I gårdagens facebook-logg skrev jag att jag "ser ut över skoröran i farstun och tänker: Det är jag som är drottning här. Jag bestämmer att det ska se ut just såhär i min farstu." Fick påfallande många tummen-upp från vännerna, liksom från mig själv när jag genom en freudiansk tangenthalkning råkade klicka in mig själv i "gillar"-skaran.
Ge mig ett gott skäl till att inte alltid känna så! De flesta av oss har ett ställe på jorden som är vårt eget. Vi betalar, inreder, sköter, i vissa fall bygger det själva. Och så är vi många som lägger alldeles för mycket energi på att se och värdera detta hem genom någon annan påhittad felsökares ögon.
Häromdan hörde jag mig själv säga att mitt tidsmotto var: "Det jag inte gör är inte viktigt." Där ser man, tänkte den stora del av mig som hörde detta för första gången. Det var nog Freud som var framme igen. Ju mer jag tänker på det desto klokare verkar det, och återigen tycker majoriteten av mig att jag lever upp rätt bra till det mottot. Den delen är riktigt nöjd med hur jag prioriterar; i helgen innebar det exempelvis att olja plankor istället för en hel massa saker, bland annat att städa farstun. Men den del av mig som sköter kamerabevakningen - genom en osynliga utombordarkamera som jag beskrivit tidigare - är en mästare i härskartekniken dubbel bestraffning. Hur jag än gör så borde jag gjort annorlunda. Vad jag än gör borde jag gjort något annat.
Och jag vill inte ha mer av det. Jag vill känna mig som en drottning i mitt slott och i min slottspark. Det ser ut här och levs här så som det ska se ut och levas, just nu. Statsbesök mottages mer än gärna. Men vad skulle det vara för mening med dem om vårt lilla kungarike var en kopia av något annat istället för ett original av sig själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar