Igår var det lucia och jag vet ingen som älskade dessa luciamorgnar, med pepparkakor och lussekatter framför tv:n, som min mamma gjorde. Så glad jag blev när jag hittade det här kortet på mamma och mina döttrar, från just en sån där megamysig decembermorgon då mamma sovit över hemma hos oss för att kunna bli lussad för. Pyjamasbyxor, lusekofta och en frisyr befriad från de permanentade tantlockar som hon emellanåt envisades med att lägga dyra pengar på och som jag avskydde så innerligt.
Fem år sedan, bara ett halvår före de första tecknen på mammas demenssjukdom som ledde till hennes bortgång för snart två år sedan.
Att jag kom att tänka på mamma just den här lussemorgonen har säkert att göra med att hon just nu är högaktuell i mitt liv, trots att hon inte själv lever länge. Romanen jag snart är klart med ett första grovmanus till baseras ju en hel del på mina egna erfarenheter, tankar och känslor kring att ha en dement förälder, just när man själv är mitt i sin allra mest intensiva livsfas.
Och trots att ämnet är tungt njuter jag ofantligt av varje liten skrivstund. Det får gå som det går med utgivning, men den här boken måste jag bara få ur mig. Förhoppningsvis finns det någon som vill läsa också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar