Har funderat en del kring detta att jag pratar mycket om att våga drömma, våga ta läskiga steg, våga hoppa, exempelvis i min TEDx-föreläsning. När vänner tar beslut om att ta tjänstledigt eller säga upp sig, och menar att jag har varit en av deras inspirationskällor. När jag leder en samtalscirkel med en grupp (fysiskt och neuropsykiatriskt) funktionshindrade ungdomar och ser hur deras ögon lyser när de får berätta om sina innersta drömmar - utan begränsande tankar. Tänk om jag gör fel, sätter orealistiska griller i huvudet på människor?
Men, som någon sa, när jag uttryckte mina farhågor: bättre med ett huvud fullt av griller än ett huvud tomt på drömmar...

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar