Lugna gatan vindlar vidare

Ett märkligt - eller kanske helt naturligt - sammanträffande. Tre dagar efter mitt inlägg om Lugna gatan dyker den upp igen, nu som rubrik i nyhetschefs Johan Perssons spalt i Smålandsposten. Texten är ett försvar för den nya, grundligt utskällda bussfilen mellan stadsdelen Teleborg och centrala Växjö.
Jag vågar inte lita fullt ut på Smålandspostens länkar, så här kommer Johans rader:

"Härom morgonen åkte jag Teleborgsvägen in mot centrum i rusningstrafik. En ovanligt behaglig upplevelse.

Rallyracet bort till Norrtullsrondellen för att vinna fyra sekunder var nedlagt. Eftersom det bara fanns en fil för bilarna gled vi fram i en jämn fin ström i sisådär 45 kilometer i timmen. Alla respekterade bussfilen. Igen gasade, knuffades och trängdes för att komma före, men vi kom fram ändå.

Någon dag tidigare hade jag kommit med bussen samma väg. Smidigt var det att vi som åkte kollektivt i en egen fil för ovanlighetens skull kunde glida förbi alla bilister som snällt fick vänta för rött. En belöning för att vi bidrog mindre till utsläpp, buller och trängsel."
(Smålandsposten 2013-06-20)

Det får mig att tänka tanken klart som jag började på vid Cykelfestivalen häromveckan: bland mycket annat så är våra livstempon nu också en säkerhetsrisk i trafiken. De får trafikanter att göra okloka saker, ta risker och lägga energi på att vara arga på varann.

Tack Johan för det parallelltänkandet. Toppar med en vägskylt som borde tas upp i Trafikverkets utbud. Tack Jonna på Skaparladan för den!

Lugna gatan

Parallellt med livet jag ofta lever, tempot jag ofta håller, där finns Lugna gatan. Jag har hela tiden möjligheten att välja den vägen istället för min gamla vanliga. I varje enskilt ögonblick faktiskt. Men det kan gå länge mellan tillfällena då jag kommer ihåg det.

 I kväll fick jag eskort dit av Magnus på Veda. Bakom mina slutna ögonlock såg jag en stadsmiljö där folk lyfter blicken och ser sig omkring, där bilister och cyklister är överdrivet hänsynsfulla mot varann, där kunderna på Konsum stannar till och tittar på fotona i utställningsmontern på väg ut (och för övrigt aldrig köper besprutade bananer). Där den som hastar ler lite generat mot människorna runtomkring, och de svarar med ett omtänksamt ”Ja, nån enstaka gång måste vi ju alla skynda oss.”

För det är ju faktiskt bara någon enstaka gång vi verkligen måste – eller i alla fall har riktigt stor nytta av att – skynda oss, gno och streta, röra oss med så mycket fokus på destinationen att vi längs vägen offrar upplevelsen av att vara där vi är. Och så vill jag inte ha det, mer än i enstaka undantagsfall.

Jag vill flytta in på Lugna gatan. Varje gång jag hittar dit ska jag ha med mig en pinal att lämna kvar, och till slut är jag där.

Livstids julkalender: Och andningen går ner i magen

Ibland behövs det inte så mycket för att andningen på allvar ska förflytta sig från halsgropen ner i den varma sköna maggropen igen. Att få sova ett par hela nätter i sträck. Att förlaget säger: "Det är lugnt - du kan skicka manuset efter jul! Vi hinner ändå inte börja korrigera förrän i slutet av mellandagsveckan". Att mannen säger: "Jag skippar fördrinken på jobbets julfest och tar med sexåringen till tandläkaren, så kan du ta det lugnt inför bokcirkelkvällen". Att jag lyckas med min föresats att göra "good enough" - på kursuppgiften jag skrev, på forskningsartikeln jag ändrade, i responsen på studentuppgifterna. Och att jag med klart huvud, lugnt och metodiskt betar av uppgift efter uppgift i lugn takt och till och med tar mig tid för en testund med en av favoritkollegorna. Som grädde på moset får jag höra min nioåring sjunga Godnattvalsen på klassens julspel och se henne stråla när det går vägen, trots senaste veckans förfärliga hostattacker. Jag andas lugnt och njuter av livet - vi skippar julstressen det här året också!

Livstids julkalender: Nu gäller det att andas lugnt!

De där veckorna före jul då alla andra är stressade brukar jag vara lugnare än lugnet. Av någon outgrundlig anledning är det sällan särskilt mycket på jobbet och trots att vi är julälskare gör vi jul på vårt sätt - med väldigt mycket mys men utan annat än helt och hållet självpåtagna måsten (sånt som den gamla fina julkrubban med mosslandskap och granris på köksgolvet). I år blev det lite annorlunda och lugnet sätts på hårda prov. Det var fortfarande ganska stillsamt på jobbet tills jag blev liggande sjuk i fyra dagar. Det jag gör kan man liksom inte sjukskriva sig ifrån, och tro att någon annan fixar till det - det är ju jag som måste skriva om den där forskningsartikeln och ge respons på fjorton masterkursuppgifter före jul.

Utöver jobb och julpyntande står följande på min Att-göra-lista för de närmaste sex dagarna:

* två födelsedagskalas för den stundande tioåringen (ett med kompisarna, ett med släkten)
* en kursuppgift som ska skrivas klart och presenteras i Jönköping, där jag är student i höst
* ett grammatikbokskorrektur som ska läsas, rättas och skickas till förlaget
* Livstidsböcker som ska postas eller levereras personligen
* en Livstids-intervju för tidningen Hälsa
* ett julspel på flickorna skola
* ett tandläkarbesök för sexåringen
* en bokcirkelkväll som jag är värdinna för
* ett besök av tioåringen-to-be:s största idol (just på hennes födelsedag har han nämligen den goda smaken att hälsa på i köpcentret i vår lilla stad, men sssssch, det är superhemligt!)
* inhandling av pappas små röda älsklingstulpaner som ska sättas tillsammans med tänt ljus på hans grav
* julkalenderbloggande varannan dag
* ett heldagsbesök i snart-tioåringens skola som jag i ett svagt ögonblick lovade att genomföra just på hennes födelsedag
* inhandling av ytterligare ett par julklappar, en födelsedagspresent och en herrans massa mat, eftersom vi som vanligt blir ett stort härligt gäng härhemma till jul

Och så förstås allt det där vanliga vardagspysslet, med diskmaskin, tvätt och räkningar. Vilken tur att vi är flera i familjen som kan hjälpas åt med det! Vilken tur att jag är delad världsmästare i effektivitet-struktur-och-vardagslogistik-när-det-verkligen-gäller! (Ni kan ju gissa vem jag delar den titeln med...). Vilken tur att värdinneskapet i vår bokcirkel inte är mer betungande än att koka te och handla bröd och pålägg! Vilken tur att jag inte är den typen av kalasmamma som inte skulle överleva med färdigköpt pizzadeg! Vilken tur att kursuppgiften jag ska skriva handlar om begreppet "good enough" - då kan jag tillämpa det på uppgiften också! Vilken tur att jag kan lyfta blicken från Att-göra-listan och skriva lite i mitt eget ex av Älskade Lista! en stund innan jag somnar!

Och tack och lov att min inställningen till julen själv är den att så länge jag får tillbringa den med min stora fina familj så spelar det ingen roll om det är lite skit i hörnen. Julgodiset och julmaten lagar vi tillsammans och dan före dopparedan äter vi alltid hämtpizza. Annars skulle jag nog bli lite lätt ljummen i pannan och darrig i knävecken just nu...

Liten herre nr 2

Så liten är han kanske inte, mannen som sitter på Sundets brygga i sin medhavda fällstol med fiskespöt bredvid sig och det gröna paraplyet i handen, uppfällt men vinklat åt sidan så att inte en droppe av det fina duggregnet undgår honom. Jag cyklar i god tid till ett morgontåg, bara en sån sak. Extremt god tid ska det visa sig, men det vet jag inte än. Benen rör sig som en motor utanför mig själv, väljer sin optimala marschfart och trampar på. Jag är passagerarn som njuter mellanrummet och det kravfria höstvädret – allt enligt önskemålen från lille herrn nr 1.

Det är som om han vore utsänd för min skull, mannen på bryggan. För att visa exakt hur lugnt man kan ta det en torsdagsmorgon och exakt hur länge man kan vänta med att höja handen till svarshälsning. Han gör det just innan jag måste släppa honom med blicken för att inte cykla i diket.

Inga beslut att fatta på hela cykelturen, inga avvägningar att göra, inga signaler att läsa av. När jag kommer in till stationen står den där, min nya favoritgatlykta – lutar men lyser ändå. Till fem sekunder efter att jag har tagit bilden. Då slocknar den samtidigt som sina mer uniforma kompisar. Ungefär samtidigt kommer beskedet i högtalarna: tåget är 35 minuter försenat! Minst, kan man tillägga som rutinerad uttolkare av tågtrafiksutrop.

Dags att skifta mentalt tillstånd: Inom tre minuter har jag ur mitt minne fiskat upp vem som hade bokat en bil till Kalmar på jobbet, fått håll på honom per telefon och därigenom lift, bytt om från cykeltröja till civil klädsel och ringt ett samtal till för att rädda biljetten som var ombokningsbar fram till avgångstid. Jag tror jag fick den sinnesnärvaron av mannen med fällstolen. Han är nog också beredd när det nappar. 

Liten herre nr 1

En lågmäld men obeveklig begäran om att stanna upp letar sig in i min uppmärksamhet. Måste hitta tyngdpunkten i mig, kon-centrera; samla mina cirklar omkring mig. Måste.

Den här hösten har jag vigt åt att än en gång ta ut min professionella kompassriktning och ta konsekvenserna av vartåt det barkar. Jag har gått ner lite i arbetstid, kontaktat en karriärcoach och haft ett antal lunch- och andra möten med kloka människor med koll. Alla har de givit mig nya legobitar att bygga med. Samtidigt har utlöpare från den här bloggen – två böcker, ett antal evenemang och ännu fler idéer – utvecklats i friaste fullaste flow. Underbart att få uppleva, men nu säger den där bestämda rösten i mig ifrån: Flow i all ära, men du måste också ibland kravla dig upp på strandbanken, sätta dig där och titta på strömvirvlarna snett uppifrån. Tänka cirklande tankar, inte linjära, sträva inåt, inte framåt.

I mina visioner om framtiden tar jag in en portion stillhet som inte har funnits där förut. Jag vill möblera mig ett luftigare liv. Att inför varje möjligt mellanrum – en tågresa, en timme innan familjen vaknar – att inför varje sånt tillfälle tänka ut vad som kan klämmas in där, om än så roligt, lockande och kreativt, det blir för mycket. Och för lite – av tankens fria flykt eller för den delen tankens fria vila.

På jobbet talas det om att vi måste bort från ”herrarnas fria åkning”, istället styra, prioritera och följa upp. Men jag vill gärna ha en liten herre som åker fritt i mitt huvud, som gör åttor och andra krumelurer eller bara sätter sig på isen och begrundar den, tills det blir för kallt om ändan. Kanske är han redan där. Kanske är det han som talar lågmält men ändå obevekligt och bestämt.

Lev lite långsammare - du hinner fram ändå...

... läser jag på svärmors kylskåp, och orden känns skrivna för just precis mig, just precis nu. Det är så jag vill leva, inte bara under min efterlängtade semester, utan hela tiden. Jag var inne på tanken för flera år sedan, att det var dags att, efter många år med hög fart, byta livstempo och växla ner, och Sara har bloggat om "tempokompetens" här. Jag tycker också att jag alltsomoftast har levt lite mera långsamt på sistone, först under timeout-året med minstingen och även under de första fyra månaderna av min senaste deltidsjobbtillvaro - med såväl kortare som färre arbetsdagar. Så varvades tempot - på grund av omständigheter som jag inte kunde råda över - upp under maj och juni, och jag fick smaka på det gamla välbekanta hetslivet igen. Och hela min kropp och själ skriker NEEEEEJ! Det är inte så jag vill ha det.

Nu har jag haft semester i en och en halv vecka och det stora lugnet börjar sprida sig långt ut i cellerna. Efter en vecka på vift går jag hemma och skrotar. Vi sover länge (eller i alla fall så länge den ett-och-ett-halvtåriga väckarklockan tillåter, vilket ofta är åtminstone till klockan åtta) och vi myser vidare med honom en stund sedan han vaknat. Frukosten får ta sin tid, både att plockas fram och att ätas. Och så fortsätter mina dagar. Det görs en del nytta, men i ganska maklig takt, och mest för att jag faktiskt vill, inte för att jag måste. Det görs också en hel del nöje - det umgås med trevliga människor, äts god mat (och ja, min teori om att laga nytt som ett sätt att göra det roligare funkar - so far!), badas med barnen, löses korsord, lyssnas på Sommar-program och tittas på filmer, fotboll och program från SvT Play.

Och det långsamma tempot gör så gott för själen. Till och med tvätthängning, diskmaskinsplock och ogräsrensning blir skönt meditativt när det utförs i stillhet och utan konkurrens om tiden med en massa andra viktigheter. I bilen blir jag en lugn och medvetet närvarande förare i stället för den där småstressade som jag skäms över att känna igen mig i, åtminstone lite grann, när jag läser Fredrik Backmans fina och viktiga krönika. Livsandarna återvänder, en efter en, och jag inser alltmer vad det är som får just mig att må riktigt gott. Det är lugnet och tiden. Och det är dags att ge mig själv ännu en hemläxa: att göra mitt allra bästa för att fortsätta leva långsamt också när allt drar igång igen i augusti.

Livstids julkalender: Dämpad belysning i adventstid...

... är som balsam för decembertrötta själar Jag går ner i varv i halvskummet, och slipper se alla dammtussar och barnfingerkladdiga fönsterrutor, för att inte tala om rynkorna som börjar smyga sig på nu efter fyrtio (liksom liktornar och stela muskler). Nog för att det är trevligt med sol, ljus och sommar, men adventsstakar, stjärnor och stearinljus ger vila tillsammans med all snön som ligger som ett stort gräddtårtsfluffigt, ljuddämpande täcke över åkrar och ängar.

Meditation för hjärnkraft

I väntan på att vattnet i vedpannan ska bli tillräckligt varmt för mitt bad läser jag i tidningen Leva (9/09) om hur det nu är vetenskapligt bevisat att en av mina energigivare - meditationen - inte bara bidrar till lugn och harmoni utan också till ökad hjärnvolym. Det är forskare vid UCLA i Los Angeles som undersökt en grupp människor som mediterat under lång tid. Och det verkar inte spela någon roll vilken typ av meditation man ägnar sig åt. Alltså kan jag fortsätta bygga lugn och hjärnmuskler med min egen lilla metod - svårt som jag har att följa andras koncept!