Livstids julkalender: Om jag varit vuxen på sjuttiotalet...

… så hade jag nog bott i kollektiv à la Lukas Moodysson-filmen Tillsammans. Det är nåt med den där gemenskapen. Laga mat tillsammans. Massa ungar överallt. Vi pratade om det igår kväll, jag och en nyfunnen vän, över en knallgod bulgarisk linssoppa vid hennes köksbord, hon och hennes två, jag och mina tre minsta.

Ungefär som på våra sommarläger i Mundekulla, där vi under en knapp vecka samlas en hel hög vuxna och barn i en enda stor härlig röra. Cirkelsamtalar, lagar mat, äter, sjunger, dansar, leker tillsammans. Ena stunden utfordrar man en unge ur en annan familj, nästa stund tröstar någon vuxen ens egen. Ordspråket "It takes a village to raise a child" känns då väldigt självklart. Varför stänger vi in oss i våra små minikokonger i stället för att vara tillsammans och stötta varandra?

Och jag märker att barnen också trivs. Häromsistens uttryckte nästan-fyraåringen högljutt sitt missnöje över att åka hem efter en storfamiljshelg med min syster och hennes barn. Någon dag senare brast han ut i kärleksförklaring till Sara med familj när hon skulle komma och Livstida och äta soppa med oss en vanlig tisdag. Han, liksom storasystrarna, gillar helt uppenbart att hänga med andra barn och vuxna än bara sina allra närmaste. Och, framförallt, att dela lite vardag med dem, inte bara en feststund då och då.

Jag är nog inte redo för att gå all in i ett Tillsammans-boende (har ju också ett rejält stort behov av egentid), men lite mer av den här gemenskapen skulle jag gärna släppa in i mitt liv. Kanske du vill vara en del av den?

Att fylla 45

Att fylla år en lördag. Att få hemlagad hotellfrukost i present. Att räfsa löv och långkalsonghänga med familjen till lunch, liksom när goaste grannarna kommer med barnteckningar, fina stenar och choklad.
Att tala med brorsan om att vår mamma aldrig blev såhär gammal. Att hon var så ung. Att för första gången se det från hennes håll – hur det kan ha varit att behöva lämna så tidigt.
Att läsa alla hälsningar på Facebook. Att ha ett långt ostört samtal med Mannen, där vi knör en del, och finner varann just därför. Att äta cheesecake och fruktsallad till Ulf Dagebys toner. Att natta en dotter i sovsäck hos kaninerna.
Att skriva tack till er alla som är del av mina 45 hittills och 45 kommande.

Mamma på vift

På tåget igen. I oktobermörkret, på väg mot en stad där jag ska föreläsa i morgon. Vidare till en annan del av Sverige direkt därefter, för ny föreläsning i övermorgon. Så ser mitt liv ut ibland. Det har egentligen gjort det länge, långt innan jag hoppade av fasta-anställnings-tåget och blev frilans, men det händer lite oftare numera.

Det går nästan alltid väldigt bra att vara borta. Både för mig själv och för familjen som jag lämnar hemma i kaoshuset. Världens bästa pappa finns ju där och fixar allt, ibland med lite barnvaktsassistans av farmor, extrafarmor eller den utflyttade storasystern när det kör ihop sig. Jag njuter av bubblan jag vistas i: tågresor i ensamhet, oavbruten nattsömn och stillsamma hotellfrukostar. Sådant som det kanske är extra lätt att uppskatta när man är van att leva i en ganska högljudd miljö, med många viljor som ska samexistera. Effekten? Jag blir extra kreativ. Effektiv. Glad.

Just idag var avskedet lite sorgesamt, med en hjärtskärande åttaåringsgråt, kanske för att vi varit tillsammans så intensivt hela helgen, på besök hos släkten. Kontrasten blir då tydligare när familjen inte längre är intakt. Åttaåringen är den som har svårast att acceptera min frånvaro. Treåringen kan vara ledsen just när jag åker, men glömmer fort. Elvaåringens värld är god bara hon har sin dator och sina kompisar på en armlängds avstånd, fysiskt närvarande eller online.

Men alltsomoftast reser jag iväg med fina avskedsbilder i hjärtat. Som för någon månad sedan. Då åkte jag hemifrån med bilden av en treåring med bar överkropp och köksbordet fullt av fingerfärgsburkar. En trött men nöjd åttaåring i soffan framför tv:n efter en intensiv kalas-översovning-simhalls-helg. En elvaåring som för omväxlings skull varit hemma utan kompisar hela helgen, vilken i stället ägnats å tre nyfynna passioner - kakbak, virkning och lillebror. Den ömme fadern i full gas vid diskbänken. En tjugotreåring levererad till sin nya kärlek, rollerderby-träningen. 

Ensamma hotellkvällar skypas det, med datorn placerad på soffbordet eller i dubbelsängen därhemma, och tre ungar som slåss om att synas och höras mest. Det berättas om vad som hänt på dagis, skola och fritidsaktiviteter, skickas sånger och sagor fram och åter, skapade med hjälp av smileys och bilder i Skype. Kaosmamman kan till och med få för sig att ta en liten joggingtur i hotellrummet för att underhålla sina telningar. Och hon får möjlighet att sakna de där tre högljudda och deras pappa, känna tacksamhet för att de finns, längtar och breder ut sina stora famnar för henne när hon kommer hem igen.

Familjeklanen trampar nya stigar

I vår familj tycker vi mycket om att prata med varandra. Ändå känns det ibland som att (a) vi sällan sitter ner vid ett matbord allihop samtidigt (så många aktiviteter på olika håll) eller (b) det "praktiska pratet" ("Vem tömmer diskmaskinen? Har du packat upp gympapåsen? Är min träningströja tvättad? Hur länge har du suttit vid datorn? Mamma, följ med mig och kissa!") tar överhanden. Det där med att verkligen sitta ner och PRATA MED och LYSSNA TILL varandra behöver vi armbåga oss lite utrymme för att få in i det emellanåt ganska tajta familjeschemat. Circle Way-lägret i Mundekulla förra året gav oss ett verktyg - talstenen - för att ge alla lika mycket utrymme, och under året har vi, åtminstone ett par gånger i veckan, använt dessa "familjeklanmöten" till lite mer strukturerade samtal oss emellan.

Vi har framförallt ägnat oss åt en "Nytt-och-bra"-runda, där var och en får berätta om något man gläds åt just idag, något roligt som har hänt eller en skön känsla man har. Ibland blir det en Appreciation, där vi turas om att säga bra saker om oss själva och varandra. Andra gånger berättar vi historier ur livet med hjälp av den lilla kortleksappen More Than One Story, där man vänder upp kort som uppmanar till berättelser av typen: "en person som betytt något för mig" eller "en gång då jag blev riktigt rädd".

Den här sommaren har vi skapat vår alldeles egen lilla temalista, som alla familjemedlemmar bidrar till och när som helst kan fylla på med fler teman (listan hänger på kylskåpsdörren). Exempelvis har vi fångat upp ämnen som "Ett gott matminne", "Ett minne från Mundekulla", "Ett minne från Skeppsgården" (en annan lägergård vi varit på under många somrar), "En bra idé" och "Något jag kan göra för miljön".

Jag menar inte på något sätt att den här typen av strukturerade samtal ska ersätta det vanliga ostrukturerade vardagspladdrandet (det är också jätteviktigt!), men för oss har familjeklanmötena blivit ett sätt att träna oss i att skapa en skön gemenskapskänsla, att vara närvarande och verkligen lyssna på såväl varandra som oss själva - när vi plockar fram bortglömda minnen och får syn på tankar och idéer som vi kanske inte ens visste om att vi hade.

Och på tal om cirkelsamtal: den 13 oktober kommer vi på Livstid att köra en Circle Way Day i Växjö. Det blir en dag med samtalscirklande och andra trevligheter från morgon till kväll - för dig som är nyfiken och vill prova på, för dig som har provat och gillat cirkelsamtal i andra sammanhang och för dig som har varit på ett Circle Way-läger och vill återuppleva atmosfären. Mer information hittar du i Facebookevenemanget här och vill du veta mer får du gärna mejla oss på hej@livstid.nu!

Humlan och melonen

Vid frukostbordet - med appreciation-vanan i ryggmärgen från Circle Way-veckan - passar jag på:
"Jag uppskattar verkligen att du ofta gör sånt här, Humlan, skär upp och serverar melonskivor inte bara till dig själv, utan också till oss."
Hon ler finurligt:
"Och ger er de minsta bitarna."
"Men jag fick ju en stor."
"Ja, men det var den jag tappade på golvet."

Ja du, Humlan, dina klanvänner hade rätt i sin uppskattning av dig. Du är inte bara omtänksam; du är rak och tydlig också, och hittar rätt ord i rätt ögonblick.

Generationsyoga

Nyss hemkommen efter årets största upplevelsejulklapp: femton personer från fyra familjer, åldrar 8–45, tre män, resten flickor/kvinnor, alla samlas vi på Vedayoga för en chartrad yogatimme, eminent skräddarsydd för vår brokiga skara av yogafröken Maria.  

Varje deltagare – van som ovan, liten som stor – lika djupt koncentrerad på att placera händer, fötter och allt däremellan på rätt ställe. Inte ett fniss hörs. Eller jo, kanske ett, när någon oväntat kapsejsar ur sin position. Men inte mer. Veda-Maria med precis samma vänliga tydlighet i genomgångarna som alltid.

Och efter det en tur till stans mysigaste ställe där man med kreativitet och skohorn har lyckats få till ett långbord för hela gänget. Mat och prat. Så småningom hem alla åt sina håll. Är beredd att hämta tandborsten när jag inser att klockan bara är halv nio. Inget dumt drag det där, att påbörja helkvällen klockan fyra på fredag eftermiddag. 

Det här är ju inte precis en gratis övning, om man nu ska prata alternativa julklappar. Men den är definitivt klimatsmart. För att vi lägger pengarna på en upplevelse där vi själva står för den tillförda energin. Och för att vi sedan, när vi ska ersätta den sprättsatta energin, äter till största delen närproducerad mat på härliga Kafé Deluxe.  

Bra också för klimatet bland oss som deltog. Vi är inne i den fasen nu, när vi allt oftare får smaka på att vara individer tillsammans istället för att fastna i kategorierna barn och vuxna. Såna här övningar skapar kontakter mellan barn och vuxna, över familjegränser. Härligt att se sin unge i andra änden av bordet uppmärksamt lyssna på pratet där och bidra med sitt. Lika härligt att få frågor från en frimodig åttaåring som jag träffar sådär två gånger om året. Det här minnet sparar jag i finhögen.

Livstids julkalender: Min tid, din tid och vår tid

En enormt viktig insikt som växt sig starkare med åren: så viktigt det är när man lever med andra människor att hitta sin egen tid. Sina egna stunder att göra precis bara det som jag själv vill, utan att behöva kompromissa med make eller barn. Som ung och osäker flickvän hängde jag upp hela mitt liv på den som jag för närvarande var tillsammans med. Ville inte han vara med mig nästan precis hela tiden så kände jag mig oälskad, oönskad. Trodde att jag skulle förlora honom om vi inte var tillsammans. 

Vilken befrielse att hitta mig själv (det tog bortemot en 25 år...) och mina egna behov och önskningar. Och att för varje år se dem tydligare och klarare. Att därtill ha lyckan att ha en man som förstår precis varför jag måste få leva mitt liv och göra mina saker. Som aldrig någonsin har ifrågasatt att jag rest iväg med jobbet eller valt bort familjen för en kväll eller helg i sällskap med andra än mina käraste. Som förstår att jag måste få ha det så för att andas lättare när jag är hemma hos dem. Och så lätt och självklart det då blir att ge samma tillbaka. Min tid, din tid och så vår tid tillsammans. Den senare har vi inte så mycket av just nu, men det sköna med att man bestämt sig för att försöka leva med varandra livet ut är att man kan se tiden an. Just nu handlar det mycket om att lägga avancerade pusselbitar för att få ihop vardagslogistiken, och ganska ofta möts vi (i bästa fall) i dörren, men vi hittar små stunder för det goda samtalet oss emellan också. I höst har vi dessutom nött skolbänken sida vid sida. Och så har vi vår heliga helg varje år. Tids nog får vi (om livet är snällt emot oss) massor av tid tillsammans framför kakelugnen. 

Livstids julkalender: Mitt i musiken

Musik är i fokus i mitt välmåendeprojekt, Memento Vivere, den här månaden. Efter allt pratgrottande i Sommar och andra radioprogram de senaste åren, har jag känt att musiken kommit lite i skymundan i mitt liv. Sedan jag bytte mobiltelefon för snart ett och ett halvt år sedan har jag till och med lyssnat på pratradio i jogginspåret, eftersom jag inte orkat ta tag i det där med att ladda in musik att ha i lurarna. Time for a change!

Musiken har varit en självklar del av mitt liv ända sedan barndomen. Alla Evert Taube-låtar vi lärde oss miljoner verser till. Abba-översättningarna med hjälp av pappas gamla slitna minilexikon. Barnkören som jag som åttaåring tog bussen in till stan alldeles själv för att sjunga med. De evinnerliga gitarrlektionerna på Musikskolan. Pojkvännernas olika favoriter som breddade min smak. Mängder av konserter och festivaler (tänk första Roskildefestivalen, då jag höggravid och med borttappad sambo till slut var en av de få åhörare som orkade sitta kvar där i gräset framför Bob Dylan som bara fortsatte och fortsatte att spela...). Den korta perioden i mitt liv då jag hade några spelningar med diverse konstellationer, och höjdpunkterna: gatumusikantutflykterna till Frankrike och Tyskland.

Mannen och jag hittade faktiskt varandra på den där kursen i litteraturvetenskap just när vi började prata musik, och insåg att vi både lyssnade på samma artister och tyckte om att spela gitarr och sjunga. Första dejten var på en filt i en park med varsin gitarr och varsin pärm full av låtar. Vi spelar väldigt sällan ihop numera, men den senaste tiden har jag känt hur det har börjat rycka lite i gitarrmusklerna igen. På fredag ska jag och äldsta dottern utmana oss själva genom att för en stund försöka hålla tillbaka känslosamheten och sjunga på hennes gammelfarmors begravning. När vi började öva på våra stämmor kände jag längtan efter att få återuppta körjungandet igen. DET ska jag göra när barnen blivit lite större.

Och barnen är lika musiktokiga som vi vuxna. Äldstadottern har spelat i band tidigare och håller just nu på att starta ett nytt musikprojekt. De mindre sjunger så fort de får tillfälle. Båda tjejernas favoritämne är musik och på fredag ska de uppträda på julkonsert för hela skolan. Det är härligt också att se deras engagemang i olika musikprogram. Snart-åttaåringen sa häromdagen att om inte TV4 sänder en ny omgång av Så mycket bättre nästa år ska hon vråla en hel natt! Och snart-elvaåringen har liksom jag hängt vid Musikhjälpen ungefär alla dygnets vakna timmar de senaste sex dagarna.

Snart-treårige lillebror spelar gärna piano, lyssnar på YouTube-låtar och han har en egen lista på Spotify. Igår underhöll han oss alla med nakendans i köket samtidigt som han med mycket hög stämma sjöng Olle Ljungströms En apa som liknar dig: "Ja e lyssssvajanten, ja e apan liknar dig."Det gör mig lycklig att vara mitt i musiken tillsammans med hela min familj. Nu laddar vi för Öppen Scen på årets nyårsfest med vännerna. Det kan komma att bli svårt att få bort oss därifrån...

Livstids julkalender: Mormor och jag

Den här hösten har min mormor blivit så närvarande i mitt liv. Om det beror på att hon faktiskt vill mig något (jag tillhör ju dem som är övertygade om att livet inte tar slut när man dör) eller om det bara är något som finns i mitt huvud vet jag inte, men tanken att mormor kanske går här bredvid mig känns väldigt skön och tröstande. När mormor gick bort var jag bara 11 år, men jag har många sköna minnen, och den senaste tiden har jag insett att vi nog har en hel del gemensamt, vi båda.

Prästdottern Ruth blev lärare precis som cykelhandlardottern Maria och hon fick många barn liksom jag. Hon var en stark kvinna som när hennes man, min morfar Otto, hastigt avled i sviterna av en blindtarmsinflammation när han just fyllt femtio, återupptog sin yrkeskarriär för att försörja de fem barnen. Jag minns också att man i släkten ofta pratade om mormor som en som värnade så mycket om barnen, sina egna fem och sina tio barnbarn.

På äldre dar bodde mormor omväxlande hos tre av sina barn, så vi brukade få förmånen att ha henne hos oss några månader i taget. Vilket fint sätt att ta hand om en älskad mamma i stället för att låta henne sitta ensam i en lägenhet, tänker jag idag! Och vilken gåva för oss barn att få ha mormor i huset. Med henne hade jag faktiskt min första lilla bokcirkel. Vi läste Kulla-Gulla-böckerna, var och en på sitt håll, och så träffades vi framför brasan i vardagsrummet för att jämföra våra läsupplevelser. Precis som jag idag gör i Målajords litterära salong! Jag älskade också att lyssna på mormors många berättelser om övernaturliga fenomen som inträffat i släkten och bekantskapskretsen, nyfiken som jag själv alltid varit på det som inte kan förklaras. Och så minns jag morgnarna när hon satt framför spegeln i hallen och min mamma kammade hennes vackra vita hår som nådde ända ner till midjan, innan det flätades och sattes upp i en knut i nacken.

Fina mormor Ruth, vad jag saknar dig, och vad jag önskar att du hade levt ännu längre än dina 89 år, så att jag fått en chans att lära känna dig ännu bättre. Kanske är det du som den här hösten har fått mig att så starkt känna betydelsen av det där som var så viktigt för dig, att värna om barnen. När jag nu fått ordning på det som skavde yrkesmässigt och dessutom hittat min egentid och vad jag ska använda den till, är det familjen som är i fokus för mig. Tack mormor, för att du hjälpt mig att inse det!

Livstids julkalender: Tankar från en tvättnäsa

”Mamma, kan du ta din tvättnäsa och kolla om dom här jeansen är okej.”

Hon tänker inte på att hon nyskapar språket, ännu en gång, som alla barn gör. Jag tänker på att alla barn borde ha åtminstone en mamma eller pappa, med eller utan tvättnäsa. En mamma eller pappa i närheten, som man kan be om hjälp så självklart som hon gör. Och en närhet där utmaningarna inte är större än att mammorna och papporna kan hjälpa till med dem, så att barnen kan fortsätta vara självklara. Det kan väl inte vara för mycket begärt?

”Mm, dom är okej. Men till helgen får vi tvätta.”

Livstids julkalender: Minus och plus i kaosfamiljen

Jag lever i en stor familj. En riktig kaosfamilj. En av mina favoritbloggare, KaosJenny, beskriver det jag har omkring mig så fantastiskt bra: "Det är både alldeles underbart och fullständigt gräsligt att ha fyra barn, ibland samtidigt."

Som jag skrev igår hade jag en sån där gräslig dag häromdagen. Alla är griniga och osams hela tiden, småtjafsar, slåss eller skriker. Ljudnivån uppnår fler decibel än värsta rockkonserten. Det är stökigt och kladdigt precis överallt. Vi kommer aldrig till botten på tvättkorgen (undrar vad jag hittar där till sist?) och rentvättsberget bara växer. I sådana stunder kan jag faktiskt fundera på om jag var galen när jag skaffade så många barn (och då bor ändå bara tre av dem hemma numera). 

Som väl är så varar de där stunderna oftast inte särskilt länge. Plötsligt har en liten snart-treåring lindat sina små armar runt mina "muka byssor" som han älskar lika mycket som han älskar mig och utbrustit i ett "åhhh!". Eller så har en snart-åttaåring kastat bak huvudet i sitt stora tandlösa gapskratt som får alla andra att smälta och skratta med. Eller så har en snart-elvaåring fått mig stum av beundran över en genusrelaterad reflektion som jag själv aldrig skulle komma på tanken att göra. Eller så har en tjugotvåring skrivit ett blogginlägg med så mycket känsla och klokskap att jag bara häpnar. Ganska ofta är det faktiskt just sådär underbart. Betydligt mer sällan sådär gräsligt.

Livstids julkalender: Surtant javisst - men en jämställd sådan!

Igår var en sån där dag som man helst vill sudda bort ur kalendern. Nog för att den innehöll en del trevligheter. Mysfrukost med hela storfamiljen, min egen och min systers. En skogspromenad i det vackra snölandskapet för att hugga julgranar och plocka mossa till julkrubban. Kakelugnsbrasan med nybakade lussebullar, glögg och Tordyveln flyger i skymningen med tjejerna precis före läggdags. I övrigt var det mest en skitdag.

På väg hem från Skåne hamnade vi efter TVÅ snöplogar som plogade båda motorvägsfilerna i bredd, så att absolut ingen bil kunde komma förbi utan vi fick rulla hemåt i 40 länge länge. I affären glömde jag de tre mest centrala varorna och fick gå tillbaka och ställa mig i kön en gång till. Väl hemma blev det - trots alla goda föresatser den senaste tiden - ett sånt där skrikbråk då båda parter (11 resp 44 år) beter sig som om de snart skulle fylla tre. Han som faktiskt ska göra det lyckades mixa ner ett teskedsmått i lussebulledegen så att jag fick jaga små vassa plastbitar. Till det några utspillda mjölkglas, små kladdiga degbitar över golv och kökssoffa och lite annat smått och gott. Det var med andra ord en riktig Häxan Surtant som gick omkring där och kastade ilskna blickar omkring mig.

När barnen äntligen kommit i säng tänkte jag sura vidare i badet. Med mig hade jag senaste bokcirkelboken, Skriet från kärnfamiljen. Men faktiskt lyckades de sista sidorna få rätsida på den här tjuriga dagen. Boken handlar om jämställdhet i hemmet och jag har rakt igenom läsandet känt att vi nog är rätt bra på det. De sista sidorna innehöll 25 uppmaningar för ett mer jämställt hem och jag läste dem som ett test, där jag gav oss 1 poäng i de fall jag tyckte att vi lever precis så som man beskrev, och ett halvt om jag kände igen mig åtminstone delvis. Summa summarum: 23,5 poäng!

Helpoäng checkade jag bl.a. av när det gäller föräldraledighet (eller är vi ojämställda där, eftersom min man varit hemma längre än jag?), att båda valt att jobba deltid, hämtning/lämning på dagis och skola, vabbande, genusdiskussioner med barnen (ofta på deras initiativ!), fördelning av hushållssysslor och tid för egna intressen. Ett av de få områden där vi inte riktigt fick full pott handlade om i vilken mån jag själv gör "typiskt manliga" aktiviteter i hemmet, t.ex. sådant som har med bilar och byggande att göra. Jag är urkass på och fullkomligt ointresserad av bilar och jag har en alldeles för slarvig personlighet för att ha tålamod att göra ritningar, dra om rör och annat som kräver noggrannhet och precisionsarbete. Å andra sidan är jag en fena på att klyva och köra ved, klippa gräs, skotta snö, måla och tapetsera! Så en liten halva kan jag väl få där?

Ett annat område handlade om den stora mammaskulden. Här är jag nog den som är lite mer bekymrad om det blir en lång dagisdag eller tycker att vi är för dåliga på att spela fia. Å andra sidan  har jag oftast inte dåligt samvete (utan njuter kolossalt) när jag tar mig tid till egna kvällsaktiviteter i form av träning, bokcirklande och liknande, eller när jag åker iväg för att jobba på annan ort och bara rå om mig själv. Det fick bli en halva där också.

Det intressantaste är att alla de här sakerna - som det i boken nämns att man ofta måste förhandla om - har varit så fullständigt självklara för oss. Vi har aldrig fört någon kamp om föräldraledighet och jag kan inte minnas att jag någonsin har behövt tjata om städning eller tvätt. Den slutgiltiga bekräftelsen på att det inte är jag som skönmålar kom när jag berättade om testet och min man höll med mig på alla plan. Jag tror faktiskt att vi kan klappa oss lite på axeln och säga att när det gäller jämställdhet är vi i alla fall goda förebilder för våra barn.


PS. Nu ska ingen tro att jag inte tycker att man får vara en surtant emellanåt. Det får man visst det! Det är bara så att när man blivit så van vid att för det mesta må så gott som jag gjort den senaste tiden - välmåendeknarkare kallar jag det, ärtprissessa säger Sara - så blir toleransen för sådana surdagar lägre än annars, tror jag. Får nog jobba lite på det...

Om kärleken till konstrasterna

En sak som gör att jag trivs så bra med mitt liv just nu är att det bjuder på fantastiskt underbara kontraster. Att jag får sådan omväxling och variation gör att jag njuter kolossalt i båda de läger där jag planterar mina gamla trasiga skor. 

Det ljuva livet i Stockholm. Jag jobbar för Högskoleverket, bor på fint hotell med god hotellfrukost som jag kan avnjuta i lugn och ro, får massor av intellektuell stimulans på dagarna och upplever känslan av att kunna bidra och göra skillnad. När jobbdagen är avslutad myser jag in mig på hotellrummet, skriver på min senaste bok en stund, tar en powerwalk, köper med mig något gott att äta därhemma i min ensamhet, skypar en stund med barnen, tar ett bad och läser bokcirkelboken, skriver några timmar till. Jag har ingen annan varelse i hela världen att ta hand om än mig själv. För någon som varit mamma i 22 år och fortfarande har småbarn hemma är det en galen njutning för kropp och själ. Samtidigt skapar jag längtansrymd för både mig och övriga familjen. Vi får sakna, längta och njuta dubbelt när vi väl ses igen. Hela förra veckan var sådan och nu är jag tillbaka för ett par dagar till. En sista vända i november. Sen blir jag dumpad av min storstadsälskare. Men det finns andra. I vår ska jag till exempel ha en i Göteborg, en annan härlig storstad.

Det strävsamma livet med min stora älskade kaosfamilj på landet. Jag kör ved, klipper gräs, lastar grus, diskar handdisk (diskmaskinen har varit trasig en månad, kanske blir den hel i nästa vecka), tvättar oändliga mängder tvätt (som barnen ofta hänger och sorterar), lagar massor av mat, sopar oändliga mängder cornflakes under köksbordet, eldar i vedpanna och kakelugn, tjatar om gympapåsar, regnbyxor, tandborstning och rumsstädning, kokar välling, byter bajsblöjor, plåstrar om skrapsår, kramar barn och man, läser godnattsagor, sjunger Broder Jakob i kanon med båda tjejerna och Rosa på bal med sjuåringen (tioåringen har tröttnat på Evert, inte vi andra), morgonmyser i sängen till Bolibompa, försöker lyssna på och reda ut viktiga frågor om livet med tre barn som pratar med mig samtidigt,  skrattar massor åt allt klokt och roligt de gör och säger, lyssnar på en i taget under våra klanmöten, får då och då (men alltmer sällan) ett vulkanutbrott som rensar luften. Jag finns för alla och för mig själv också samtidigt. Mitt i livet, mitt i kaoset, mitt i kärleken och gemenskapen.

Lika underbara, var och en på sitt vis. Så oändligt tacksam för att livet bjuder mig på allt detta. Rik på riktigt, konstaterar jag än en gång.

Mundekulla i Målajord

"Ejeisjön, ejeisjön" sjunger två-och-ett-halvtåringen och jag och systrarna anstränger oss till tusen för att förstå vad det är han vill få fram. Efter många mödosamma försök, både från hans sida att artikulera och från vår sida att förstå, kommer tioåringen på det: "Mamma, han sjunger Return to Creation!" En av sångerna vi lärde oss under Circle Way Camp i Mundekulla, och som vi ibland lyssnar till på skivan vi köpte där. En sång om vikten av att vara tacksamma och respektera naturen och allt levande omkring oss.

Detta är bara ett av en rad exempel på att det blev med Mundekulla just sådär som jag hoppades när vi packade in tältet och alla grejer och tuffade hem (med saknadsgråtande barn), den där fredagseftermiddagen i mitten av juli. Att vi, precis som Sara och jag workshoppade om näst sista dagen, skulle kunna ta med något av den atmosfär och klokskap som vi upplevde under lägerveckan. Häromdagen sjöng samma två-och-etthalvtåring en annan sång från lägret: Ma Te Aroha, en maorisk visa vars titel översätts med 'Där det finns kärlek, där finns det liv'. På kylskåpet hänger en vacker bild av Medicine Story och Ellika, och påminner oss om budskapet vi fick med oss - att lyssna mer, respektera mer och visa mer kärlek. Alltemellanåt går lilleman fram och plockar ner kortet, tittar på det och ropar "Toji och Ellika!".

Vi kör fortfarande klanmöten så ofta vi har en möjlighet, antingen vid frukostbordet, till lunchen om det är helg eller till kvällsmat. New and Good står ständigt på programmet, och det sätter oss alltid i god stämning, och ibland blir det en runda till, med Appreciation (där var och en säger något uppskattande om sig själv och så fyller övriga på) eller med egenpåhittade Vad jag önskar att jag har eller är, ett sätt för alla i familjen att på ett enkelt och avslappnat sätt definiera någon personlig liten vision att sträva mot. Jag tycker också att vi bråkar lite mindre och lyssnar lite mer på varandra än tidigare. Det kan förstås vara min subjektiva önskan och tolkning, men jag tänker i alla fall oftare på vad jag säger och gör, och jag försöker verkligen att lyssna mer och inte vara så snabb att döma och skälla. Jag tror också att jag har blivit bättre på att säga förlåt när jag halkar in i gamla gnäll-och-skällbanor.

Min nästa fokusmånad i projektet Memento Vivere (som jag bloggar om tillsammans med min äldsta dotter) har temat Family, med definitionen pay more attention and listen more, give more appreciation - verbal and physical - and be more generous, så vi fortsätter att bygga ett litet mini-Mundekulla mitt i vardagen härhemma i Målajord!

Lördag morgon 9.03

En solig lördagmorgon i augusti, på minuten 22 år sedan det här inlägget publiceras, förändrades mitt liv för alltid. Då kom ett litet knyte till världen på Växjö lasarett, en helt perfekt och underbart vacker flicka på strax över fyra kilo, med massor av kolsvart hår. Jag var knappt så gammal som hon är nu, hennes pappa tre år äldre, men vi kände oss fullkomligt redo för att tillsammans ta emot den här nya lilla varelsen, trots att vi känt varandra i mindre än ett år.

"När man fyller 22 år, då blir man vuxen!", konstaterade lillasyster häromdagen. Ja, älskade S, nu är du verkligen vuxen på riktigt. Redan för tre år sedan bloggade jag om att släppa taget. Då kände jag att det var dags för mig att låta din älskade vara din förtrogna, inte jag. Under en tid höll jag mig på avstånd och inväntade dina initiativ, tills jag insåg att du uppfattade att det jag gjort i all välmening var ett svek. Att jag inte brydde mig. Jag lärde mig en viktig läxa, att inte utgå ifrån att min dotter skulle känna likadant gentemot sina föräldrar som jag gjort gentemot mina egna i hennes ålder.

Sedan dess har vår relation bara fördjupats och blivit alltmer givande - för oss båda, vågar jag nog säga. Efter åren i dina tonår då jag så ofta kände förtvivlan och maktlöshet över att inte kunna lindra din smärta, och ibland var panikslagen av skräck för att du inte skulle orka leva, får jag idag så oändligt mycket glädje av vår samvaro. Tack för alla skogspromenader, luncher och fikastunder fyllda av samtal om allt ifrån relationsbekymmer till spännande framtidsvisioner. Tack för att du vill och vågar dela allt det här med mig. Tack för all inspiration du ger mig, din makalösa kreativitet, våra gemensamma projekt - barnböckerna och Memento Vivere. Tack för de fantastiska julidagarna i Stockholm, då vi pratade och promenerade, åt och skrev - en av de två absoluta höjdpunkterna den här sommaren (den andra var förstås veckan i Mundekulla). Jag sparar min euforiska lycka från de dagarna nära nära hjärtat framöver.

Nu önskar jag dig din bästa födelsedag någonsin! Fira och njut med dina vänner så invaderar familjen om en vecka. All kärlek och lycka önskar jag dig, min ljuvliga lilla stora förstfödda.

Projektledare 2.0

Jag har insett att jag är den ultimata projektledaren. Yrkesmässigt har jag haft några sådana uppdrag, och det har fungerat helt OK, men framförallt är jag den ultimata projektledaren i mitt eget liv. Jag är bra på att:

• komma på nya idéer om vad jag vill göra eller sträva mot (det finns inte alltid ett givet slutmål)
• strukturera upp hur jag ska bära mig åt för att "puttra i rätt riktning" (citat Mark Levengood)
• faktiskt genomföra det jag har tänkt att jag ska göra (inte alltid men ofta)

Att se på mitt liv i projektform passar mig också bra eftersom jag inte är typen som trivs med att traggla på med samma sak, i samma spår, dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Jag behöver helt enkelt omväxling, utveckling, nya utmaningar för att inte tråka ihop. 

Några av mina hyfsat framgångsrika projekt så här långt:

• att börja skriva böcker
• att lära mina barn Evert Taube-låtar (och därmed samtidigt repetera alla de där textraderna jag själv kunde som barn)
• att gå ner i vikt (tur att jag är bra på det, eftersom jag är minst lika bra på att lägga på kilon också...)
• att börja meditera (fast där tappade jag bort mig när jag var gravid senast och har inte riktigt hittat tillbaka...)
• att ta mig igenom hela Harry Potter-serien med barnen (efter nästan ett år är vi nu på sista boken!)
• att hitta ett bättre alternativ till en arbetssituation där jag inte kan växa åt det håll jag vill

Häromsistens bloggade jag om hur Projekt Bättre kommunikationen inom familj tog gestalt under lägerveckan i Mundekulla, och nu har jag inlemmat den satsningen i the mother of alla projekt. Tillsammans med min äldsta dotter, och med inspiration i Gretchen Rubins Happiness Project, projekterar jag tolv månader med olika fokus. Och det är just det som är poängen i mitt projekt, att under en månad i taget kunna fokusera, koncentrera mig - jag vill ofta lite för många olika saker samtidigt och så får jag dåligt samvete över områden där jag inte kommer till skott. Nu kan jag i stället ägna extra energi åt en sak i taget - och sedan förstås försöka få till en del bra nya rutiner in i framtidsvardagen också undan för undan. Några exempel på mina fokusområden: komma igång med meditation och yoga m.m., äta mer vegetariskt, ta reda på en massa information inför vår Indien-vistelse, leva mer ekologiskt, träna på att inte skjuta upp saker.

Att driva projektet tillsammans med min dotter ger extra krydda åt alltihop. Vi har inte samma fokusområden, även om vissa delar överlappar, men vi kan peppa varandra, inspirera till nya tankar och så - det roligaste av allt - vi har startat en gemensam blogg för att dokumentera vad som händer. Utöver detta har vi också ett barnboksprojekt igång. Att starta projekt av vilket slag det vara månde ihop med sina barn är en fantastiskt fin möjlighet att komma varandra nära, stötta varandras kreativa processer och hitta många möjligheter till goda samtal. Rekommenderas varmt!

 

Familjeliv eller Fjällbacka

I förmiddags hade jag svårt att komma ihåg vad som är poängen med det så kallade familjelivet. Är det inte ett enda evigt stretande, knölande och konfliktande som till slut - i bästa fall - resulterar i ljumma kompromisser som ingen är särskilt nöjd med. Alla i den här familjen vill ju olika saker, och vill vi någon gång samma sak så vill vi det inte samtidigt. Blä, ta bort mig! Men vart?

Jo, jag vet precis vart. Till min dagdröm Sura tanten i Bohuslän. Hon är jag. Jag bor i ett av de där oemotståndliga små vita husen på klippig tomt i Fjällbacka. Inget gräs som behöver klippas. Stora rosenbuskage som sköter sig själva och ger skydd också från de mest nyfikna turisternas blickar. Där bor jag. Ensam. Möjligen med ett par katter. Jag är butter och pratar sällan med någon. INGEN av de fastboende i det lilla samhället skulle drömma om att försöka kompromissa eller knöla med mig om nånting. Att ens tilltala mig utan en väldigt god anledning är något de flesta undviker. Turisterna som möter mig när jag lämnar trädgården med raska steg och barsk blick väntar en bra stund innan de vågar beklaga att ett så vackert hus ska bebos av en ensam sur käring som inte ens har krukväxter i de små pittoreska fönstren.

Senare på dagen hyfsar det till sig. Vi kör några varv med talpinnen så alla får säga sitt. Vi vaskar fram några kompromisser som känns mer win-win än lose-lose. Runt middagsbordet hittar vi samtalsämnen som intresserar oss alla. Tja, det kanske kan gå an ändå det här. Jag tänker på alla familjer som brottas med tonårsturbulens, frostiga relationer, ekonomisk press... you name it. För att inte tala om alla ännu allvarligare problem som finns. Kort sagt, alla människor som verkligen skulle behöva en sejour på egen hand i ett Fjällbackahus, om det nu är det de vill och behöver.

Ett nytt projekt tar form

För nästan precis tre år sedan var jag för första gången på kursgården i Mundekulla, på Kvinnofestivalen. I den varma kärleksfulla atmosfären blev kontrasten till min jobbtillvaro markant, och där i tältet började jag skissa på den framtid (i form av ett paraply med små luddiga idémoln under sig) som jag nu har kommit ett stort steg närmare. Jag ville ha mindre av armbågar och mer av sammanhang att växa i, och för knappt en månad sedan lämnade jag in nyckel och passerkort och sa tack och farväl kära universitet. Nu är jag min egen och tänker leva resten av mitt yrkesliv med utgångspunkt i min magkänsla och med kreativitet och goda möten i centrum.

Det som ofta händer när pusselbitar faller på plats inom ett område i livshjulet är att man känner hur det skaver någon annanstans. Under förra veckans Circle Way Camp i Mundekulla hittade jag mitt nya fokus: familjen, och hur vi talar med och lyssnar på varandra. Indianen Medicine Story och hans fru Ellika, som står för en stor del av innehållet under lägret, pratade mycket om vikten av att vi vuxna lyssnar mer på vad våra barn har att säga, att vi ofta utövar "adulterism", alltså att den vuxnes perspektiv är det enda rätta. Och jag kände så väl igen mig, trots många goda intentioner.

För varje dag på lägret blev det tydligare för mig att familjeklimatet ska vara mitt nya fokus, då jag ägnat mycket tid under senare år åt att få syn på mina egna drömmar. Så fint då att hela familjen var med på lägret och själva fick pröva på samtalscirklar, där var och en får tala till punkt utan att bli avbruten, så länge man har talstenen eller -pinnen i handen och inte har sagt "ho", och där alla andra lyssnar uppmärksamt och intresserat. De fick också uppleva den kärleksfulla atmosfären, och i bilen på väg hem grät båda döttrarna och pratade om hur snälla alla varit, och hur alla brytt sig om varandra under lägerveckan. Som Astrid Lindgren har sagt: "Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv".

Nu är vi hemma i vardagen och jag tycker faktiskt att saker och ting har förändrats i rätt riktning bara på den här korta tiden. Om det har bara med lägerveckan att göra kan jag förstås inte veta, men bråken mellan systrarna har varit betydligt färre (sista nätterna har de till och med valt att sova i samma säng), vårt tålamod har varit bättre (kan ju också ha att göra med att vi har semester...) och stämningen känns överhuvud taget ovanligt positiv härhemma. Nästan varje dag har vi kört ett litet klanmöte med talsten, på något av våra favoritteman från lägret: "New and good" (där var och en rapporterar om något positivt som hänt sen sist) eller "Appreciation" (där man först får säga något bra om sig själv, och sedan fyller övriga på med positiva omdömen). Att lyssna uppmärksamt på den som talar är fortfarande svårt, inte minst för barnen, men jag tror att vi alla verkligen vill gott, och det är en god början.

Mmmm... Hemmastanning!

Begreppet "hemmastanning" myntades av min tre år yngre syster då hon var i sjuårsåldern och tyckte att det absolut bästa som fanns i hela världen var att få vara hemma med familjen. Utflykter med klassen och sånt var inte hennes grej, liksom. Intressant att hon femton-tjugo år senare fick epitetet "det sociala undret" och än idag vid fyllda fyrtio är en av de mest utåtriktade människor jag känner. Jag tycker också väldigt mycket om att umgås med såväl gamla som nya bekantskaper. Ändå är det där med "hemmastanning" något jag själv kommit att uppskatta alltmer ju äldre jag blivit.

Förr kunde jag bli stressad av att ha en hel helg obokad. BARA VARA HEMMA. Inte träffa någon. Inte den minsta lilla middag eller ens fikastund med någon, varken borta eller hos oss. Så fort det blev en lucka i kalendern såg jag till att fylla den. Undrar om jag gjorde det för min egen skull - eller om det var utifrån någon sorts föreställning om hur det ska vara. Idag har vi ofta tomma helger på schemat, ibland flera i rad. Och jag älskar det. 

Att få gå i mysbyxor en hel helg (möjligen med något litet avbrott för att åka och handla, för jo, då skärper jag till mig och drar på ett par jeans). Köra ved, klippa gräs, eller - som den senaste helgen - gå fram med röjsågen i huset och rensa för små kläder, trasiga leksaker, plocka i kassar till Erikshjälpen och flickornas stundande loppis, köra till tippen. Själslig rensning såväl som huslig sådan. Äta mat just när vi känner för det och just den maten vi känner för. Framför TV:n om vi vill. Prata mycket med varandra. Strunta i diskberget tills vi har slut på tallrikar och bestick. 

Sedan har jag tankat energi och tycker det är precis lika roligt att träffa folk som att gå hemma och skrota. Det bästa av två världar. Känner inte igen mig i beskrivningen som en brevskrivare ger Kristina Lugn i ett arkiverat avsnitt av nya favoritprogrammet Allvarligt talat. Brevskrivaren är bekymrad för att hon har för många vänner och inte hinner träffa dem så ofta som hon (eller kanske snarare de) vill. Jag har också många vänner, men jag har aldrig någonsin känt att de är för många. Det kan gå långt mellan träffarna ibland, men när vi väl ses tar samtalet vid där det slutade förra gången. Vad spelar det då för roll om det var ett år sen sist? Nej, jag vågar välja hemmastanning i förvissningen om att riktiga vänner finns kvar. 

Mamma kastar sten

En av mina absoluta favoriter i barnboksfloran är Alfons Åberg, den underfundiga lille killen med sin disträa men välmenande pappa. Allra mest tycker jag om Raska på, Alfons Åberg, som skildrar en sådan där vardagsmorgon som alla vi föräldrar känner igen så väl, där våra älsklingar SKA BARA, än det ena än det andra medan klockan går och vår puls stiger. Och så på slutet, när Alfons äntligen är klar, då är det pappa som SKA BARA... läsa färdigt tidningen.

Och precis sån där är jag, vilket min stundtals ganska saktfärdiga men oerhört kloka mellandotter alltemellanåt påpekar för mig. "Mamma, du är världsmästare på att kasta sten i glashus!". Jadu, kära lilla piraya, det är inte bara småstenar, utan ordentliga bumlingar jag kastar.

Jag suckar och gnäller över att barnen aldrig gör det jag ber dem vid första tillsägelsen, men själv måste jag ju bara... fylla en diskmaskin, köra in ved, tända i pannan, svara på ett mejl innan jag kan komma och beundra ett legobygge, spela fotboll, läsa om vampyrer eller hjälpa till med en krånglande inloggning på datorn. Vem säger att mina ska-bara är mer relevanta än deras?

Jag blir dödsless över att bli skälld på och åthutad av mina döttrar, men med jämna mellanrum trillar jag själv dit och ryter så de små änglahåren står rakt bakåt av fartvinden (eller hur det nu var Mia Skäringer så illustrerande beskrev fenomenet). Varför skulle mammor få skälla på sina barn men inte barn på sina mammor? Ett fint och tänkvärt inlägg på det temat från Petra Krantz Lindgrens blogg: När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv.

Jag tjatar om det konstanta strösslet av strumpor, suddgummin, tuschpennor, pusselbitar, Pet Shop-figurer, halvfärdiga teckningar och äppelskruttar på bord, bänkar och golv, men strösslar ganska duktigt själv, tills renslusten plötsligt infinner sig och jag går fram genom huset som en ångvält. Varför skulle mamma-pryttlar på vift vara mindre störande för den allmänna husfriden än barnens dito?

Nåväl, första steget mot förändring är ju i alla fall sjukdomsinsikt...