Mmmm... Hemmastanning!

Begreppet "hemmastanning" myntades av min tre år yngre syster då hon var i sjuårsåldern och tyckte att det absolut bästa som fanns i hela världen var att få vara hemma med familjen. Utflykter med klassen och sånt var inte hennes grej, liksom. Intressant att hon femton-tjugo år senare fick epitetet "det sociala undret" och än idag vid fyllda fyrtio är en av de mest utåtriktade människor jag känner. Jag tycker också väldigt mycket om att umgås med såväl gamla som nya bekantskaper. Ändå är det där med "hemmastanning" något jag själv kommit att uppskatta alltmer ju äldre jag blivit.

Förr kunde jag bli stressad av att ha en hel helg obokad. BARA VARA HEMMA. Inte träffa någon. Inte den minsta lilla middag eller ens fikastund med någon, varken borta eller hos oss. Så fort det blev en lucka i kalendern såg jag till att fylla den. Undrar om jag gjorde det för min egen skull - eller om det var utifrån någon sorts föreställning om hur det ska vara. Idag har vi ofta tomma helger på schemat, ibland flera i rad. Och jag älskar det. 

Att få gå i mysbyxor en hel helg (möjligen med något litet avbrott för att åka och handla, för jo, då skärper jag till mig och drar på ett par jeans). Köra ved, klippa gräs, eller - som den senaste helgen - gå fram med röjsågen i huset och rensa för små kläder, trasiga leksaker, plocka i kassar till Erikshjälpen och flickornas stundande loppis, köra till tippen. Själslig rensning såväl som huslig sådan. Äta mat just när vi känner för det och just den maten vi känner för. Framför TV:n om vi vill. Prata mycket med varandra. Strunta i diskberget tills vi har slut på tallrikar och bestick. 

Sedan har jag tankat energi och tycker det är precis lika roligt att träffa folk som att gå hemma och skrota. Det bästa av två världar. Känner inte igen mig i beskrivningen som en brevskrivare ger Kristina Lugn i ett arkiverat avsnitt av nya favoritprogrammet Allvarligt talat. Brevskrivaren är bekymrad för att hon har för många vänner och inte hinner träffa dem så ofta som hon (eller kanske snarare de) vill. Jag har också många vänner, men jag har aldrig någonsin känt att de är för många. Det kan gå långt mellan träffarna ibland, men när vi väl ses tar samtalet vid där det slutade förra gången. Vad spelar det då för roll om det var ett år sen sist? Nej, jag vågar välja hemmastanning i förvissningen om att riktiga vänner finns kvar.