När minus blir till plus

När jag för en stund sedan stod i min trädgård, under regntunga moln, kom plötsligt en stor glädje över mig - den här gången över det faktum att det snart är midsommar och dags för årets traditionella midsommarfest. Det jag framförallt gladde mig åt - och som gör mig så förundrad och tacksam - är att alla dessa härliga vänner vill komma och fira hos oss, år efter år. Då slog mig en tanke: kanske är det den mobbade fjortonåringen i mig som gör att jag gläds lite extra. Jag är inte ratad längre!

Har sett samma sak hos min äldsta dotter, som i många år till och från levt i utanförskap, och som för en tid sedan förundrat och lyckligt konstaterade att hennes lägenhet numera fylls av vänner med jämna mellanrum: "Tänk, mamma, att alla dessa människor vill komma hem till mig!". Kanske är det helt enkelt så att vi förmår att uppskatta något som för den som aldrig stått vid sidan av förefaller självklart.

Jag kommer att tänka på fler händelser i mitt liv där minus har blivit till plus. En sådan är min cancer för ett antal år sedan - hur mitt möte med döden har fått mig att (åtminstone emellanåt) känna stor tacksamhet och uppskatta de små sakerna i livet. På samma sätt har min erfarenhet av att vara på väg in i väggen lärt mig att ta hand om mig själv, och jag har dessutom kunnat använda mina erfarenheter för att visa på alternativa vägar för människor i min omgivning. Kanske har några blivit hjälpta på det sättet.

Med fötterna djupt förankrade i eländet kan man självklart inte se hur det man går igenom skulle kunna leda till något positivt. Men såhär med lite perspektiv skulle jag inte vilja vara utan mina svåra stunder. De har alla bidragit till att jag idag ser mitt liv i lite vackrare färger.