Olika - lika

I sina två senaste inlägg har Sara reflekterat över olikheter oss människor emellan, i de förutsättningar vi har och i de val vi gör i livet. Jag har också funderat på olikheter, fast ur ett annat perspektiv. Jag och min man, livspolaren sedan sjutton år. Så olika på många sätt.

Jag snabb och slarvig, vägrar läsa manualer, gör och får göra om. Han långsam och noggrann, läser på, ser till att allt blir bra från början till slut.

Jag ständigt öppen på vid gavel, inför honom och de flesta andra i min omgivning, IRL, på Facebook och i bloggen. Han betydligt mer fåordig och tystlåten (fast inte när han blir ordentligt engagerad), utan något som helst behov av att blotta sig själv och sina tankar. Dem får jag ofta dra ur honom, och att förvänta mig att han ska göra detsamma med mig är bara dumt. Han är ju van att få hela mitt inre liv serverat utan förlossningstång.

Jag hela tiden i behov av förändring, utveckling i yrkeslivet, en rastlös själ ständigt på jakt efter nya utmaningar. Han betydligt mer tålmodig och anspråkslös, med lägre krav på vad livet ska erbjuda honom på den fronten, nöjd och tillfreds med det han har. Att ha ett jobb att gå till. Att få lite lön varje månad.

Men häromveckan slogs jag vid flera tillfällen av hur lika vi också är när det kommer till det riktigt viktiga. Hur vi båda kan glädjas så kolossalt åt små saker i livet. Som den där kvällen när jag bjöd på nybakt rödbetsbröd och en skål full med nyplockade jordgubbar från grannens land - med mjölk och socker. Hur han liksom riktigt rös av välbehag och fnissade till över hur bra vi hade det där i kvällssolen, efter en dag tillbringad i altanbygget (han) respektive vedklyven (jag). Sådär som jag också ofta gör (fast jag gör det med lite mer buller och bång).

Och som en sommarmorgon när vi satt och filosoferade över vad vi skulle hitta på om mitt företag så småningom börjar ge lite mer pengar till hushållet. Så oerhört överens om att vi har precis vad vi behöver, inte känner något som helst behov av prylar eller statusmarkörer, utan det som stod på vår gemensamma önskelista var (a) en mer miljövänlig bil (i bilkörandet ligger vårt usla miljösamvete), (b) solpaneler till garage- och vedbodstaket, (c) ännu mer ekologiskt och (d) att kunna skruva upp vårt biståndsgivande (som vi tvingats skruva ner lite den senaste tiden). I övrigt gärna mer upplevelser - konserter, bio, resor (fast hellre med tåg än med flyg - och det är dyrt!).

Vi blir urförbannade över samma saker - orättvisor, miljöslarv och usel skolpolitik - och vi älskar båda den plats på jorden där vi slog ner våra bopålar för femton år sedan lika mycket. Just den där mixen, att vi är olika i så mycket, men lika längst därinne i kärnan, tror jag faktiskt skapar förutsättningar för den livslånga relation som jag hoppas så innerligt att få uppleva. Med dig vill jag bli gammal (och lite halvblind är helt OK). Med dig vill jag ju hoppa in i Nangilima.

Det du kanske inte visste

Skavlan i fredagskväll. Gäster är författarparet sedan 32 år: Paul Auster och Sigrid Hustved. Det pratas relationer med lång hållbarhet, och Sigrid konstaterar att en bidragande faktor kan vara att ens partner fortfarande kan överraska genom något hen gör eller säger. Att total förutsägbarhet i alla sammanhang kan vara döden för ett kärleksförhållande.

Jag tror att det ligger något i det Sigrids tanke. Inte så att man hela tiden måste överraska och vara spännande - tryggheten i att känna sin partner utan och innan är minst lika viktig - men att man då och då får veta något som man inte visste, eller höra henom säga något som man inte hade väntat sig. Det tog till exempel ganska många år innan jag fick höra om hur min numera rysligt skötsamme make blev utslängd ur lumpen i Boden för att han hittade på för mycket hyss!

På samma sätt blir jag varm av att få ta del av berättelser från gamla vänner som jag trodde att jag kände utan och innan. Händelser, tankar eller känslor som jag inte haft en aning om. En fin sådan stund fick jag med en nära vän för en tid sedan, då hon berättade saker från sin barndom som - visade det sig - hon inte hade berättat för någon annan tidigare. Vi grät tillsammans och - tror jag - kom varandra ännu lite närmare den kvällen.

Jag tycker helt enkel om att få veta saker om andra människor som jag inte redan visste. Ni vet, som de där små faktarutorna med "Dolda talanger" eller "Det här visste du inte om X" i anslutning till en intervju. Nya dimensioner, öppningar för nya goda samtal. Här kommer en liten lista på saker (högt och lågt, smått och stort) som någon av er som läser kanske inte kände till. Visste ni t.ex. att jag...

... som barn hade två stora yrkesdrömmar: att bli författare eller kirurg, började på roman efter roman och älskade operationsprogram och PC Jersilds Babels hus (där jag vid tolv års ålder lärde mig ordet pancreas cancer) på TV
... var utfryst av större delen av min klass under en stor del av årskurs åtta
... stickade ca 100 tröjor innan jag fyllt 22, har stått på torget och sålt egenhändigt tillverkade fusk-Waldorfdockor, och sydde såväl konfirmationsklänning som brudklänning själv
... blev (planerat) gravid med mitt första barn efter knappt en månads bekantskap med hennes far
... har spelat gitarr, munspel och sjungit i ett band under 90-talet och under en vecka försökt försörja mig som gatumusikant i Paris, där jag bl.a. sjöng Nu grönskar det i stämmor på en sen fest med andra gatumusikanter
... har skrivit två dikter om tvestjärtar, en deppsonett och tillverkat ett jättestort julspel
... har haft hudcancer som jag tillfrisknat helt ifrån, men som jag kunde dött av på mindre än ett år om jag bott någon annanstans än i min hemstad
... har lidit av prestationsångest hela mitt liv och gått i terapi under ett helt års tid efter att nästan ha gått in i väggen
... kommer från en släkt där psykisk sjukdom varit var och varannans vardag, samt upplevt självskadebeteenden och social fobi på mycket nära håll
... har rejäla nördtendenser: kan t.ex. alla namnsdagar i augusti från 80-talets almanacka (Per, Karin, Tage, Arne, Ulrik, Sixten, Arnold...) och ett antal Evert Taube-låtar med många verser, har skrivit en nästan 600 sidor lång grammatikbok och nu känner att nörderiet håller på att ta ny form: det stavas YOGA

Kanske vill du prata med mig om något av detta när vi träffas nästa gång, IRL eller på nätet?

Livstids julkalender: Min tid, din tid och vår tid

En enormt viktig insikt som växt sig starkare med åren: så viktigt det är när man lever med andra människor att hitta sin egen tid. Sina egna stunder att göra precis bara det som jag själv vill, utan att behöva kompromissa med make eller barn. Som ung och osäker flickvän hängde jag upp hela mitt liv på den som jag för närvarande var tillsammans med. Ville inte han vara med mig nästan precis hela tiden så kände jag mig oälskad, oönskad. Trodde att jag skulle förlora honom om vi inte var tillsammans. 

Vilken befrielse att hitta mig själv (det tog bortemot en 25 år...) och mina egna behov och önskningar. Och att för varje år se dem tydligare och klarare. Att därtill ha lyckan att ha en man som förstår precis varför jag måste få leva mitt liv och göra mina saker. Som aldrig någonsin har ifrågasatt att jag rest iväg med jobbet eller valt bort familjen för en kväll eller helg i sällskap med andra än mina käraste. Som förstår att jag måste få ha det så för att andas lättare när jag är hemma hos dem. Och så lätt och självklart det då blir att ge samma tillbaka. Min tid, din tid och så vår tid tillsammans. Den senare har vi inte så mycket av just nu, men det sköna med att man bestämt sig för att försöka leva med varandra livet ut är att man kan se tiden an. Just nu handlar det mycket om att lägga avancerade pusselbitar för att få ihop vardagslogistiken, och ganska ofta möts vi (i bästa fall) i dörren, men vi hittar små stunder för det goda samtalet oss emellan också. I höst har vi dessutom nött skolbänken sida vid sida. Och så har vi vår heliga helg varje år. Tids nog får vi (om livet är snällt emot oss) massor av tid tillsammans framför kakelugnen. 

Livstids julkalender: Surtant javisst - men en jämställd sådan!

Igår var en sån där dag som man helst vill sudda bort ur kalendern. Nog för att den innehöll en del trevligheter. Mysfrukost med hela storfamiljen, min egen och min systers. En skogspromenad i det vackra snölandskapet för att hugga julgranar och plocka mossa till julkrubban. Kakelugnsbrasan med nybakade lussebullar, glögg och Tordyveln flyger i skymningen med tjejerna precis före läggdags. I övrigt var det mest en skitdag.

På väg hem från Skåne hamnade vi efter TVÅ snöplogar som plogade båda motorvägsfilerna i bredd, så att absolut ingen bil kunde komma förbi utan vi fick rulla hemåt i 40 länge länge. I affären glömde jag de tre mest centrala varorna och fick gå tillbaka och ställa mig i kön en gång till. Väl hemma blev det - trots alla goda föresatser den senaste tiden - ett sånt där skrikbråk då båda parter (11 resp 44 år) beter sig som om de snart skulle fylla tre. Han som faktiskt ska göra det lyckades mixa ner ett teskedsmått i lussebulledegen så att jag fick jaga små vassa plastbitar. Till det några utspillda mjölkglas, små kladdiga degbitar över golv och kökssoffa och lite annat smått och gott. Det var med andra ord en riktig Häxan Surtant som gick omkring där och kastade ilskna blickar omkring mig.

När barnen äntligen kommit i säng tänkte jag sura vidare i badet. Med mig hade jag senaste bokcirkelboken, Skriet från kärnfamiljen. Men faktiskt lyckades de sista sidorna få rätsida på den här tjuriga dagen. Boken handlar om jämställdhet i hemmet och jag har rakt igenom läsandet känt att vi nog är rätt bra på det. De sista sidorna innehöll 25 uppmaningar för ett mer jämställt hem och jag läste dem som ett test, där jag gav oss 1 poäng i de fall jag tyckte att vi lever precis så som man beskrev, och ett halvt om jag kände igen mig åtminstone delvis. Summa summarum: 23,5 poäng!

Helpoäng checkade jag bl.a. av när det gäller föräldraledighet (eller är vi ojämställda där, eftersom min man varit hemma längre än jag?), att båda valt att jobba deltid, hämtning/lämning på dagis och skola, vabbande, genusdiskussioner med barnen (ofta på deras initiativ!), fördelning av hushållssysslor och tid för egna intressen. Ett av de få områden där vi inte riktigt fick full pott handlade om i vilken mån jag själv gör "typiskt manliga" aktiviteter i hemmet, t.ex. sådant som har med bilar och byggande att göra. Jag är urkass på och fullkomligt ointresserad av bilar och jag har en alldeles för slarvig personlighet för att ha tålamod att göra ritningar, dra om rör och annat som kräver noggrannhet och precisionsarbete. Å andra sidan är jag en fena på att klyva och köra ved, klippa gräs, skotta snö, måla och tapetsera! Så en liten halva kan jag väl få där?

Ett annat område handlade om den stora mammaskulden. Här är jag nog den som är lite mer bekymrad om det blir en lång dagisdag eller tycker att vi är för dåliga på att spela fia. Å andra sidan  har jag oftast inte dåligt samvete (utan njuter kolossalt) när jag tar mig tid till egna kvällsaktiviteter i form av träning, bokcirklande och liknande, eller när jag åker iväg för att jobba på annan ort och bara rå om mig själv. Det fick bli en halva där också.

Det intressantaste är att alla de här sakerna - som det i boken nämns att man ofta måste förhandla om - har varit så fullständigt självklara för oss. Vi har aldrig fört någon kamp om föräldraledighet och jag kan inte minnas att jag någonsin har behövt tjata om städning eller tvätt. Den slutgiltiga bekräftelsen på att det inte är jag som skönmålar kom när jag berättade om testet och min man höll med mig på alla plan. Jag tror faktiskt att vi kan klappa oss lite på axeln och säga att när det gäller jämställdhet är vi i alla fall goda förebilder för våra barn.


PS. Nu ska ingen tro att jag inte tycker att man får vara en surtant emellanåt. Det får man visst det! Det är bara så att när man blivit så van vid att för det mesta må så gott som jag gjort den senaste tiden - välmåendeknarkare kallar jag det, ärtprissessa säger Sara - så blir toleransen för sådana surdagar lägre än annars, tror jag. Får nog jobba lite på det...

Livstids julkalender: In i dimman - ett sorgesamt inlägg

Vi får ibland kommentarer om att vi förmedlar livsglädje och sprider energi här på Livstid, vilket vi förstås är mycket glada för. Det här inlägget är inte av den typen. Det är en sorgebetraktelse som jag behöver få skriva ur mig, och som kanske möjligen kan hjälpa någon annan i samma situation att känna sig lite mindre ensam. Jag brukar poängtera Dalai Lamas budskap om att fokusera på det positiva i livet, eftersom vi är så duktiga på att älta det negativa ändå, att vi inte behöver anstränga oss för att komma ihåg det. Samtidigt inser jag att vi också måste tillåta oss att vistas i skugglandet, att känna hela känslospektrat, att få plocka fram sorg, saknad, skuld, skam och vrida och vända på dem en stund.

Kanske inlägget kom till mig just nu för att jag för ovanlighetens skull är riktigt låg. Först teknikstrul 2.0 (när en sak går sönder hos oss följer ofta tre-fyra-fem andra prylar med - ett tecken på andlig utveckling, brukar jag få höra då...), sen Lars Norén-lördagen och så slog ju den stora influensan till med sin stora slägga. Feber, huvudvärk, krypningar i kroppen och en hejdundrandes hosta hos mig och döttrarna, medan husets manliga invånare gudskelov än så länge står på benen. Kära flow, vart tog du vägen?

Nåväl, en liten bloggstund måste jag försöka få till under täcket, annars blir jag galen av tristess. Och det jag vill berätta om är min mammas demens. För ungefär ett och ett halvt år sedan våndades jag över om jag kunde blogga om vad jag tänkte kring min mammas sjukdom utan att kränka hennes person, och kom - stärkt av kommentarer från er läsare - fram till att det nog var OK så länge det handlade om mina känslor och tankar och inte så mycket om mamma själv. Samtidigt är det väldigt svårt att dra gränser och jag har därför i hög grad avstått. Men nu har jag vid flera tillfällen läst och lyssnat till personer (exempelvis Hans Rosenfeldt i Vinter i P1) som har berättat om närståendes demens, och jag har aldrig upplevt det som kränkande gentemot den berörda. Däremot har det gett mig mycket att få ta del av deras berättelser och tankar, eftersom jag ofta känt mig väldigt ensam, inte minst som detta drabbat mig i en ålder då det inte är så vanligt att ha problem med gamla sjuka föräldrar.

Idag känns det nästan absurt att tänka sig att för bara två år sedan bodde min mamma fortfarande ensam i sin lägenhet och klarade sig själv, sånär som på lite hjälp från hemtjänsten med mediciner och från mig och min man med ekonomi och glödlampsbyten. De första tecknen hade vi upptäckt ett halvår tidigare, men det rörde sig fortfarande mest om en tilltagande glömska och enstaka tillfällen då det blivit riktigt tokigt. Sedan gick det fort, hemtjänstinsatserna skruvades upp gång på gång under ett drygt halvårs tid och till slut fungerade det inte att bo hemma längre. Mamma flyttade till ett äldreboende och sedan dess har förloppet gått ännu fortare. När jag var där för att hämta hem henne till kalas på min 43:e födelsedag för en månad sedan kände hon för första gången inte igen mig när jag kom. Idag för jag betydligt mer konstruktiva dialoger med min snart tvåårige son (vars ordförråd fortfarande är mycket knapphändigt) än med min egen mamma.

Att bevittna den gradvisa nedmonteringen av en nära anhörigs hjärna och med den tillhörande funktioner är en fasansfull process, som väcker känslor av olika slag, men alla av negativ karaktär. Den tyngsta är nog skulden - självklart den ständiga skulden över att inte räcka till, att inte göra tillräckligt, att inte hälsa på tillräckligt ofta, och så skulden över ilskan för att så stor del av min sista hett efterlängtade föräldraledighet gick åt till allt möjligt praktiskt kring mamma: möten med hemtjänsten, hjälp med än det ena, än det andra, och så till slut flytten - som nästan drev mig in i väggen eftersom den sammanföll med en period då lillebror (och därmed jag som fortfarande ammade) sov uruselt på nätterna.

En annan känsla som emellanåt dyker upp ovan vattenytan är rädslan att en dag själv drabbas av sjukdomen, eftersom det finns en ärftlighetsproblematik inblandad (mammas bror råkade ut för samma sak). Tanken på att mina barn en dag ska känna att jag är en enda tung skuldbörda över deras axlar kan göra mig fullkomligt förtvivlad och skräckslagen. Och så sorgen över den förlorade mamman. Som någon beskrev det; en dement förälder förlorar man två gånger, först när han eller hon går in i sjukdomen, sedan när föräldern dör på riktigt.

En liten ljuspunkt ser jag ändå i mörkret. Tack och lov, lilla mamma, att vi litade på vår inre kompass och valde det boende vi gjorde, där vi vet att du har det så bra du kan, där vi alltid möts av vänlig, lugn, tålmodig, omhändertagande och respektfull personal - något som senaste tidens mediarapportering och min äldsta dotters upplevelser som sommarvikarie på ett äldreboende visar inte är någon självklarhet. Under ett samtal med personalen i förra veckan tog jag tillfället i akt och berättade för dem hur bra de är - och det märktes att de inte var vana att få beröm. Där ser man hur lätt det är att ta saker för givna. Tack än en gång för att ni finns! Och tack till dig som orkade läsa!

Livstids julkalender: Eftersnack

Igår bloggade Maria om helgens Norén-föreställning i hemmamiljö. I fredags kväll handlade min statusrad på Facebook om familjegräl. Är det bara vi två som har synkat ihop oss alldeles, eller är detta ett allmänt tredje-advent-fenomen?

Hos oss fick Mannen ett av sina mycket sällsynta men kraftfulla utbrott. Efter tre fullproppade gräsänklingsdagar hade alla de små gnisslen i tillvaron samlat ihop sig till en veritabel explosion. Jag, som varit bortrest och längtat hem till finaste familjen, måste nästan le åt skillnaden mellan min fredagsmysfantasi och den ytterst ordknappa middag som vi avnjöt i omgångar, allt eftersom parterna sansade sig och accepterade att energiintag trots allt måste till.

Men det är skillnad på tystnad och tystnad. En sort är ishinnan som hindrar från att beröra det som alla ser. Något helt annat är de utpumpades paus i förvissning om att alla snart ska få säga sitt. Det senare är en så mycket uthärdligare variant som aldrig har intresserat Lars Norén särskilt mycket.

Den här gången blev eftersnacket ovanligt konstruktivt. Fyra kloka huvuden slog sig ihop och kom fram till att vi vill bli mer toleranta mot ilska, och samtidigt bättre på att inte utse någon måltavla i ögonblicket, eftersom den ändå aldrig är den egentliga orsaken. Jag och Mannen fick klart för oss att vi tillämpar mormors gamla ”skuldbelägg-genom-diskslammer” även när vi faktiskt har sagt att barnen inte behöver hjälpa till. Vi fick en sårbar beskrivning av hur det är att känna sig urkass på hemmasysslorna som alltid måste göras, och vi kläckte ett knep för att minska den känslan. Mannen fick syn på ett par konflikter utanför hemmet som skaver mer än lovligt. Själv insåg jag att jag för första gången har stått mitt i en konfliktstorm utan att magen knöt sig det minsta lilla, och att omgivningen har undanhållit för mig hur klok en tonåring kan vara.

Slutligen konstaterade vi att Humlans kolasås aldrig smakar bättre än efter ett rejält gräl.

Livstids julkalender: Lars Norén och Tomas Ledin på besök i adventsmyset

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Jag såg framför mig (och gjorde förtida uttag på glädjekontot inför) en helt ograverad helg. Inga inplanerade gäster, inte bortbjudna någonstans, inga måsten. Bara en småputtrigt stillsam liten helg med fönsterputsning med flickorna på agendan (när vi väl kommer till skott brukar vi alla tre tycka att det är rättså kul) och mycket Harry Potter-lyssnande (fjärde ljudboken har 22 skivor...). Kanske skulle vi också orka baka klart den där kvarvarande klutten med pepparkaksdeg; lillebror hade bitit hål i syskonens fina bokstavshjärtan till den yngstas fd dagisfröken respektive den äldstas pojkvän, så här behövde bakas lite nytt.

Och så gick det sådär kapitalt åt skogen redan under lördagsförmiddagen. Grälar gör vi ofta i den här familjen (och kramas lika mycket) - det är nästan oundvikligt när fem personer med starka viljor bor tillsammans - men den här lördagen blev en sån där när barn grät så att de tappade andan och mammor sprang och smällde igen dörrar (och grät en skvätt också) - en kaosfamilj när den är som bäst, och Lars Norén skulle ha gnuggat händerna. Lillebror kryddade det hela med att konstant tjoa så högt att det var helt omöjligt att lyssna på Harry P och alla andra fick ont i huvudet, samt i övrigt ägna sin tid åt att sno våra mobiltelefoner, banka på våra datorer, klättra in i kylskåpet, komma gående med köksknivar - och diverse andra trevliga aktiviteter som är just vad man behöver för att få till den där riktiga adventsstämningen.

Framåt seneftermiddagen hade vi lugnat ner oss så pass att vi kunde prata med varandra igen (riktigt konstruktivt dessutom, som så ofta efter sådana här urladdningar) och till kvällsmaten hade vi fått tillbaka lite adventskänsla och fick en ganska mysig kväll med hemlagad pizza till Bolibompa och Så mycket bättre. Nu fick mamman i stället gråta en skvätt till Tomas Ledins tolkning av Mikael Wiehes sång Den jag kunde va, den som han skrev sedan han fått veta att bästa vännen Björn Afzelius led av en obotlig sjukdom och skulle komma att dö inom kort. Aldrig hade jag väl trott att Ledin skulle kunna få mig att gråta, men man lär så länge man tittar på TV.

"Som broar över djupen

som skuggor under träden
som eldarna i natten
som stigar genom snåren
har vi varit för varandra"

Under söndagen höll herr Norén sig borta, men i stället för att putsa klart de där fönstren fick frun i huset snällt ligga i sängen med en totalt viljelös kropp - kanske var det den psykiska utmattningen från lördagen som tog ut sin rätt? Inte för att det gör så värst mycket. Har vi kunnat klara oss i två år med fönster så fluglortiga att man knappt ser genom dem (så blir det när man bor granne med en bondgård), så ska vi väl klara oss ett par dagar till. Och ibland är det nästan lite skönt att bli sådär utslagen att man inser att man inte har något val (ovalfrihet, har jag kallat det); det inte är någon idé att försöka göra något vettigare än att krypa ner under duntäcket och dåsa bort till längdskidsrapporteringen på TV:n...

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli ganska bra ändå till slut. Vill passa på att tipsa om min absoluta favoritblogg, Fantastiskt Kaos, som får alla oss andra kaosfamiljer att känna oss lite mindre ensamma. Läs den!

Humor, respekt och åska

När åskan har cirklat runt campingplatsen i bortåt en timme ger jag upp. Det går inte att sova. Är det inte blixtarna så är det åskmullret eller dånet av regnskurarna mot tältduken. Lika bra att plocka fram pannlampan och läsa lite. Jag vill ju gärna hinna igenom bokcirkelboken innan salongen träffas härnäst.

Boken heter Caipirinha med Döden, skriven av Maria Ernestam. Erica har just blivit dumpad av sin pojkvän och sambo när Döden knackar på, i form av en belevad man med solrynkor i ögonvrån. Han kommer inte för att hämta henne – än – utan bara för att prata lite, med någon som är tillräckligt öppen i sinnet och samtidigt illusionsfri för att kunna ta honom till sig. Jag fastnar för ett samtal, eller snarare en av Dödens utläggningar om livet, döden själv och kärleken:

- Är det ett misslyckande, detta att Tom och jag har gjort slut och att han kommer att bilda familj med någon annan? Kunde jag ha förhindrat det genom att vara på något sätt?
- Genom att vara någon annan, menar du? Dödens motfråga kom utan en sekunds betänketid. Vet du, Erica, det är inte första gången jag får den frågan och det lär inte vara den sista heller. Kunde jag, kunde hon, och så vidare, och så vidare. Kan du vara någon annan, det är mitt svar. Du handlade som du handlade för att du var du. Vad var det förresten du gjorde? Du lyssnade inte när du borde ha lyssnat. Han frågade inte igen trots att han borde ha frågat igen. Ni pratade för mycket eller för litet om rätt eller fel saker. Det tjänar inte mycket till att spekulera. Vill du gräva i det för egen del och komma fram till att allt hade kunnat bli bra om du bara hade varit snällare eller tålmodigare eller hjälpsammare, ja, gör det då. Men i så fall hade du inte varit den där komplexa, känslofyllda och ibland fullkomligt omöjliga personen som Tom måste ha fastnat för. Ibland tänker jag att när folk träffas för första gången så är de helt opåverkade av varandra. Två kraftfält som aldrig har mötts, och så sätter attraktionen igång. Han blev attraherad av dig så som du var innan du hade låtit honom påverka dig ett enda dugg. Och vice versa. Frågan är väl snarare, hur borde du ha gjort för att behålla den personlighet som du hade innan du mötte Tom, trots att du var tillsammans med Tom. Och hur skulle han ha gjort för att med Erica vara som utan Erica? Jag önskar att jag visste.

Ja, det är frågan: Hur bibehåller man sig själv samtidigt som tiden går vidare och man både vill och måste utvecklas? Målet kan ju inte vara att fortsätta vara likadan som när man träffade sin partner, men att utvecklas i sin egen kompassriktning, i och utanför det där gemensamma kraftfältet.

När jag ligger där och läser, med två tunna tältdukars skydd mot ovädret, har jag nyss fått veta att ett par av våra bästa vänner ska separera. Bästa, men kanske inte allra närmaste vänner, det kan vara skillnad på det. Vi gillar att göra samma saker, göra dem tillsammans och under tiden ha givande och roliga samtal. Visst har jag funderat på hur de får sina starka personligheter att kugga i varandra utan att skava, så som jag ofta gör när jag ser människor och relationer omkring mig. Vad kan jag lära mig av er?

Av dessa vänner har jag sugit i mig åtminstone två saker, sätt att vara, inspirationer. Och dem tror jag fortfarande på:

- Sättet att tala om varandra med respekt och uppskattning. Många av oss verkar drabbas av ”äsch, den här gamla trasan”-fenomenet också när vi talar om vår partner. Vi vill inte förhäva oss genom att skryta med honom eller henne, och det slutar istället med att vi förminskar en annan människa inför andra, och dessutom riskerar att ta åt oss av vad vi själva säger.

- Förmågan att använda humorn konstruktivt i familjeruljangsen. Som ett sätt att lätta på trycket och uttrycka det alla vet att alla vet. Men aldrig försåtligt eller elakt.

Inte minst i kombination är de rätt oslagbara, respekt och humor. Men de rår uppenbarligen inte på allt som livet utsätter oss för.

Äkta vara III: Äkta för mig, kanske för dig?

Mera om detta med att vara äkta. Vad tycker jag är äkta hos mig själv? Det är ju bara där, gubevars, som man vet vad som är äkta och inte. Bloggen är min klickmanick i vardagen (en sån man har för att uppfostra hundar med bara uppmuntran, inga bannor), så om jag plockar fram några sätt jag känner mig äkta på, och som gör mig gott, kanske de kan bli fler och oftare återkommande?

På jobbet:
- När jag är öppen med vart jag är på väg jobbmässigt – mot chefer och kolleger. Just nu innebär det att jag vill tagga ner ett snäpp på jobbet för att kunna lägga mer engagemang på Livstidsprojekten – bok, blogg, företag, föredrag och vad det månde bliva. Och det vet alla som behöver veta det, och säkert några till. Många har sagt det förr: Det blir så enkelt om man säger hur det är för då behöver man inte komma ihåg vad man har sagt.

- När jag driver en fråga som inte följer de vanliga mönstren, där jag får olika besked från olika håll om hur den ska hanteras, vem som bestämmer och vart jag ska vända mig härnäst. Mitt bästa knep är att luska rätt på vilka jag behöver samla i samma rum för att få alla aspekter belysta samtidigt och i bästa fall komma till skott. Det här är inte bara praktiskt, det hjälper mig och alla andra inblandade att hålla oss ifrån 180-gradersbeteende (motstridiga versioner av resonemanget beroende på vilken aktör man talar med) till 360-gradersmännsikan som vi pratar om så ofta här på Livstid – den som klarar att bli sedd från alla håll samtidigt och som står för den 3D-bild som framträder.

Med barnen:
- Jag hör dottern meddela på telefon till sin kompis: ”Det skulle vara jättekul att leka med dig, men inte just idag. Jag känner för att bara vara hemma. Hur har du det i nästa vecka?” Inget jag kan ta åt mig äran för, det är hennes alldeles egna formulering. Om jag har gjort nåt så är det nåt jag inte har gjort: försett henne med påhittade ursäkter när hon inte har lust att leka, eller förebrått henne när hon väljer att avstå. En vit lögn kan visst sitta fint då och då, för både avsändare och mottagare, men jag gillar när både jag och barnen sparar dem till då de faktiskt behövs.

I vuxenrelationer:
- Jag har bestämt mig för att aldrig dölja mina klädinköp för min man, eller ”sitta och vara social” med honom (som en bekant uttryckte det) en fredagskväll fastän jag är dödstrött. Han förtjänar mer spirituellt sällskap än så! Bryter jag våra gemensamma familjeregler gentemot barnen när Mannen inte är hemma vill jag stå för det, även om det kanske inte är något jag redovisar i tre skriftliga exemplar när han kommer hem...

Några nedslag i min äkthetskarta, som den ser ut just nu. Jag säger inte att den förblir sån, eller att någon annan borde ta efter den, men så ser den ut. Kanske borde jag göra ett inlägg också om de gånger jag inte är äkta, men det blir lite knepigt. Bloggen är ju i sig ett enda stort äkthetsprojekt. Som en frisbee – 360 grader rätt ut i cyberspace.

I nästa avsnitt av äkta-serien: ett saftigt äkthetsdilemma.

Tack för senast!

Eftermys efter helgens stora baluns; vi firade att Mannen och jag varit ett par i 20 år, gifta i 15 år och bott i egenbyggda huset i 10. Och så invigde vi utbyggnaden, glasrummet, som gjorde att vi kunde få plats med alla gäster. Någon inflyttningsfest orkade vi inte med när vi flyttade in så det kändes som en senkommen sådan. Vad vi inte hade räknat med var att en viss bröllopsfeeling skulle infinna sig genom fina tal och skojiga sånger – med fokus på oss.

Varken jag eller Mannen tackar någonsin nej till en rejäl ego-boost, så länge den är ärligt menad. Men vid något tillfälle den här kvällen känner jag hur Jante sticker ett knotigt pekfinger mellan mina revben. Här sitter vi nu igen, bara två år efter stora fyllajämnt-festen, och solar oss än en gång i den glans som vännerna frikostigt häller över oss. Runt bordet sitter 16 andra (och då talar vi bara om vuxenbordet) som var och en är minst lika förtjänt av att lyftas fram, hyllas och få känna sig alldeles speciella. Deras misstag – eller val – är att de inte har ordnat någon fest. Med det konstaterandet motar jag Jante i dörren, och tackar med en munkbugning för det jag får uppleva.

Att fira sin relation känns som att sticka ut hakan – att räcka ut tungan åt gudarna och skilsmässostatistiken. Men känns det bra får man allt passa på att fira, eller glädjas i stillhet om man föredrar det. Ingen tackar en och ingenting gynnas av att man dämpar den glädjen.

Hur eländiga relationer kan bli påminns jag om när jag läser senaste bokcirkelboken, Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk. Isande, bottenfrusen desperation i ett familjeliv som på lite avstånd ser helt normalt ut. Det är ett slit att få en långvarig relation att fungera och alla som klarar det förtjänar all den lycka de upplever. Men det betyder verkligen inte att alla andra förtjänar olycka, tvärtom! Vem förtjänar inte att vara lycklig? Eller rättare sagt, vad har lycka med förtjänst att göra?

Växla om - med andra eller med varandra?

Hur får man en relation att fungera år efter år? Jag ställer mig frågan ibland, inte minst när flera långa förhållanden i min närhet spricker. En och annan nygammal tanke kan man få sig till livs i senaste numret av Leva, som tipsar om att rensa ut ogräsen i kärleksrabatten med olika former av utvecklingssamtal, där båda parter får komma till tals i lugn och ro och där fokus ligger på både det som är bra och dåligt. Ja, varför ska man ha utvecklingssamtal med chefen, barnens lärare och dagispersonal, men inte med sin livskamrat? Och kan vi ha familjeråd härhemma, så varför inte ett litet relationsråd också, strukturmuppar som vi är båda två?

Lite mer otippat bidrar globalhälsoprofeten Hans Rosling till diskussionen i P3:s Söndag med Saman. På frågan om hur han och hans fru, som träffades redan under skoltiden, håller lågan brinnande, ger han rådet att byta miljö tillsammans då och då, så att man får nya funktioner, nya saker att prata om. Rosling säger att det kan handla om allt från att se 300 tvåmeterssköldpaddor komma upp på stranden och lägga ägg utanför hotellet i Trinidad till att glutta runt bland grannarna för att hitta en bra kompostlösning till fritidshuset utanför stan. "Omväxling behöver man. Och ska man inte ha omväxling från varandra måste man ha omväxling tillsammans." Enkelt men klokt av en jordens klokaste män.

Jag blir så glad när jag ser dig - en kärleksförklaring

När jag publicerar det här inlägget är det tio år sedan jag och mannen i mitt liv hand i hand klev över tröskeln till den lilla röda träkyrkan från 1700-talet, en mycket varm försommardag, för att inför dryga hundratalet kära ögonpar le, lyssna, sjunga och lova att älska varandra så mycket vi bara orkar. Det här inlägget är till dig, min älskade.

***

Det finns ett och annat som jag inte har gjort i riktigt rätt ordning, sådär som alla andra gör. Som att jag fick första barnet när jag var 21, och ingen jag kände hade kommit igång, och sista barnet kom vid 41, när de flesta hade stängt igen barnfabriken. Och så gick jag igenom en separation med barn redan när jag var 25, medan det är först nu, när vi är i 40-årsåldern, som skilsmässorna har börjat dyka upp i bekantskapskretsen. De senaste åren har flera äktenskap i min närhet gått i kras, något som lätt leder till att man rannsakar sin egen relation. Vad är det som gör mig så säker på att jag älskar just HONOM, och inte bara är bekväm och förälskad i tvåsamheten, att vara tillsammans med NÅGON, och de praktiska fördelar som detta medför - att ha någon att dela städning, tvätt, disk och räkningar med, och någon som lagar läckande rör och bygger badrum som jag kan njuta av mitt söndagsspa i?

Jo, såhär är det. Jag blir fortfarande - efter fjorton år - glad, lugn och lite killig i magen varje gång jag ser hans bil på garageuppfarten. Jag blir lika glad när jag ser hans nummer på mobilens display eller hör rösten i telefonen. Jag blir varm i hjärtat när jag ser honom tillsammans med barnen som han har gett mig - när han gosar med babyn, läser godnattsaga för femåringen eller brottas i sängen med åttaåringen. Jag blir rörd när han och femåringen kommer hem med rosor - även om de är gula (den enda färg jag inte gillar) och jag vet att det är hon som har tjatat sig till att få köpa dem (hon tycker att vi ska köpa rosor till pappa i stort sett varje gång vi handlar på ICA).

Jag tycker så mycket om att prata med honom - om musik, film, litteratur, TV-program, politik, resor, våra gemensamma vänner, ja, till och med sport och besvärliga elever (hans värld) eller studenter (min värld). Vi tycker ofta likadant och gör vi inte det så får han mig att se nya perspektiv, och vi skrattar ofta (om än inte alltid) åt samma saker. Jag tycker om hans sätt att fundera på lösningar där jag mest ser problem, oavsett om det handlar om barnen, våra föräldrar, huset eller knepiga kollegor.

Han ger inte intrycket av att vara särskilt romantiskt lagd, så jag blir helt tagen av hans sätt att vid enstaka tillfällen överrumpla mig fullkomligt. Dagen efter bröllopet fick jag en fantastiskt vacker dikt som morgongåva, medan min egen oerhört romantiska present bestod av ett par kalsonger och en Iron Maiden-skiva... Till Saras och min gemensamma fyrtioårsfest fick vi till desserten en underbar hyllning från våra båda män, iförda basker och halsduk, på melodin till Jag vill tacka livet (Jag vill tacka Maria/Sara).

Kärlek är aldrig enkelt och vi har våra ups and downs precis som alla andra, men jag tror att två saker som förenar oss och hjälper till att hålla oss på rätt köl är dels att vi båda har en ganska positiv grundton i livet, dels att vi båda är inställda på att vi måste anstränga oss för att relationen ska fungera. Jag hoppas innerligt att vi ska få många många fler år tillsammans och massor av barnbarn att skämma bort med kärlek och lantluft. Och min älskade, när det är dags för den där ättestupan som vi har talat om, så vill jag hoppa tillsammans med dig. Om det behövs tar jag dig på ryggen, som Skorpan med Jonathan, och så flyger vi till Nangilima hand i hand, precis som vi gick in i kyrkan den där försommardagen för tio år sedan.

Morgonstund

Att vakna tidigt på helgmorgnarna är underskattat, om man känner sig någorlunda utsövd alltså. Idag slipper jag välja mellan en morgonspringtur och familjestunden vid frukostbordet. Än är ingen annan vaken, men här sitter jag nysprungen och skriver. Fram till nyligen mumlade P1 i bakgrunden men det blev för intressant så nu hör jag bara tangentknappandet och fåglarna utanför.

Det känns som att familjetiden, vid frukostbordet och på andra ställen behövs. Ännu mer behövs lite mer ostörd tid med mannen. Vi hinner nätt och jämnt stämma av logistik och inkomna ärenden - ännu mindre filosofera fritt i glesa samtal med långa - ostörda - pauser. På kvällarna somnar barnen inte långt före oss, och sen somnar vi förstås.

Nu när vi jobbar i samma stad finns ju möjligheten att boka lunch, men vi behöver nog hitta på något mer. Gå ut en sväng tillsammans i vårkvällen. Fixa tillsammans härhemma istället för var för sig, åtminstone när fixandet tillåter samtal. Boka en egen helg är värdefullt förstås, bara det inte trycker ihop tillvaron runtomkring för mycket. Lockas just nu mer av knep för att göra vardagen mer samtalsvänlig. Snart börjar kajaksäsongen. Och så vill jag ju alltid att vi ska dansa mer. Fler idéer, någon?

En timme och nio minuter

På telefonens display igårkväll: 1 timme och 9 minuter. Så länge hade jag pratat med min far. Vi bor sex mil från varann, ses och hörs väldigt oregelbundet men jag tycker att vi har hittat vår alldeles egna relation. Han har lärt mig mycket om att se bakom rollbeteckningar och acceptera en person precis som han eller hon är.

Det här är en man som sällan gör saker av artighet och aldrig för att det så ska vara. Han kan visst hjälpa till om vi ber honom, men aldrig om vi tar honom för given. Han visar intresse för sina barnbarn, men tilldelar inte sig själv några särskilda förpliktelser som morfar. Han firar inte jul med oss och går över huvud taget bara på tillställningar som tilltalar honom och som ligger rätt i tid och geografi. Annars tackar han nej utan några påhittade ursäkter.

Jag skulle kunna gräma mig eller reta mig eller känna mig sårad över ett antal saker som han gör och inte gör utan att ta hänsyn till konventioner. Oftast klarar jag mig från det genom att använda min farmors knep; en separat fil för varje relation, med egna utgångspunkter och spelregler och så mycket närvaro som möjligt i själva mötena. Då kan jag se det som vår relation ger, istället för det som den inte ger.

För han är en ovanlig far också på andra sätt: Vi har grävt fram och rannsakat alla garderobsspöken jag kan komma på, först var för sig och så småningom tillsammans. Han har visat sina förtjänster som människa genom att erkänna sina brister som far, på ett sätt som har hjälpt mig väldigt på vägen vidare. Dörren till den sortens samtal finns alltid nära. Även om vi inte öppnar den så ofta är det en stor trygghet att veta var den finns. Ofta pratar vi istället om megabyte och pH-värden på telefon men ibland, som igår, halkar vi in på Livet. Då är vi två jämlikar som försöker förstå varann och varandras perspektiv.

Och som sagt, mycket lär jag mig förstå, men en enda sak har jag svårt att förlika mig med och acceptera: Att han inte tror sig kunna vara särskilt lycklig längre, eller bli lyckligare. Det kan jag inte hålla ifrån mig, lika lite som jag skulle kunna det om det var mina barn som sa det. Om jag pådyvlar dem några outtalade önskningar och prestationsskapande krav så är det nog det: att de ska bli så lyckliga som möjligt. Jag kommer när som helst att vara beredd att följa dem till terapeuten för att bidra till det och lära mig om min del i det som hindrar dem.

Men jag kan inte veta om någon annan har rätt i att det inte blir roligare än så här. Inte när jag har svårt nog att känna om jag, i mitt eget liv, begär det orimliga eller borde ha gjort något/brutit ihop/brutit upp/sökt hjälp för länge sen. Så här står jag, bredvid, och önskar att det fanns något jag kunde göra.

Ensam, tillsammans, fri?

Det finns två förhållanden som gör att jag trivs så bra med att emellanåt vara ensam. Att tänka på det ena gör mig glad och lite stolt, det andra gör mig sorgsen.

Jag trivs med att vara ensam eftersom jag inte är rädd för mörkret, mina egna tankar eller för främlingar på städers gator. Jag är kapabel och sätter värde på mina egna intryck, även om ingen delar dem med mig. Jag har ett rikt inre liv att ägna mig åt när jag inte tjuvkikar på andras yttre dito.

Men jag trivs också med att vara ensam för att min signalinsamlande parabol då äntligen får vila. Jag behöver inte fundera på om jag tar lagom mycket plats eller kräver det rimliga. När jag är ensam tar jag all plats och kräver ingenting. Eventuell interaktion sker med namnlösa människor och är antingen reglerstyrd, som beställningen på en restaurang, eller otvungen bonus, som ett oväntat leende.

Den närmaste och viktigaste relationen är den mest krävande. Varje dag, tusentals gånger, väljer vi mellan motstånd och bifall, närhet och avstånd, agerande och passivitet. Har man då ett massivt behov av att bli bekräftad, ett lika stort men mycket fumligare behov av att vara sann mot sig själv - och ovanpå det ett labyrintartat inre liv - då blir det emellanåt komplicerat.

Komplicerat får det väl vara, det som kräver mer ger också mer. Men jag blir trött när jag allt emellanåt upptäcker hur avkänning och anpassning utåt har tagit över. Igen. Som det kommer att göra i hela mitt liv. Allt glesare kanske, och alltmer sällan i de riktigt viktiga frågorna, men en akilleshäl skär man inte av bara sådär.

Jag önskar så att den kompetenta kraftfulla i mig oftare kunde ta den lilla vid handen och säga "det är klart du ska göra så om du vill, kom så ska jag hjälpa dig". Jag vill inte förlora min alldeles speciella ensamfrihet, men jag vill hitta mer av min egen frihet tillsammans.

Lagom mycket mening?

På lunchen går jag runt sjön. Här i stan är det ett begrepp, här där Växjösjön ansluter till stadskärnan och lyckligtvis aldrig blev igenfylld och asfalterad när det revs och expanderades i hela stan. Förslaget sägs ha varit på tal.

Jag har slitit mig loss från jobbet, stod lutad över skrivbordet och skickade mejlen jag annars var rädd att glömma, vågade inte sitta ner på stolen för då skulle jag inte ha kommit iväg. Men nu går jag här i solen och känner att min livsuppgift som professionell varelse är ganska lagom laddad med mening. Jag känner mig behövd och bekräftad men hittar samtidigt de där luckorna av frihet då jag gör som jag själv vill, då mobilen inte ringer, då jag får vara lite frifräsare.

Jag är exempelvis inte en frihetskämpe i 70-talets Chile, som måste göra ett omöjligt val: låta mina barn växa upp med frågan hur jag kunde försumma dem så för den stora Saken, eller låta dem växa upp i en omänsklig diktatur jag kanske hade kunnat hejda. Inte heller är jag arbetslös eller understimulerad anställd.

Min svärfar har inte mycket till övers för promenader, som den jag gör runt sjön. Om man måste promenera för att sysselsätta sig har man för lite mening i sitt liv tror jag han tänker. Särskilt om man använder stavar. Bättre att skrota runt i sin snickarverkstad och bygga trätrappor. Men min svärfar kör å sin sida med andra otillåtna hjälpmedel: en strävsam tax är hans alibi för att just promenera, som ju då istället blir att gå ut med hunden, dvs mycket mer meningsladdat ur hans perspektiv.

Min svärfar är inte ensam om att ha hund. Massor av folk mellan 40 och 50 år, med barn som börjar klara sig själva, skaffar hund. Det tycks ge dem ett lagom tillskott av mening i tillvaron. Själv är jag allergisk mot hundar. Och föredrar dessutom katter som jag dessvärre också är allergisk mot. Och skulle i vilket fall som helst, oavsett antal husdjur, aldrig kunna lura i mig själv att jag föredrog dem framför det som är den ultimata källan till mening i mitt liv: barn.

Den lejonkula av meningars mening som småbarnsåren var – för mig – skulle jag återvända in i utan att blinka, om bara han var beredd att följa med, han som är den ende jag vill ha med mig dit. Nu vill han inte det, och jag har kommit fram till att jag inte kan tänka mig att lura dit honom eller byta ut honom.

Än något tag hoppas jag på att han efter en planka i skallen eller annan ofarlig nära-döden-upplevelse plötsligt ska se saken my way. En stor del av mig inser att det inte kommer att hända. Emellanåt sörjer jag att det inte blev fler barn, snarare än att det inte blir fler. Men sörjer gör jag, en sorg som är på riktigt. Just eftersom dom är mina ögonstenar dom två vi har. Just eftersom det har funkat så bra och dom har varit så friska och vi är en funktionell familj och allt det där som mannen har som sina argument för att det är bra som det är, det räcker. Där står vi och hittar inte riktigt sättet att båda få lagom mycket mening.

Från alla håll: Tro om gott!

Tänk hur signalerna runt om (och i) oss ibland samverkar på ett alldeles förunderligt vis. Här sitter jag på mitt hotellrum i Münster och funderar på om jag vågar gå på salsakonsert ikväll, inklusive inledande entimmes salsakurs. På tyska, förmodar jag, och på egen hand för min del, eftersom jag inte har något sällskap med mig.

Jag oroar mig för att jag ska känna mig utsatt som ensam kvinna, att män ska uppfatta mig som tillgänglig och att jag kanske – just genom att signalera distans och vaksamhet – ska kliva in i den rollen och sabba möjligheten att ha oskyldigt kul med de omkring mig som inte är ”ute efter nåt”. Då utspinner sig den här tanke- och händelsekedjan:

1. Jag kommer att tänka på Elizabeth Gilbert i boken Eat, pray, love. Hon berättar om sin förmåga att få vänner överallt där hon vistas. Hon är förstås en naturtalang, men nåt borde man ju kunna lära sig av henne. Hur gör hon då? Jo, hon verkar vara väldigt öppen, inte försöka visa upp en perfekt bild av sig själv och – inte minst – så tror hon sig själv om gott när det gäller förmågan att hitta vänner, och de nya vännerna tror hon om gott när det gäller att förvalta hennes vänskap.

2. Vid närmare eftertanke har ju "tro om gott" länge varit en av mina mest framgångsrika strategier i jobbsammanhang. Jag har alltid varit skeptisk till de där konspiratoriska berättelserna om kollegers, chefers och andra avdelningars illasinnade planer och agerande. Dels för att jag är säker på att det oftast är en väldigt skev bild av verkligheten, men framför allt för att man gör sig själv en otjänst om man agerar utifrån den bilden. Man blir defensiv och man har en negativ utgångspunkt i mötet med människorna det gäller. När jag var gräsänka några veckor tidigare i år insåg jag att jag hade mycket att vinna på att medvetet tillämpa samma princip i umgänget med barnen. Om jag utgår från att de ska hinna packa sina saker på morgonen får vi en mycket behagligare morgon, vilket väl egentligen är viktigast, och oftast hinner de fixa det de ska. Något jag kan överföra till dagens dilemma?

3. Av en händelse – för första gången på månader – går jag in på bloggen Networking just när jag sitter och funderar på det här. Och vad hittar jag i första inlägget? Jo, ett resonemang om ”faciliterande ledarskap” som när man läser bakgrundsinläggen visar sig vara ett annat uttryck för precis samma princip.

Kanske betyder de här sammanstrålande signalerna att jag ikväll med öppet sinne ska bevista en tysk salsakurs? Hellre det i alla fall än den Entdeckungsreise Beckenboden - upptäcksresa i bäckenbotten – som var vad jag hittade när jag googlade på Münster + yoga…

Fabeln fortsätter

Plurar vidare efter intressanta kommentarer på senaste inlägget:

Visst funderar jag på vad som är bra för barnen i vår konflikthantering, men just nu mer på vad som är bra för mig själv och hur jag kan förhålla mig. Jag vill inte bli ett självspelande piano för mina framtida tonårsbarn att sätta igång med ett litet knapptryck, en väl vald provokation som dom VET får mig att gå i taket.

Det som får mig att ryta ska komma inifrån, som häromvkällen, känslan att nu är det nog. Gnatet som får det att spänna i nacken och strama i ansiktet, det vill jag bort ifrån. Det handlar så mycket om att hitta strategier. En dagisfröken upplyste mig om att jag brukade nynna stilla när dottern hade övertrötta ilskeanfall vid hämtning. Det var min omedvetna mentala sköld som skyddade min sinnesro utan att göra intrång i dotterns känsloliv. Motsvarande strategier för 8-/10-åringar är vad jag söker.

Dagens fabel: Lejoninnan som var en höna

Maria och jag har konstaterat att vi använder bloggen på lite olika sätt. Maria har stor glädje av sina inlägg efter att ha skrivit dem. Det är då det går in, när hennes supertexttillvanda hjärna slukar de annars svårsvalda tankepillren av bara farten, som en svulten hund sätter i sig medicinpreparerad mat.

Mina inlägg ger mig mest just när jag värper dem. Som en miniförlossning; väl mycket krångel, inte helt smärtfritt men med stor dos närvaro och ett resultat man aldrig kan se framför sig i förväg. Om jag skulle ha dålig skjuts nån gång läser jag Marias senaste och får en association att hänga på. I senaste inlägget fick jag upp en svag impuls att pröva meditation jag också, igen. Och så fastnade jag för beskrivningen av hur meditationsjaget hanterar busiga tankesprutande jaget ” tar det varligt vid handen och gång på gång leder det tillbaka till fokus på andningen. Ungefär som med den understundom trotsiga fyraåringen funkar det betydligt bättre än att bli frustrerad och skrika och gapa.”

Det får mig att tänka på mina önskningar inför 2009, där en var att få till fler goda möten med mina ungar, att hitta sätt att behålla min sinnesfrid när dom stormar, något som både barnen och jag själv skulle uppskatta. Man borde kunna göra vardagen till en meditation där man lugnt och milt leende leder sina barn hit och dit. Tänkte jag i går kväll.

Dottern anade kanske väderomslag i mitt sinnesklimat eller var bara trött. Kom härjandes med värsta ylrösten om att hon skulle sitta vid datorn. Men där satt jag med fullt upp och läggdagset var redan passerat. Jag var varlig i säkert en dryg minut. Lät mig inte provoceras utan upplyste om att hon inte hjälpte upp sin sak genom att ständigt höja rösten. Men – om en butter lejonunge helt oprovocerat kör klorna i nosen på sin mor, då ryter lejoninnan. Och det gjorde jag: ”LÄGG AAAAAV” rakt ut med en kraft som kändes i svalget dan därpå. Att dotterns hårtestar inte stod rakt bakåt av vinddraget förvånade oss båda.

Först funderade jag på att känna mig missnöjd. Jag som precis skulle bli en snällare mamma! Men den där markeringen var så genuin, den kom från lejonhjärtat och slapp ut innan frontloberna fattat nånting. Sånt vågar jag inte stöka med. Pratade med dottern förstås, och tackade mitt överjag som lagt fraser som ”lägg av” och ”jag blir så arg” i lådan där reptilhjärnan letar när det rinner över, istället för elaka och sårande skällsord.

Det jag vill är att skilja på myggorna och kamelerna. Det som förpestar luften härhemma är inte ett välbefogat ryt då och då, det är det där gnabbet! Det är så mycket jag retar upp mig på och tjatar om som inte är mitt sabla problem! Deras morgonvanor, gympakassar och inbördes tjafsande. Om jag och mannen hållit på sådär sinsemellan så hade vi inte hållit på alls tillsammans längre. Om jag behandlat mina medarbetare så hade jag varit en pest till chef.

Tänk om jag kunde låtsas att jag och barnen är tre individer som händelsevis lever våra tre liv under samma tak. Händelsevis har vi lite olika ansvar och befogenheter och lyckligtvis trivs vi ofta fantastiskt bra i varandras sällskap. Men vi lever varsitt liv och jag behöver bara lägga mig i deras när mina behov, min roll som ytterst ansvarig eller mitt rättspatos kräver det. Att låtsas det här skulle visserligen vara att låtsas något som är helt sant, men jag får kanske börja med att låtsas att det är på låtsas…

Så, nu kan jag blygsamt konstatera att jag värpt mig själv ännu ett guldägg. Dags att ruva. Gonatt!

Galet förälskad efter tolv år - men inte utan arbete!

Är lite kluven till TV4:s dokusåpa Bröllopsform som avslutades igår (och som jag råkat se ett par avsnitt av som bakgrund till uppsatsrättning, facebookande och bloggande). Å ena sidan är jag urless på alla dessa favoritkonceptprogram som översvämmar min TV (och det gjorde mig inte mer positiv att deltagarna uteslutande var heterosexuella medelklasspar som gift sig på 90-talet...). Å andra sidan tycker jag att just det här programmet har lyckats förmedla ett viktigt budskap tydligare än alla de livsstilstidningar där jag har läst om samma sak: att relationer inte sköter sig själva utan måste arbetas med aktivt av båda parter.

Bröllopsform gick ut på att par som varit gifta en längre tid, gått upp i vikt och tappat bort sin kärleksrelation fick coaching, såväl fysiskt som psykiskt. Hjälp att komma igång med en sundare livsstil och framförallt att hitta tillbaka till varandra som människor. Det är så lätt att halka in på ta-varandra-för-givet-spåret och glömma bort att man ibland faktiskt behöver ta i från tårna för att hålla liv i sin relation. Att komma ihåg att visa uppskattning. Att se varandra som individer med olika och ibland konkurrerande behov. Att med jämna mellanrum ta sig tid att prata färdigt med varandra (utan att bli avbruten av kortväxta varelser med helt andra behov) - och inte bara om amorteringar och hur man ska lösa diverse logistiska vardagskullerbyttor.