Jag vill tacka livet

Jag har också varit där, i grubblande och lite sorg över att det (kanske) är över - detta med att befolka jordklotet. Efter snart 19 år som mamma och tre friska barn borde jag förstås vara mätt och nöjd i stället för att sörja över att mannen i mitt liv tyckte att vårt bidrag till världen var fullt tillräckligt. Ändå kunde jag inte släppa tankarna på en fjärde liten varelse i vår familj. Att få uppleva miraklet en sista gång.

I samband med min 40-årsdag i höstas tog jag äntligen mod till mig. Hade inte vågat fråga på riktigt tidigare, så rädd för ett definitivt nej. Och så - efter fem minuters funderande - var min älskade med på banan, med förbehållet att "vi får sätta igång direkt, du är ju inte purung längre, precis...". Och nu växer det ett nytt litet liv därinne i min mage. En liten människa som ska komma till vår familj i den period då fyra av mina och systerns sammanlagt fem barn är födda, alltså strax före och strax efter jul.

Men jag vill ta en liten tur med tidsmaskinen när jag inser att jag - om allt går väl - kommer att ha fött barn i tre olika decennier (90-talet, 00-talet och 10-talet) och att jag kommer att ha hemmavarande barn i runt 40 år av mitt liv... Allt började med ett suddigt foto på en blond fyraåring i min äldsta dotters pappa H:s plånbok. Det var ingen han kände på bilden, men när vi som högskolestudenter möttes på en kurs i engelska i 80-talets sista skälvande minuter och blev förälskade, berättade han att en sån ville han ha. Och efter någon dryg månads bekantskap sa jag att "Ja, en sån vill jag ge dig". Vilket jag också gjorde nio månader senare, då vår fina lilla S föddes. Jag ville ha men fick inga syskon till S, relationen sprack och den lilla blonda blev med åren en svartfärgad, piercad skönhet med stundtals väldigt mycket smärta inombords, men inte en enda sekund har jag ångrat mitt våghalsiga beslut den där hösten.

När jag träffade A var han en 23-årig student som inte alls hade planerat att träffa en fyra år äldre ensamstående mamma till en sexåring, och vars största mål i livet var att få fler barn. Men kärleken trotsade de yttre hindren och idag har vi två små rödtottar tillsammans - båda överlyckliga över att de ska bli storasystrar.

Lite mer orolig är jag nog den här gången, tar lite mindre för givet. Skulle det gå åt skogen kanske det inte funkar igen. Har också i färskt minne en liten flicka i min nära omgivning som dog bara en halvtimme efter födseln. Men samtidigt kan jag förstås inte avhålla mig från att njuta och glädjas.

Tack min älskade A för att du vill göra den här spännande resan med mig en tredje en gång, och tack H för att du visade mig ditt foto och startade alltihop den där hösten för snart 20 år sedan! Tack livet för att du har gett mig så mycket!