Att uppskatta sig själv och andra

I lurarna under springrundan i den ljumma sommarkvällen: antikexperten och programledaren Li Pamps Sommarprogram. Jag gillar programmet, inte minst för hennes mörka trygga röst (som påminner mig så mycket om Lotta Lundgrens som jag förälskade mig i förra året) och låtval. Ett och annat innehållsmässigt guldkorn plockar jag också med mig hem från kvällsrundan. Som det här: Li har en liten egenhet att gå runt och fråga folk om när de tycker allra bäst om sig själva, när de tycker att de kommer allra mest till sin rätt. Oftast måste den hon frågar fundera en stund innan hen vågar eller kommer på något positivt att säga om sig själv. Vi har ju så mycket lättare att hitta fel hos oss själva, eller hur?

Detta får mig att associera till en kär Circle Way-tradition. Sista dagen på lägret använder vi morgonens klanmöte till "Appreciation". Talstenen går runt som vanligt, och var och en får berätta om vad man tycker om hos sig själv, och sedan man gett uppskattning till sig själv fyller övriga klanmedlemmar på. Lika svårt som det är att säga bra saker om sig själv, lika fantastiskt är det att få höra vilka positiva egenskaper ens klanmedlemmar hunnit fånga upp under de fyra dagarna på Mundekulla. En formidabel kärleksboost!

I årets upplaga av Circle Way fick jag precis som förra året många vackra ord som jag bär med mig. Två av de saker som gick extra mycket in i hjärtat var "Maria, du ÄR solen!" och jämförelsen med en afrikansk kvinna med fötterna välrotade i jorden och med världens största famn som omsluter alla i min omgivning. Sådan ser jag verkligen inte alltid mig själv, men det kändes fantastiskt fint att få höra att det är så jag kan uppfattas (i alla fall på Mundekulla). Och om jag skulle svara på Li Pamps fråga så är det nog något sådant jag skulle säga, att jag tycker som mest om mig själv när jag får ha den där stora famnen och innesluta alla i närheten i den. Jag blev till och med riktigt sugen på att köpa en  stormönstrad färgglad afrikansk klänning (jag som nästan alltid går i enfärgat svart, vitt, grått eller grönt...) för att på något sätt förstärka känslan. Ser du en sådan på någon loppis du besöker i sommar, köp den till mig - jag betalar! :)

Att lära sig att på allvar acceptera, tycka om och kanske till och med älska sig själv tror jag är en förutsättning för att på allvar kunna acceptera, tycka om och älska andra människor, något som en annan Sommarpratare, Özz Nûjen, pratar om i sitt program. Det handlar inte om egoism och skrytsamhet utan om att kärlek föder kärlek. Ju mer vi ger - till oss själva och andra - ju lättare blir det, både att ge och att ta emot.

Härhemma kör vi sedan förra året då och då en Appreciation-runda som tema för våra familjeklanmöten (som Sara också skrev om häromsistens). Ett väldigt bra sätt att se och uppskatta varandra där mitt i vardagen, där vi så lätt tar varandra för givna, och tjafsar och bråkar alldeles för ofta. Och till min födelsedag i november fick jag bästa presenten någonsin, när ett av barnen föreslog att "Vi gör en Appreciation - bara för mamma!".

Humlan och melonen

Vid frukostbordet - med appreciation-vanan i ryggmärgen från Circle Way-veckan - passar jag på:
"Jag uppskattar verkligen att du ofta gör sånt här, Humlan, skär upp och serverar melonskivor inte bara till dig själv, utan också till oss."
Hon ler finurligt:
"Och ger er de minsta bitarna."
"Men jag fick ju en stor."
"Ja, men det var den jag tappade på golvet."

Ja du, Humlan, dina klanvänner hade rätt i sin uppskattning av dig. Du är inte bara omtänksam; du är rak och tydlig också, och hittar rätt ord i rätt ögonblick.

Positivt ältande

Det händer emellanåt att jag gör saker som inte blir så bra. Dessutom händer det att jag ältar dem länge och väl efteråt. Nu tänkte jag älta två saker som blev riktigt bra:

- Jag sjukskrev mig i måndags när jag var rejält förkyld istället för att släpa mig till jobbet. Dagen därpå jobbade jag tre timmar, öppnade mejl och tog det lugnt. Kände mig lite skolkig när jag åkte hem tidigt men var samtidigt bra trött. Vilade några timmar, drabbades sedan av energi och insåg att jag var på väg att bli frisk. Onsdag morgon var jag det helt och hållet. Likaledes förkyld kollega som jobbat i alla fall kommenterade nästan surmulet att jag såg väldigt pigg ut. Japp, och det kan jag tacka mig själv för.

- Lyckades spräcka skärmen på min ganska nya tjänstemobil. Pinsamt, och inte det jag tänkte älta. Däremot råkar jag ha lärt mig göra back up på telefonen, och gör det faktiskt så ofta att jag kunde handgreppen även när skärmen inte visade var i menyerna jag befann mig. Lyckades alltså göra en pinfärsk back up innan telefonen nu skickas iväg på reparation. Nästa gång jag svär över att jag aldrig tar mig tid till säkerhetskopiering och sånt ska jag tänka på detta!

Jobbet - mitt patentrecept

Häromdagen mötte jag kollegan från vedboden för första gången på länge. Den här gången i livs levande format och inte bara som uppiggande minnesbild. Vi kom att prata om balansen mellan frihet och sammanhang i det professionella livet. Han får ihop balansen genom att växla mellan extremerna; först några år på en riktig mitt-i-smeten-funktion med ledarskap, ansvar och kommunikation i fokus, hela tiden i relation till andra. Sedan några år i forskarbubblan där själv är ende dräng och ingen egentligen är direkt beroende av att man åstadkommer det man lägger så mycket krut på att åstadkomma.

Jag försöker nog snarare – som vanligt – att hitta den ultimata balansen i ögonblicket, eller åtminstone på månads- eller halvårsbasis. Jag skulle nog inte klara att vistas i den ena änden av skalan särskilt länge utan att längta ihjäl mig efter den andra.

Med analys- och begreppsglasögonen på näsan (influerad av den gångna månaden som universitetsstudent) ramlar nyckelorden över mig när det gäller vad det är jag behöver och vill ha av mitt jobb:
Utöver att i stilla hammockrytm svänga fram och åter på skalan Sammanhang–Frihet är det viktigt för mig att känna mig Behövd, Uppskattad, Kapabel och På väg.

Behövd och Uppskattad är sånt som drar åt Sammanhangshållet på skalan, men jag måste också känna mig tillräckligt Kapabel i mig själv, och alltid, alltid På väg i någon slags utveckling. De båda sista faktorerna får mig att spärra ut armbågarna och söka Frihet när sammanhanget blir för trångt. På väg behöver inte betyda en resa framåt-uppåt, hellre i kringelikrokar, men jag skulle aldrig klara att stå helt stilla!

Där jag är nu i yrkeslivet känner jag att balansen är god stor del av tiden. Faktiskt att jag har hittat en ”jordmån där jag kan blomstra”, som jag skrev i en närmast desperat affirmationsliknande anteckning för tre-fyra år sedan. Här får jag utvecklas och uppskattas för mitt bidrag till helheten. Ibland känner jag mig till och med mer uppskattad än behövd – det borde fler få uppleva, motsatsen är nog betydligt vanligare, inte minst i många kvinnodominerade yrken.

Å andra sidan: Behövd+Kapabel = Viktig, och då menar jag Viktig på det där livsbejakande sättet som inte handlar om att bräcka nån annan utan mer om att komma med ett bidrag som gör skillnad (och, jag erkänner, lite om att ge egot en kopp kaffe). Ska jag ha nån synpunkt på dagsläget är det: Kan jag få be om liiite mer Behövd, tack? Jag tror jag ser vägar dit.