Livstids julkalender: Duktig flicka säger nej tack

Det här med att blogga nästan varje dag i julmånaden - till skillnad från den vanliga takten, bara när andan faller på. Jag tycker verkligen det är grymt kul. Det sporrar min kreativitet och får mig kanske att vara extra närvarande för att fånga upp tankar, idéer, händelser för att kunna vrida och vända på dem några varv på bloggen. Så idag tog det stopp. Efter en tröttsam eftermiddag och kväll ensam med barnen tog orken slut. Och den f.d. duktiga flickan bestämde sig för att faktiskt leva som hon lär numera och ta ansvar för sina behov. Inte försöka tvinga fram inspirationen att skriva någon klokt. Säga nej tack till det inplanerade Skype-mötet och alla andra eventuella tankar om att göra något nyttigt denna afton. Det blir det enda enkla lilla budskap jag orkar prestera bakom luckan denna afton. Våga vägra vara duktig! (Det räcker gott att veta att, jag är kapabel och kan plocka fram min kapacitet när jag verkligen behöver den - om det bloggade Sara i förra årets julkalender)

Suss gott fina bloggvänner!

Livstids julkalender: Dansa, pausa

Dansa, pausa…, dansa, pausa… Kommer ni ihåg den, en av förra årets dansgolvsplågor? För en tid sedan kom jag på att denna låt - som annars inte direkt är min cup of music rent musikaliskt - skulle kunna vara soundtracket till det liv jag lever idag.

I hela mitt liv har jag varit mer av en görelse än en varelse (tack till en deltagare i Livstids senaste workshop, om duktiga flickor, för det begreppet!). Baksidan av att vara en duktig flicka, en prestationsprinsessa har jag ältat runt här på bloggen, i flera varv. Men samtidigt har ju den där görelsen i mig gett mig drivkraft att skapa ett liv där jag i så stor utsträckning får ägna mina dagar åt sådant jag älskar, och på mitt sätt.

Under en tid trodde jag nog att jag på något sätt måste göra upp med min görelse, säga hejdå. Kanske sitta på en bergstopp i ett halvår i ensamhet. Det var något onaturligt över den känslan. Mera borde än ville. Jag tror faktiskt att jag skämdes över min kärlek till görandet. Men jag börjar acceptera den lilla prestationsprinsessan, till och med tycka om henne. Förstå att hon är en del av mig som jag nog inte kan leva utan, men däremot har lärt mig att tygla när hon blir alltför bångstyrig. När hon vill för mycket.

Med acceptansen för att jag är en människa som behöver ett ganska stort mått av fart och fläkt, många bollar, nya projekt och utmaningar, att skapa och - ja faktiskt, prestera -  i mitt liv, har nämligen också varandeförmågan och kärleken till vilan kommit alldeles naturligt. Jag har aldrig jobbat så lite som den här hösten, och stortrivts med det. Aldrig haft så lätt att vara "onyttig" på kvällarna. Aldrig njutit så av meditationsstunderna.

Dansa, pausa…, dansa, pausa...

Möt hösten med Livstid!

Just nu spinner vi på Livstid tanketrådar kring två spännande höstaktiviteter i vår hemstad Växjö.

I den första (2/10) utforskar vi under rubriken Duktig flicka eller kapabel kvinna olika sidor av att vara en människa som dels vill göra och prestera, dels vill vara och finna vila. Vi utgår från egna texter, erfarenheter och inspirationskällor, men skapar också utrymme för deltagarna att reflektera själva i cirkelform. För arrangemanget står studieförbundet Sensus, och all information hittar du här.

Den andra punkten på höstens Livstidsprogram är Circle Way Day, en heldag med samtalet i centrum, ett andrum i vardagen med utrymme för både eftertanke och skratt. The Circle Way handlar om att lyssna, både inåt och utåt, att höra sig själv formulera tankar, frågor och svar och att hylla allt det som är livet. Den 13/10 erbjuder vi ett smakprov på the Circle Way (som är utgångspunkten för de läger vi varit med och arrangerat på Mundekulla kurs- och retreatgård), och vi varvar samtalscirklar i olika storlekar med andra övningar för kropp och själ. Du kan vara med oavsett om du aldrig provat något liknande, om du har erfarenhet av samtalscirklar från annat håll eller om du har varit med på Circle Way-läger och vill återuppleva atmosfären därifrån. Mer information finns här. 

Hoppas vi ses!

Lugnets lian, var är du?

Att ha några dagar ledigt, hemma och på vift, är ju hur skönt som helst. Men det kan också ha sina sidor. Till exempel att man ser allt som måste, behöver, skulle behöva, gärna borde, vore roligt om det kunde – göras. Så blev det idag, och jag har växlat mellan att hänga i min meditationslugn-lian och stilla svinga mig ovanför alltihop, till att landa med svanskotan först i trädbeskärningar och förrådssnickrande. Och så upp igen för ett nytt fall.

Värst är dom där små myllrande enstaka måstena, vart och ett lätt att övermanna, men när de anfaller i flock, var och en med sitt speciella särdrag och krav på sin egen ställtid, då är det kört. Jag känner mig som Gulliver, nedbrottad och bunden av lilliputtanerna. Och jag vill inte ha det såhär! Innan vi började bygga vår carport-förråd fanns det enstaka lördagmorgnar då det inte var givet hur helgen skulle tillbringas. Så vill jag ha det, och dit ska jag igen.

Jag gör i alla fall vad jag kan för att hitta ett ögonblick av egen tid. Just nu på en parkeringsplats någonstans i Växjö, med ett par nyfyllda matkassar i bakluckan och en halvtimme på mig innan Etta är färdig med kvällens hundträning. Dags att spotta i nävarna, sluta ögonen och sega sig upp i lianen igen. Allt gott!

Hur svårt kan det VARA?

Bara jag killar dem under hakan släpper de tagen och dimper ner i min kupade hand – de stinna svarta vinbären. Just nu är de så sol(och regn-)mogna att sötman tar udden av den annars lite skarpa smaken. Jag äter dem direkt från busken med god aptit. Det blir ingen systematisk avplockning i år. I frysen finns så det räcker till svärmors lösa frukostsylt ett bra tag till. Jag har inga problem med det, att bären hänger kvar där och inte blir skördade. Vad skönt med ett exempel på ett fullt möjligt måste som inte ens känns som ett borde. Önskar att de var flera.

Jag var inne på det där med måsten häromdagen – igen. Vad ska man få gjort på en dag för att känna sig nöjd, var mitt dilemma. Varför blir vissa dagar som den där mardrömmen där man aldrig riktigt når fram till vad det nu är? Vännen Gaia kommenterar mitt blogginlägg: ”Kan man inte bara vara?” Jo, egentligen är det ju precis så enkelt. Och precis så himla svårt. För mig i alla fall, i vissa situationer, som dagar i slutet av semestern då jag inte har något särskilt inplanerat.

Det är väl inget konstigt att i slutet av en dag summera den med tanke på vad jag har gjort och hur dagen har känts. Det är ju bara slutredovisningen av de 86 400 sekunder som någon vänlig själ satte in på mitt tidskonto vid dagens början och tar tillbaka vid midnatt, just innan nästa insättning görs (för att använda en bild om tid ur boken Rik på riktigt av Jörgen Larsson och Fredrik Warberg). Tack vare Gaias korta kommentar ser jag hur jag gör den summeringen: så ofta med görat först och varat sen. Nästan så jag skäms att erkänna det, men så är det.

Dagen därpå är ännu en småsplittrad dag. Jag planerar att måla lite. Målning kräver förberedelser och dessa blir ständigt avbrutna; av mig själv när mejl och chattsamtal känns viktigare, av barnen som behöver hjälp med att bygga kaninbur och starta om gräsklipparen (sex gånger eftersom den stannar utan anledning), av mat, telefonsamtal, ja, ni vet. Själva målningen kommer jag till först efter middagen, 10 timmar efter att jag började flytta möbler och maskera.

Jag inser att jag är på väg att summera dagen när jag berättar om den för Mannen som varit på jobbet. I ett sånt läge kan jag ibland – till råga på allt – klistra på situationen en känsla av läxförhör: ”Vad har jag egentligen gjort som haft hela dagen leeeedig?” Vad jag blir trött! Det får bli ändring på det här! Summeringen blir istället: jag har haft en bra dag med barnen. Vi har pratat en del, jobbat ihop, haft både en skön lunchstund och några schyssta konflikter. En bra dag. Om någon mot förmodan är intresserad blev räntan på det insatta tidskapitalet en klippt gräsmatta, en påbörjad kaninbur och ett målat takparti. Tack, Gaia!

Ännu en dag

Jag kände det redan när jag vaknade i morse: det här är en sån där dag som jag inte vet vad jag ska göra av. En dag som jag inte kommer att kunna summera med tillfredsställande resultat ikväll när det är dags att lägga huvudet på kudden igen. Frukost, lunch och middag har intagits, men vad har skett däremellan? En tanke är att slutföra några av alla de småprojekt jag har på gång, men de känns lite futtiga, de kommer inte att kunna rättfärdiga en hel dag i min mentala bokföring. Ett lite större projekt – maskera och måla en vägg i det blivande nya badrummet – faller istället på att det kommer att ta hela dan, och det vill jag inte heller.

Vädret bygger på håglösheten, grått och med rejäla skurar emellanåt. Jag har alldeles kommit av mig med träning, så det känns inte heller aktuellt. Misstänker annars att det är vad jag skulle behöva, en rask promenad så att jag kommer hem äppelkindad och svettig men med schvung i steget. Mannen hör ett radioprogram där någon talar om vikten av att ge sitt skapande utrymme, precis den puff som behövdes för att faktiskt hamna här vid datorn. Inte vet jag om det är rätt ställe, men det är i alla fall något.

Jag kommer att tänka på artikeln i ett årsgammalt nummer av Leva! (nr 7-8 2010) som jag hittade i Marias guldgruva – tidningshyllan på toaletten – senast jag var där. Rubriken är Semestra som ett proffs och avslutningen är ett citat av stressforskaren Dan Hansson: ”Effektiv stresshantering inkluderar att sätta mål, att ta reda på vad du vill och systematiskt arbeta för att uppnå detta. Det beror på att hjärnans viktigaste uppgift är att ta reda på vad som händer i framtiden. Har du ingen plan kommer hjärnan att jobba på högvarv för att lista ut vad som väntar runt hörnet. Har vi mål gör det att vi – och våra hjärnor – kan slappna av mer.”

Jag som annars är skeptisk till alltför stor målfixering i arbetslivet tror att jag förstår vad Dan menar. Jag riktigt känner hur hjärnan prövar olika scenarier och hela tiden trasslar till det för sig själv. Hade jag i morse bestämt att detta skulle bli en lullardag där målet var en kvällssummering på plus minus noll så hade jag legat riktigt bra till just nu. Men kanske har jag ett mål ändå, det att känna mig nöjd med något när jag går till sängs, känna att dagen har tillfört något eget som varken gårdagen eller morgondagen kan erbjuda. Och kanske är svaret att tillsammans med Mannen lyssna igenom några bra sommarprogram medan vi rensar korgen med kantareller som han hjältemodigt bärgade hem i ösregnet tidigare idag. Mentala och gastronomiska delikatesser i skön förening? Första, andra, tredje – och där blev planen fastställd!

Bra, bäst, duktig!?!

Inkubatorn i Kronoberg AB har som mål att samla och stötta lovande nya företag som har stor potential, som kan bli bäst också i ett internationellt perspektiv. Det verkar gå bra, mycket bra, att döma av den engagerade och målinriktade föredragning jag nyligen hörde med tf VD Helena Collin. MEN: få eller inga kvinnliga företagare anmäler ens intresse för att försöka kvala in.

Helena beskriver hur man söker upp kvinnliga företagarnätverk och frågar vem som vill komma och bli bäst hos Inkubator – och får inget napp alls. Vissa vill helt enkelt inte växa. Andra är, som Helena säger, duktiga flickor som inte anser sig behöva någon hjälp. Duktiga flickor är de säkert, tänker jag, men jag är inte alls säker på att den där sista förklaringsmodellen stämmer mer än i undantagsfall.

Om det är så att Inkubator-retoriken i mötet med de duktiga flickorna är besläktad med den som användes vid föredraget jag hörde så har jag en helt annan teori. Att jag vågar uttala mig beror på att jag är född andra generationen duktig flicka av storasysters grad. Sedan har det hänt en del och mitt spektrum har breddats, men vissa ränder sitter där de sitter.

Säg ”bli bäst” till tio duktiga flickor, och jag hävdar att nio av oss (minst) associerar till prestation, jämförelse och konkurrens. Just det som så många av oss har kämpat hela vår uppväxt med att hantera. Vårt problem har aldrig varit att prestera, tvärtom, utan att lyckas höra och följa våra egna inre röster, att hitta och utveckla våra egna unika kombinationer av talang, vilja och intresse – huvudnycklarna till det där mycket framgångsrika företagandet som Inkubatorn letar efter. Den inre rösten har ibland dränkts just i omgivningens hurrarop, och samma omgivnings ivriga pekande FRAMÅT!!! har gjort det svårt att i farten hinna se de viktiga avstickarna i livet. Och när vi äntligen börjat inse hur lite prestation, konkurrens och "bästhet" betyder jämfört med att hitta rodret och kompassen på insidan, så kommer någon och frågar om vi vill bli bäst! Om det vore så enkelt, tänker vi och skakar omärkligt på huvudet...

Vill du få utrymme och stöd för att satsa all din kapacitet, din lust och ditt engagemang på idén som du brinner för och tror på? Är du tillräckligt bra kan du få det hos oss. Och får du det kan du bli hur bra som helst på just det du vill. Now we’re talking!

Vad gör du med din tid - människa?!

I bilen hem efter senaste bokcirkelträffen kommer vi in på det som var huvudtemat för den där festen som blev den här bloggen: hur får vi till det med tiden? Någon undrar varför det är präktigare att dammsuga klockan åtta på morgonen än att göra det halv tolv på kvällen. En annan måste aktivt tygla sin göra-nytta-drift för att alls få en lugn stund på helgen.

Själv berättar jag hur min och Mannens hemmafixardagar ser ut. Två per helg har inte varit ovanligt under hösten, då vi satsat hårt på att få vårt glasrum färdigt:
ca kl 8 – vaknar, av oss själva
10-tiden – drar på jobbarkläder efter en lång frukost
ettiden – mikrar hyfsat goda rester till lunch (tycker inte våra mikromatshatande barn)
halv tre – tar ett andra jobbaryck efter att ha toppat lunchen med en testund
fem-sextiden – dags att laga middag och umgås på allvar med barnen

Just barnen gör nästa inlägg i tidsdebatten, i samband med förhandling om deras datorvanor. Vi har inte mycket att sätta emot när de hävdar att vi jobbar ”hela tiden” på helgerna, och ”aldrig” gör något med dem. Och även om hösten varit extrem så känner de oss väl nog för att veta att det inte blir mer än en gradskillnad när glasrummet är klart. Det svider i mammahjärtat, och jag tänker genast tankar om bio- eller simhallsbesök i helgen. Men, att känna dåligt samvete är en sak – att agera på det utan att passera Gå är något annat, inte alltid så lyckosamt. Jag får nog lov att fundera lite på det här.

Mitt i funderandet kommer jag att tänka på den gamla 70-tals-feminism-sloganen eller vad det nu är: ”att göra det personliga politiskt”. Eller att åtminstone utgå från att andra nog har samma funderingar som man själv, och att det kan finnas en poäng i att prata med varandra om det istället för att städa frenetiskt inför varandras besök och hålla fasaden uppe. (Det tycker jag förresten att vi har lyckats bra med i bokcirkeln, att hålla träffarna så fria från krav och dåligt samvete som möjligt; man måste inte ha läst boken, värdinnan bjuder på te och mackor, och ingen skulle drömma om att kasta smalögda blickar på dammråttor eller tvätthögar. Nästan så vi skryter om hur lite vi städar ibland, vilket kanske också är lite fånigt.)

Nu efterlyser jag beskrivningar, dilemman, tips, smarta lösningar och annat som har med vardagstid att göra. Ska försöka åstadkomma lite sånt själv också, utöver det jag skrivit nu. Just den här helgen blev rätt bra till slut. I förmiddags hade jag och barnen ett jazzdanspass i glasrummet, och på eftermiddagen spelade vi Pictionary en stund. Jag tror vi hade lika kul alla tre.

När andan faller undan

Det är mycket nu – vem höjer på ögonbrynen? Samtidigt börjar marginalerna tunnas ut av höstmörkret och oxveckorna och summan av alltihopa. Häromhelgen vaknade jag på lördagmorgonen och kände att orken inte fanns där och inget var riktigt kul. Känslan av koll var försvunnen. Inte för att kollen egentligen var sämre än vanligt, utan för att min toleransnivå var lägre. Trouble overload som jag skrivit om tidigare, bara det att om det infaller 8.30 en lördagsmorgon är omedelbar sänggång inget bra handlingsalternativ.

Helgen blev småknölig rätt igenom, men jag kom på att jag använde ett antal strategier som bidrog till att det inte blev värre:

- Ett långsamt, djupt andetag varje gång en överfylld diskbänk eller något annat naggade min sinnesro i kanten.

- Korta skärpedjupet i det jag gör så att allt utanför absoluta fokus blir blurrigt och slutar störa.

- Göra något som reparerar känslan av koll och kapacitet – utan att bli ett straffarbete. Jag satte mig och rensade igenom årets bilder på datorn, ett gammalt samvetsgnag. Roligt, inte minst när barnen bänkade sig runt mig fnissade åt årets värsta spexarbilder.

- Fylla huvudet med annat. I det här fallet blev det en hastigt bokad teaterbiljett till Anna Vnuk och Lo Kauppis Riksteaterföreställning på söndagkvällen. Förlossningsbalett och feminism-ståupp – det var något annat för min hjärna att knåda.

- Skapa lite extrautrymme någonstans. Lyckades få till en ledig dag i den efterföljande veckan, som sedan visserligen blev en vaccin-vabbardag, men nästan lika vilsam för det.

Bara det att jag kunde räkna till fem olika strategier för att hantera situationen gjorde att känslan av koll repade sig lite grann.

Sen tror jag det fanns ett annat syfte med upplevelsen: Jag fick en liten näsknäpp som sa mig att jag ibland inte är så empatisk när Mannen tycker det är för mycket i rörelse runt oss. Det händer att det långt inuti hörs ett småländskt ”amen skääp te daj”, eller att ett överseende leende lurar i vassen. Så vill jag inte bli bemött när jag har råkat ta en överdos av livets låtsasmåsten, och det ska inte han heller behöva vara med om.

Good enough mothering

I senaste numret av Mama (11/09) identifierar jag ett återkommande tema som jag vet ger många av oss mammor huvudvärk och tunga tankar - den där mammaskulden som medför att vi aldrig tycker att vi är tillräckligt bra i vår föräldrarroll, trots att vi härjar och sliter för att tillfredsställa såväl arbetsgivare som telningar. Undrar om våra barns fäder lika ofta ägnar sig åt sådana funderingar?

I Mama är det dels skribenten och programledaren Ann Söderlund som har dåligt samvete för att hon under tre veckor lämnar barnen hemma för att delta i fyrans dokusåpa Kändisdjungeln. En annan som grubblar är vimmelreportern Lotta Gray som efter sitt cancerbesked förra året är orolig för att inte vara tillräckligt bra för sin son, i synnerhet som hon inte vet om hon bara kommer att leva några månader eller tills hon blir 90...

Min senaste mammaskuld infann sig när man häromsistens i media med oro konstaterade att en stor del av befolkningens barn äter frukost ensamma framför morgon-TV i stället för tillsammans med övriga familjen. Som jag bloggat om tidigare har vi valt bort griniga morgnar vid det gemensamma frukostbordet till förmån för lugna curlingmorgnar till Bolibompa, medan jag och min man i lugn och ro kan läsa morgontidningen i köket utan bråk om mat och för ljusa lampor.

Å andra sidan tror jag att just den här lilla skulden snart går över. Jag VET att jag är en bra mamma ändå, eller åtminstone har jag lärt mig att anamma begreppet "good enough mothering" som jag först hörde talas om för många år sen, den där gången när jag var på väg in i väggen bl.a. på grund av ständigt dåligt samvete - antingen för att jag var med mitt barn i stället för på jobbet eller på jobbet i stället för med mitt barn.

Sedan dess har jag arbetat mycket med att intala mig att jag duger som mamma, trots att mina barn inte får lagad middag varje kväll, trots att jag tycker det är dödstrist att leka rollekar, trots att jag vägrar spela schack eller Bondespelet (fast jag gillar fia och Drakborgen), trots att jag ofta jobbar sent och ibland reser bort från mina älsklingar flera dagar i sträck. Jag läser mycket för dem, jag pratar mycket med dem, jag berättar ofta hur mycket jag älskar dem och jag kramar dem ofta - och jag tror att det räcker!

Jag får dessutom bekräftelser av barnen själva med jämna mellanrum med fraser som "Du är VÄRLDENS bästa mamma!" eller "Jag vill ALDRIG ha nån annan mamma!". Sen får jag förstås också höra att jag är världens dummaste när de små änglarna inte får som de vill. Fast när yngsta dottern på sistone har gett mig onda ögat så har det flera gånger skett i samband med att hon gett mig epitetet "Din elaka fähund!" - hämtat från Astrid Lindgren. Och då ler jag lite för mig själv och tänker att om inte annat har jag lyckats förmedla ett litet stycke svenskt kulturarv till mina stackars ungar...

Manipulera måstena

Tillbaka i gängorna igen efter att ha arrangerat ett evenemang à la rockfestival, med kravallstaket och hotellrum men få divor och inga öl. Efter urladdning och succé tillbaka i den glesare verkligheten, med större avstånd mellan insats och utdelning. Dessutom höstdagjämning och grådask. Känns sådär att kliva upp i den skumma morgontimmen. På jobbet försöker jag ladda om. Jaha, vilka storverk är det nu jag måste uträtta?

Kanske inga alls, vid närmare eftertanke. Jag måste inte vara högpresterande och drivande, men jag kan vara det när lust och förutsättningar finns. Ibland måste lusten lirkas fram, exempelvis genom att slå fast att jag gör det jag gör inte för att jag måste utan för att jag vill och tror på det. Min C-uppsats som var en stor stötesten lyckades jag bemästra först när jag nästan bestämde mig för att inte skriva den. Jag uttalade det högt för mig själv och till andra: ”Jag kanske struntar i det här.” Först då gick det på allvar upp för mig att jag inte måste eller behövde göra den klar. Visst skulle livet blivit lite knöligare utan en färdig uppsats och därmed avslutad utbildning, men jag skulle överleva. Och då fick jag det fria modet att göra den, jag kände att jag valde att göra den.

19 minuters njutning

I våras sprang jag en del. Sen kom jag plötsligt av mig. Ett tag innan dess var det inte så kul längre men jag visste inte varför. Mannen sa: skaffa dig en träningskompis, sätt upp mål, som lopp att springa eller tider att nå i träningsspåret.

Jag hade faktiskt redan börjat snegla på klockan lite, efter ett antal veckors mjukstart för knän och leders skull. Upptäckte till min förvåning att jag springer ju helt okejfort för att vara motionär. Och orkar ju faktiskt öka på avståndet. Jag satte musik i öronen för att distrahera mig, mätte väglängder på kartan och var alltid inställd på att orka minst den distans jag sprungit förra gången. Ungefär då blev det tråkigt, och mannens råd kändes nu helt fel.

Paus och omtag. Hur kan jag göra det här på ett annat sätt? Kan jag jogga yoga-style? Vad är det min yogafröken brukar säga? Känn att du är i din kropp här och nu. Lyssna på kroppen och gör så mycket som den vill och orkar just idag. Varför ska det plötsligt inte gälla bara för att jag springer? Alla mina motiv för att springa är kanske inte så yogiska: flexibel och tidseffektiv motionsform, skönont stramande i benen efteråt, fåfängan som en del i min livsluf/st, känslan av att jag och min kropp är kapabel. Men hur kan jag göra på ett nytt sätt?

Hörlurarna fick stanna hemma, åtminstone tills jag hittat musik som gör mig mer istället för mindre närvarande. Min mobil har en sportfunktion med träningsdagbok och grejer. Där hade jag börjat lägga in hur långt jag sprang och till och med kilometertider på slutet. Bort med den rutinen. Okej att hålla koll på hur ofta och hur länge jag springer, men inget tidkollande under tiden. I rubriken för varje träningstillfälle skriver jag istället något kort som får mig att minnas just det tillfället. Som ”Stocken”, från campingen på Orust med samma namn, eller ”Blå lucka”, som var vad jag såg mellan molnen i en sista uppförsbacke.

Den senaste springturen, i morse, fick heta ”Här”. Med utgångspunkten att sluta springa närhelst jag känner för det, tar jag en tur i bokskogen. Inget sällskap att försöka känna av signalerna från, ingen musik. Mobilen i bakfickan och blicken framåt. Jag springer här, här, här. Som att se mig själv suddig och dubbel i en kikare och sakta skruva på ratten. Känslan när de båda bilderna smälter ihop. Fokus och skärpa. Jag är här. Hela jag är här. Här är jag.

Några korta såna stunder. Däremellan spretande tankemoln om postorderbeställningar och kajaker, men ändå lugn och lätthet. Ingen plats för jobbmage eller oro mellan ögonbrynen. Ingen trötthet eller smärta. Jag känner igen situationen: Detta är något som jag spontanaffirmerat om, sett framför mig hur jag springer avspänt utan att längta till slutet, med samma stillsamma fokus inåt som jag kan ha när jag går. Nu har jag gjort det på riktigt en gång.

Semester 2009, del 3: Mera mellanrum

Sista semesterdagen och jag känner mig som en förstagångsskolkare när jag bloggar på förmiddagen, den tid som annars är reserverad för att vara nyttig (typ måla takpanel), för att liksom tjäna ihop till fri tid vid datorn eller med en bok. Den som följt mitt bloggande ett tag vet att jag älskar att måla panel också, men varför litar jag inte tillräckligt på mig själv för att göra det jag känner för när jag känner för det och inte sen?

Ibland kan jag undra vad vi håller på med, alla vi kompetenta, kraftfulla kvinnor och män som kämpar så med våra måsten, som ju är helt skrattretande när man tittar närmare efter. Tänk om vi la all den energin på det vi faktiskt vill och kan göra! Konstigt nog känns det ändå som att skriva om måstena här klär av dem, gör dem tydliga för mig och därför möjliga att avfärda. Den som hälsat på här på Livstid men inte själv delar de här bekymren har nog surfat vidare för längesedan, men tydligt är att vi inte är ensamma i våra bryderier, Maria och jag.

Alltså - semestern är slut och det känns uthärdligt. Och det är nu jag så lätt hamnar i sträng rätt/fel-granskning. Istället vill jag vänligt fråga mig om jag kände mig väl omhändertagen av mig själv under veckorna som passerat. Har jag pysslat om mig och följt mitt bud att "Det jag gör är det jag ska göra."?

Jo, jag är nog en ganska nöjd anlitare av eventfirman Sara Semesterfixare, trots ett lite flängigt program med inte mindre än tre tältutflykter på fyra veckor med allt vad det innebär av aktiviteten packande, som i normalfallet hamnar på minussidan i mina utvärderingar av olika aktiviteter. Ena gången packade jag faktiskt nästan allt själv, och jag glömde inget väsentligt! Dessutom fick jag med flera bra-att-ha-saker som plussade på upplevelsen. Tänk när mannens säger "Nu hade det varit bra/gott/bekvämt med ..." och jag svarar "Och det har vi här!" efter att ha kört ner handen i rätt väska. En våt dröm för en disträ och motsträvig packare...

Ett tips till Sara Semesterfirare (som nog behöver förankras hos underentreprenören Mannen): Ge plats för lite fler mellanrum! Bästa exemplet är den extradagen vi stannade på campingen vid Löderups strandbad. Jag yogade på gräsbanken ovanför stranden, sen läste och badade vi, varje familjemedlem i olika utsträckning men liksom bredvid-tillsammans.

Det får mig att tänka på ett tågluffarminne. På topplistan, bland portvinsrundor i Viana do Castelo och galna bilturer i Rom, finns dagen i Venedig. När jag och vännen K inte gick in i Stora Kyrkan eller åkte gondol. Vi fick tag på en detaljerad promenadkarta över staden och gick planlöst runt bland gränder och kanaler. När vi kände oss tillräckligt vilse letade vi upp några gatuskyltar, orienterade oss, tog ut en ungefärlig riktning och stoppade ner kartan i fickan igen. Jag minns ett kafé där K skrev vykort och så minns jag lugnet, strosandet och att vi inte pratade så mycket. Det var ett storartat mellanrum.

Kvinnofestivalen 2 - ett meddelande om ändrad riktning

Under förra helgens Kvinnofestival kom många tankar och insikter fram i mötet med mig själv och andra kloka kvinnor. Den troligtvis viktigaste för mig handlar om det där som ligger och gnager i mig som en liten liten sten mot kläderna i tvättmaskinen: jag behöver förändra min arbetssituation. Medan andra kvinnor pratade om andra förändringar i livet kände jag att jag är där jag vill vara i så gott som alla andra sammanhang. Mycket har redan gjorts även på jobbfronten; jag har idag ett helt annat förhållningssätt till mitt arbete än tidigare. Ändå är det något som inte stämmer: "Här står livet i farstun så nära inpå, men det är nåt som gnager ändå. Det kallas tvivel, det där som stör, det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör", sjunger Winnerbäck och jag känner att han sjunger mig rakt in i hjärtat.

I vintras gick jag hos en jobbcoach för att komma fram till om jag skulle stanna kvar i den akademiska världen, om jag skulle lämna den helt eller om jag skulle försöka kombinera jobbet där med något annat. Vi kom fram till att det tredje alternativet nog passade mig bäst i nuläget. Det finns mycket i mitt arbete som jag gillar: friheten, skrivandet, att kunna göra skillnad och få människor att växa. Samtidigt finns det så mycket som jag ogillar och som jag varit inne på förut: framförallt prestationspressen, konkurrensen och somliga kollegors snäva perspektiv.

I Mundekulla blev det tydligt för mig att jag vill verka i sammanhang som det jag mötte under festivalen, bland öppna, vänliga människor som både delar med sig och tar till sig utan hämningar och utan konkurrenstänkande. Många små frön har börjat gro, och jag har kommit fram till att min föräldraledighet nästa år ska få bli en tid för eftertanke kring vad det är jag egentligen vill göra. Känner att jag kan vila lugnt i den planen, jobba enligt min good-enough-princip i höst och se tiden an.

Inte på humör

Det är ovanligt att jag som nu känner mig oinspirerad och småtrulig på jobbet i flera dar. Positivt är att jag inte hetsar upp mig över det. Jag låter mig hållas och betraktar mitt tillstånd utan att låta det sätta igång någon spiral av dåligt samvete och annat tjafs som inte gör nån mänska glad. Det blir en övning i medveten närvaro, även om jag mellan varven gör ett stilla försök att få mig på gott humör med något av mina små välbeprövade knep:
- luncha med vänner

- köpa godis efter lunchen

- hitta rutinmässiga arbetsuppgifter som inte kräver engagemang
- lyssna på radio medan jag jobbar, vilket förutsätter just rutinmässiga arbetsuppgifter
- ge mig själv lite "skolk-feeling" genom att låta mig själv fika lite längre och gå hem lite tidigare

Inget funkar dock någon längre stund. Det gäller till och med energikicken efter möten där jag mitt i segheten känt mig behövd, bekräftad och kapabel. Det sipprar liksom ur mig och så är jag tillbaka i det loja läget. Kanske är det en testkörning av semesterhjärnan. Hur som helst är det inte hela världen. Jag far runt som en duracell-kanin och är engagerad, energisk och effektiv 98 dagar av hundra - det kan väl räcka.

Med siktet inställt på att guppa som flötet

Min självkänsla har alltid varit ganska kass, trots hyfsat bra självförtroende i vissa situationer. Precis som Alexandra Pascalidou berättar om i en intervju i Amelia (7/09) handlade min barndom mycket om att få uppskattning för mina prestationer, vilket jag misstänker har bidragit till att jag fortfarande alldeles för mycket förknippar det jag är med det jag gör. Vilket i sin tur leder till att om jag (tycker att jag) misslyckas (ibland kanske ingen annan ens tycker det) så sjunker jag som en stor sten till botten. Snabbt och tungt.

Men kanske är något på väg att hända, sakta sakta. För ett tag sedan bloggade jag om att jag fick en bild under ett träningspass där jag boxade och sparkade sönder den dåliga självkänslan. Och de senaste veckorna har det hänt flera saker som fått mig att fundera på om jag är på väg i rätt riktning. Här är några exempel:

• Jag har äntligen insett att de problem jag hade med en student förra terminen låg helt hos honom, inte hos mig. Samma problem har uppstått med samtliga hans övriga lärare.
• När jag senast blev påhoppad av en kollega, som varit fientligt inställd till mig sedan jag blev hans överordnade, insåg jag också att det var likadant där. Problemet ligger inte hos mig utan i hans svårighet att hantera auktoriteter - det intygar alla kollegor som känt honom längre än jag. Jag kunde ganska snabbt skaka av mig känslan av obehag.'
• När jag häromdagen fick lite halvtaskig respons hos publiken som jag föreläste för insåg jag att det nog mer berodde på att det var fredagseftermiddag före påsklovet, att de hade lyssnat på en tretimmarsföreläsning under förmiddagen och att solen sken ute, än på mig (inte minst som jag har fått väldigt mycket uppskattning för motsvarande föreläsning på andra ställen).
• Jag tycker också att jag den senaste tiden alltmer lyckats applicera mitt "good enough"-tänk på nya situationer i tillvaron.

Igår bestämde jag mig för att skriva ner allt jag kunde komma på som stärker mig - inklusive de här nya insikterna - och så titta tillbaka på det jag har skrivit nästa gång jag känner mig liten och låg. Förhoppningsvis kan det hjälpa mig att ligga kvar och guppa kvar på vattenytan som flötet i stället för att sjunka med blytyngden: Jag duger faktiskt, precis som jag är!

Icke-görandets olidliga svårighet

"Så länge jag gör, finns jag"... I fyrtio år har det varit mitt ständiga mantra. Jag är en "doer", har alltid tusen projekt på gång, såväl på jobbet som hemma. "Hur hinner du med allt?", undrar omgivningen, inte minst min mamma som är raka motsatsen. Ställ upp i VM i ineffektivitet och guldmedaljen är din som i en liten ask, kära mor, har jag tänkt, lite lätt överseende och inte särskilt sympatiskt inställd till denna människa som jag märkligt nog delat kropp med trots att det känns som att vi kommer från olika planeter.

Och visst har det kommit mycket gott ur allt mitt görande. Tre fantastiska döttrar, ett hus jag älskar och som vi renoverat varsamt från topp till tå, böcker, artiklar, kurser, föredrag... Men så nån gång i höstas kom de där tankarna på ett annat livstempo. Sluta upp att ständigt göra, ständigt prestera. Kanske har jag för en gångs skull något att lära av min mamma.

Nu försöker jag praktisera icke-görandets svåra konst, åtminstone en liten stund varje dag. Mest gör jag det vid min kvällsmeditation, men också ibland i andra sammanhang. T.ex. genom att inte ta fram något att läsa eller skriva då jag väntar några minuter på tåget utan bara vara, observera min omgivning, vara medvetet närvarande. Men det är SVÅRT!

En riktig utmaning, som jag både längtar efter och fruktar, är att åka på retreat. Vara helt tyst och göra nästan ingenting i flera dagar. Vilken detox! Antingen blir jag totalt lugn eller fullkomligt galen...

Nu tycker jag att vi går in och latar oss!

Citatet kommer från min fyraåriga dotter efter en timme i sol och snö med pulkaåkning och snöänglar. Kanske kanske är jag på väg att lyckas lite bättre än mina föräldrar gjorde med mig vad gällde att överföra sin prestationsfokusering. Kanske kanske blir mina barn lite mindre slav under Luther än vad jag har varit under 40 år. Det passar alldeles utmärkt in i mitt nya livstempo!

Till mina barn

Det goda livet har skänkt mig tre fantastiska döttrar, och ibland funderar jag över vad jag kan och vill ge dem - utöver sanslöst mycket kärlek. Det finns värderingar jag gärna vill förmedla, även om jag naturligtvis är fullt medveten om att det ofta hör till att man som barn - åtminstone under en period i livet - markerar sin självständighet gentemot föräldrarna genom att tycka precis tvärtom. I mitt fall handlar värderingarna jag vill förmedla bland annat om alla människors lika värde och ett ekologiskt tänkande. De minsta är så små ännu, men jag gläds åt att äldsta dottern - som är 18 och om hon nu ville revoltera borde ha gjort det redan - delar de flesta av mina värderingar.

Något jag däremot hoppas slippa föra vidare är den prestationsfokusering som varit min trogna följeslagare under många år och som jag kämpar att lämna bakom mig. Som barn fick jag väldigt mycket uppskattning för saker jag gjorde och lyckades med, inte minst att få höga betyg. Det var däremot mindre vanligt att mina föräldrar gav mig uppskattning för den jag var eller gladde sig åt min glädje över sådant som kärlek och resor.

Det är så lätt att oreflekterat berömma goda prestationer (och det behöver nog inte var något fel med det), men jag känner att det är minst lika viktigt att finnas där och bekräfta barnen precis som de är och att dela deras glädje över sådant som inte handlar om vad de har presterat. Minns en diskussion med Sara för några år sedan. Hon berättade då att när barnen kom och visade sina teckningar så försökte hon att inte berömma deras duktighet, utan snarare ställa intresserade frågor om färger och motiv. Det har jag tagit till mig och försöker tillämpa så gott jag kan. Jag märker att jag återigen glider in på området good enough – detta att man inte måste vara bäst på allt för att duga i sina egna eller andras ögon. Skulle så innerligt önska att jag kunde bidra till att mina barn inte behöver så jobba så mycket med detta som vuxna som jag har gjort och fortfarande gör.

Sedan vill jag gärna ge mina barn många glada skratt och lite galenskap – visa att man kan bjuda på sig själv och skratta i såväl med- som motgång. Mark Levengood skriver i Sucka mitt hjärta men brist dock ej så kärleksfullt om sin skrattade och smågalna mamma, som föredrog att ligga på soffan och röka och läsa romaner framför att laga mat, baka bullar och göra annat som vi tenderar att tillskriva det goda moderskapet. Här har vi en kvinna som verkligen har anammat devisen om good enough mothering. Och Mark konstaterar nyktert att ”bland de största gåvorna ett barn kan få är modet att gå sin egen väg. Mamma satt aldrig på Moderskapets Piedelstal, det var för svårt att balansera soffan där. Men hennes skratt och hennes mod byggde trygga väggar runt vårt hem. Hon fick fyra barn som skrattar hos psykologen i stället för att gråta där. Mycket mer kan man inte begära av en barndom.”

Medan jag skriver detta kastar sig min fyraåring runt halsen på mig, trycker en blöt puss på min kind och säger: "Du är för snäll mamma som lagar så god mat till oss...". Och då är den kulinariska utsvävning hon syftar på helt i klass med Marks mammas - flingor och mjölk...

Man är ju den man är

"Jag försöker att inte påverkas så mycket av vad folk tycker för då blir man helt självmedveten och det man skriver kanske förändras och blir ängsligt. Alla tycker alltid olika och det går inte att tänka att man ska göra si eller så för att tillfredsställa fler. Man är ju den man är."

Så säger författaren Sara Kadefors i en intervju för tidskriften Ordinär (nr 1, 2007), och jag tycker att det är så bra sagt i all sin enkelhet. När ska jag bli vuxen och lära mig att stå för vem jag är och inte bry mig så mycket om vad andra tycker om mig och vad jag gör, tycker och säger? Flera kvinnor i min omgivning har sagt mig att tryggheten kommer när man har fyllt 40, så det kanske är på gång nu då...

För inte har det hjälpt något vidare att disputera, få en fast lektorstjänst eller föda tre barn. Ibland känner jag mig fortfarande som den där mobbade 14-åringen jag var för 26 år sedan. Så beroende av andras bekräftelse. Är det någonting jag ska ge mig själv som nyårslöfte så är det detta. Att försöka acceptera att "man är ju den man är" oavsett vad andra tycker.