Livstids julkalender: Ett huvud fullt av griller

Ett av mina allra första inlägg på Livstidsbloggen handlade om att våga drömma, inspirerat av Mark Levengoods tankar om att drömmar inte alltid måste uppfyllas, men att de får oss att "puttra i rätt riktning". Kanske får de oss att ta fler beslut med hjälp av magkänsla och hjärta än utifrån vad som förväntas av oss. Så har det i alla fall varit för mig.

Har funderat en del kring detta att jag pratar mycket om att våga drömma, våga ta läskiga steg, våga hoppa, exempelvis i min TEDx-föreläsning. När vänner tar beslut om att ta tjänstledigt eller säga upp sig, och menar att jag har varit en av deras inspirationskällor. När jag leder en samtalscirkel med en grupp (fysiskt och neuropsykiatriskt) funktionshindrade ungdomar och ser hur deras ögon lyser när de får berätta om sina innersta drömmar - utan begränsande tankar. Tänk om jag gör fel, sätter orealistiska griller i huvudet på människor?

Men, som någon sa, när jag uttryckte mina farhågor: bättre med ett huvud fullt av griller än ett huvud tomt på drömmar...

Rösten som viskade, pratade och SKREK!

För en dryg månad sedan gick en dröm i upplevelse. Jag fick förmånen att vara en av talarna på TEDxVäxjö. För den som inte känner till TED-fenomenet betyder det förstås ingenting, men för en som jag, som under många år har avnjutit en massa inspirerande korta föredrag på sajten TED (Ideas Worth Spreading), var det en våt dröm som blev sann.   

Temat för TEDxVäxjö-dagen var Inspiration That Moves Us - Inspiration som berör/för oss framåt (hur man nu väljer att tolka det). Rubriken på mitt föredrag var Listening to Your Inner Voice, och jag berättade om min resa, från ett yrkesliv där jag hade ett tryggt och statusfyllt jobb till en mycket mer osäker, men så oändligt mycket mer kreativ och inspirerande arbetssituation som frilansande författare, föreläsare och samtalsledare. Jag pratade också om vad som hjälpt mig under min resa, och försökte ta upp och bemöta de motargument som man ibland kan få höra när man går mot strömmen. 

Häromdagen började jag - helt oplanerat - gräva fram mina gamla statusrader på Facebook från år 2008 och 2009 (varför minns jag inte), och då insåg jag att jag här kan se hur den där rösten inom mig med jämna mellanrum hörde av sig, och till slut fick mig att våga hoppa:

• försöker gräva fram lite arbetslust (den har gömt sig långt ner under julklappspapper, pepparkakor och knäck)...
• kyla, blåst, snö, gnäll och skäll på jobbet över sådant jag inte rår för - och trots att jag slitit som en gnu hela hösten...  
• är återigen inne i en period då den ena händelsen efter den andra får mig att ifrågasätta mitt yrkesval...
• har ägnat två dyrbara eftermiddagstimmar åt en presentation av ganska meningslös statsfinansierat nonsens (kallas också forskning) - och känner hur mycket bättre jag trivs med min egen (enligt somliga alldeles för praxisnära) forskning, och inte minst: vid pannkakslaggen!
• konstaterar att förra veckans sköna flow störs av två jobbiga situationer - ett misstänkt tentafuskärende och en kollegial konflikt...
• undrar vad det är för en cirkus hon jobbar på
• är tacksam att den här vannsinnesdagen äntligen är slut och att jag faktiskt kan skratta åt eländet! 
• har gått på forskningsseminarium för första gången på LÄNGE... Intressant, javisst, men mitt nyttojag våndades...
• har återigen allvarliga dubier om min framtid verkligen ska vara inom akademien - men tackar för alla hejarop... [detta var när jag (efter över tio års anställning) skulle provföreläsa för ett fast jobb - som jag sedan fick]

Och så en statusrad som pekar på ett avstamp, där jag har börjat ta ut en ny färdriktning:

• är hemma från Kvinnofestival - lugn men full av nya tankar och insikter. 

Den hållplatsen på min resa finns också med i föredraget, som - om du vill - kan avlyssnas på YouTube, här!