Olika - lika

I sina två senaste inlägg har Sara reflekterat över olikheter oss människor emellan, i de förutsättningar vi har och i de val vi gör i livet. Jag har också funderat på olikheter, fast ur ett annat perspektiv. Jag och min man, livspolaren sedan sjutton år. Så olika på många sätt.

Jag snabb och slarvig, vägrar läsa manualer, gör och får göra om. Han långsam och noggrann, läser på, ser till att allt blir bra från början till slut.

Jag ständigt öppen på vid gavel, inför honom och de flesta andra i min omgivning, IRL, på Facebook och i bloggen. Han betydligt mer fåordig och tystlåten (fast inte när han blir ordentligt engagerad), utan något som helst behov av att blotta sig själv och sina tankar. Dem får jag ofta dra ur honom, och att förvänta mig att han ska göra detsamma med mig är bara dumt. Han är ju van att få hela mitt inre liv serverat utan förlossningstång.

Jag hela tiden i behov av förändring, utveckling i yrkeslivet, en rastlös själ ständigt på jakt efter nya utmaningar. Han betydligt mer tålmodig och anspråkslös, med lägre krav på vad livet ska erbjuda honom på den fronten, nöjd och tillfreds med det han har. Att ha ett jobb att gå till. Att få lite lön varje månad.

Men häromveckan slogs jag vid flera tillfällen av hur lika vi också är när det kommer till det riktigt viktiga. Hur vi båda kan glädjas så kolossalt åt små saker i livet. Som den där kvällen när jag bjöd på nybakt rödbetsbröd och en skål full med nyplockade jordgubbar från grannens land - med mjölk och socker. Hur han liksom riktigt rös av välbehag och fnissade till över hur bra vi hade det där i kvällssolen, efter en dag tillbringad i altanbygget (han) respektive vedklyven (jag). Sådär som jag också ofta gör (fast jag gör det med lite mer buller och bång).

Och som en sommarmorgon när vi satt och filosoferade över vad vi skulle hitta på om mitt företag så småningom börjar ge lite mer pengar till hushållet. Så oerhört överens om att vi har precis vad vi behöver, inte känner något som helst behov av prylar eller statusmarkörer, utan det som stod på vår gemensamma önskelista var (a) en mer miljövänlig bil (i bilkörandet ligger vårt usla miljösamvete), (b) solpaneler till garage- och vedbodstaket, (c) ännu mer ekologiskt och (d) att kunna skruva upp vårt biståndsgivande (som vi tvingats skruva ner lite den senaste tiden). I övrigt gärna mer upplevelser - konserter, bio, resor (fast hellre med tåg än med flyg - och det är dyrt!).

Vi blir urförbannade över samma saker - orättvisor, miljöslarv och usel skolpolitik - och vi älskar båda den plats på jorden där vi slog ner våra bopålar för femton år sedan lika mycket. Just den där mixen, att vi är olika i så mycket, men lika längst därinne i kärnan, tror jag faktiskt skapar förutsättningar för den livslånga relation som jag hoppas så innerligt att få uppleva. Med dig vill jag bli gammal (och lite halvblind är helt OK). Med dig vill jag ju hoppa in i Nangilima.