Stjärnorna i Hovmantorp

Idag är jag tacksam över att ha fått vara med om Livstids första homeparty à la cirkelsamtal. Ni som gillar Stjärnorna på slottet hade känt er som hemma. Skrattat, torkat en tår, fascinerats och förundrats. 
Så mycket liv, erfarenheter och klokskap man kan hitta i ett helt vanligt vardagsrum i Hovmantorp! Och värme. Och humor. Vi, Maria och jag, stod för en inspirationspuff i början, lite introduktion i den superenkla samtalstekniken och tidtagning med mobiltimer vid samtalen i slutet.

Tänk så lite som behövs för att ett i allra högsta grad självgående och kapabelt sällskap, som känt varann länge, ska hitta lite nya infallsvinklar till varandra. Och, i det här fallet: bestämma sig för att testa formen igen med jämna mellanrum.

Maria och jag åkte hemåt i januarikvällen uppfyllda av allt det här. Och jag tror vi kommer att göra det igen, från andra vardagsrum. Till skillnad från vissa superkockars och Kirchsteiger-filurers kreationer så är det här något som blir bättre hemma än på TV. All heder åt Malena Ernman, Lasse Åberg & co, men att sitta rörd och förundrad över sina vänners tankar och upplevelser är ändå snäppet närmare själva livet.

Livstid rekommenderar: Do try this at home!

Circle Way – så mycket bättre

Har du sett återträffen av Så mycket bättre? Det tog en stund innan jag kom på varifrån jag känner igen stämningen, den öppna, orädda, varma; skrattet och tårglimtarna. Den lever jag ju själv i varje år, på Circle Way Camp.

Vi tycker ibland att det är svårt att beskriva ”det där vi håller på med i Mundekulla” så att den som frågar kan få den blekaste hint om vad det handlar om. Men nyss gick jag direkt från TV-play-versionen av Så mycket bättre till ordinarie premiärsändning av Stjärnorna på slottet och insåg att båda delar är Circle Way på bästa sändningstid, med några små skillnader.

Likheter

Så mycket bättre och Stjärnorna på slottet vs Circle Way Camp:

• upptåg – spontana och planerade
• samtal 
• sång, musik och dans 
• god mat 
• somrig och vacker omgivning 
• tårar och skratt 
• förunderligt ömsesidigt förtroende 

Skillnader

På Circle Way Camp:

• något enklare boende 
• individuella minuter istället för individuella dagar 
• inga frågor, om du inte öppnar för det 
• ingen solosång – om du inte gärna vill 
• lilla hemmagruppen, men också hela stora gänget 
• inga kameramän, synkningar eller omtagningar 
• alla är lika välkomna – du också!

Livstids julkalender: Det goda samtalets oas

Häromkvällen samlades åtta kvinnor i varierande åldrar, med olika bakgrund, yrken och familjesituationer för att samtala - the Circle Way - hemma i Saras vackra glasrum, för dagen upplyst av enbart stearinljus och kaminbrasa. Det var julavslutning för den Livstidscirkel som vi - mycket trevande - startade för snart två år sedan. Sedan dess har vi mötts, ungefär en gång i månaden, och vi känner alla vilken viktig oas cirkeln har blivit - och blev så fort, trots att vi inte alls kände varandra sedan tidigare. Här delar vi tankar, känslor och upplevelser från vårt innersta, ibland kanske sådant som vi inte talar om ens med våra närmaste vänner.

Ja, jag erkänner, jag har blivit helt beroende av dessa samtal, där vi får prata utan att bli avbrutna, bli lyssnade på utan att bli värderade, och lyssna och inspireras, både av oss själva och de andra. Jag har Livstidscirkeln, jag har min andra "samtalsklan", bokcirkeln, Circle Way-lägret i Mundekulla och vårt eget Circle Way Day, som vi provkörde i höstas och kommer att anordna fler upplagor av till våren. En ofattbar rikedom!

Och vi vill ju så gärna erbjuda fler möjligheten att hitta det goda samtalet där, mitt i vardagen. Senaste Livstidstanken: Ett home party (tänk Tupperware, Me & I...), men med samtal på agendan i stället för shoppande, kan de va nåt? En grupp människor möts för en kväll, får lite vägledning i samtalen och ingen behöver känna sig pinsam för att man inte handlar tillräckligt för att värdinnan och den inbjudna försäljaren ska känna sig nöjda. DET skulle Livstid vilja pröva i vår! Hör av dig på hej@livstid.nu om du är intresserad av att bjuda in dina vänner och bekanta till ett home party Livstid style!

Möt hösten med Livstid!

Just nu spinner vi på Livstid tanketrådar kring två spännande höstaktiviteter i vår hemstad Växjö.

I den första (2/10) utforskar vi under rubriken Duktig flicka eller kapabel kvinna olika sidor av att vara en människa som dels vill göra och prestera, dels vill vara och finna vila. Vi utgår från egna texter, erfarenheter och inspirationskällor, men skapar också utrymme för deltagarna att reflektera själva i cirkelform. För arrangemanget står studieförbundet Sensus, och all information hittar du här.

Den andra punkten på höstens Livstidsprogram är Circle Way Day, en heldag med samtalet i centrum, ett andrum i vardagen med utrymme för både eftertanke och skratt. The Circle Way handlar om att lyssna, både inåt och utåt, att höra sig själv formulera tankar, frågor och svar och att hylla allt det som är livet. Den 13/10 erbjuder vi ett smakprov på the Circle Way (som är utgångspunkten för de läger vi varit med och arrangerat på Mundekulla kurs- och retreatgård), och vi varvar samtalscirklar i olika storlekar med andra övningar för kropp och själ. Du kan vara med oavsett om du aldrig provat något liknande, om du har erfarenhet av samtalscirklar från annat håll eller om du har varit med på Circle Way-läger och vill återuppleva atmosfären därifrån. Mer information finns här. 

Hoppas vi ses!

Familjeklanen trampar nya stigar

I vår familj tycker vi mycket om att prata med varandra. Ändå känns det ibland som att (a) vi sällan sitter ner vid ett matbord allihop samtidigt (så många aktiviteter på olika håll) eller (b) det "praktiska pratet" ("Vem tömmer diskmaskinen? Har du packat upp gympapåsen? Är min träningströja tvättad? Hur länge har du suttit vid datorn? Mamma, följ med mig och kissa!") tar överhanden. Det där med att verkligen sitta ner och PRATA MED och LYSSNA TILL varandra behöver vi armbåga oss lite utrymme för att få in i det emellanåt ganska tajta familjeschemat. Circle Way-lägret i Mundekulla förra året gav oss ett verktyg - talstenen - för att ge alla lika mycket utrymme, och under året har vi, åtminstone ett par gånger i veckan, använt dessa "familjeklanmöten" till lite mer strukturerade samtal oss emellan.

Vi har framförallt ägnat oss åt en "Nytt-och-bra"-runda, där var och en får berätta om något man gläds åt just idag, något roligt som har hänt eller en skön känsla man har. Ibland blir det en Appreciation, där vi turas om att säga bra saker om oss själva och varandra. Andra gånger berättar vi historier ur livet med hjälp av den lilla kortleksappen More Than One Story, där man vänder upp kort som uppmanar till berättelser av typen: "en person som betytt något för mig" eller "en gång då jag blev riktigt rädd".

Den här sommaren har vi skapat vår alldeles egen lilla temalista, som alla familjemedlemmar bidrar till och när som helst kan fylla på med fler teman (listan hänger på kylskåpsdörren). Exempelvis har vi fångat upp ämnen som "Ett gott matminne", "Ett minne från Mundekulla", "Ett minne från Skeppsgården" (en annan lägergård vi varit på under många somrar), "En bra idé" och "Något jag kan göra för miljön".

Jag menar inte på något sätt att den här typen av strukturerade samtal ska ersätta det vanliga ostrukturerade vardagspladdrandet (det är också jätteviktigt!), men för oss har familjeklanmötena blivit ett sätt att träna oss i att skapa en skön gemenskapskänsla, att vara närvarande och verkligen lyssna på såväl varandra som oss själva - när vi plockar fram bortglömda minnen och får syn på tankar och idéer som vi kanske inte ens visste om att vi hade.

Och på tal om cirkelsamtal: den 13 oktober kommer vi på Livstid att köra en Circle Way Day i Växjö. Det blir en dag med samtalscirklande och andra trevligheter från morgon till kväll - för dig som är nyfiken och vill prova på, för dig som har provat och gillat cirkelsamtal i andra sammanhang och för dig som har varit på ett Circle Way-läger och vill återuppleva atmosfären. Mer information hittar du i Facebookevenemanget här och vill du veta mer får du gärna mejla oss på hej@livstid.nu!

Att uppskatta sig själv och andra

I lurarna under springrundan i den ljumma sommarkvällen: antikexperten och programledaren Li Pamps Sommarprogram. Jag gillar programmet, inte minst för hennes mörka trygga röst (som påminner mig så mycket om Lotta Lundgrens som jag förälskade mig i förra året) och låtval. Ett och annat innehållsmässigt guldkorn plockar jag också med mig hem från kvällsrundan. Som det här: Li har en liten egenhet att gå runt och fråga folk om när de tycker allra bäst om sig själva, när de tycker att de kommer allra mest till sin rätt. Oftast måste den hon frågar fundera en stund innan hen vågar eller kommer på något positivt att säga om sig själv. Vi har ju så mycket lättare att hitta fel hos oss själva, eller hur?

Detta får mig att associera till en kär Circle Way-tradition. Sista dagen på lägret använder vi morgonens klanmöte till "Appreciation". Talstenen går runt som vanligt, och var och en får berätta om vad man tycker om hos sig själv, och sedan man gett uppskattning till sig själv fyller övriga klanmedlemmar på. Lika svårt som det är att säga bra saker om sig själv, lika fantastiskt är det att få höra vilka positiva egenskaper ens klanmedlemmar hunnit fånga upp under de fyra dagarna på Mundekulla. En formidabel kärleksboost!

I årets upplaga av Circle Way fick jag precis som förra året många vackra ord som jag bär med mig. Två av de saker som gick extra mycket in i hjärtat var "Maria, du ÄR solen!" och jämförelsen med en afrikansk kvinna med fötterna välrotade i jorden och med världens största famn som omsluter alla i min omgivning. Sådan ser jag verkligen inte alltid mig själv, men det kändes fantastiskt fint att få höra att det är så jag kan uppfattas (i alla fall på Mundekulla). Och om jag skulle svara på Li Pamps fråga så är det nog något sådant jag skulle säga, att jag tycker som mest om mig själv när jag får ha den där stora famnen och innesluta alla i närheten i den. Jag blev till och med riktigt sugen på att köpa en  stormönstrad färgglad afrikansk klänning (jag som nästan alltid går i enfärgat svart, vitt, grått eller grönt...) för att på något sätt förstärka känslan. Ser du en sådan på någon loppis du besöker i sommar, köp den till mig - jag betalar! :)

Att lära sig att på allvar acceptera, tycka om och kanske till och med älska sig själv tror jag är en förutsättning för att på allvar kunna acceptera, tycka om och älska andra människor, något som en annan Sommarpratare, Özz Nûjen, pratar om i sitt program. Det handlar inte om egoism och skrytsamhet utan om att kärlek föder kärlek. Ju mer vi ger - till oss själva och andra - ju lättare blir det, både att ge och att ta emot.

Härhemma kör vi sedan förra året då och då en Appreciation-runda som tema för våra familjeklanmöten (som Sara också skrev om häromsistens). Ett väldigt bra sätt att se och uppskatta varandra där mitt i vardagen, där vi så lätt tar varandra för givna, och tjafsar och bråkar alldeles för ofta. Och till min födelsedag i november fick jag bästa presenten någonsin, när ett av barnen föreslog att "Vi gör en Appreciation - bara för mamma!".

Jag ska ALDRIG döma dig...

... hörs en förnumstig treåring, först på vedbacken hos mamma, och sedan till pappa på stegen i altanbygget. Den treåringen har nyss kommit hem från Circle Way-lägret i Mundekulla, det som - precis som Sara skrev häromdagen - är svårt att beskriva för den som inte har varit med, men som jag är lycklig över att kunna låta mina barn få vara en del av. Jag hoppas och tror att de inte kommer att se tillbaka på sin barndom och sörja över att deras föräldrar inte hade råd att ta med dem på all inclusive på Mallis och skidveckor i fjällen varje år. Jag hoppas och tror att de kommer att se tillbaka på somrarna på Mundekulla och känna att de där lade grunden till något viktigt i livet.

Såklart förstår inte treåringen riktigt vad han säger, men han har tagit med sig känslan från övningen där han i min famn mötte lägerdeltagare efter lägerdeltagare som under en lång stund såg in i hans ögon (och mina) med kärlek och värme och uttalade de där orden som följde med honom hem. Han har också tagit med sig sångerna och danserna från kvällarna där vi alla möttes över generationsgränserna, liksom den vänliga atmosfären från hela lägret, där alla är som en enda stor familj.

Precis som förra året gräts det en del i bilen på vägen hem, treåringen högljutt ("Jag vill åka tillbaka till Mundekulla!"), i övrigt mer stillsamt. Och vi har alla våra olika sätt att minnas och sakna, med tårar, med sångerna vi sjöng där och fortsätter sjunga hemma. Åttaåringen har sitt alldeles eget sätt att minnas - med lego!

My heart is with you

Så har ännu en Circle Way-vecka knutits ihop. Nedtrappningen blev för min del lite annorlunda den här gången. Direkt från Mundekulla bar det hem till Växjö för att ta emot amerikanska släktingar som vi inte träffat förr. En bra övning: omöjligt att vara ett steg före, ha förberett, hålla fasad. Nej, lite lagom tältsvettiga tog vi gästerna med oss in på Konsum. Över kundvagnen pratade vi oss igenom frukostvanor, vegetariska alternativ och svenskens svaghet för lösgodis.
Efter knappt två lättsamma dygn tillsammans har de nu dragit vidare. Vi packar upp det sista och får tillfälle att begrunda veckan som gått. I den sista ”ta-med-hem-cirkeln” talade jag om känslan av att göra samma saker för andra och tredje gången och känna att det håller än, ger minst lika mycket. Närheten i den lilla fasta basgrupp/klan som varje deltagare ingår i. Kombinationen av trygghet och känslomässig råstyrka i kvinnocirkeln. Känslan av att verkligen ha mött också de deltagare jag inte hann prata med. Familje- och vänskapsbanden som stärks på ingen bekostnad alls.

En svårighet kvarstår: Jag lyckas inte förklara bättre nu än tidigare år vad Circle Way är och ger. Å andra sidan upptäckte jag på Livstids lilla men naggande goda workshop att jag ändå har lyckats fånga några av beståndsdelarna redan – den med rätta mytomspunna kvinnocirkeln, några av erfarenheterna man kan få med sig och hur de kan integreras i ansatserna inför ännu en vardagssäsong.

Något nytt ändå: Att få se Circle Way genom ögonen på några som upplever det för första gången, nu när jag börjar bli garvad. Min svärmor som förundras över värmen i barngruppen och lugnet mellan barn och föräldrar. Hennes livskamrat som verkar känna kraften i konceptet även om formerna känns nog så främmande för honom. Och så en av lägrets nyblivna funktionärer, Stephen Hinton från Omställning Sverige, som fick ännu mindre utrymme än planerat, men som trots det och sin erfarenhet av andra kreativa, människovänliga sammanhang var milt sagt lyrisk över Circle Way-lägret och dess potential.
 
Jo, det kan nog sägas med till visshet gränsande sannolikhet: We’ll be back. Tack alla – ganska precis 70 – människor som lämnade era bidrag till Circle Ways sprakande färgpalett 2013!

Come, come to the Circle Way!

Ni som följer Livstidsbloggen har knappast kunnat undgå våra lovsånger under och efter Circle Way-lägret i Mundekulla förra sommaren. Circle Way är något som genomsyrar våra liv på flera olika sätt. Vi använder den enkla samtalsmodellen (med en talsten som går runt och där alla lyssnar utan att kommentera när den som har stenen pratar) hemma vid köksbordet, i vår bokcirkel, i vår egen Livstidscirkel och i diverse olika sammanhang där vi verkar, var och en eller tillsammans. Vi håller också på att lära oss ännu mer om hur Circle Way kan appliceras i olika organisationer, alltifrån små föreningar till stora företag. Och med denna enkla modell följer också en annan viktig tanke - om allas lika värde, och om vikten av att respektera varandra och jorden vi lever på. Det tänket kommer man snabbt in i när man vistas i Mundekulla - om det inte redan är en självklarhet.

Till sommaren är det dags igen! Då håller Livstid i arrangörstrådarna (utan ekonomisk vinning) för Circle Way - samtalet i centrum (8-12 juli) på den fantastiskt vackra kursgården i Mundekulla, mitt i den småländska utvandrarbygden. Här får alla deltagare en chans att komma nära sig själva och sina känslor, möta andra människor på ett nytt sätt, i en varm och kärleksfull miljö. Som min då sjuåriga dotter uttryckte det: "Alla är så snälla här!". Vi får möta Medicine Story, stamäldste i Wampanoagstammen, som sin höga ålder till trots (i år fyller han 84!) håller igång och står för en stor del av innehållet i lägret tillsammans med sin underbara fru Ellika. Utöver detta blir det även andra spännande workshops, naturaktiviteter för barnen, musik och andra roligheter.

Mer om lägret kan du läsa här. Om du anmäler dig senast den 30 april får du boka-tidigt-rabatt! Och har du frågor kontaktar du oss på hej@livstid.nu.

Vill du läsa mer om vad vi har skrivit på bloggen om våra upplevelser av Circle Way? Här är några inlägg som kanske kan inspirera:

• Ett nytt projekt tar form (2012-07-21)
• Circle Way - bringing it home! (2012-08-06)
• Mundekulla i Målajord (2012-09-26)

I denna video kan du också få en liten känsla av stämningen (även om den inte är inspelad i Mundekulla) och en glimt av Medicine Story (precis i början).

Varmt välkommen till Mundekulla i juli! Hoppas verkligen att vi ses där!

Mundekulla i Målajord

"Ejeisjön, ejeisjön" sjunger två-och-ett-halvtåringen och jag och systrarna anstränger oss till tusen för att förstå vad det är han vill få fram. Efter många mödosamma försök, både från hans sida att artikulera och från vår sida att förstå, kommer tioåringen på det: "Mamma, han sjunger Return to Creation!" En av sångerna vi lärde oss under Circle Way Camp i Mundekulla, och som vi ibland lyssnar till på skivan vi köpte där. En sång om vikten av att vara tacksamma och respektera naturen och allt levande omkring oss.

Detta är bara ett av en rad exempel på att det blev med Mundekulla just sådär som jag hoppades när vi packade in tältet och alla grejer och tuffade hem (med saknadsgråtande barn), den där fredagseftermiddagen i mitten av juli. Att vi, precis som Sara och jag workshoppade om näst sista dagen, skulle kunna ta med något av den atmosfär och klokskap som vi upplevde under lägerveckan. Häromdagen sjöng samma två-och-etthalvtåring en annan sång från lägret: Ma Te Aroha, en maorisk visa vars titel översätts med 'Där det finns kärlek, där finns det liv'. På kylskåpet hänger en vacker bild av Medicine Story och Ellika, och påminner oss om budskapet vi fick med oss - att lyssna mer, respektera mer och visa mer kärlek. Alltemellanåt går lilleman fram och plockar ner kortet, tittar på det och ropar "Toji och Ellika!".

Vi kör fortfarande klanmöten så ofta vi har en möjlighet, antingen vid frukostbordet, till lunchen om det är helg eller till kvällsmat. New and Good står ständigt på programmet, och det sätter oss alltid i god stämning, och ibland blir det en runda till, med Appreciation (där var och en säger något uppskattande om sig själv och så fyller övriga på) eller med egenpåhittade Vad jag önskar att jag har eller är, ett sätt för alla i familjen att på ett enkelt och avslappnat sätt definiera någon personlig liten vision att sträva mot. Jag tycker också att vi bråkar lite mindre och lyssnar lite mer på varandra än tidigare. Det kan förstås vara min subjektiva önskan och tolkning, men jag tänker i alla fall oftare på vad jag säger och gör, och jag försöker verkligen att lyssna mer och inte vara så snabb att döma och skälla. Jag tror också att jag har blivit bättre på att säga förlåt när jag halkar in i gamla gnäll-och-skällbanor.

Min nästa fokusmånad i projektet Memento Vivere (som jag bloggar om tillsammans med min äldsta dotter) har temat Family, med definitionen pay more attention and listen more, give more appreciation - verbal and physical - and be more generous, så vi fortsätter att bygga ett litet mini-Mundekulla mitt i vardagen härhemma i Målajord!

Hej härliga höst!

Den gångna söndagkvällen kunde ha blivit hur som helst. Eller kanske inte, det mest sannolika scenariot hade varit att vi hade uppnått dagens beting – att spika panel på den blivande carportens västersida – men blivit klara sent, snott ihop en middag och sedan alldeles för trötta börjat förbereda måndagens övergång från semester till hösttermin.

Nu blev det inte så. Uppdraget slutfördes redan vid femtiden. Familjen packade ihop sig för semesterns sista middag på stranden och vi hann hem i god tid för att pumpa cyklar, duscha och leta upp skolväskor.

Kvällen avslutades med ett stilla samtal före sovdags om vad jag och Mannen hoppas av hösten.

Att få carport-förrådet tätt före vintern… pratade vi inte om, utan om mindre världsliga ting. Och jag – som just lovat mig själv att inte ge mig på något självförbättringsprojekt i höst – kommer ändå upp med en liten lista. Jag väljer att se punkterna som kärlekshandlingar riktade till mig själv, ungefär så som Maria beskriver tanken med hennes Memento Vivere-projekt. Det som seglar upp som viktigt för mig inför hösten är:

Yoga och meditation

En termin kundaliniyoga väckte längtan tillbaka till hathayogans flödande flyt, så Veda yoga, here I come. En annan inspirationskälla var sommarens kajakhajk på fem dagar, bara Mannen och jag. Ska vi klara kajaksittande och tältande i så många decennier som jag hoppas så gäller det att hålla kroppen stark och smidig.

Meditationen finns i yogan men har också hittat sin egen plats i min morgonritual. Jag lyckas inte alltid se på mina kafferepstjattrande tankar med kärlek och upphöjt lugn, men jag hoppas att yogan kan hjälpa mig hålla ut och ge mig ny inspiration allt eftersom. Redan nu är meditationen ett ankare för min själ.

Arbete och Livstid

Mitt vanliga jobb och Livstidsprojekten med blogg, framträdanden och skriverier befruktar varandra, men kan också splittra mig på alltför många vill och borde. Jag vill vidare med båda och letar efter ett lite mer strukturerat sätt att göra det på. Att jag skriver det här mitt på blanka onsdagseftermiddagen är en del i det – jag försöker förlägga min deltidsledighet från jobbet så att den oftast infaller just på onsdagar, bara för att ha en ram att hålla mig till.

Mer Circle Way i mitt liv

Ett av Livstids uppdrag i år var att arrangera Circle Way Camp i Mundekulla. Samma uppdrag har vi för övrigt nästa år, 8-12 juli i Mundekulla. Lägret är en blandning av avslappnat lägerliv och personlig utveckling, i ett bad av otvungen gemenskap och kärlek. Kanske kan våra inlägg om och från Circle Way Camp ge den nyfikne en inblick. Några av de livsval som indianen Manitonquat-Medicine Story och svenska Ellika Lindén förmedlar har jag särskilt fångat upp som viktiga för mig just nu:

- att tala om det som faktiskt är det viktiga
- att möta allt och alla med kärlek, inte minst mig själv
- att lita på att känslorna som kommer till mig visar vägen hem.

Härlig höst till er alla!

Circle Way Camp - bringing it home!

Allt det Maria skrev häromveckan om Circle Way Camp kan jag också skriva under på. Om tveksamheten inför och självklarheten väl där. Nu ligger flera intensiva sommarveckor mellan mig och veckan i Mundekulla. Vad har då jag med mig hem?

- Upplevelsen av en fullständigt turbulensfri landning i semesterlivet som började där och då, något som är allt annat än självklart för mig.

- Ännu större respekt för tårarnas helande kraft. ”När jag hör ett barn gråta här på lägret blir jag glad. Det smärtsamma har redan hänt, nu börjar läkningen.” Manitonquat - Medicine Story

- En kusligt vacker skogstjärn, inte stor men svart i sitt omätbara djup. Det är bilden av mina största sorger i livet, en bild som dök upp framför mig i en samtalsstund på lägret. Jag vet var den finns, ja tjärnen är helt och hållet min egen. Ibland behöver jag dyka ner i den, djupt tills lungorna nästan sprängs. Men valet att göra det är mitt, och upp kommer jag alltid.

- Glädjen i att se två av mina bästa vänner få uppleva den magiska närvaron och oändliga kärleken förmedlad av ”världens bästa talpinne” – Ellika Lindén – under kvinnocirkeln.

- En av alla pärlor från sista dagens uppskattningscirkel: ”Sara, du kan berätta för människor om hjärtat.” Livstid i ett nötskal.

- Livstids minst planerade och bästa workshop hittills. Som gav deltagarna - inte minst mig - en lista med konkreta sätt att ta med sig den indianska visdomen hem.

- Och, som en vägvisare mot kajakexkursionen som följde på lägret: ”Kroppen är själens tempel – och dess nöjesfält!” Maria L

Vill du veta mer om Circle Way Camp? Läs inbjudan till 2012 års läger för att få en bild av upplägget. Livstid räknar med att arrangera lägret igen 2013 - den här gången utan minsta tvekan inför! Du är varmt välkommen till Mundekulla den 8–12 juli 2013!

Ett nytt projekt tar form

För nästan precis tre år sedan var jag för första gången på kursgården i Mundekulla, på Kvinnofestivalen. I den varma kärleksfulla atmosfären blev kontrasten till min jobbtillvaro markant, och där i tältet började jag skissa på den framtid (i form av ett paraply med små luddiga idémoln under sig) som jag nu har kommit ett stort steg närmare. Jag ville ha mindre av armbågar och mer av sammanhang att växa i, och för knappt en månad sedan lämnade jag in nyckel och passerkort och sa tack och farväl kära universitet. Nu är jag min egen och tänker leva resten av mitt yrkesliv med utgångspunkt i min magkänsla och med kreativitet och goda möten i centrum.

Det som ofta händer när pusselbitar faller på plats inom ett område i livshjulet är att man känner hur det skaver någon annanstans. Under förra veckans Circle Way Camp i Mundekulla hittade jag mitt nya fokus: familjen, och hur vi talar med och lyssnar på varandra. Indianen Medicine Story och hans fru Ellika, som står för en stor del av innehållet under lägret, pratade mycket om vikten av att vi vuxna lyssnar mer på vad våra barn har att säga, att vi ofta utövar "adulterism", alltså att den vuxnes perspektiv är det enda rätta. Och jag kände så väl igen mig, trots många goda intentioner.

För varje dag på lägret blev det tydligare för mig att familjeklimatet ska vara mitt nya fokus, då jag ägnat mycket tid under senare år åt att få syn på mina egna drömmar. Så fint då att hela familjen var med på lägret och själva fick pröva på samtalscirklar, där var och en får tala till punkt utan att bli avbruten, så länge man har talstenen eller -pinnen i handen och inte har sagt "ho", och där alla andra lyssnar uppmärksamt och intresserat. De fick också uppleva den kärleksfulla atmosfären, och i bilen på väg hem grät båda döttrarna och pratade om hur snälla alla varit, och hur alla brytt sig om varandra under lägerveckan. Som Astrid Lindgren har sagt: "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv".

Nu är vi hemma i vardagen och jag tycker faktiskt att saker och ting har förändrats i rätt riktning bara på den här korta tiden. Om det har bara med lägerveckan att göra kan jag förstås inte veta, men bråken mellan systrarna har varit betydligt färre (sista nätterna har de till och med valt att sova i samma säng), vårt tålamod har varit bättre (kan ju också ha att göra med att vi har semester...) och stämningen känns överhuvud taget ovanligt positiv härhemma. Nästan varje dag har vi kört ett litet klanmöte med talsten, på något av våra favoritteman från lägret: "New and good" (där var och en rapporterar om något positivt som hänt sen sist) eller "Appreciation" (där man först får säga något bra om sig själv, och sedan fyller övriga på med positiva omdömen). Att lyssna uppmärksamt på den som talar är fortfarande svårt, inte minst för barnen, men jag tror att vi alla verkligen vill gott, och det är en god början.

MariaLivstid twittrar

Min sjuåring sammanfattar atmosfären på vårt Circle Way Camp: "Alla är så snälla här, alla bryr sig om varandra!". Just precis så!

SaraLivstid twittrar

Att få se ett av sina spöken i ögonen en stund, som annars gör fula miner i skuggan. Det friskar upp, på Circle Way Camp eller annanstans.

Välkommen till Circle Way Camp

Äntligen har vi petat färdigt i hemsidestexter, stämt av än hit än dit, kommit till skott: Härmed går en inbjudan ut till alla som vill andas ut hela vägen och känna sinnena slappna av, och som vill göra det i ett sammanhang där alla – också du själv – ser varje människa runtomkring som en källa till vänskap och visdom. Armbågarna hade du kunnat lämna hemma, om det nu inte vore så praktiskt att kunna vinkla armen när du ska stoppa in Mundekullas fantastiska lunchmat i munnen.

Jag pratar om Circle Way Camp i Mundekulla, 9–13 juli, och jag är definitivt part i målet. Förra året hamnade jag och familjen där lite av en slump (kan vi ju inbilla oss i alla fall). Mundekulla är Småland i sitt esse, det vet alla som besökt denna kurs- och retreatgård strax utanför Emmaboda. De som håller i stämgaffeln för Circle Way Camp – indianen Medicine Story och hans hustru Ellika Lindén – skapar en vänlig, tillåtande, närvarande atmosfär bara genom att vara dem de är, och då blir vi andra så lätt detsamma.

”The Circle” i lägernamnet är samtalscirkeln, och anknyter en hel del till tanken i Marias inlägg häromdagen om att samtal med andra än redan kända goda vänner kan ge minst lika mycket som med dem man känner sedan länge. Nog är man ofta mer öppen, närvarande och tacksam över att få ta emot någons berättelse när man inte kan ta den för given? Och samtidigt, samtalsmetodiken från Circle Way Camp har bidragit väldigt till ett öppnare samtalsklimat i vår familj, där jag-budskapen numera dominerar och vi allt oftare lyckas bryta oss ur de låsta rollspelen. Att se barnen finna sina roller i samtalscirkeln, vara med på sina villkor och skapa egna relationer med vuxna och yngre lägervänner var för oss föräldrar en upplevelse i sig. Och alla knöt vi starka band i lägerdagarnas ”klaner”, de små, slumpmässigt sammansatta grupperna som sågs varje morgon för korta förutsättningslösa samtal.

I år är vi alltså tillbaka, nu tillsammans med Livstids-Maria med familj, och nu med rollen som ”hållihopare” och workshopledare. Hör så gärna av dig om du tror att Circle Way Camp kan vara något för dig! Och sprid så gärna tipset om att det finns till vänner som du tror kan vilja vara med. Många deltagare återkommer år efter år, men här finns gott om plats för fler!

Hur skulle det kännas?

Myser i efterglöden från Circle Way Camp i Mundekulla. Hur beskriver jag den här upplevelsen på ett sätt som gör den begriplig för dig som inte har varit där och som kanske aldrig skulle få för dig att åka på något liknande? Eller för dig som – precis som jag ibland – skulle kunna få för dig att göra en cynisk krök på läppen om någon berättade om cirkelsamtal, gemenskap och ringdanser med (från början) vilt främmande människor?

Om vi prövar såhär: Hur skulle det kännas

... att se ut över 40-talet nya vänner som för fem dagar sedan var främlingar. Du kan sedan länge alla namn, ser det goda i alla och får små hjärtknip av ömhet för dem du har hunnit prata lite närmare med.

... för dig som är förälder att se dina barn bemötas med intresse och respekt av alla, och uppleva deras sätt att svara med samma mynt.

... för dig som är kvinna att vistas fem dygn på ett ställe där benrakning, sminkning och behåbärande är precis lika valfritt som det är accepterat. OK if you do, OK if you don’t.

... att sitta på vägen hem med en kappsäck full av alla de positiva saker som din ”klan” (ungefär basgrupp) öste över dig under sista dagens uppskattningsbombning. Har du familj med dig sitter ni där med var sin lika värdefull skatt i knät.

... att ha haft ett par tillfällen varje dag där du i fullständig trygghet kan prata om precis det du tycker är viktigast just nu, med full uppmärksamhet och support från dina klanvänner.

... att få en påminnelse om människors fantastiska förmåga att hantera de mest krävande svårigheter, resa sig ur dem, bygga vidare på sina liv och skapa sina egna versioner av familj och nära sammanhang.

... att upptäcka att en ny samtalskanal har öppnats mellan familjens medlemmar. Du blir snart nog varse att den inte sänder för jämnan, men när den gör det inbjuder den till lyssnande och öppenhet.

De praktiska metoderna kan jag gärna berätta mer om. Så länge kan vi nöja oss med att de är enkla och tillåtande, banala skulle någon kanske säga. Men, som jag har skrivit tidigare, banalt är nästan alltid bra. Och varför inte ägna en semestervecka åt det som vi alla egentligen vet är vårt gemensamma mål. Vad det kan vara? Hör här!

Att spara i kvinnovaluta

I samtalscirkeln på Mundekulla Circle Way Camp konstaterar jag att jag samlar på olika slags anknytningar till min mamma. Inte maniskt men stillsamt. Till och med en liten släng av hennes migrän kan vara välkommen, så länge den är liten och jag är övertygad om att det är ett arv från henne. En annan mamma-anknytning är mitt kartotek av kvinnor från generationerna före mig, ofta personer som jag möter i vardagen. Jag kanske inte kommer dem jättenära men jag lär känna dem tillräckligt för att hitta sidor och talanger som jag uppskattar och kan inspireras av. Ofta också en känsla av ömsesidig respekt och uppskattning. Istället för att ha en hel mamma att inspireras av och älska har jag en spargris som jag fyller med guldpengar från många olika håll. Den blir tung och värdefull, min spargris. Och verkar kunna förränta sig.

Ett nytt bidrag till spargrisen får jag där i samtalscirkeln i form av cirkelledaren Ellika Lindén. Ellika leder cirkeln, eller är den kanske, cirkeln som omsluter oss alla? Avspänt, lättsamt och samtidigt med fullständig närvaro. Grunden i samtalscirkeln är att fokusera all sin positiva uppmärksamhet på den som talar. Mer än att lyssna behöver man inte göra. Ska inte göra, åtminstone om man inte är säker på att kunna göra det med bibehållen närvaro och fokus på den som talar. Att tänka ut vad man ska säga stjäl ofta vår koncentration från den som talar. Och de där kloka sakerna vi vill säga, hur ofta är de avlastning för oss själva, eller glädjen i att berätta att vi har kommit på en sak, vet något, kan något. Kort sagt: det där ansvaret vi ofta känner för att bidra med något konstruktivt till den vi lyssnar på, det ansvaret skulle många samtal må bättre utan.

Men Ellika vet hur man gör, hon talar inte utifrån sin erfarenhet, hon tar rollen som vår inre röst, säger det som den borde ha sagt för länge sedan, och kanske har sagt, men utan att få gehör. Genom henne får den det. Jag känner hur mina sinnen är vidöppna. Utan medveten ansträngning suger de in hela hennes sätt att arbeta och vara i cirkeln. Och så får jag njuta av fem egna minuter med Ellika och den varma stödjande cirkeln runtomkring.

Några timmar senare finner jag mig som den stora famnen åt någon annan som just då behöver en sån. Det har väl hänt förut, men aldrig så naturligt, aldrig utan att först fundera på ”ska jag gå fram, hon verkar ledsen, kan det vara okej att jag kramar om henne, vad ska jag säga”. Plötsligt är det lika naturligt som när mina barn är ledsna: Kom nu här och var ledsen hos mig så funderar vi på varför senare, om du vill, om det behövs, på ditt sätt. Jag har fått en guldpeng i Ellika-valuta. Tack, den ska jag ta väl hand om!