lördag 14 mars 2009

Fabeln fortsätter

Plurar vidare efter intressanta kommentarer på senaste inlägget:

Visst funderar jag på vad som är bra för barnen i vår konflikthantering, men just nu mer på vad som är bra för mig själv och hur jag kan förhålla mig. Jag vill inte bli ett självspelande piano för mina framtida tonårsbarn att sätta igång med ett litet knapptryck, en väl vald provokation som dom VET får mig att gå i taket.

Det som får mig att ryta ska komma inifrån, som häromvkällen, känslan att nu är det nog. Gnatet som får det att spänna i nacken och strama i ansiktet, det vill jag bort ifrån. Det handlar så mycket om att hitta strategier. En dagisfröken upplyste mig om att jag brukade nynna stilla när dottern hade övertrötta ilskeanfall vid hämtning. Det var min omedvetna mentala sköld som skyddade min sinnesro utan att göra intrång i dotterns känsloliv. Motsvarande strategier för 8-/10-åringar är vad jag söker.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Lite milt nynnande med ett dagisbarn... Kanske lite mer åt hårdrockshållet med 8-10-åringar? :-) Nä, jag håller med dig, det är svårare i den åldern. Har inte heller hittat någon bra strategi. Vi får leta tillsammans! Ser fram emot fortsatta intressanta diskussioner. Och med tanke på att vi har så många runt omkring oss med barn i samma ålder borde vi kunna få en del idéer. Kanske börjar det bli dags att starta en till Facebookgrupp - en barn-och-föräldrar-relations-salong...

Gaia sa...

Ja det vore verkligen till stor nytta!

Gaia sa...

Jag försöker vara väldigt tydlig med hur jag förväntar mig att de ska uppföra sig och jag ser inte mellan fingrarna om de är otrevliga eller har en kaxig ton mot mig(eller pappan, vi har samma syn). MEn jag skriker inte och ställer till en stor scen för det, däremot missar jag inget sånt litet tillfälle att tala om saken, oftast enskilt med det barnet. Jag tror att barnen försöker göra sitt bästa också, men det är viktigt att de vet vad man förväntar sig för slags uppförande, och att man vågar/orkar göra sig besväret att säga till dem när de "glömmer"/missar att vara trevliga/respektfulla. Då får man påminna dem, lugnt. De måste ju lära sig det hemma, var annars? För övrigt verkar min nya laisseez-faire metod funka förvånansvärt bra. Sedan tror jag på att de får anpassa sig efter familjens (d v s mig eller pappan)planer och aktiviteter och inte tro att det bara är deras intressen och önskningar som styr. De behöver ju ledare eller??? Så jag diskuterar inte så mycket vad vi ska göra idag osv utan jag berättar vad vi ska göra en viss helg som jag har bestämt och det ska de följa med på (om de inte gör upp egna planer som funkar), resten av tiden är de fria. "Fri lek" som min dotter säger, roligt uttryck från dagis.