Livstids julkalender: Perspektivbyte i läxa

Något jag verkligen verkligen behöver träna mig på är att se saker och ting ur andras perspektiv. På djupet förstå att andra människor kan ha en annorlunda världsbild än jag, vilket påverkar deras yttranden och handlingar. Att kanske ingen har fel.

Ett exempel är min egen ofta positiva utgångspunkt i livet, den som innebär att jag (ibland kanske naivt) antar att människor gör sitt bästa och vill mig väl - i alla fall tills de har bevisat motsatsen. Det gör det svårt för mig att hantera människor med en mer negativ livsinställning, som hittar fel och problem i det mesta de upplever, eller som utgår från att människor de möter har onda avsikter. Det hände mig häromsistens, att någon tolkade en av mina handlingar som att jag ville illa, när hela grunden för det jag gjorde var att försöka bidra med något gott. Och jag blir helt ställd, eftersom jag inte förstår perspektivet.

Politik är förstås ett annat tydligt exempel på hur svårt det kan vara att se något ur ett annat perspektiv än det egna. Jag tror att alla människor i grund och botten har samma önskan - om en bättre värld. Men för mig, som alltid har haft hjärtat till vänster, är det oändligt svårt att förstå hur den politik som styr vårt land för närvarande, och som ger mer till de starka och mindre till de svaga, skulle kunna vara ett steg i rätt riktning mot den världen. Jag förstår verkligen inte.

Allra svårast är det nog med dem som står mig allra närmast, min familj. Framförallt är det så lätt att fastna i vuxen-är-äldst-och-har-därmed-alltid-rätt-fällan. För en tid sedan läste jag ett tankeväckande blogginlägg ur Petra Krantz Lindgren föräldrablogg En annan du. Ett tydligt exempel därifrån var att vi ibland upplever att våra barn är otacksamma, när vi har ansträngt oss för att de ska få ha det härligt och de sedan blir ledsna när det härliga tar slut. Svårt för oss föräldrar att se saken ur deras perspektiv, trots att det ju egentligen inte är ett dugg konstigare än när vi själva tycker att vår ljuvliga semester gärna kunde få räcka ett par veckor till. Vi har kanske bara lite olika sätt att uttrycka det.

Summan av kardemumman: perspektivbyte är ursvårt och jag har en lång uppförsbacke att streta uppför. Men jag gör ett allvarligt försök att ta till mig budskapet i en av lektionerna i den meditationsserie, 21 Days of Gratitude, som jag nyligen följde, att försöka känna tacksamhet även för det som stör och frustrerar: "All people and events in our lives teach us valuable lessons".

Som tidigare bloggat, allt jag behöver är inte guld och gröna skogar.