, och som för en tid sedan förundrat och lyckligt konstaterade att hennes lägenhet numera fylls av vänner med jämna mellanrum: "Tänk, mamma, att alla dessa människor vill komma hem till mig!". Kanske är det helt enkelt så att vi förmår att uppskatta något som för den som aldrig stått vid sidan av förefaller självklart.

Jag kommer att tänka på fler händelser i mitt liv där minus har blivit till plus. En sådan är min cancer för ett antal år sedan - hur mitt möte med döden har fått mig att (åtminstone emellanåt) känna stor tacksamhet och uppskatta de små sakerna i livet. På samma sätt har min erfarenhet av att vara på väg in i väggen lärt mig att ta hand om mig själv, och jag har dessutom kunnat använda mina erfarenheter för att visa på alternativa vägar för människor i min omgivning. Kanske har några blivit hjälpta på det sättet.

Med fötterna djupt förankrade i eländet kan man självklart inte se hur det man går igenom skulle kunna leda till något positivt. Men såhär med lite perspektiv skulle jag inte vilja vara utan mina svåra stunder. De har alla bidragit till att jag idag ser mitt liv i lite vackrare färger.

Att lära av livets bräcklighet

Jag läser ibland artiklar om hur livet ställs på sin spets för människor som på något sätt kommer nära sin egen eller nära anhörigas dödlighet. Det handlar om plötsliga insikter om livets bräcklighet och vad som egentligen betyder något. Sådant som annars tenderar att ta stor plats i våra liv - t.ex. karriär och prylar - ter sig nu ganska oviktigt, och alla små självklarheter i vardagen får plötsligt en helt annan glans.

Själv har jag också varit där. För drygt sex år sedan, strax före jul, fick jag beskedet att jag hade malignt melanom, på två ställen på kroppen. Cancern hade dessutom spritt sig till lymfsystemet och då är det allvarligt och kan gå fort. Tack vare att jag befann mig i rätt stad vid rätt tillfälle lever jag idag. Jag fick en behandling som i alla fall just då bara användes på några få sjukhus i landet. I min stad var det dessutom bara min läkare som använde den - och han finns inte kvar där längre.

Det blev väldigt uppenbart för mig hur snabbt livet kan förändras, att jag kanske inte skulle få finnas där och se mina barn växa upp. Att min äldsta dotter kanske skulle få gå igenom sina tonår utan sin mamma och att min ettåring inte skulle ha några minnen av mig alls. Den här känslan fanns kvar en ganska lång tid efter det att jag förstått att jag nog trots allt skulle överleva.

Men så går åren och de kloka insikterna bleknar. Snart är man tillbaka i sitt ekorrhjul, där jobbet och prylarna har återerövrat sitt självklara abonnemang på uppmärksamheten och där man lätt missar de små självklara glimtarna av vardagsglädje, fartblind som man är. Jag behöver med jämna mellanrum påminnas om hur det var under den där tiden i dödens närhet - hur jag omvärderade livet. Och jag påminns av Mia Skäringer (från Mia och Klara) i Mama (3/09): "Jag har det så jävla bra! Jag behövde kanske bara en reminder". Likaså av Christine Hellqvists ord i en artikel i PS (2/09): "Det blir så tydligt att vi får välja vad vi vill ägna oss åt den korta tid som vi är här på jorden".

Gör ett litet tankeexperiment: Om du visste att du bara hade ett år kvar att leva, hur skulle du då leva ditt liv? Skulle du jobba 50 timmar i veckan, skulle du se till att hålla dammfritt hemma eller skulle du försöka ta för dig av livet så mycket det bara gick?

Skrivandets välsignade kraft

Att skrivande i alla tider har varit ett sätt för oss människor att hantera våra känslor - kanske i synnerhet sorg, saknad, rädsla, frustration och vrede - är ingen nyhet. Jag har sett det på nära håll under min äldsta dotters turbulenta tonårstid, där hennes diktskrivande varit ett sätt att hantera stor smärta. Hennes poesi är enormt stark, går rakt in i mammahjärtat och har ibland gjort mig förtvivlad, men samtidigt har jag känt en lättnad i att hon hittat ett verktyg som inte skadar henne själv.

Jag har precis lyssnat klart på Marcus Birros bok Svarta vykort, vars titel är hämtad från en Tranströmer-dikt. I boken har han skrivit om sin sorg och smärta i samband med att ha förlorat två för tidigt födda barn. Utan skrivandet hade han inte klivit upp ur sängen när det var som värst: "Skrivandet och läsandet räddade mitt liv. Ännu en gång. Jag flyttade in varje uns av behörighet och anledningar att leva till litteraturen". (Och just idag läser jag på Aftonbladet att han blivit pappa - vilken tur att han skrev och överlevde!)

För egen del har jag - utöver ett och annat tämligen pinsamt diktförsök när jag mått väldigt dåligt - inte använt skrivandet så mycket på det här sättet. Däremot använder jag det sedan en tid tillbaka för att sortera mina tankar vid dagens slut. Det handlar inte om något krävande dagboksskrivande där jag måste berätta om allt som har hänt. I stället skriver jag ner några korta reflektioner kring sådant som berett mig vardagsglädje och ber (Gud? universum? mig själv?) om styrka till det jag behöver hjälp med.

Dessutom har jag - som jag bloggat om i ett tidigare inlägg - kommit att inse hur skrivandet för mig kan leda till förändrade tankemönster och beteenden. Och nu syftar jag förstås på bloggen. Gång på gång märker jag hur en massa saker som jag tidigare förstått på ett intellektuellt plan plötsligt går in i hjärteroten och blir verkliga när jag skriver ner dem och läser dem igen och igen. Tack för att du läser - jag hoppas att detta skrivande som ger mig så mycket också kan ha något litet att ge till dig!

Mera skratt åt folket!

Minns ni videosnutten för ett par år sedan, med en skrattande baby från YouTube som fick hela världen att skratta med, och som till och med visades i Rapport? Min fyraåring har också det underbaraste och mest smittsamma skratt man kan tänka sig. Ingen jag har mött har kunnat motstå hennes porlande bäcks-kvillrande. Jag mår så bra av att skratta. När jag skrattar riktigt gott åt något är jag medvetet närvarande på riktigt - bara här och nu i livsglädjen. Periodvis skrattar jag mycket men jag vill skratta ännu mer i livet.

Att skratt faktiskt kan ha en läkande förmåga och fungera som energigivare har bevisats i ett antal studier, läser jag i Orloffs Positiv energi (s. 252): "det stärker immunförsvaret och höjer endorfinhalten (vår kropps naturliga smärtlindrare); det dämpar stress, ångest och depression; det förhindrar hjärtsjukdomar." Och ännu en ytterst ovetenskaplig statistisk kartläggning av min omgivning - den här gången den äldre generationen - säger mig att det måste ligga något i detta. De gladaste är också ofta de friskaste.

Den sista tiden har jag skrattat...
... med min vän Sara åt våra underbara vardagskaotiska liv som vi på nåt märkligt sätt får att fungera
... åt min vän Fredriks under-bältes-humor som är precis lika töntig som när vi lärde känna varandra för 23 år sedan
... åt Mia och Klara som jag nyss har upptäckt - som vanligt ett steg efter alla andra'
... åt Mark Levengoods träffsäkra skildringar av barndom och nutid

Vad får dig att skratta?

"Bevara solen inom er"

... en enkel men bra uppmaning tycker jag. Om man bara försöker det allra minsta att ta in orden känner iallafall jag direkt hur det värmer lite i solar plexus, där bor tydligen min lilla sol. Samtidigt ser jag små vassa snökorn börja dansa utanför fönstret. Snökorn som snart ska få nagga mina kinder på en lång promenad så jag ser ut som en stopplykta hela kvällen sedan, ett sätt för solen att smita ut lite av sin energi.

Extra glad blev jag av att höra uppmaningen om att bevara solen just där jag hörde den. Inte på någon feel good-blogg (som den här kanske är), inte på yogan i onsdags och inte i något barnprogram. Nej, de som fick ta emot det goda rådet var 144 färska polisstudenter som igår firade sin examen i Växjö konserthus.

Tänk på det du, nästa gång du möter en uniformerad, kanske lite skräckinjagande uppenbarelse - att där har vi säkert en som vet värdet av att bevara sin inre sol!

Förtida uttag

På konsert med Emil Jensen på Växjös gamla fina teater. En trött 10-åring lutar sitt huvud mot min axel och kryper så småningom upp i knät. Då gör det inget att min tanke "Så ung han är!" fick mig att inse exakt hur gammal jag själv är. Emil säger: "Tänk på att ta ut glädjen i förskott - annars kanske det inte blir nån glädje alls."

Just det talade jag med en kollega om tidigare på dan. Vi pratade om vågen av villainbrott som just nu sköljer över södra Sverige. Båda var vi räddare för att hamna i lås- och larmträsket än vi var för inbrott. Låsa allt, överallt, aldrig cykla när det är mörkt, oroa sig för barnen och allt det där.

Vi bestämde oss för att hoppas att det inte blir värre att hämta sig efter ett inbrott för att man varit naiv och sorglös dessförinnan. Kanske har vi fel - det kan kosta på att rita om sin mentala karta i mörkare färger. Å andra sidan - varje godtrogen och ljus dag vi tills vidare samlar på oss är nån slags förtida utdelning på en negativ investering som vi i bästa fall aldrig behöver göra. Det låter som en porös finansmarknadsmanöver, men i rätt sammanhang tror jag på metoden.

Förnöjsamhet och vardagsglädje

I 40-årspresent fick jag en bok med titeln Förnöjsamhet. Det är en liten bok med vackra foton av naturen och helt vanliga människor av Tore Hagman, ackompanjerade av små finurliga texter av Stefan Edman, före detta kollega till mig på folkhögskolan där jag jobbade för många år sedan. Boken handlar om precis det som titeln anger, förnöjsamhet, och att hitta de små glädejeämnena i vardagen.

Här är några exempel på sådana där små enkla saker som gör mig förnöjsam och vardagsglad:

* en kakelugnsbrasa en mörk söndagseftermiddag i november
* varma små barnfötter i min säng
* min yngsta dotters sprudlande skratt
* att stå i duschen och känna vattnet strila över min svettiga kropp efter ett riktigt härligt träningspass
* mina barns underbara språkliga experimenterande
* doften av nybakade kanelbullar
* ett glatt SMS från min äldsta dotter
* att få en oväntad stund över att göra något oplanerat eller bara vara
* ett varmt bad med väldoftande oljor och en avslappningsskiva i CD-spelaren
* en riktigt bra låt i min mp3-spelare när jag är ute och springer i skogen
* när gräsklipparen för en gångs skull startar på första försöket
* att vakna på helgen och komma på att man kan sova en liten stund till
* levande ljus (gärna många på en gång)
* en riktigt bra bok eller film som gör mig så uppslukad att jag glömmer världen omkring mig för en stund

Ska försöka bli bättre på att låta känslan från små ljusglimtar i tillvaron att stanna kvar lite längre.