Alla dessa våra ungar

Sommar i P1 med Nanne Grönwall och Svinalängorna på dvd (denna sommar är Sommar-program till matlagningen och filmkvällar när barnen somnat frekvent förekommande inslag i min semestervardag). Båda på temat uppväxt i missbrukarmiljö. Det gör så ont att jag nästan slutar andas när jag hör talas om barn som far illa för att deras föräldrar inte kan hantera alkohol. Och så tänker jag att hur usel jag än kan känna mig som mamma vissa stunder så är i alla fall detta något som mina ungar inte behöver uppleva. Aldrig har våra barn sett (eller ska de få se) sina föräldrar berusade. Aldrig händer det att våra fester går över styr. Tack alla fina vänner för att ni tänker likadant! Jag ska försöka minnas och trösta mig med, när jag känner mig otillräcklig, att även om jag ofta gör tokigt, säger dumt, har för dåligt tålamod, inte lyssnar ordentligt, kunde mycket bättre, så har mina ungar det ändå så mycket bättre än många många barn i världen.

PS! Lyssna på Nannes sommarprogram. Vilket fantastiskt maskrosbarn denna lilla kvinna är - jag hade ingen aning...

PS2! På Afrikas horn (liksom såklart på många andra håll i världen) kämpar mängder av små för sina liv just nu, medan vi sjunker djupare i TV-soffan med vår lördagsgodispåse. Ge vad du kan, exempelvis till Rädda Barnen eller Röda Korset.

PS3! Kortet är taget på mitt sommarparadis, som jag bloggat om flera gånger, och som jag just återvänt ifrån. Den här gången blev paradisvistelsen lite mer av sin motsats, vilket jag kanske återkommer till i ett senare inlägg - om inte annat så för att trösta den som fått för sig (och kanske stört sig över) att jag går omkring i ständig rosaskimrande förundran över livets ljuvlighet.

Ja faktiskt: Ännu en dag

I dessa dagar går det inte att skriva något - som mitt förra inlägg till exempel - utan att vid genomläsning relatera det till den massiva sorg som har slagit undan fotfästet för så många föräldrar, vänner, syskon och andra anhöriga bara 40 mil härifrån. Om jag var en av dem, vad skulle jag inte ge för en håglös, regning semesterdag med alla familjemedlemmar i livet?

Själv har jag med nöd och näppe släppt in den sorgen i mig. Min starkaste impuls har istället varit önskan att spänna ut mig som en sköld runt vår öppensinnade 10-åring, som just nu har svårt för att få ihop sin världsbild till något som hamnar på plussidan. Många är de livsfilosofer i den åldern som skulle behöva en extra hud just nu, eller som kanske genom att gråta en skvätt varje kväll blir bättre och starkare människor när det är deras tur att styra världen. Det är i alla fall vad vi gör, hon och jag: gråter en skvätt och konstaterar att det känns bättre efter det, även om världens ondska, och godhet, är precis lika stor efteråt som den var innan.

Ännu en dag

Jag kände det redan när jag vaknade i morse: det här är en sån där dag som jag inte vet vad jag ska göra av. En dag som jag inte kommer att kunna summera med tillfredsställande resultat ikväll när det är dags att lägga huvudet på kudden igen. Frukost, lunch och middag har intagits, men vad har skett däremellan? En tanke är att slutföra några av alla de småprojekt jag har på gång, men de känns lite futtiga, de kommer inte att kunna rättfärdiga en hel dag i min mentala bokföring. Ett lite större projekt – maskera och måla en vägg i det blivande nya badrummet – faller istället på att det kommer att ta hela dan, och det vill jag inte heller.

Vädret bygger på håglösheten, grått och med rejäla skurar emellanåt. Jag har alldeles kommit av mig med träning, så det känns inte heller aktuellt. Misstänker annars att det är vad jag skulle behöva, en rask promenad så att jag kommer hem äppelkindad och svettig men med schvung i steget. Mannen hör ett radioprogram där någon talar om vikten av att ge sitt skapande utrymme, precis den puff som behövdes för att faktiskt hamna här vid datorn. Inte vet jag om det är rätt ställe, men det är i alla fall något.

Jag kommer att tänka på artikeln i ett årsgammalt nummer av Leva! (nr 7-8 2010) som jag hittade i Marias guldgruva – tidningshyllan på toaletten – senast jag var där. Rubriken är Semestra som ett proffs och avslutningen är ett citat av stressforskaren Dan Hansson: ”Effektiv stresshantering inkluderar att sätta mål, att ta reda på vad du vill och systematiskt arbeta för att uppnå detta. Det beror på att hjärnans viktigaste uppgift är att ta reda på vad som händer i framtiden. Har du ingen plan kommer hjärnan att jobba på högvarv för att lista ut vad som väntar runt hörnet. Har vi mål gör det att vi – och våra hjärnor – kan slappna av mer.”

Jag som annars är skeptisk till alltför stor målfixering i arbetslivet tror att jag förstår vad Dan menar. Jag riktigt känner hur hjärnan prövar olika scenarier och hela tiden trasslar till det för sig själv. Hade jag i morse bestämt att detta skulle bli en lullardag där målet var en kvällssummering på plus minus noll så hade jag legat riktigt bra till just nu. Men kanske har jag ett mål ändå, det att känna mig nöjd med något när jag går till sängs, känna att dagen har tillfört något eget som varken gårdagen eller morgondagen kan erbjuda. Och kanske är svaret att tillsammans med Mannen lyssna igenom några bra sommarprogram medan vi rensar korgen med kantareller som han hjältemodigt bärgade hem i ösregnet tidigare idag. Mentala och gastronomiska delikatesser i skön förening? Första, andra, tredje – och där blev planen fastställd!

Hur skulle det kännas?

Myser i efterglöden från Circle Way Camp i Mundekulla. Hur beskriver jag den här upplevelsen på ett sätt som gör den begriplig för dig som inte har varit där och som kanske aldrig skulle få för dig att åka på något liknande? Eller för dig som – precis som jag ibland – skulle kunna få för dig att göra en cynisk krök på läppen om någon berättade om cirkelsamtal, gemenskap och ringdanser med (från början) vilt främmande människor?

Om vi prövar såhär: Hur skulle det kännas

... att se ut över 40-talet nya vänner som för fem dagar sedan var främlingar. Du kan sedan länge alla namn, ser det goda i alla och får små hjärtknip av ömhet för dem du har hunnit prata lite närmare med.

... för dig som är förälder att se dina barn bemötas med intresse och respekt av alla, och uppleva deras sätt att svara med samma mynt.

... för dig som är kvinna att vistas fem dygn på ett ställe där benrakning, sminkning och behåbärande är precis lika valfritt som det är accepterat. OK if you do, OK if you don’t.

... att sitta på vägen hem med en kappsäck full av alla de positiva saker som din ”klan” (ungefär basgrupp) öste över dig under sista dagens uppskattningsbombning. Har du familj med dig sitter ni där med var sin lika värdefull skatt i knät.

... att ha haft ett par tillfällen varje dag där du i fullständig trygghet kan prata om precis det du tycker är viktigast just nu, med full uppmärksamhet och support från dina klanvänner.

... att få en påminnelse om människors fantastiska förmåga att hantera de mest krävande svårigheter, resa sig ur dem, bygga vidare på sina liv och skapa sina egna versioner av familj och nära sammanhang.

... att upptäcka att en ny samtalskanal har öppnats mellan familjens medlemmar. Du blir snart nog varse att den inte sänder för jämnan, men när den gör det inbjuder den till lyssnande och öppenhet.

De praktiska metoderna kan jag gärna berätta mer om. Så länge kan vi nöja oss med att de är enkla och tillåtande, banala skulle någon kanske säga. Men, som jag har skrivit tidigare, banalt är nästan alltid bra. Och varför inte ägna en semestervecka åt det som vi alla egentligen vet är vårt gemensamma mål. Vad det kan vara? Hör här!

Att spara i kvinnovaluta

I samtalscirkeln på Mundekulla Circle Way Camp konstaterar jag att jag samlar på olika slags anknytningar till min mamma. Inte maniskt men stillsamt. Till och med en liten släng av hennes migrän kan vara välkommen, så länge den är liten och jag är övertygad om att det är ett arv från henne. En annan mamma-anknytning är mitt kartotek av kvinnor från generationerna före mig, ofta personer som jag möter i vardagen. Jag kanske inte kommer dem jättenära men jag lär känna dem tillräckligt för att hitta sidor och talanger som jag uppskattar och kan inspireras av. Ofta också en känsla av ömsesidig respekt och uppskattning. Istället för att ha en hel mamma att inspireras av och älska har jag en spargris som jag fyller med guldpengar från många olika håll. Den blir tung och värdefull, min spargris. Och verkar kunna förränta sig.

Ett nytt bidrag till spargrisen får jag där i samtalscirkeln i form av cirkelledaren Ellika Lindén. Ellika leder cirkeln, eller är den kanske, cirkeln som omsluter oss alla? Avspänt, lättsamt och samtidigt med fullständig närvaro. Grunden i samtalscirkeln är att fokusera all sin positiva uppmärksamhet på den som talar. Mer än att lyssna behöver man inte göra. Ska inte göra, åtminstone om man inte är säker på att kunna göra det med bibehållen närvaro och fokus på den som talar. Att tänka ut vad man ska säga stjäl ofta vår koncentration från den som talar. Och de där kloka sakerna vi vill säga, hur ofta är de avlastning för oss själva, eller glädjen i att berätta att vi har kommit på en sak, vet något, kan något. Kort sagt: det där ansvaret vi ofta känner för att bidra med något konstruktivt till den vi lyssnar på, det ansvaret skulle många samtal må bättre utan.

Men Ellika vet hur man gör, hon talar inte utifrån sin erfarenhet, hon tar rollen som vår inre röst, säger det som den borde ha sagt för länge sedan, och kanske har sagt, men utan att få gehör. Genom henne får den det. Jag känner hur mina sinnen är vidöppna. Utan medveten ansträngning suger de in hela hennes sätt att arbeta och vara i cirkeln. Och så får jag njuta av fem egna minuter med Ellika och den varma stödjande cirkeln runtomkring.

Några timmar senare finner jag mig som den stora famnen åt någon annan som just då behöver en sån. Det har väl hänt förut, men aldrig så naturligt, aldrig utan att först fundera på ”ska jag gå fram, hon verkar ledsen, kan det vara okej att jag kramar om henne, vad ska jag säga”. Plötsligt är det lika naturligt som när mina barn är ledsna: Kom nu här och var ledsen hos mig så funderar vi på varför senare, om du vill, om det behövs, på ditt sätt. Jag har fått en guldpeng i Ellika-valuta. Tack, den ska jag ta väl hand om!

Lev lite långsammare - du hinner fram ändå...

... läser jag på svärmors kylskåp, och orden känns skrivna för just precis mig, just precis nu. Det är så jag vill leva, inte bara under min efterlängtade semester, utan hela tiden. Jag var inne på tanken för flera år sedan, att det var dags att, efter många år med hög fart, byta livstempo och växla ner, och Sara har bloggat om "tempokompetens" här. Jag tycker också att jag alltsomoftast har levt lite mera långsamt på sistone, först under timeout-året med minstingen och även under de första fyra månaderna av min senaste deltidsjobbtillvaro - med såväl kortare som färre arbetsdagar. Så varvades tempot - på grund av omständigheter som jag inte kunde råda över - upp under maj och juni, och jag fick smaka på det gamla välbekanta hetslivet igen. Och hela min kropp och själ skriker NEEEEEJ! Det är inte så jag vill ha det.

Nu har jag haft semester i en och en halv vecka och det stora lugnet börjar sprida sig långt ut i cellerna. Efter en vecka på vift går jag hemma och skrotar. Vi sover länge (eller i alla fall så länge den ett-och-ett-halvtåriga väckarklockan tillåter, vilket ofta är åtminstone till klockan åtta) och vi myser vidare med honom en stund sedan han vaknat. Frukosten får ta sin tid, både att plockas fram och att ätas. Och så fortsätter mina dagar. Det görs en del nytta, men i ganska maklig takt, och mest för att jag faktiskt vill, inte för att jag måste. Det görs också en hel del nöje - det umgås med trevliga människor, äts god mat (och ja, min teori om att laga nytt som ett sätt att göra det roligare funkar - so far!), badas med barnen, löses korsord, lyssnas på Sommar-program och tittas på filmer, fotboll och program från SvT Play.

Och det långsamma tempot gör så gott för själen. Till och med tvätthängning, diskmaskinsplock och ogräsrensning blir skönt meditativt när det utförs i stillhet och utan konkurrens om tiden med en massa andra viktigheter. I bilen blir jag en lugn och medvetet närvarande förare i stället för den där småstressade som jag skäms över att känna igen mig i, åtminstone lite grann, när jag läser Fredrik Backmans fina och viktiga krönika. Livsandarna återvänder, en efter en, och jag inser alltmer vad det är som får just mig att må riktigt gott. Det är lugnet och tiden. Och det är dags att ge mig själv ännu en hemläxa: att göra mitt allra bästa för att fortsätta leva långsamt också när allt drar igång igen i augusti.

En ros tar semester

Så du min fina snutteburk, nu är det bara du och jag. Eller egentligen jag och jag. Din bildskärm är ju min spegel, ditt tangentbord min förlängda arm. En arm i vars ände det sitter en oftast vänligt sinnad webbkamera. Den hjälper mig att se mig själv utifrån, men utifrån mig själv, inte utifrån andra. Jag ska bara bli kompis med detta Word 2010, gränssnittet som ska vara så intuitivt. Visst, ge mig ett par nya händer och förklara för mig att de nya är mycket mer intuitiva än de jag hade innan. Sure, som barnen säger. Inte för mig, som är halva Polishusets informella korridorstöd i gammel-word. Inte än, men det kommer väl.

På skrivbordet till denna min alldeles egna hjärnfilial har jag lagt en vacker ros från skolavslutningens utflykt till Rosenparken i exotiska Araby. En ros som ser ut som jag känner mig ibland, och vill känna mig resten av tiden. Helt klart en ros, med något visset blad, lite ovanlig färg och alldeles öppen.

Nu börjar fem veckors semester och eftertanke inför en höst som är ett steg. Ena foten är lyft, det känner jag. Det passar bra att vi håller oss i Sverige i år. Jag vill öva mig på att vara där jag är, även om det råkar vara ståendes på ett ben. Fokus, min käre Watson, inte minst på ett ben behövs fokus. Ett indianläger och en kajakcampingtur är nog ett bra recept. Får se om jag och kajaken kan lära oss (rock’n’)rollen, det skulle göra mig glad. Kajaken som min sjöjungfrustjärt.

De flesta prylar kan man undvara. Min dator och min kajak skulle jag sörja. Nu öppnar jag mina kronblad för semestern.

Namaste!

Sommartrolleri

För ett år sedan delade jag med mig av mina trixigaste småknep för att känna lite mindre motstånd mot de där vardagstråksysslorna. Nu är det sommar igen och jag tänker plocka fram ännu ett litet trolleri ur rockärmen och låta det genomgå det vannestålska konsumenttestet. Ska det svara upp mot produktbeskrivningen, månntro? Det handlar om... matlagning! En syssla som - att döma av alla miljarder TV-program, kokböcker, mattidskrifter och recept i allt från livsstilsmagasin till Coop-tidningar - är något som "alla andra" (fast ni som jag vet hur det är med det uttrycket) tycker är hur lajbans som helst. Det tycker inte jag.

Jomenvisst, med trevliga människor på ingående eller - ännu bättre - på kökssoffan med ett glas vin, eller bredvid mig vid diskbänken, kan det vara riktigt mysigt. Då lagas ju också ofta något extra smarrigt, vilket helt klart ökar trevlighetsfaktorn i själva tillagandet. Men alla de där andra hundratals måltiderna mitt i vardagen. Som jag har skrivit om tidigare fuskas det en hel del härhemma. Det äts ganska ofta flingor och mjölk till kvällsmat, och inte räds vi falukorv och makaroner heller. Turligt nog är barnen varken undernärda eller överviktiga, och friskare ungar har jag väl aldrig träffat, så helt fel ute kan vi nu inte vara.

Men så kommer sommar och semester. Underbara ljuva ledighet utan väckarklockor (annat än lillprins Bus) och med fågelsång till frukosten. Ja, jag älskar den här tiden men av någon outgrundlig anledning halkar vi in i sommarkönsrollsfällan. Vi, som är så jämställda att vi knappt får jämställdhetsföräldrabonusen för att min man är hemma för länge! Och där frun i huset gjort karriär medan mannen tagit huvudansvar för alla ungar i alla år. Plötsligt byggs det och målas av maken och lilla frun lagar mat. Och lagar mat. Och lagar mat. Och sliter sitt hår över den stackars falukorven som än en gång ska stoppas in i ugnen.

Och det är här lilla sommartrolleriet kommer in i bilden. I år ska jag pröva nåt nytt. Här ska lagas nya spännande rätter varje dag ... eller, i alla fall, varannan. Jag ska utforska alla receptböckerna i hyllan, pärmen med urklipp på rätter som aldrig lagats, Arlaköket och Tasteline. Tänker mig att det därmed blir lite lite roligare, och att jag lär mig en massa nytt som jag kan ta med in i hösttråkköket. Kanske blir det på det sättet lite färre flingkvällsmatar i höst, och kanske kanske lär sig mina ungar - som jag inte kan skryta med att jag har lärt att äta allt - att uppskatta ett större smörgåsbord än det som vanligtvis serveras. Och OBS! detta gör jag för min alldeles egen (och för all del övriga familjens skull), inte för att det är trendigt att gilla matlagning! (Och ja, jag ska nog hjälpa till att gjuta altanbetonggrunden också, minsann...)