Livstids julkalender: Perspektivbyte i läxa 2

Vi har lite tjall på samarbetslinjen just nu, Universum och jag.

En havererad Mac, min enda dyra och älskade ägodel, prylen som utgör hela mitt kontor. En sjuk make och glömda skolböcker vilket resulterat i en rad bilturer hemmet-skolan (5 mil inalles varje gång), och känslan av att vara en värre miljöbov än vanligt. Ett fasligt roddande av barn till och från dagis, skola, aktiviteter, vantköp, matintag och tandläkare. Sammandrabbningar med ovannämnda ungar om småsaker som plötsligt får stora proportioner. En barnfri heldag med bara äldstadottern - med skrivande, lunch och afternoon tea-buffé på agendan - som (till stora delar) brinner inne.

Gruff, gruff och VM i självömkan. Tills jag kommer på hur patetiskt det är. Lyssnar och tittar på Musikhjälpen varje stund det är möjligt. I år på temat "Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet". Hör skildringarna om unga fattiga mammor som dör i samband med förlossning eftersom de inte har tillgång till en ordentlig mödravård. Barnen som blir kvar, om de överhuvudtaget överlever.

Skärpning, fru Vannestål! Inte mycket att gnälla för på din horisont.

Livstids julkalender: Perspektivbyte i läxa

Något jag verkligen verkligen behöver träna mig på är att se saker och ting ur andras perspektiv. På djupet förstå att andra människor kan ha en annorlunda världsbild än jag, vilket påverkar deras yttranden och handlingar. Att kanske ingen har fel.

Ett exempel är min egen ofta positiva utgångspunkt i livet, den som innebär att jag (ibland kanske naivt) antar att människor gör sitt bästa och vill mig väl - i alla fall tills de har bevisat motsatsen. Det gör det svårt för mig att hantera människor med en mer negativ livsinställning, som hittar fel och problem i det mesta de upplever, eller som utgår från att människor de möter har onda avsikter. Det hände mig häromsistens, att någon tolkade en av mina handlingar som att jag ville illa, när hela grunden för det jag gjorde var att försöka bidra med något gott. Och jag blir helt ställd, eftersom jag inte förstår perspektivet.

Politik är förstås ett annat tydligt exempel på hur svårt det kan vara att se något ur ett annat perspektiv än det egna. Jag tror att alla människor i grund och botten har samma önskan - om en bättre värld. Men för mig, som alltid har haft hjärtat till vänster, är det oändligt svårt att förstå hur den politik som styr vårt land för närvarande, och som ger mer till de starka och mindre till de svaga, skulle kunna vara ett steg i rätt riktning mot den världen. Jag förstår verkligen inte.

Allra svårast är det nog med dem som står mig allra närmast, min familj. Framförallt är det så lätt att fastna i vuxen-är-äldst-och-har-därmed-alltid-rätt-fällan. För en tid sedan läste jag ett tankeväckande blogginlägg ur Petra Krantz Lindgren föräldrablogg En annan du. Ett tydligt exempel därifrån var att vi ibland upplever att våra barn är otacksamma, när vi har ansträngt oss för att de ska få ha det härligt och de sedan blir ledsna när det härliga tar slut. Svårt för oss föräldrar att se saken ur deras perspektiv, trots att det ju egentligen inte är ett dugg konstigare än när vi själva tycker att vår ljuvliga semester gärna kunde få räcka ett par veckor till. Vi har kanske bara lite olika sätt att uttrycka det.

Summan av kardemumman: perspektivbyte är ursvårt och jag har en lång uppförsbacke att streta uppför. Men jag gör ett allvarligt försök att ta till mig budskapet i en av lektionerna i den meditationsserie, 21 Days of Gratitude, som jag nyligen följde, att försöka känna tacksamhet även för det som stör och frustrerar: "All people and events in our lives teach us valuable lessons".

Som tidigare bloggat, allt jag behöver är inte guld och gröna skogar.

I-landsproblem och humörbalans

Igår blev jag arg. Riktigt riktigt förbannad. Sådär så att jag kände att om jag inte skärper mig nu så börjar jag spruta krokodiltårar av irritation och besvikelse. Anledningen? Vi hade för fjärde året i rad bokat ett familjebadweekendpaket som ett litet tomtebloss mitt i mörkaste vintern. Förra året blev det en sån succé så vi nästan grät av belåtenhet i stället - underbara gamla Stora Hotellet mitt i Jönköping, lagom långt hemifrån, fint rum med utsikt över torget och världens mysigaste hotellrestaurang där barnen fick kritor att göra egna konstverk med på bordsduken och serveringspersonal som uppfattade minsta viskning med önskemål från barnen, i farten mellan köket och borden. Livsfarligt att försöka upprepa detta Eldorado.

Visst började det bra den här gången också, med en skön heldag på äventyrsbadet, medhavd pastasallad som innebar att vi slapp evighetsköa till dyr och dålig mat och helt kunde fokusera på vattenbus och eftermiddagsglass. På hotellet upptäckte vi att rummet den här gången vette mot soporna på gården, men det är ju inte hela världen när man bara tillbringar en kväll, natt och morgon där.

Så blir det dags för middag, och vi inser att vår älskade hotellrestaurang är abbonnerad, och att man - utan att informera oss - har bokat in hela familjen med två barn och en bebis på den trånga och stökiga puben i andra ändan av hotellet. Ljudvolymen är så hög av alla småberusade Jönköpingspartajande femtioplusare att vi med knapp nöd kan kommunicera med varandra, och maten och servicen håller långt ifrån den klass vi är inställda på och har betalat för - trots att personalen gör sitt bästa när de märker att trebarnsmorsan är på gränsen till ett smärre nervsammanbrott. Borta är alla tankar på acceptans, förnöjsamhet och positivt tänkande. Puts väck! Och inte blir det bättre när vi förstår att vårt rum ligger precis under hotellets festvåning...

I bilen hem dagen efter "katastrofen" med stort K ger min kloke man mig lite perspektiv när han jämför vad vi uppfattar som jobbigt med hur våra farföräldrar (som föddes i slutet av 1800- respektive början av 1900-talet) skulle ha betraktat ett sånt oerhört lyxproblem som vårt. Både hans och mina var bönder som slet hårt utan att någonsin få särskilt mycket lön för mödan. Tänk att överhuvudtaget kunna resa bort över helgen, bada hela dagen med sina barn, bo på fint hotell och äta mat som man inte har lagat själv. Tänk vad vi tar för givet idag som de aldrig ens skulle drömma om att man kunde få uppleva.

Och så observerar han något annat som vi båda tycker är lite intressant. Vi blir sällan sådär riktigt skitförbannade samtidigt (jodå, på varandra kanske, men inte annars) utan när en av oss är riktigt arg har den andra förmågan att behålla lugnet. Det växlar mellan honom och mig, någon sorts naturligt balanserad humörsvängning, alltså. Tur det för våras stackars ungar...

Livstids julkalender: Vem är det egentligen...

… som är god vän med alla de där illvilliga, egoistiska och omogna gamla exen? Jag känner då ingen av dem.

Jag gillar olika!

Det här inlägget handlar INTE om valkaoset, som jag så snyggt missade genom att vara offline i Spanien och helt glömma bort att valet var över - kom på det på TISDAGEN och skämdes! Fast jag hade i alla fall gjort min medborgerliga plikt och röstat, så långt som möjligt ifrån det där partiet som just nu får för mycket uppmärksamhet på många håll. Därför ska jag inte skriva om det.

Nä, jag tänkte återvända till temat barn, som jag har snöat in på den senaste tiden, eftersom mitt liv kretsar väldigt mycket kring det just nu. Eller rättare sagt: det kretsar väldigt mycket kring en viss liten åttamånaderskille, som går sin egen väg genom livet med bestämda steg. En sak som är väldigt bra med att få många barn är att man undan för undan blir mindre tvärsäker på världen och i stället mer ödmjuk inför allas olikheter.

Jag har aldrig känt igen mig när människor omkring mig pratat om hur osäker man är som förstagångsmamma. Den gången var jag 21 och tvärsäker! Det mesta gick som på räls, barnet var väldigt lugnt och lättskött (förutom en period med mycket nattvaknande som vi stoppade med två dagars femminutersmetod). Barn nummer två visade ha ett helt annat temperament, det märkte vi redan efter några dagar (och det har hållit i sig!), och mycket av det jag tagit för självklart ställdes på ända. Så kom gullunge nummer tre, som visade sig vara ytterligare en liten individ med andra preferenser och egenheter. En sådan till synes enkel sak som att äta annan mat än bröstmjölk visade sig vara en utmaning värdig en triathlonmästare, men ett par dagar innan jag skulle börja jobba heltid och vara borta nio-tio timmar per dag insåg hon att det fanns något annat än bröst här i världen.

Och så dök fyran - den efterlängtade lillebrodern - upp. I början lurade han oss alla att tro att han var en liten kopia av barn nummer ett, som åt och sov mest hela tiden. Men skenet bedrog, och fram kom temperament och många egensinniga idéer om saker och ting. Plötsligt framstod treans matvägran som rena barnleken; nu äter han äntligen, efter tre månaders hård kamp. Och nätterna ska vi inte tala om; det vet ni om ni har följt tidigare blogginlägg (men nu har jag inlett operation Adam Sover, och hittills går det ganska bra, får se om det håller).

Summa sumarum: nytt barn = nya utmaningar och nya insikter. Jag erkänner villigt att jag nog ibland slagit mig lite för mitt inre bröst och tyckt att många föräldrar oroat sig/krånglat/pjoskat med sina barn i onödan, och rodnar lite över mina egna förnumstiga tankar och bristande förmåga att se olikheterna:

- "Vadå, inte somna själv - det är ju bara att ge dem en napp och en gosefilt..." (OK, men med ett barn som vägrar såväl napp som tumme och bara vägrar somna utan ett bröst i munnen?)

- "Att resa med en baby är ju inte ett dugg jobbigare än att vara hemma med den..." (OK, men med ett barn där mat- och sovklockan fungerar ännu sämre än vanligt på resande fot, som avskyr att sitta fastspänd i bilar och flygplan, som inte alls tycker det är kul att leka på stranden, annat än om han får doppa hela ansiktet och slicka i sig mängder med sand som gör honom så dålig i magen att jag tappar räkningen på alla blöjor vi byter?)

- "Vad fånigt att anpassa sig så efter ett barns sovtider att man virar in telefonluren/inte kan gå på fest och så vidare..." (OK, men med ett barn som vaknar för minsta lilla pip, trots att man har gjort allt för att vänja det vid att sova i ljudrika miljöer?)

Om jag har sårat någon med tanklösa kommentarer (hoppas att det oftast har stannat vid tankar och kanske en och annan suck inför min man), så ber jag härmed så hemskt mycket om ursäkt. Min släng av tvärsäkerhetssjukan har definitivt fått sin bot i och med detta mitt fjärde och sista lilla barn. Så nyttigt för mig.

Tillbaka till de 360 graderna

Ett återkommande tema på vår blogg är att Sara och jag arbetar mot att vissa upp HELA våra komplexa människojag, alla 360 graderna i cirkeln. Att inte stoppa undan våra innersta tankar längst in i garderoben, utan våga dela med oss av dem till er där ute i cyberspace, vänner och kollegor, kända och okända. Vi utmanar hela tiden oss själva, tar djupa andetag, blundar och hoppar - och växer förhoppningsvis något lite för varje gång. Samtidigt riskerar vi att få oss en och annan känga av den som inte tycker eller tänker som vi. Eller som inte tycker att det vi skriver om lämpar sig för att släppas ut ur garderoben.

Häromsistens var det Sara som släppte in oss i sängkammaren och idag tänker jag låta ett annat litet garderobsspöke pysa ut. I mitt fall är det tankarna på vad som händer med oss efter döden och min sedan många år ganska så starka övertygelse om att vi lever vidare i någon form, att vi kanske faktiskt kommer tillbaka hit i ny skepnad och att det i min tankevärld inte är omöjligt att det går att komma i kontakt med dem som inte finns här hos oss längre. Min tro på det senare (och som rimmar illa med mitt yrkesjags krav på att allt måste bevisas) fick sig en rejäl duvning för tio år sedan, då jag tillsammans med en god vän besökte ett medium som flera personer jag kände hade haft goda erfarenheter av, men som misslyckades totalt med att identifiera vare sig några av mina anhöriga eller något av det som låg framför mig.

Så för en tid sedan gjorde en kvinna i min närhet ett besök hos en annan andlig vägledare - ett besök som gjorde ett mycket starkt intryck - och jag blev nyfiken och bestämde mig för att göra ett nytt försök. Kände att det passade in i mitt sökande efter att hitta just min mening med livet efter fyrtio, just det där som jag ältar så mycket på bloggen. Ville framförallt veta om jag är på rätt spår när jag tittar mig om efter en ny möjlig karriär efter den akademiska men kom också dit med en längtan att få till någon sorts kommunikation med min pappa.

Det här besöket var inte heller helt tillfredsställande (börjar fundera på om det är just jag som är svår att få tag i?), men framförallt två saker tar jag med mig ut i livet efter konsultationen. Jag ÄR på rätt väg - kort beskrivet: från kontroll till existens - och jag kan känna tilltro till livet eftersom jag kommer att få den hjälp jag behöver, när jag behöver den. Det andra jag tar med mig är att jag och min syster inte är ensamma i allt det som har med min mammas demensutveckling att göra - vår pappa finns där vid vår sida. När jag var hos mamma dagen efter kände jag det starkt, och för första gången på väldigt länge kunde jag uppleva ett stråk av kärlek - den som kommit bort i all förvirring och frustration.

Om den andevärld jag så gärna vill tro på verkligen existerar eller inte hoppas jag att det dröjer många år till innan jag får komma upp (eller ner?) och bekräfta, men även om alltihop bara finns i min hjärna och mitt hjärta så har jag fått den coachning och tröst jag så väl behövde.

Tack för det jag inte är och har

Jag möter en f.d. kollega som lämnade min arbetsplats för ett antal år sedan, och vi uppdaterar varandra bland annat på jobbfronten. Förenas i att vi båda är någotsånär nöjda, även om det skaver ibland. Innan vi skiljs åt säger han: "Ja, vi bor ju i alla fall inte i Pakistan". Orden går rakt in i hjärtat - mina små bekymmer är ganska futtiga i det perspektivet och jag måste genast göra en ny sorts tacksamhetslista - över sådant jag faktiskt är förskonad från att brottas med:

* Jag lever inte i ett land där varje dag är en kamp för att överleva.

* Jag lever inte i ett land där mina ord censureras om de inte passar dem som styr.

* Jag har inte (längre) en sjukdom som gör att jag kanske snart rycks ifrån mina älskade.

* Jag har inte förlorat ett barn vid födseln och gjort försök efter försök att få donerade ägg att fästa utan att lyckas - som en kvinna i min nära omgivning.

* Jag är inte åttioett år, dement och förtvivlad över att världen omkring mig blir alltmer främmande och obegriplig - som min mamma.

* Jag är inte tjugo år och sitter i en tentasal - som min äldsta dotter gör i skrivande stund.

När jag har gjort det känns det liksom mer okej att drömma vidare.

Små grodor och Polyanna

Förra veckan pekade Sara på hur vi ofta identifierar olika "teman" i livet - människor, saker, idéer, ämnen som plötsligt sticker upp huvudet överallt under en period. Hon nämnde telefonskåpen som trädde fram under tiden på Televerket och de senaste veckornas möten med olika uttryck för kreativitet. Själv fastnade min blick för två månader sen på ballongmagar medan den nu i stället zoomar in på små grodor med kräk i mungipan.

Ett annat tema i min värld för närvarande är budskap om positivt tänkande (nån mer än jag som får framsidan till boken om den ständigt positiva flickan Polyanna på näthinnan?), ett tema som jag verkligen behöver återvända till och påminnas om i en tid med sömnbrist och tungt ansvar för min mamma. Här är några exempel.

I boken Att välja Glädje av Kay Pollack läser jag om den enorma styrkan i våra tankar och hur vi med hjälp av dessa kan påverka våra liv i positiv riktning. Det handlar om att vi ständigt står inför ett val när det gäller att tolka det som händer omkring oss. Vi kan exempelvis välja mellan att låta en motgång göra oss irriterade eller att se det som något att dra lärdom av. Mer om Pollack senare - den boken förtjänar ett eget inlägg.

Påminnelse nummer två kommer en fredagskväll när det, trots min oftast positiva grundton, känns ganska eländigt efter en dag med (1) mycket babybärande och därav värkande rygg, (2) långa och stundtals ganska förvirrade samtal med mamma om hemtjänst och annat som inte fungerar i hennes liv och (3) besvikelse över att för andra fredagskvällen i rad bli gräsänka med barnen på grund av min mans ideella engagemang i en idrottsförening. Påminnelsen kommer i form av ett vidarebefordrat mail från Sara, ett kedjebrev (något som både hon och jag normalt vägrar att skicka vidare - men läs detta!) med ett tydligt budskap liknande det i Pollacks bok: du kan själv välja att vända det du upplever som negativt till något att vara tacksam för.

Jag provar att följa uppmaningen i brevet och tänker såhär:

(1) OK, jag har ont i ryggen, MEN anledningen är ju att jag har en underbar frisk baby att bära på.

(2) OK, jag är innerligt trött på alla samtal med och åt min mamma, MEN jag kan i alla fall hjälpa henne och underlätta hennes liv en liten aning.

(3) OK, jag är besviken på att min man väljer bort familjen ikväll igen, MEN tack och lov att det är något så vettigt han ägnar sig åt i stället för att komma hem packad från krogen helg efter helg.

Ett tredje budskap om positivt fokus får jag i tidningen PS! (nr 2/10), där man rapporterar om en gren inom psykologiforskningen (startad vid University of Pennsylvania i slutet av 90-talet) som frångått det traditionella fokuset på psykiska problem till att undersöka människor som faktiskt är lyckliga och se vad som kännetecknar dem. Syftet är att identifiera faktorer som kan förebygga sådant som dålig självkänsla och depression.

Något man funnit är att det kan vara bättre att försöka förstärka sina positiva sidor än att bara inrikta sig på att bearbeta de negativa. Det handlar också om att upptäcka vad man mår bra av och försöka göra mer av det, ett område som vi pratat en hel del om, såväl på min och Saras gemensamma tidsfest som i mina stresshanteringsgrupper och här på bloggen. Jag påminner härmed mig själv om att satsa mer på det som just jag blir glad av och bestämmer mig för att försöka kramas-träna-träffagodavänner-läsabraböcker-bakagottbröd-lyssnapåbraradioprogram-sepåbrabrittiskadeckare-badaskumbad lite mer i mitt liv.

Torsdag kväll 18.23

Jag sitter i väntrummet utanför E:s danssal med datorn framför mig. Börjar på några trådar men ingen har en krok som drar mig med sig. Funderar på att sura för att jag inte tog med vandrarkängorna och tog en promenad i de stora snöflingorna istället. Men att bli sur är ju nästan alltid onödigt. Ingen stress här vid datorn, bara ett intuitivt fiskande i medvetandet för att se vad som kan behöva fiskas upp och vridas och vändas på.

Vrida och vända, ja… Under den här veckan har jag hunnit vrida och vända på mycket, på arbetstid. Jag har en bredvidgångare, en kollega från en annan ände av organisationen som vill vidga sina vyer genom att se vad jag gör. På köpet får jag mitt synfält breddat och coachning som med vanlig timtaxa skulle kosta multum. Plus ett stort antal goda skratt. Ansvariga i den här organisationen visste nog vad de gjorde när de tussade ihop oss två. Eller så visste de det inte …

Bland mycket annat pratar vi om den stora förmånen att ha hyfsad koll på var man har sig – vad man tycker, hur man jobbar, vad man kan och inte kan, vilka sammanhang man vill vara i och vilka som får en att vissna.

Och där tog det lilla fönstret av inspiration och skrivro slut. Mest beroende på de fyra 17-19-åringar som bubblar fram sin konversation i sofforna bredvid mig i väntan på sin danslektion. Mycket identitetsbyggande, fasadputsning och försiktiga trevanden efter godkännande, kanske lite mindre magkänsla och närvaro. Men jag tänker att de säkert också är på väg åt sina rätta håll.

Bloggen - min klickmanick i verkligheten

Livstid fyller snart ett år och man kan fundera lite på varför. Ibland kan Jante hitta in i mina hjärnvindlingar och påtala att detta är ju fånigt: här sitter två ytterst gynnade och hyfsat kapabla kvinnor och vrider och vänder på upplevelser, känslor och situationer. Exakt hur högt upp på Maslows-trappan befinner vi oss egentligen, och hur högt är det rimligt att sträva? Vad har vi att gnälla över och vad är egentligen vårt substansiella bidrag till mänsklighetens fortbestånd? (Och då tänker Jante på bloggen och inte på alla barn vi får och dem vi därutöver skulle vilja ha.) Den rekorderliga skurtanten i mig ansluter: Det var väl ett väldigt skrivande och tänkande, det är väl bara att ta i och Göra och bita ihop och anstränga sig!

Som den ödmjuka individ jag är ger jag åtminstone Jante liiite rätt: Vi har inte mycket att klaga över, inte där vi är just idag, vi kan mycket och vi vill ännu mer. Vår blogg är på sin höjd en västanfläkt i ett vattenglas och bidraget till världsfreden är ytterst marginellt. Men den får oss att må bra. Ibland när vi mår dåligt får den oss kanske bara att må bättre, men då är å andra sidan varje litet steg uppåt på skalan desto viktigare.

Såhär mitt i livet (!) känner jag mig allt som oftast som när jag stapplade omkring i mammas för stora pumps och lekte vuxen. Full i skratt kan jag bli: Här är jag med man och barn och hus och chefsjobb... har ni hört nåt så tokigt? Och som de flesta andra har jag mina akilleshälar, som frestas olika hårt i olika skodon och väglag: Hur redig och stadig jag än kan verka så sitter det inte i min ryggmärg att ta ansvar för och försvara mina egna behov. Det är ett mödosamt inlärt beteende, där min bakgrund har försett mig med vissa hjälpmedel men också några jäkligt svårforcerade rosenhäckar.

Jag brukar tänka att om jag inte passar mig växer det sly i min själ. Bloggen är mitt bästa verktyg för siktröjning, och när det är särskilt snårigt får jag här också hjälp med spejandet efter rätt riktning. Och så är den min klickmanick, som jag kom på häromdagen. Den hjälper mig förstärka mina positiva beteenden genom att jag uppmärksammar dem, klappar mig själv på huvudet och ger mig ett efterlängtat klickljud, när jag trycker på Publicera inlägg. I det ögonblicket är jag lika djupsinnig som en berner sennen.

Meningen med livet

Kanske är den världens mest överanvända floskel: "meningen med livet". Ändå kan jag inte undvika att gång på gång komma in på det här med meningsfullhet. Idag blev jag påmind igen under ett seminarium som jag besökte, inte för att jag hade tid och lust utan för att jag kände mig tvungen. Två av min eftermiddags dyrbara timmar ägnades därmed åt en presentation av (som jag ser det) statsfinansierat nonsens, även kallat forskning på hög nivå.

Jag minns den ilska och frustration jag kände över mitt eget avhandlingsarbete (även det statsfinansierat nonsens) då jag för ett antal år sedan drabbades av cancer. Jag minns att jag grät så tårarna sprutade och skrek att "kan ingen ta pengarna som jag får för det här meningslösa tramset och ge dem till medicinsk forskning i stället?!!!".

Det som stör mig mest är dock inte forskningen i sig - jag vill ju själv gärna att alla perspektiv ska få finnas - utan det faktum att de som hyllar den också är mina värsta kritiker. Det är dessa personer som tycker att det jag sysslar med är alldeles för praxisnära för att vara värdefullt. Men hur kan det vara så mycket mer värdefullt att konstatera att det tar 20 millisekunder längre för försökspersonerna i ett språkvetenskapligt test att identifiera två motsatsord jämfört med ord som inte hänger ihop med varandra, än när jag i min forskning hittar vägar att motivera elever till att utveckla sitt språklärande?

Det är precis sånt här som får mig att fundera om jag borde söka mig någon annanstans...

Perspektiv på styrka

Jag tar till mig av Saras tips om att förlänga sommaren med några av årets bästa Sommarpratare och börjar med att lyssna på en av hennes rekommendationer, Malin Sävstam. Hon är en av alla de människor som förlorade nära och kära (i hennes fall såväl make och två av tre barn som bästa vännen med familj) i tsunamin. Även jag upplevde tunga stunder i väntan på att få återse min egen då 14-åriga dotter som var i Thailand med sin pappa och farmor, men till skillnad från Malins familj kom hon hem levande och helt utan fysiska men.

I beskrivningen till sommarprogrammet definieras Malin som en överlevare och herregud vilken gnista som bor i denna människa som har gjort en resa från djupaste helvete till någon sorts ny livskvalitet. "För varje vilsen människa finns en väg tillbaks", sjunger Mauro Scocco (i låten När det otänkbara händer) i programmet som bland annat diskuterar acceptans, ett begrepp som vi har återkommit till flera gånger här på bloggen. Lyssna på Malins sommarprogram!

Sara refererade i sitt senaste inlägg till min mentala råstyrka angående min vägran att fångas i de allmänna suckarna om det kära livspusslet, men ack så futtig den styrkan känns i skuggan av en kvinna som Malin. Och vad nyttigt det är att emellanåt konfronteras med människor som har eller har haft det riktigt, riktigt svårt. Jag ska försöka minnas Malins berättelse i stunder då jag tycker att livet är eländigt på grund av gnälliga studenter, tjafsande kollegor, bråkiga barn, utspilld mjölk eller högt bensinpris...

Låt tusen blommor blomma!

Under Kvinnofestivalen där jag deltog i juni talades det under en workshop om värdet av att uppskatta människors olikheter - som en bukett vackra blommor ifrån ängen eller trädgården. Vid den stämningsfulla avslutningsceremonin såg jag mig omkring och upplevde hur den där blomsterängen manifesterades i form av en massa vackra klänningar i olika färger och mönster omkring mig. Bilden etsade sig fast på näthinnan.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: trots uppskattningen av originalitet och individualitet i universitetsvärlden där jag jobbar, upplever jag med jämna mellanrum en inskränkthet och snäva perspektiv, att olikheter inte uppskattas eller tas till vara på. Det talas till exempel ofta om att adjunkter (som inte har disputerat) på sikt måste ersättas av lektorer eller att bara vissa typer av forskning duger i fina salongen.

Just därför blir jag så glad av ett inslag i senaste numret av tidningen PS! (7/09, där det för övrigt även finns en artikel om två småländskor som gjorde 40-årskalaset till en tidsfest och nu bloggar om livet och tiden...). Det handlar om att det finns olika typer av drivkrafter i karriären, och att en bra arbetsplats ofta kännetecknas av att ha anställda med olika sorters bränsle i tanken.

Forskning på området har identifierat fyra olika mönster:

- experten som fokuserar på kunskap och expertis och allra helst blir kvar vid sin läst
- den linjära som strävar uppåt mot makt och inflytande
- utvidgaren som gärna bygger vidare inom närliggande områden
- episodikern som rastlöst hoppar från det ena jobbet eller uppdraget till det andra

Alla sägs vi ha spår av varje mönster i oss, men det går ofta att identifiera ett som mer framträdande än andra. Själv känner jag nog mest igen mig hos utvidgaren och kanske experten, och minst i den linjära. Chefsjobb och professurer är något som jag sedan länge bestämt mig för att hålla mig långt borta ifrån!

Det betonas att mönstren bör ses som styrkor och att ingen av dem är bättre eller sämre än någon annan, även om många arbetsplatser som - liksom min - har snäva perspektiv. Och som individ kan du ha nytta av att identifiera just din mest framträdande drivkraft: "Förstår du inte dina egna motiv är det lätt att fatta fel beslut. Du följer normen och tar chefsjobbet istället för att lyssna till din inre röst. Då kan den bästa läkaren, journalisten eller teknikern bli den sämsta chefen - frustrerad och misslyckad." Om du däremot inser vad som driver dig - och kollegorna - flyter samarbetet ofta mycket bättre.

Låt tusen blommor blomma!

Kvinnofestivalen 2 - ett meddelande om ändrad riktning

Under förra helgens Kvinnofestival kom många tankar och insikter fram i mötet med mig själv och andra kloka kvinnor. Den troligtvis viktigaste för mig handlar om det där som ligger och gnager i mig som en liten liten sten mot kläderna i tvättmaskinen: jag behöver förändra min arbetssituation. Medan andra kvinnor pratade om andra förändringar i livet kände jag att jag är där jag vill vara i så gott som alla andra sammanhang. Mycket har redan gjorts även på jobbfronten; jag har idag ett helt annat förhållningssätt till mitt arbete än tidigare. Ändå är det något som inte stämmer: "Här står livet i farstun så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör", sjunger Winnerbäck och jag känner att han sjunger mig rakt in i hjärtat.

I vintras gick jag hos en jobbcoach för att komma fram till om jag skulle stanna kvar i den akademiska världen, om jag skulle lämna den helt eller om jag skulle försöka kombinera jobbet där med något annat. Vi kom fram till att det tredje alternativet nog passade mig bäst i nuläget. Det finns mycket i mitt arbete som jag gillar: friheten, skrivandet, att kunna göra skillnad och få människor att växa. Samtidigt finns det så mycket som jag ogillar och som jag varit inne på förut: framförallt prestationspressen, konkurrensen och somliga kollegors snäva perspektiv.

I Mundekulla blev det tydligt för mig att jag vill verka i sammanhang som det jag mötte under festivalen, bland öppna, vänliga människor som både delar med sig och tar till sig utan hämningar och utan konkurrenstänkande. Många små frön har börjat gro, och jag har kommit fram till att min föräldraledighet nästa år ska få bli en tid för eftertanke kring vad det är jag egentligen vill göra. Känner att jag kan vila lugnt i den planen, jobba enligt min good-enough-princip i höst och se tiden an.

En kick- och boxduell av sällan skådat slag

Så var jag där igen... Varför är min självkänsla fortfarande så låg trots all positiv bekräftelse jag får i mitt jobb och trots all kärlek från familj och vänner? Hur kommer det sig att det behövs så lite för att jag ska glömma alla goda föresatser om att vara "good enough" och acceptera mig själv för den jag är? Ett småkritiskt uttalande från en kollega, en negativ kommentar i en utvärdering och jag faller handlöst - blir liten och ledsen och grubblande igen. Värdelös.

Men idag upplevde jag något intressant. Det hände när jag tränade body combat, ett sorts kampsportsinspirerat konditionspass i grupp med influenser från bl.a. karate och kickboxning som jag ägnat mig åt de senaste tre åren. Här boxar och kickar man så svetten stänker utan att göra en fluga förnär och har jag några uppdämda aggressioner inombords när jag går dit så är de definitivt utagerade när jag går därifrån.

Först höll jag på där och sparkade och slog som vanligt. Den här gången såg jag för mitt inre en energitjuv i min omgivning, en man som bara vill se verkligheten ur sitt eget trånga perspektiv och gärna sparkar på mig och andra verbalt för att hävda sig själv - gissningsvis för att hans självkänsla är låg. Sparkarna blev hårda och slagen likaså. Så förvandlades plötsligt föremålet för min fiktiva våldsutövning till min egen dåliga självkänsla. Och jag riktigt såg den framför mig - som en stor oformlig klump som liksom krympte ihop till ett skrynkligt russin där på golvet framför mig.

Nu är jag inte fullt så naiv att jag inbillar mig att min självkänsla plötsligt blir enormt mycket bättre efter den här underliga upplevelsen. Jag om någon har ju insett att vissa förändringar måste man jobba med hela livet. Men jag tänker i alla fall leva i känslan så länge den varar.

Att lära av livets bräcklighet

Jag läser ibland artiklar om hur livet ställs på sin spets för människor som på något sätt kommer nära sin egen eller nära anhörigas dödlighet. Det handlar om plötsliga insikter om livets bräcklighet och vad som egentligen betyder något. Sådant som annars tenderar att ta stor plats i våra liv - t.ex. karriär och prylar - ter sig nu ganska oviktigt, och alla små självklarheter i vardagen får plötsligt en helt annan glans.

Själv har jag också varit där. För drygt sex år sedan, strax före jul, fick jag beskedet att jag hade malignt melanom, på två ställen på kroppen. Cancern hade dessutom spritt sig till lymfsystemet och då är det allvarligt och kan gå fort. Tack vare att jag befann mig i rätt stad vid rätt tillfälle lever jag idag. Jag fick en behandling som i alla fall just då bara användes på några få sjukhus i landet. I min stad var det dessutom bara min läkare som använde den - och han finns inte kvar där längre.

Det blev väldigt uppenbart för mig hur snabbt livet kan förändras, att jag kanske inte skulle få finnas där och se mina barn växa upp. Att min äldsta dotter kanske skulle få gå igenom sina tonår utan sin mamma och att min ettåring inte skulle ha några minnen av mig alls. Den här känslan fanns kvar en ganska lång tid efter det att jag förstått att jag nog trots allt skulle överleva.

Men så går åren och de kloka insikterna bleknar. Snart är man tillbaka i sitt ekorrhjul, där jobbet och prylarna har återerövrat sitt självklara abonnemang på uppmärksamheten och där man lätt missar de små självklara glimtarna av vardagsglädje, fartblind som man är. Jag behöver med jämna mellanrum påminnas om hur det var under den där tiden i dödens närhet - hur jag omvärderade livet. Och jag påminns av Mia Skäringer (från Mia och Klara) i Mama (3/09): "Jag har det så jävla bra! Jag behövde kanske bara en reminder". Likaså av Christine Hellqvists ord i en artikel i PS (2/09): "Det blir så tydligt att vi får välja vad vi vill ägna oss åt den korta tid som vi är här på jorden".

Gör ett litet tankeexperiment: Om du visste att du bara hade ett år kvar att leva, hur skulle du då leva ditt liv? Skulle du jobba 50 timmar i veckan, skulle du se till att hålla dammfritt hemma eller skulle du försöka ta för dig av livet så mycket det bara gick?

Om energi- och tidstjuvar 1

Vid Saras och min gemensamma tidsfest som är en del av ursprunget till den här bloggen bad vi gästerna att i grupper diskutera vad man upplever som de största energi- och tidstjuvarna i livet. Återkommer med exempel på det som kom fram i diskussionerna i ett framtida inlägg.

Något som jag själv har identifierat som en av mina största energibovar är människor som klankar ner på andra, kanske för att själva framstå i bättre dager, något som jag berörde som hastigast i mitt inlägg om engagemang. Jag blir lätt energidränerad av människor som beklagar sig över andras brist på engagemang i stället för att uppmuntra det lilla och bygga därifrån. Jag tappar sugen och slår bakut i stället för att bli inspirerad att göra mer.

Jag möter tyvärr ofta den här typen av energitjuv även i mitt arbete inom akademin - en av anledningarna till att jag den senaste tiden allvarligt ifrågasatt om det är det här jag vill fortsätta med resten av livet. Människor som har gjort den vetenskapligt kritiska inställningen till världen och dess "sanningar" (och som är ytterst hälsosam i lagoma doser och rätt sammanhang) till något slags personligt korståg. Inställningen att MIN forskning är den enda som är av värde eller att MITT sätt att undervisa är det enda som verkligen leder till lärande hos studenterna. Den attityden gör mig så trött. Varför kan vi inte vara öppna för olika perspektiv, se att MIN forskning och DIN forskning kanske kompletterar varandra, att MITT sätt att undervisa och DITT sätt att undervisa gör att studenterna får variation?

I tidningen PS! (nr 1/2009) läser jag om Pigge Werkelin som förlorade fru och barn i tsunamin och som har skapat sig ett nytt liv med ny fru och nytt barn. Han har blivit ifrågasatt av många för att han startade om så snart efter olyckan: "Ska man inte sörja färdigt först? Älskade Pigge inte sin familj?", Men varför måste man döma andra efter sin egen måttstock? Jag kanske inte skulle göra som Pigge, men jag är jag och han är han och det finns inga rätt eller fel.

Mitt 2009 hoppas jag ska kännetecknas av större tolerans och öppenhet inför andras perspektiv och tankar. Det är ju i det nya och annorlunda som man kan tanka energi i stället för att förlora den!

Folie à deux?

Tidigare idag hade jag ett styrkepass så gott som något: tömde på egen hand ett överfyllt bilsläp med ställningsdelar som vi monterat ner från den nymålade västfasaden på vårt bohemiska hus (- nu i två skilda gula nyanser!). I strilregnet och snålblåsten gladdes jag åt min förmåga att uppskatta livets krumelurer; att se det som ett gött fyspass som gör det skönt att komma in, när man släpar på tunga blöta trätrallar och känner hur vatten kramas ur handskarna och sipprar in mellan fingrarna varje gång man knyter handen i ett nytt grepp. Skulle jag istället ha insett att det nu är dags att boka den där lilla sinnesundersökningen?

Och just när jag skriver detta ser jag min man göra 20 armhävningar på raken med fötterna uppe på en stol för att det ska bli jobbigare. Han blir en nöjdare man av det. Han får nog följa med på undersökningen. Eller så struntar vi i det och lever lyckliga i alla våra dagar.

En eufemism räddar min sinnesfrid

I min relation till hemmet finns inslag av skav mellan olika principer och önskningar - kognitiv dissonans, ni vet. Å ena sidan vill jag gärna ha ett hem som jag själv och andra tycker är fint, å andra sidan lägger jag inte den tid som krävs för att nå dit, och har egentligen ingen lust att göra det heller. Det finns så mycket annat som är viktigare.

En kollega berättar om byn hon bor i: ”Det är så trevligt att alla här anstränger sig för att hålla fint omkring sig. De som åker genom byn tycker säkert att det är idylliskt.” Då tänker jag på de begagnade takpannorna som ligger under plåtar längs vår uppfart. Och vårt hittills åtta år långa provisorium till förråd och vedbod. Idyll är inte rätt ord och dissonansen gnisslar i mig.

Men då dyker rätt ord upp för mig: bohemiskt. Mitt hem är inte rörigt, oordnat eller skitigt, inte idylliskt heller, utan bohemiskt. Äntligen ett begrepp som rymmer vedbodskonstruktioner av hakiställning och presenning, ett halvfärdigt glasrum och en vacker tehuva upphängd på väggen.

Det sägs att klassisk musik får korna att mjölka bättre, men vad är det jämfört med vad rätt ord kan göra för en människa? I fortsättningen ska jag förklara för nya gäster att mitt hem kanske kommer att vara lite mer bohemiskt än vanligt när de kommer. De serveras i förbifarten en etikett som de i bästa fall tar till sig. Samtidigt affirmerar jag mig själv successivt ut ur mitt inre ställningskrig mellan skrotnicke och pedanttant.

Det tredje ögat

När jag för första gången såg en webbkamera kände jag igen den. Det är ju en sån fast osynlig som är min hemliga extra kroppsdel, placerad på en extra tentakel någon halvmeter snett ut från ena axeln. Den betraktar mig och den närmaste omvärlden i närbild och plågar sedan min hjärna med den ena reprisen ultrarapidare än den andra.

Ibland byter den skepnad. Den lossnar och seglar iväg från mig, mjukas upp i konturerna till ett fluffigt litet moln fem meter upp i luften snett bakom mig.
Då sänder den andra slags bilder:
Ser du nu att du cyklar med bra rulle genom en bokskog över en bro där sjödimman lättar? Märker du att det enda som bekymrar dig är att du grälade på barnen i morse, för att de sjöng duett i badrummet istället för att skynda sig. Du grälade för att de sjöng!? Och minns du att du läste på tidningssidan du tände kakelugnen med? Annonsen från Ecpat på tvärtomspråk: ”Svenska småbarnsföräldrar vet hur jobbigt det kan vara när deras barn tvingas sälja sig till utländska turister.” Du är en lycklig människa just nu, det ser jag på pedalvevandet och hållningen; lycklig åt att låtsas bekymra dig över att du grälat på barnen.