Främst i tanken just nu ligger värderingsövningen – en av flera – som Sara bjöd oss på: ”Jag skulle låta min sjuårige son gå till skolan iklädd kjol.”
Instämmer: ställ dig upp.
Instämmer inte: sitt ner.
Jag tror vi var färre än en tiondel av gruppen som valde att ställa oss upp. Det hade jag inte alls väntat mig.
Hur tänkte nu folk som gjort de olika valen? Det får vi aldrig veta, men det argument som fördes fram mot kille med kjol i skolan var att grabben måste skyddas från andras fördomar och intoleranta beteenden, risk för mobbning och misshandel.
Tänker du också så, men undrar om det egentligen är dina egna fördomar som spökar? Fundera då på om du skulle stötta grabben att gå i kjol hemma, på släktkalaset och med goda vänner. Och om samtalet med sonen om kjolen skulle kännas ungefär lika hemtamt som samtalen om mössa och vantar på vintern – det kan finnas praktiska konsekvenser av att bära eller inte bära dem. Svarar du ärligt ja på de två frågorna är det kanske istället dags att fundera över ditt urholkade förtroende för skolvärlden. Var kommer det ifrån och hur välgrundat är det?
I diskussionen om yttre hot kontrade Sara med de förödande konsekvenser – hoten inifrån – som lurar på den som får en skamstämpel på sitt sätt att vara och uttrycka sin personlighet, inte minst när stämpeln trycks dit av dem man älskar och litar på mest. I förhållande till självmordstankar, -försök eller till och med fullbordat faktum – hur rädda ska vi vara för att låta en grabb gå till skolan i kjol?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar