Icke-görandets olidliga svårighet

"Så länge jag gör, finns jag"... I fyrtio år har det varit mitt ständiga mantra. Jag är en "doer", har alltid tusen projekt på gång, såväl på jobbet som hemma. "Hur hinner du med allt?", undrar omgivningen, inte minst min mamma som är raka motsatsen. Ställ upp i VM i ineffektivitet och guldmedaljen är din som i en liten ask, kära mor, har jag tänkt, lite lätt överseende och inte särskilt sympatiskt inställd till denna människa som jag märkligt nog delat kropp med trots att det känns som att vi kommer från olika planeter.

Och visst har det kommit mycket gott ur allt mitt görande. Tre fantastiska döttrar, ett hus jag älskar och som vi renoverat varsamt från topp till tå, böcker, artiklar, kurser, föredrag... Men så nån gång i höstas kom de där tankarna på ett annat livstempo. Sluta upp att ständigt göra, ständigt prestera. Kanske har jag för en gångs skull något att lära av min mamma.

Nu försöker jag praktisera icke-görandets svåra konst, åtminstone en liten stund varje dag. Mest gör jag det vid min kvällsmeditation, men också ibland i andra sammanhang. T.ex. genom att inte ta fram något att läsa eller skriva då jag väntar några minuter på tåget utan bara vara, observera min omgivning, vara medvetet närvarande. Men det är SVÅRT!

En riktig utmaning, som jag både längtar efter och fruktar, är att åka på retreat. Vara helt tyst och göra nästan ingenting i flera dagar. Vilken detox! Antingen blir jag totalt lugn eller fullkomligt galen...