Livstids julkalender: Perspektivbyte i läxa

Något jag verkligen verkligen behöver träna mig på är att se saker och ting ur andras perspektiv. På djupet förstå att andra människor kan ha en annorlunda världsbild än jag, vilket påverkar deras yttranden och handlingar. Att kanske ingen har fel.

Ett exempel är min egen ofta positiva utgångspunkt i livet, den som innebär att jag (ibland kanske naivt) antar att människor gör sitt bästa och vill mig väl - i alla fall tills de har bevisat motsatsen. Det gör det svårt för mig att hantera människor med en mer negativ livsinställning, som hittar fel och problem i det mesta de upplever, eller som utgår från att människor de möter har onda avsikter. Det hände mig häromsistens, att någon tolkade en av mina handlingar som att jag ville illa, när hela grunden för det jag gjorde var att försöka bidra med något gott. Och jag blir helt ställd, eftersom jag inte förstår perspektivet.

Politik är förstås ett annat tydligt exempel på hur svårt det kan vara att se något ur ett annat perspektiv än det egna. Jag tror att alla människor i grund och botten har samma önskan - om en bättre värld. Men för mig, som alltid har haft hjärtat till vänster, är det oändligt svårt att förstå hur den politik som styr vårt land för närvarande, och som ger mer till de starka och mindre till de svaga, skulle kunna vara ett steg i rätt riktning mot den världen. Jag förstår verkligen inte.

Allra svårast är det nog med dem som står mig allra närmast, min familj. Framförallt är det så lätt att fastna i vuxen-är-äldst-och-har-därmed-alltid-rätt-fällan. För en tid sedan läste jag ett tankeväckande blogginlägg ur Petra Krantz Lindgren föräldrablogg En annan du. Ett tydligt exempel därifrån var att vi ibland upplever att våra barn är otacksamma, när vi har ansträngt oss för att de ska få ha det härligt och de sedan blir ledsna när det härliga tar slut. Svårt för oss föräldrar att se saken ur deras perspektiv, trots att det ju egentligen inte är ett dugg konstigare än när vi själva tycker att vår ljuvliga semester gärna kunde få räcka ett par veckor till. Vi har kanske bara lite olika sätt att uttrycka det.

Summan av kardemumman: perspektivbyte är ursvårt och jag har en lång uppförsbacke att streta uppför. Men jag gör ett allvarligt försök att ta till mig budskapet i en av lektionerna i den meditationsserie, 21 Days of Gratitude, som jag nyligen följde, att försöka känna tacksamhet även för det som stör och frustrerar: "All people and events in our lives teach us valuable lessons".

Som tidigare bloggat, allt jag behöver är inte guld och gröna skogar.

Olika - lika

I sina två senaste inlägg har Sara reflekterat över olikheter oss människor emellan, i de förutsättningar vi har och i de val vi gör i livet. Jag har också funderat på olikheter, fast ur ett annat perspektiv. Jag och min man, livspolaren sedan sjutton år. Så olika på många sätt.

Jag snabb och slarvig, vägrar läsa manualer, gör och får göra om. Han långsam och noggrann, läser på, ser till att allt blir bra från början till slut.

Jag ständigt öppen på vid gavel, inför honom och de flesta andra i min omgivning, IRL, på Facebook och i bloggen. Han betydligt mer fåordig och tystlåten (fast inte när han blir ordentligt engagerad), utan något som helst behov av att blotta sig själv och sina tankar. Dem får jag ofta dra ur honom, och att förvänta mig att han ska göra detsamma med mig är bara dumt. Han är ju van att få hela mitt inre liv serverat utan förlossningstång.

Jag hela tiden i behov av förändring, utveckling i yrkeslivet, en rastlös själ ständigt på jakt efter nya utmaningar. Han betydligt mer tålmodig och anspråkslös, med lägre krav på vad livet ska erbjuda honom på den fronten, nöjd och tillfreds med det han har. Att ha ett jobb att gå till. Att få lite lön varje månad.

Men häromveckan slogs jag vid flera tillfällen av hur lika vi också är när det kommer till det riktigt viktiga. Hur vi båda kan glädjas så kolossalt åt små saker i livet. Som den där kvällen när jag bjöd på nybakt rödbetsbröd och en skål full med nyplockade jordgubbar från grannens land - med mjölk och socker. Hur han liksom riktigt rös av välbehag och fnissade till över hur bra vi hade det där i kvällssolen, efter en dag tillbringad i altanbygget (han) respektive vedklyven (jag). Sådär som jag också ofta gör (fast jag gör det med lite mer buller och bång).

Och som en sommarmorgon när vi satt och filosoferade över vad vi skulle hitta på om mitt företag så småningom börjar ge lite mer pengar till hushållet. Så oerhört överens om att vi har precis vad vi behöver, inte känner något som helst behov av prylar eller statusmarkörer, utan det som stod på vår gemensamma önskelista var (a) en mer miljövänlig bil (i bilkörandet ligger vårt usla miljösamvete), (b) solpaneler till garage- och vedbodstaket, (c) ännu mer ekologiskt och (d) att kunna skruva upp vårt biståndsgivande (som vi tvingats skruva ner lite den senaste tiden). I övrigt gärna mer upplevelser - konserter, bio, resor (fast hellre med tåg än med flyg - och det är dyrt!).

Vi blir urförbannade över samma saker - orättvisor, miljöslarv och usel skolpolitik - och vi älskar båda den plats på jorden där vi slog ner våra bopålar för femton år sedan lika mycket. Just den där mixen, att vi är olika i så mycket, men lika längst därinne i kärnan, tror jag faktiskt skapar förutsättningar för den livslånga relation som jag hoppas så innerligt att få uppleva. Med dig vill jag bli gammal (och lite halvblind är helt OK). Med dig vill jag ju hoppa in i Nangilima.

Jag gillar olika!

Det här inlägget handlar INTE om valkaoset, som jag så snyggt missade genom att vara offline i Spanien och helt glömma bort att valet var över - kom på det på TISDAGEN och skämdes! Fast jag hade i alla fall gjort min medborgerliga plikt och röstat, så långt som möjligt ifrån det där partiet som just nu får för mycket uppmärksamhet på många håll. Därför ska jag inte skriva om det.

Nä, jag tänkte återvända till temat barn, som jag har snöat in på den senaste tiden, eftersom mitt liv kretsar väldigt mycket kring det just nu. Eller rättare sagt: det kretsar väldigt mycket kring en viss liten åttamånaderskille, som går sin egen väg genom livet med bestämda steg. En sak som är väldigt bra med att få många barn är att man undan för undan blir mindre tvärsäker på världen och i stället mer ödmjuk inför allas olikheter.

Jag har aldrig känt igen mig när människor omkring mig pratat om hur osäker man är som förstagångsmamma. Den gången var jag 21 och tvärsäker! Det mesta gick som på räls, barnet var väldigt lugnt och lättskött (förutom en period med mycket nattvaknande som vi stoppade med två dagars femminutersmetod). Barn nummer två visade ha ett helt annat temperament, det märkte vi redan efter några dagar (och det har hållit i sig!), och mycket av det jag tagit för självklart ställdes på ända. Så kom gullunge nummer tre, som visade sig vara ytterligare en liten individ med andra preferenser och egenheter. En sådan till synes enkel sak som att äta annan mat än bröstmjölk visade sig vara en utmaning värdig en triathlonmästare, men ett par dagar innan jag skulle börja jobba heltid och vara borta nio-tio timmar per dag insåg hon att det fanns något annat än bröst här i världen.

Och så dök fyran - den efterlängtade lillebrodern - upp. I början lurade han oss alla att tro att han var en liten kopia av barn nummer ett, som åt och sov mest hela tiden. Men skenet bedrog, och fram kom temperament och många egensinniga idéer om saker och ting. Plötsligt framstod treans matvägran som rena barnleken; nu äter han äntligen, efter tre månaders hård kamp. Och nätterna ska vi inte tala om; det vet ni om ni har följt tidigare blogginlägg (men nu har jag inlett operation Adam Sover, och hittills går det ganska bra, får se om det håller).

Summa sumarum: nytt barn = nya utmaningar och nya insikter. Jag erkänner villigt att jag nog ibland slagit mig lite för mitt inre bröst och tyckt att många föräldrar oroat sig/krånglat/pjoskat med sina barn i onödan, och rodnar lite över mina egna förnumstiga tankar och bristande förmåga att se olikheterna:

- "Vadå, inte somna själv - det är ju bara att ge dem en napp och en gosefilt..." (OK, men med ett barn som vägrar såväl napp som tumme och bara vägrar somna utan ett bröst i munnen?)

- "Att resa med en baby är ju inte ett dugg jobbigare än att vara hemma med den..." (OK, men med ett barn där mat- och sovklockan fungerar ännu sämre än vanligt på resande fot, som avskyr att sitta fastspänd i bilar och flygplan, som inte alls tycker det är kul att leka på stranden, annat än om han får doppa hela ansiktet och slicka i sig mängder med sand som gör honom så dålig i magen att jag tappar räkningen på alla blöjor vi byter?)

- "Vad fånigt att anpassa sig så efter ett barns sovtider att man virar in telefonluren/inte kan gå på fest och så vidare..." (OK, men med ett barn som vaknar för minsta lilla pip, trots att man har gjort allt för att vänja det vid att sova i ljudrika miljöer?)

Om jag har sårat någon med tanklösa kommentarer (hoppas att det oftast har stannat vid tankar och kanske en och annan suck inför min man), så ber jag härmed så hemskt mycket om ursäkt. Min släng av tvärsäkerhetssjukan har definitivt fått sin bot i och med detta mitt fjärde och sista lilla barn. Så nyttigt för mig.