Liten herre nr 2

Så liten är han kanske inte, mannen som sitter på Sundets brygga i sin medhavda fällstol med fiskespöt bredvid sig och det gröna paraplyet i handen, uppfällt men vinklat åt sidan så att inte en droppe av det fina duggregnet undgår honom. Jag cyklar i god tid till ett morgontåg, bara en sån sak. Extremt god tid ska det visa sig, men det vet jag inte än. Benen rör sig som en motor utanför mig själv, väljer sin optimala marschfart och trampar på. Jag är passagerarn som njuter mellanrummet och det kravfria höstvädret – allt enligt önskemålen från lille herrn nr 1.

Det är som om han vore utsänd för min skull, mannen på bryggan. För att visa exakt hur lugnt man kan ta det en torsdagsmorgon och exakt hur länge man kan vänta med att höja handen till svarshälsning. Han gör det just innan jag måste släppa honom med blicken för att inte cykla i diket.

Inga beslut att fatta på hela cykelturen, inga avvägningar att göra, inga signaler att läsa av. När jag kommer in till stationen står den där, min nya favoritgatlykta – lutar men lyser ändå. Till fem sekunder efter att jag har tagit bilden. Då slocknar den samtidigt som sina mer uniforma kompisar. Ungefär samtidigt kommer beskedet i högtalarna: tåget är 35 minuter försenat! Minst, kan man tillägga som rutinerad uttolkare av tågtrafiksutrop.

Dags att skifta mentalt tillstånd: Inom tre minuter har jag ur mitt minne fiskat upp vem som hade bokat en bil till Kalmar på jobbet, fått håll på honom per telefon och därigenom lift, bytt om från cykeltröja till civil klädsel och ringt ett samtal till för att rädda biljetten som var ombokningsbar fram till avgångstid. Jag tror jag fick den sinnesnärvaron av mannen med fällstolen. Han är nog också beredd när det nappar.