Nu lyfter vi blicken

Mer än en gång har vi funderat på om navelskåderiet vi ägnar oss åt på bloggen gör någon skillnad alls (jag här och Sara här). För oss själva möjligen, men räcker det? Är det meningsfullt att ägna det så mycket tid och energi? Båda har vi också konstaterat att det nog ändå är så att filurandet, som hjälper oss i vår strävan efter det goda livet, också ökar vår förmåga att se bortom den egna lilla bubblan och fundera på hur vi kan göra något litet för världen. Sara och hennes man har alltid varit mina "miljöidoler", som lever som de lär, och som jag aldrig kommer ikapp, men de inspirerar mig IRL och på bloggen.

Och nu känner jag att välmåendet i mitt liv har nått sådana höjder att jag kan lyfta blicken ytterligare ett snäpp. I lugnet på relax-avdelningen på hotellet där jag och mannen i mitt liv häromsistens njöt av vår första barnfria helg sedan vi blev tre- respektive fyrbarnsföräldrar, växte det fram ett nytt förbättra-världen-en-liten-smula-projekt att sätta tänderna i. Om några år ska vi åka till Indien och jobba med bistånd i någon form under ett år eller så. Tankarna har funnits där - luddiga - ett tag, men landet jag haft en längtan till så länge jag kan minnas, ropade på mig alldeles extra tydligt där i bokcirkelboken, Den sjätte gudinnan av Karin Alfredsson, som avnjöts (och upprörde) på hotellet. Något måste det väl finnas vi kan hjälpa till med? Något som kan få oss att känna att vi i alla fall har försökt göra lite skillnad?

Men, tänker säkert några, är det inte dumt att redan outa något som är så i sin linda? Tja, för det första är jag, som de som känner mig vet, inte en person som inte gärna bär på hemligheter någon längre stund. Mina graviditeter har jag berättat om för hela världen sisådär en minut efter det blå strecket på stickan. Sedan tänker jag också att vi faktiskt kan dra nytta av outandet; har man berättat finns ingen återvändo, och så kanske omgivningen öppnar sina ögon och öron, plockar fram erfarenheter och kontakter, och delar med sig av tips och tankar att fylla vår idé- och kunskapsbank med i lugn och ro. Så du som vet det allra minsta - om Indien eller om biståndsarbete - snälla hör av dig, med en kommentar här på bloggen eller med ett mejl till maria@livstid.nu! Jag lovar att belöna dig rikligt med tankar och erfarenheter från en HELT annan (och betydligt mer myllrande folkrik) del av världen än de tysta småländska skogarna.