Om acceptans - närvaro mitt i vardagen

Jag läser just nu för andra gången Anna Kåvers Att leva ett liv, inte vinna ett krig, som handlar om acceptans. Kåver inleder sin bok med att konstatera att många förknippar ordet med något negativt, som passivitet och underkastelse - gärna utifrån ett politiskt, religiöst, filosofiskt eller feministiskt perspektiv - och inte tycker att det passar in i vår tids strävan efter ständig utveckling och förändring.

Men Anna Kåver lägger något annat i begreppet acceptans, nämligen att komma till ro med verkligheten och inte ständigt kämpa emot dess något mindre behagliga sidor. Det kan exempelvis handla om att acceptera sina tankar, sina känslor eller oundvikliga förändringar i tillvaron. Acceptans är en av de viktiga hörnstenarna i träningen i att vara medvetet närvarande.

Jag märker att jag har nytta av att tillämpa acceptanstänkandet i min vardag. I stället för att kämpa emot, ondgöra mig och hela tiden längta någon annanstans i vardagliga, småtråkiga situationer, försöker jag "acceptera läget", bara observera och inte döma, t.ex.

- när jag svettas under ett inte alltför spännande spinningpass
- när jag på min joggingrunda springer förbi samma kottar och stenar för hundrade gången
- när jag vattnar alla miljarder växter i mitt stora hus
- när jag plockar i och ur diskmaskinen för tredje gången samma dag
- när mina envetna tankar än en gång stör uppmärksamheten under min meditationsstund
- när jag känner mig sådär lite vardagssur utan någon egentlig anledning

Förvånad konstaterar jag att livet faktiskt ofta blir lite mindre tråkigt, ibland till och med lite mer intressant när jag försöker tänka på det här sättet i stället för att hela tiden längta bort och framåt tills tråkeriet är över. Världen blir liksom lite mer levande - här och nu.