Livstids julkalender: Just precis du...

Idag fyller min andra dotter 12 år. Det är något lite magiskt med barnens födelsedagar, tycker jag. I alla fall är jag sådan att jag gärna vandrar bakåt i tankarna, till alltings början. Försöker minnas hur livet var innan den där lilla varelsen gjorde entré, och kommer fram till att det är omöjligt. Den lilla varelsen var ju så självklar i vår familj redan från första stunden - precis som de tre andra.

Och tänk att du blev just du. Att du över huvud taget blev till. Att jag träffade just din pappa. Att han ångrade sitt första uttalande om att han väl inte kunde ha barn - han som knappt kunde ta hand om sig själv. Att den där hormonsprutan satt som den skulle så att det blev fart på mina samarbetsovilliga ägg. Att den där stora barnmorskan med Oskarshamnsdialekt lade sig med hela sin tyngd över min mage och klämde ut dig, när hjärtljuden började gå ner och läget plötsligt var kritiskt.

Tack för att du blev just precis du!

Mamma på vift

På tåget igen. I oktobermörkret, på väg mot en stad där jag ska föreläsa i morgon. Vidare till en annan del av Sverige direkt därefter, för ny föreläsning i övermorgon. Så ser mitt liv ut ibland. Det har egentligen gjort det länge, långt innan jag hoppade av fasta-anställnings-tåget och blev frilans, men det händer lite oftare numera.

Det går nästan alltid väldigt bra att vara borta. Både för mig själv och för familjen som jag lämnar hemma i kaoshuset. Världens bästa pappa finns ju där och fixar allt, ibland med lite barnvaktsassistans av farmor, extrafarmor eller den utflyttade storasystern när det kör ihop sig. Jag njuter av bubblan jag vistas i: tågresor i ensamhet, oavbruten nattsömn och stillsamma hotellfrukostar. Sådant som det kanske är extra lätt att uppskatta när man är van att leva i en ganska högljudd miljö, med många viljor som ska samexistera. Effekten? Jag blir extra kreativ. Effektiv. Glad.

Just idag var avskedet lite sorgesamt, med en hjärtskärande åttaåringsgråt, kanske för att vi varit tillsammans så intensivt hela helgen, på besök hos släkten. Kontrasten blir då tydligare när familjen inte längre är intakt. Åttaåringen är den som har svårast att acceptera min frånvaro. Treåringen kan vara ledsen just när jag åker, men glömmer fort. Elvaåringens värld är god bara hon har sin dator och sina kompisar på en armlängds avstånd, fysiskt närvarande eller online.

Men alltsomoftast reser jag iväg med fina avskedsbilder i hjärtat. Som för någon månad sedan. Då åkte jag hemifrån med bilden av en treåring med bar överkropp och köksbordet fullt av fingerfärgsburkar. En trött men nöjd åttaåring i soffan framför tv:n efter en intensiv kalas-översovning-simhalls-helg. En elvaåring som för omväxlings skull varit hemma utan kompisar hela helgen, vilken i stället ägnats å tre nyfynna passioner - kakbak, virkning och lillebror. Den ömme fadern i full gas vid diskbänken. En tjugotreåring levererad till sin nya kärlek, rollerderby-träningen. 

Ensamma hotellkvällar skypas det, med datorn placerad på soffbordet eller i dubbelsängen därhemma, och tre ungar som slåss om att synas och höras mest. Det berättas om vad som hänt på dagis, skola och fritidsaktiviteter, skickas sånger och sagor fram och åter, skapade med hjälp av smileys och bilder i Skype. Kaosmamman kan till och med få för sig att ta en liten joggingtur i hotellrummet för att underhålla sina telningar. Och hon får möjlighet att sakna de där tre högljudda och deras pappa, känna tacksamhet för att de finns, längtar och breder ut sina stora famnar för henne när hon kommer hem igen.

Pappornas parad

Idag skrev jag på Facebook om pappor, men det tog inte slut med det...

"Jag ser glada unga pappor runt mig idag. En som gungar sin unge i parken nära där jag parkerar. En annan som skuttar jämfota bakom kundvagnen, halv fem fredag eftermiddag, och får sin lilla att kvillra av skratt. Se där något som går åt rätt håll. God helg!"

När jag skrivit klart stoppar jag mobilen i fickan igen och hämtar mig en egen kundvagn. Väl inne på Maxi ser jag ytterligare två pappor med barn i just den där åldern då man helst inte handlar med dem, särskilt inte utan understöd av andra vuxna. Papporna pratar med sina små, ser dem, bär dem fram och tillbaka mellan kundvagn och hyllor samtidigt som de samlar på sig matvarorna. Inga mammor med småbarn i sikte. Nej, idag är uppenbarligen de pedagogiska tålmodiga pappornas dag i min mataffär.

Strax efter grönsakerna ser jag killen med kundvagnsskutten igen. För visst är det väl  han? Jag följer min första impuls och går fram och frågar just det; var det du som skuttade fram med kundvagnen ute på parkeringen? Han ser inte mer förvånad ut än man kan vänta sig, svarar ja med viss vaksamhet. Jag visar honom mina Facebook-rader på mobilen. Han skrattar gott - och kanske lite lättad. Jag tänker att han väl knappast blir en sämre pappa av det här. 

 

Jag ska ALDRIG döma dig...

... hörs en förnumstig treåring, först på vedbacken hos mamma, och sedan till pappa på stegen i altanbygget. Den treåringen har nyss kommit hem från Circle Way-lägret i Mundekulla, det som - precis som Sara skrev häromdagen - är svårt att beskriva för den som inte har varit med, men som jag är lycklig över att kunna låta mina barn få vara en del av. Jag hoppas och tror att de inte kommer att se tillbaka på sin barndom och sörja över att deras föräldrar inte hade råd att ta med dem på all inclusive på Mallis och skidveckor i fjällen varje år. Jag hoppas och tror att de kommer att se tillbaka på somrarna på Mundekulla och känna att de där lade grunden till något viktigt i livet.

Såklart förstår inte treåringen riktigt vad han säger, men han har tagit med sig känslan från övningen där han i min famn mötte lägerdeltagare efter lägerdeltagare som under en lång stund såg in i hans ögon (och mina) med kärlek och värme och uttalade de där orden som följde med honom hem. Han har också tagit med sig sångerna och danserna från kvällarna där vi alla möttes över generationsgränserna, liksom den vänliga atmosfären från hela lägret, där alla är som en enda stor familj.

Precis som förra året gräts det en del i bilen på vägen hem, treåringen högljutt ("Jag vill åka tillbaka till Mundekulla!"), i övrigt mer stillsamt. Och vi har alla våra olika sätt att minnas och sakna, med tårar, med sångerna vi sjöng där och fortsätter sjunga hemma. Åttaåringen har sitt alldeles eget sätt att minnas - med lego!

Humlan och melonen

Vid frukostbordet - med appreciation-vanan i ryggmärgen från Circle Way-veckan - passar jag på:
"Jag uppskattar verkligen att du ofta gör sånt här, Humlan, skär upp och serverar melonskivor inte bara till dig själv, utan också till oss."
Hon ler finurligt:
"Och ger er de minsta bitarna."
"Men jag fick ju en stor."
"Ja, men det var den jag tappade på golvet."

Ja du, Humlan, dina klanvänner hade rätt i sin uppskattning av dig. Du är inte bara omtänksam; du är rak och tydlig också, och hittar rätt ord i rätt ögonblick.

En unge i taget

Det är väldigt roligt att ha fyra barn. Inte minst att ha fyra barn i så olika åldrar som jag har: 3, 8, 11 och 22 år. Jag tror också att de (trots alla bråk mellan de tre minsta) är väldigt glada åt varandra. Inte minst kommer de att vara det den dagen jag blir gammal och skruttig, och de kan dela den bördan mellan sig. Gud så underbart det var att inte vara ensam, när min mamma gick in i demensdimman.

En baksida med att växa upp i en familj med flera syskon är att man ständigt har andra att slåss om uppmärksamheten med. Ett barn känner ofta att de två andra låter högre, hinner först, snor fokus. På sistone har vi försökt bli lite bättre på att ibland göra saker med bara ett barn. Det kan vara så enkelt som att ta vara på de sällsynta tillfällen då man bara har en av dem i bilen, exempelvis för att man har hämtat henne lite senare hos en kompis. Ibland pratar vi viktiga saker, ibland tränar vi på engelska. Försöker undvika spela-på-mobilen just då.

Och så hittade vi på världens bästa julklapp i år. Varje unge får en egen helg med en förälder (vilket råkade bli jag - flickorna var iväg med pappa på en gemensam liten skidhelg i stället). De får bestämma vad vi ska göra, vad vi ska äta och under hela helgen får de min så gott som odelade uppmärksamhet (nåja, nån liten titt in på Facebook och några foton på Instagram kan det väl bli...).

För några veckor sedan for jag och åttaåringen till Jönköping. Hennes högsta önskan var att få vara en hel dag på äventyrsbadet, så då fick hon det. Efter bad och bastu (med mamman längst ner och den entusiastiska åttaåringen längst upp: "Lova, ska vi inte gå ut nu?", "Bara lite till, mamma!"), grekisk mat  (hennes val igen) och en natt på billig men otroligt charmig bed and breakfast på en hästgård, i ett underbart rum precis ovanför stallet. Drömmen för en liten hästälskare.

I morgon tar elvaåringen och jag tåget till Eskilstuna, där vi ska gå på musikal. Klart att hon valde det alternativet, familjens teaterälskare. Störstatösen fick inte välja, utan jag gav henne helt diktatoriskt något både hon och jag behöver och kommer att njuta av: några dagars skrivretreat på ett vandrarhem i Älvdalen i juni. Då ska vi jobba med vår gemensamma barnbok och skriva på våra respektive romaner. Alla som bor där samtidigt som vi skriver också, och vill vi umgås med dem på kvällarna så kan vi det. Eller så skriver vi då också.

Nu valde vi det här lite mer påkostade alternativet, med en helgresa för varje barn; i stället skippade vi vuxna alla presenter oss emellan. Men att köra principen "en unge i taget" kan ju vara mycket enklare och mindre kostsam än så. Som bilexemplet ovan, att ta med bara ett barn och handla, eller som en upplevelse från i höstas, när vår diskmaskin var trasig och vi hade haft stor söndagsmiddag och tog hand om disken efteråt - jag, min man och vår elvaåring. Två timmar tog det och så mycket vi hann avhandla under de timmarna. Barnet ifråga, som vanligtvis inte är den mest tjänstvilliga i den här familjen, var överlycklig och tyckte att vi borde diska för hand tillsammans varje dag...

En god gråt

Inför fjällresan nästa vecka ska kängorna smörjas. Riggar upp lilla datorn i översta tvättkorgen och sätter igång Nya Klingan, drar snörena ur kängorna och plockar fram bästa lädersmörjan. Så, allt riggat, ska bara ha en trasa också.

Den är smutsig och onödigt stor som smörjtrasa – men också helt omöjlig att ta miste på. Det är resterna av tröjan jag fick i komma-hem-present när mina föräldrar hade varit i Paris på egen semester. Jag kanske var… tolv år? Min mamma hade nog valt den med omsorg, tror till och med det satt ett litet märke i någon söm, med ett namn som jag borde komma ihåg. Vit med glesa ränder i pastellfärger

Jag minns att jag var skeptisk till den i början. Och att min mamma sa – kanske lite besviken, men mest konstaterande – ”Det är sannerligen inte lätt att veta vad du kan tänkas gilla i klädväg.”

Kanske var tröjan lite ovanlig då – båtringat och trekvartsärm såg man inte till varje dag. Så småningom började jag ändå gilla den, mycket, och långt senare insåg jag att vilken stilkonsult som helst skulle rekommendera mig just båtringning och trekvartsärm. Å, vad jag önskar att du hade fått se hur många såna tröjor jag har burit genom åren! Och att du hade fått träffa mina döttrar, dina barnbarn - den ena som är näst intill omöjlig att köpa kläder till, och den andra med sin osviklig känsla för kläder, inte minst second hand-fynd, till sig själv och till mig.

Och där kommer tårarna. Inte dom där ångestfulla som vrids ur en under vånda, utan den där sorten som talar om att ursäkta, vi måste nog ut om det här ska bli riktigt bra. Så där står jag, i tvättstugan och smörjer kängor och lutar mig emellanåt över tvätthon för att inte snora i smörjfettet. Jag tänker på Medicine Storys ord: ”Jag blir glad av barns gråt. Då vet jag att läkningsprocessn är igång. Det onda har ju redan hänt.”

Den här läkningen har kommit så långt den kan tror jag, men gråtas ska det ändå ibland. En god gråt.

Att brinna

"Mamma, igår läste jag en krönika i Smålandsposten som verkligen fick mig att tänka till". (Hm, själv läser jag mest rubriker, och kultursidan i bästa fall. Annars skådar jag mest min egen navel och inte alltid så långt utifrån den.) Min elvaåring, däremot, läser krönikor. Och så lite senare: "Alltså, förlåt mamma men nu måste jag faktiskt svära. Jag blir så JÄVLA arg på alla som säger att det inte spelar någon roll vad LILLA JAG gör för miljön". Hon pratar vidare och det handlar om ekologisk mat, att släcka lampor och så vidare. Och så i kväll, när jag är på bokcirkelträff och hon ringer och gråter för att hon är rädd. Inte för mörkret, som det brukar handla om, utan för klimatförändringen. Så rädd och så ledsen att hon måste krypa ner och lägga sig i min säng för att kunna somna.

Jag drar mig till minnes andra uttryck för hennes starka samhällsengagemang den senaste tiden. Hennes upprörda känslor över genusskillnader - alltifrån klädfärger till leksaker till idén i Anne på Grönkulla som vi läser högt i just nu att en flicka inte skulle kunna vara till samma nytta som en pojke. Indignationen över det heteronormativa konståkningssamhället (som hon inte på något sätt är en del av): Varför finns det en tjejgren, en killgren och en pargren, men ingen gren där man får uppträda tjej-tjej eller kille-kille? Insamlingen hon startade under Musikhjälpen med namnet Bry er!!! 

Denna lilla elvaåring som vi har suckat och stönat över så många gånger, samtalat om och med, skällt och gnällt på - slitit vårt hår i frustration över alla konflikter. Den lilla pirayan med de vassa tänderna, men med ett hjärta som klappar för viktiga saker, för miljön, för människor i världen som inte har det lika bra som vi, för barnen i skolan som hon försöker hjälpa i egenskap av Kompisstödjare. Älskade pirayan min, behåll din glöd genom livet! Den kan ta dig vart du vill och du kan göra skillnad - som kompis, genusvetare eller Greenpeaceaktivist!

Generationsyoga

Nyss hemkommen efter årets största upplevelsejulklapp: femton personer från fyra familjer, åldrar 8–45, tre män, resten flickor/kvinnor, alla samlas vi på Vedayoga för en chartrad yogatimme, eminent skräddarsydd för vår brokiga skara av yogafröken Maria.  

Varje deltagare – van som ovan, liten som stor – lika djupt koncentrerad på att placera händer, fötter och allt däremellan på rätt ställe. Inte ett fniss hörs. Eller jo, kanske ett, när någon oväntat kapsejsar ur sin position. Men inte mer. Veda-Maria med precis samma vänliga tydlighet i genomgångarna som alltid.

Och efter det en tur till stans mysigaste ställe där man med kreativitet och skohorn har lyckats få till ett långbord för hela gänget. Mat och prat. Så småningom hem alla åt sina håll. Är beredd att hämta tandborsten när jag inser att klockan bara är halv nio. Inget dumt drag det där, att påbörja helkvällen klockan fyra på fredag eftermiddag. 

Det här är ju inte precis en gratis övning, om man nu ska prata alternativa julklappar. Men den är definitivt klimatsmart. För att vi lägger pengarna på en upplevelse där vi själva står för den tillförda energin. Och för att vi sedan, när vi ska ersätta den sprättsatta energin, äter till största delen närproducerad mat på härliga Kafé Deluxe.  

Bra också för klimatet bland oss som deltog. Vi är inne i den fasen nu, när vi allt oftare får smaka på att vara individer tillsammans istället för att fastna i kategorierna barn och vuxna. Såna här övningar skapar kontakter mellan barn och vuxna, över familjegränser. Härligt att se sin unge i andra änden av bordet uppmärksamt lyssna på pratet där och bidra med sitt. Lika härligt att få frågor från en frimodig åttaåring som jag träffar sådär två gånger om året. Det här minnet sparar jag i finhögen.

Livstids julkalender: Tankar från en tvättnäsa

”Mamma, kan du ta din tvättnäsa och kolla om dom här jeansen är okej.”

Hon tänker inte på att hon nyskapar språket, ännu en gång, som alla barn gör. Jag tänker på att alla barn borde ha åtminstone en mamma eller pappa, med eller utan tvättnäsa. En mamma eller pappa i närheten, som man kan be om hjälp så självklart som hon gör. Och en närhet där utmaningarna inte är större än att mammorna och papporna kan hjälpa till med dem, så att barnen kan fortsätta vara självklara. Det kan väl inte vara för mycket begärt?

”Mm, dom är okej. Men till helgen får vi tvätta.”

Livstids julkalender: Måndagsmys i meditationshörnan

Dalai Llama lär ha sagt ungefär såhär: "Om varje åttaåring fick lära sig att meditera, skulle vi utplåna allt våld på en generation". Det citatet dök upp på Facebook strax efter den dag då jag för första gången mediterade tillsammans med mina yngsta döttrar, snart åtta och elva år gamla. Barnen gillade det, och de gillar liksom jag gemensamma familjeprojekt, så nu har vi mediterat ihop varje måndagskväll sedan dess.

Precis som när jag själv började för några år sedan (och återupptog meditationen igen i somras) skalar vi bort alla krav på hur länge vi ska sitta eller att det måste göras på något visst sätt. Fin musik i bakgrunden, några tända ljus och varsin mjuk kudde att sitta på, det är allt. Sedan är det upp till var och en att under tystnad använda tiden på bästa sätt. Fem-tio minuter och vi har kommit ner i skönt måndagsvarv sådär i början på veckan då humöret annars kanske inte alltid är på topp efter några lite för sena helgkvällar och en rivstart på veckan med uppstigning kvart över sex. Rekommenderas varmt till måndagssega barn och föräldrar! 

Livstids julkalender: Minus och plus i kaosfamiljen

Jag lever i en stor familj. En riktig kaosfamilj. En av mina favoritbloggare, KaosJenny, beskriver det jag har omkring mig så fantastiskt bra: "Det är både alldeles underbart och fullständigt gräsligt att ha fyra barn, ibland samtidigt."

Som jag skrev igår hade jag en sån där gräslig dag häromdagen. Alla är griniga och osams hela tiden, småtjafsar, slåss eller skriker. Ljudnivån uppnår fler decibel än värsta rockkonserten. Det är stökigt och kladdigt precis överallt. Vi kommer aldrig till botten på tvättkorgen (undrar vad jag hittar där till sist?) och rentvättsberget bara växer. I sådana stunder kan jag faktiskt fundera på om jag var galen när jag skaffade så många barn (och då bor ändå bara tre av dem hemma numera). 

Som väl är så varar de där stunderna oftast inte särskilt länge. Plötsligt har en liten snart-treåring lindat sina små armar runt mina "muka byssor" som han älskar lika mycket som han älskar mig och utbrustit i ett "åhhh!". Eller så har en snart-åttaåring kastat bak huvudet i sitt stora tandlösa gapskratt som får alla andra att smälta och skratta med. Eller så har en snart-elvaåring fått mig stum av beundran över en genusrelaterad reflektion som jag själv aldrig skulle komma på tanken att göra. Eller så har en tjugotvåring skrivit ett blogginlägg med så mycket känsla och klokskap att jag bara häpnar. Ganska ofta är det faktiskt just sådär underbart. Betydligt mer sällan sådär gräsligt.

Vems business sköter du?

Vem är det som ska se till att en femåring kommer upp i tid på morgnarna? Föräldrarna, svarar nog de flesta. En femtonåring då? Hen själv, eller hur? Så långt är det rätt enkelt. Knepigare kan det vara att ta sig från det ena läget till det andra.

Väcka eller väcka

En morgon när klockradion skvalar på halvtimmavis innan jag går in och hjälper dottern över vaknagränsen kan kännas på två helt olika sätt för mig. Jag kan börja stressa upp mig nästan innan radion har satt igång, definitivt innan första låten är slut. På sin höjd halva mitt fokus finns vid frukostbordet, oss som sitter där och morgonyoghurten. Resten surrar som en uppretad fet fluga utanför en viss sovrumsdörr. Irritationen växer, och blickarna på klockan är många – när ska jag gå upp och väcka? När jag väl gör det är jag redan irriterad. Nästan värre om det inte behövs, då får jag ju inte utlopp för humöret.

Eller så sköter jag mitt på morgonen, och om jag har vägarna förbi ett sovrum med radiobröl så kan jag få för mig att titta in för en puff och klapp på kinden. Utifrån ser det nästan helt likadant ut, men inuti känns det väldigt annorlunda.

 

Ansvar eller business

Skillnaden där inuti stavas ansvar. Och tycker man det låter för präktigt – och det gör det ju verkligen – kan man kanske dra till med MBYBGB (my business, your business, God’s business). Vårt bästa knep har varit att bestämma oss för när det är dags för något att övergå från det ena stadiet till det andra. I den processen är barnen remissinstans – utan vetorätt.

Ett steg var när jag började följa med dottern-som-alltid-var-klar-tidigt ner till busshållplatsen för en stilla prat- och väntstund medan dottern-som-alltid-var-klar-sent fnattade runt i huset som den där flugan, jagandes gympakassar, läxböcker och strumpor. Över alltihopa svävade ett löfte om sällskap på cykelturen till skolan – om bussen skulle hinna gå. Omedelbara finessen var att jag hade det lugnt och behagligt på morgnarna, slapp se, slapp stirra upp mig. Långsiktiga finessen var att fördelen med lite morgonmarginal blev rätt tydlig för alla inblandade. Liksom insikten om vem som egentligen missade nåt när gympakassen blev kvar hemma. Inte var det jag. 

Nyckeln – till en hund

Ett annat exempel var när barnens husnyckel allt oftare låg kvar i farstun på morgnarna när barnen gått, vilket innebar att de skulle bli utelåsta om inte vi föräldrar la ut nyckeln. Och en vacker dag skulle vi glömma det. Kanske en dag när vi båda satt i möten hela eftermiddagen på annan ort. En dag, när jag visste att jag kunde sluta tidigt, lät jag nyckeln ligga kvar när barnen än en gång glömde ta den med sig. Visst kände jag mig lite olustig när dottern ringde från grannens telefon, mer skärrad än jag hade väntat mig. Jag valde faktiskt att mörka mitt uppsåt. Men jag behövde inte fejka min starka medkänsla och hade en kvarts cykeltur kvar hem.

Nyckeln är nu där den ska vara, näästan alltid. Och barnen vann något på den här processen som jag och Mannen verkligen INTE hade förutsett: Sedan drygt två år är de hundägare, trots mitt och Mannens bristande intresse och min pälsdjursallergi. Det var inga bedjande valpögon som smälte oss, utan insikten om att barnen skulle ta ansvaret om vi gav dem det. En enkel summering visade att plussidan för barnens del var så mycket större än minussidan för oss föräldrar. Alla är helt på det klara med att deras engagemang – två promenader om dagen, matning, träning, pälsvård – är förutsättningen för vår femte familjemedlem. Och det gör inte kärlekshistorien mellan denna bruna lurvas och hans två favoritjejer mindre, om man säger så…

Meditation i kubik

För andra gången på kort tid har jag fått dela en smått magisk upplevelse med mina barn. Jag har själv mediterat i stort sett varje kväll i tre månader nu - ända sedan jag och äldsta dottern startade vårt Memento Vivere-projekt - och jag är så glad att vara tillbaka i en situation där meditationen är självklar. Som tidigare noterat, lika självklar som tandborstningen men betydligt mer efterlängtad. Så läste jag om en nationell meditationsstund, utlyst av nya favorittidningen Nära. Mellan kl. 20 och 20.30 i måndags skulle alla som ville och kunde meditera samtidigt. Tanken var att vi tillsammans skulle sprida en massa kärlek och positiv energi. Flummigt värre. Passar mig perfekt.

Jag sa till mina yngsta döttrar att i kväll skulle jag vilja vara med om den här meditationen före vår gemensamma läsning av Tordyveln flyger i skymningen, är det OK? Döttrarna inte bara godkände utan hoppade genast på tåget själva och ville vara med. Så tände vi mängder av ljus i meditationsrummet, satte oss på varsin kudde. Sjuåringen var på ett ögonblick i meditationsposition med ben och händer (inte visste jag att hon hade sån koll!) och tioåringen följde snabbt efter. Kul, tänkte jag, de sitter väl max fem minuter (och jag sa också till dem att de inte behövde sitta kvar längre än de kände för).

Med avbrott för ett telefonsamtal höll tioåringen ut hela tiden och sjuåringen satt blick stilla i 30 minuter! De tyckte båda att det hade varit en jättefin stund och berättade om vilka tankar som dykt upp. Sjuåringen hade tänkt en positiv tanke om varje klasskamrat och tioåringen hade funderat över sin mörkerrädsla och kände nu efteråt att den var lite mindre jobbig. Själv hade jag också en härlig halvtimme, och jag blev nästan tårögd när jag hörde dem berätta om sina upplevelser. Det var en magisk stund som vi delade med varandra och säkert flera hundra andra. Vad sägs om en ny måndagstradition, tyckte någon av barnen?

Lördag morgon 9.03

En solig lördagmorgon i augusti, på minuten 22 år sedan det här inlägget publiceras, förändrades mitt liv för alltid. Då kom ett litet knyte till världen på Växjö lasarett, en helt perfekt och underbart vacker flicka på strax över fyra kilo, med massor av kolsvart hår. Jag var knappt så gammal som hon är nu, hennes pappa tre år äldre, men vi kände oss fullkomligt redo för att tillsammans ta emot den här nya lilla varelsen, trots att vi känt varandra i mindre än ett år.

"När man fyller 22 år, då blir man vuxen!", konstaterade lillasyster häromdagen. Ja, älskade S, nu är du verkligen vuxen på riktigt. Redan för tre år sedan bloggade jag om att släppa taget. Då kände jag att det var dags för mig att låta din älskade vara din förtrogna, inte jag. Under en tid höll jag mig på avstånd och inväntade dina initiativ, tills jag insåg att du uppfattade att det jag gjort i all välmening var ett svek. Att jag inte brydde mig. Jag lärde mig en viktig läxa, att inte utgå ifrån att min dotter skulle känna likadant gentemot sina föräldrar som jag gjort gentemot mina egna i hennes ålder.

Sedan dess har vår relation bara fördjupats och blivit alltmer givande - för oss båda, vågar jag nog säga. Efter åren i dina tonår då jag så ofta kände förtvivlan och maktlöshet över att inte kunna lindra din smärta, och ibland var panikslagen av skräck för att du inte skulle orka leva, får jag idag så oändligt mycket glädje av vår samvaro. Tack för alla skogspromenader, luncher och fikastunder fyllda av samtal om allt ifrån relationsbekymmer till spännande framtidsvisioner. Tack för att du vill och vågar dela allt det här med mig. Tack för all inspiration du ger mig, din makalösa kreativitet, våra gemensamma projekt - barnböckerna och Memento Vivere. Tack för de fantastiska julidagarna i Stockholm, då vi pratade och promenerade, åt och skrev - en av de två absoluta höjdpunkterna den här sommaren (den andra var förstås veckan i Mundekulla). Jag sparar min euforiska lycka från de dagarna nära nära hjärtat framöver.

Nu önskar jag dig din bästa födelsedag någonsin! Fira och njut med dina vänner så invaderar familjen om en vecka. All kärlek och lycka önskar jag dig, min ljuvliga lilla stora förstfödda.

Projektledare 2.0

Jag har insett att jag är den ultimata projektledaren. Yrkesmässigt har jag haft några sådana uppdrag, och det har fungerat helt OK, men framförallt är jag den ultimata projektledaren i mitt eget liv. Jag är bra på att:

• komma på nya idéer om vad jag vill göra eller sträva mot (det finns inte alltid ett givet slutmål)
• strukturera upp hur jag ska bära mig åt för att "puttra i rätt riktning" (citat Mark Levengood)
• faktiskt genomföra det jag har tänkt att jag ska göra (inte alltid men ofta)

Att se på mitt liv i projektform passar mig också bra eftersom jag inte är typen som trivs med att traggla på med samma sak, i samma spår, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Jag behöver helt enkelt omväxling, utveckling, nya utmaningar för att inte tråka ihop. 

Några av mina hyfsat framgångsrika projekt så här långt:

• att börja skriva böcker
• att lära mina barn Evert Taube-låtar (och därmed samtidigt repetera alla de där textraderna jag själv kunde som barn)
• att gå ner i vikt (tur att jag är bra på det, eftersom jag är minst lika bra på att lägga på kilon också...)
• att börja meditera (fast där tappade jag bort mig när jag var gravid senast och har inte riktigt hittat tillbaka...)
• att ta mig igenom hela Harry Potter-serien med barnen (efter nästan ett år är vi nu på sista boken!)
• att hitta ett bättre alternativ till en arbetssituation där jag inte kan växa åt det håll jag vill

Häromsistens bloggade jag om hur Projekt Bättre kommunikationen inom familj tog gestalt under lägerveckan i Mundekulla, och nu har jag inlemmat den satsningen i the mother of alla projekt. Tillsammans med min äldsta dotter, och med inspiration i Gretchen Rubins Happiness Project, projekterar jag tolv månader med olika fokus. Och det är just det som är poängen i mitt projekt, att under en månad i taget kunna fokusera, koncentrera mig - jag vill ofta lite för många olika saker samtidigt och så får jag dåligt samvete över områden där jag inte kommer till skott. Nu kan jag i stället ägna extra energi åt en sak i taget - och sedan förstås försöka få till en del bra nya rutiner in i framtidsvardagen också undan för undan. Några exempel på mina fokusområden: komma igång med meditation och yoga m.m., äta mer vegetariskt, ta reda på en massa information inför vår Indien-vistelse, leva mer ekologiskt, träna på att inte skjuta upp saker.

Att driva projektet tillsammans med min dotter ger extra krydda åt alltihop. Vi har inte samma fokusområden, även om vissa delar överlappar, men vi kan peppa varandra, inspirera till nya tankar och så - det roligaste av allt - vi har startat en gemensam blogg för att dokumentera vad som händer. Utöver detta har vi också ett barnboksprojekt igång. Att starta projekt av vilket slag det vara månde ihop med sina barn är en fantastiskt fin möjlighet att komma varandra nära, stötta varandras kreativa processer och hitta många möjligheter till goda samtal. Rekommenderas varmt!

 

Familjeliv eller Fjällbacka

I förmiddags hade jag svårt att komma ihåg vad som är poängen med det så kallade familjelivet. Är det inte ett enda evigt stretande, knölande och konfliktande som till slut - i bästa fall - resulterar i ljumma kompromisser som ingen är särskilt nöjd med. Alla i den här familjen vill ju olika saker, och vill vi någon gång samma sak så vill vi det inte samtidigt. Blä, ta bort mig! Men vart?

Jo, jag vet precis vart. Till min dagdröm Sura tanten i Bohuslän. Hon är jag. Jag bor i ett av de där oemotståndliga små vita husen på klippig tomt i Fjällbacka. Inget gräs som behöver klippas. Stora rosenbuskage som sköter sig själva och ger skydd också från de mest nyfikna turisternas blickar. Där bor jag. Ensam. Möjligen med ett par katter. Jag är butter och pratar sällan med någon. INGEN av de fastboende i det lilla samhället skulle drömma om att försöka kompromissa eller knöla med mig om nånting. Att ens tilltala mig utan en väldigt god anledning är något de flesta undviker. Turisterna som möter mig när jag lämnar trädgården med raska steg och barsk blick väntar en bra stund innan de vågar beklaga att ett så vackert hus ska bebos av en ensam sur käring som inte ens har krukväxter i de små pittoreska fönstren.

Senare på dagen hyfsar det till sig. Vi kör några varv med talpinnen så alla får säga sitt. Vi vaskar fram några kompromisser som känns mer win-win än lose-lose. Runt middagsbordet hittar vi samtalsämnen som intresserar oss alla. Tja, det kanske kan gå an ändå det här. Jag tänker på alla familjer som brottas med tonårsturbulens, frostiga relationer, ekonomisk press... you name it. För att inte tala om alla ännu allvarligare problem som finns. Kort sagt, alla människor som verkligen skulle behöva en sejour på egen hand i ett Fjällbackahus, om det nu är det de vill och behöver.

Världens bästa mamma

"Du är världens bästa mamma!" och "Jag älskar dej mamma för du är så snäl" står det på två små lappar på min datorskärm på jobbet. Jag upptäcker dem just när jag ska stänga dörren till mitt kontor och gå för dagen. Lapparna är det enda personliga som finns kvar i rummet jag snart ska lämna, och där jag just tömt de sista av alla 143 pärmar jag lyckats fylla under mina femton år. På lätta ben går jag därifrån och känner att de där lapparna får sitta kvar och värma mig under den månad jag ska jobba kvar.

Och såklart! Jag är världens bästa mamma. Inte för att jag alltid är en pedagogisk, kärleksfull, lyssnande, tålmodig, närvarande mamma (jag får ofta höra att jag inte lyssnar, inte kommer när något barn ropar, är orättvis eller hänger för mycket vid datorn). Nej, jag är världens bästa mamma för att jag gör val som jag tror gynnar både mig och barnen. Jag går och tränar, jag bokcirklar och livstidscirklar, facebookar och bloggar för att det ger mig styrka och energi. Jag väljer bort ekonomisk trygghet för friheten i egen regi som ger mig sammanhang att växa i och luft att andas. Allt i övertygelsen att en glad mamma är roligare att leva med än en som offrar sig själv och sitt eget liv på mammaaltaret. 

Allt det där formulerade jag i mitt huvud i bilen på väg till kvällens livstidscirkel - för dagen i walk-and-talk-form runt stadens fina sjö - och precis som vanligt blev den en skön energiboost. När vi sitter där i den ljumma majkvällen och pratar igenom dagens upplevelser, ringer Saras mobiltelefon. Det är till mig (som glömt min telefon i bilen), och i luren möter jag två gråtande döttrar, som just i kväll inte alls tycker att en bra mamma är en mamma som prioriterar livstidscirkel framför sina barn. Puff, där sprack min ballong! Det dåliga samvetet gör sitt bästa för att visa fram sitt fultryne, men får snällt finna sig i att segla iväg igen. Det är ju inte så att jag varit borta i tre veckor utan bara sedan i morse, och reaktionen är troligtvis bara lite abstinens efter fyra lediga dagar tillsammans (varav två i eget majestät med mamma utan uppmärksamhetskrävande lillebror).  

Barnen blir lovade att få vara uppe tills jag är hemma, cirkeln avslutas, och snart ligger vi där i sängen alla tre och myser, pratar igenom hur de har känt sig och avslutar med en liten Harry Potter-stund. När vi säger godnatt viskar sjuåringen att "Ibland är det ganska skönt att gråta" och fem minuter senare sover hon djupt. Då tänker jag att jag är nog världens bästa mamma i alla fall. Till just de där fyra ungarna jag har varit med om att skapa. (Fast kanske inte när jag låg i 120 på 80-vägen hem - det kunde blivit en bra mamma mindre i den här världen av det...)

Bubblan big time!

Idag kl. 8.05 klev jag ut på trappan till storbarnens skola och in i en egentidsbubbla som jag i tankarna redan befunnit mig i under flera dagar (förtida uttaga på glädjekontot...). Tänk att det där obestämda skavet som jag skrev om sist liksom hittade och botade sig självt efter blogginlägget: det var ju de senaste månadernas brist på egentid (för att skriva bok, för att blogga, för att träna med regelbundenhet) som orsakat skavet. Hade bara inte riktigt förstått det förrän jag skrev om det på bloggen.

Och så kommer gobubblan så lägligt. En hel helg i Norrland, med intressanta föredrag att lyssna på (och två egna att hålla), tid för bokskrivande, bloggande och twittrande, tid för promenader, meditation och kanske till och med en springrunda, tid att få sova ostört i två hela nätter, tid att äta gott och träffa människor jag bara möter någon gång om året, tid att fördjupa bekantskapen med kvinnan jag träffade på samma konferens förra året. Jag packar en liten lagom väska med bara mina kläder, min bokcirkelbok, min dator. Ingen tillstymmelse till barnvagn, resesäng, välling, blöjor, gosefiltar, tandborstar, nattlinnen eller barnböcker.

Missförstå mig inte, jag älskar mina barn och jag älskar att resa iväg med dem också, men ibland är det så fantastiskt njutbart att få gå in i den där bubblan alldeles själv, i synnerhet efter en vinter och vår då jag tagit osedvanligt stort ansvar för de små grynen, hämtat tidigt på skola och dagis, värmt välling på nätterna, varit mycket hemma och torkat snor och kräk.  

Hotellrummet är fult och jag ska jobba hela helgen, men jag är så lycklig! Husmorssemester anno 2012.

Mamma kastar sten

En av mina absoluta favoriter i barnboksfloran är Alfons Åberg, den underfundiga lille killen med sin disträa men välmenande pappa. Allra mest tycker jag om Raska på, Alfons Åberg, som skildrar en sådan där vardagsmorgon som alla vi föräldrar känner igen så väl, där våra älsklingar SKA BARA, än det ena än det andra medan klockan går och vår puls stiger. Och så på slutet, när Alfons äntligen är klar, då är det pappa som SKA BARA... läsa färdigt tidningen.

Och precis sån där är jag, vilket min stundtals ganska saktfärdiga men oerhört kloka mellandotter alltemellanåt påpekar för mig. "Mamma, du är världsmästare på att kasta sten i glashus!". Jadu, kära lilla piraya, det är inte bara småstenar, utan ordentliga bumlingar jag kastar.

Jag suckar och gnäller över att barnen aldrig gör det jag ber dem vid första tillsägelsen, men själv måste jag ju bara... fylla en diskmaskin, köra in ved, tända i pannan, svara på ett mejl innan jag kan komma och beundra ett legobygge, spela fotboll, läsa om vampyrer eller hjälpa till med en krånglande inloggning på datorn. Vem säger att mina ska-bara är mer relevanta än deras?

Jag blir dödsless över att bli skälld på och åthutad av mina döttrar, men med jämna mellanrum trillar jag själv dit och ryter så de små änglahåren står rakt bakåt av fartvinden (eller hur det nu var Mia Skäringer så illustrerande beskrev fenomenet). Varför skulle mammor få skälla på sina barn men inte barn på sina mammor? Ett fint och tänkvärt inlägg på det temat från Petra Krantz Lindgrens blogg: När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv.

Jag tjatar om det konstanta strösslet av strumpor, suddgummin, tuschpennor, pusselbitar, Pet Shop-figurer, halvfärdiga teckningar och äppelskruttar på bord, bänkar och golv, men strösslar ganska duktigt själv, tills renslusten plötsligt infinner sig och jag går fram genom huset som en ångvält. Varför skulle mamma-pryttlar på vift vara mindre störande för den allmänna husfriden än barnens dito?

Nåväl, första steget mot förändring är ju i alla fall sjukdomsinsikt...