fredag 30 mars 2012

Sov gott lilla mamma

Så är vi där. Knappt tre år efter de första tecknen på att något var fel glömde min mammas hjärna till sist bort hur man gör när man lever. Idag är det två veckor sedan en infektion tog kål på den kropp som redan var så skör så skör av hennes demenssjukdom. Jag och äldsta dottern hälsade på henne dagen innan det hände, men när hon somnade in satt jag på tåget hem från Stockholm. Hon väntade inte in mig som pappa gjorde med min syster när han gick bort för femton år sedan. Först kändes det gräsligt att jag reste, men jag har kommit att acceptera att det är OK. Min fina syster var där och höll mamma i handen och alla barnen hann dit för att ta farväl av mormor.

Det är väldigt speciellt när en människa som varit dement går bort. På ett sätt har man ju redan förlorat henne för längesen. Den mamma jag kände har inte funnits på flera år. Det blir en långsam och utdragen sorgeprocess i stället för något som plötsligt överraskar. Samtidigt är det så definitivt nu. Och det känns märkligt att det nu på riktigt är jag och min syster (43 och 40 år gamla) som är familjens äldsta - även om vi i praktiken har varit det under lång tid.

En upplevelse från när pappa dog för femton år sedan återkommer: bilden av den cancersjuka pappan, den lilla fågelungen där i sängen, som sakta bleknar bort för varje dag, och in på min inre scen kliver i stället min friska, starka, snälla pappa. På samma sätt bleknar mammas sista år ganska fort när jag hamnar med en låda foton till det bildspel jag sätter ihop till minnesstunden efter begravningen. Fram träder inte bara mamman som fanns åren före sjukdomen, och som jag i ärlighetens namn upplevde som en blek kopia av sig själv sedan hennes livs stora kärlek försvunnit. Här kommer också en ung, vacker mamma som på vart och vartannat kort sitter och håller om någon av oss ungar. Bilderna från hennes älskade trädgård, där hon var drottning i grönsakslandet, och från fjällvandringarna - sällan har jag sett någon så lycklig på ett foto som hon där mitt i ljungen.

Vid minnesstunden glimtar ännu mer fram - i talet som hennes vänninna sedan sju decennier (!) håller: en mamma djupt engagerad i såväl freds- som miljöfrågor. Och så minns jag att min lilla mamma under en tid ställde upp som jourhavande medmänniska. Plötsligt har jag fått en annan bild än den jag haft under många års tid - när jag känt mig mer som mor till min mor än som dotter - och då plikt- och skuldkänslor tagit större plats i mitt hjärta än kärleken. Och tänk, då kan jag också hitta till min sorg och saknad, den som jag till en början nästan inte kunde känna. Så förlösande skönt!

Lägenheten är redan utrensad, städad och överlämnad till nästa boende (när man själv har varit en anhörig som väntat och längtat efter en vårdbostad vill man så klart göra allt för att nästa ska få komma till snabbt). Hemma hos oss är det däremot kaos. Hela huset är fyllt av möbler, lådor och kassar. Men jag, som avskyr när det är rörigt hemma, störs nu inte ett dugg. Jag tänker att jag får ta en kasse då och en låda då. Kaoset blir till ett enda stort fint minnesalbum, för överallt ser jag något som påminner om mamma: den gamla konstiga fyrkantiga stekpannan som hon stekte alla barndomens pannkakor i, hennes ringar som på slutet blev för stora för hennes smala fingrar, morfars Strindbergslampa, kartongerna med foton och brev, den gamla pigtittaren som jag speglat mig i så många gånger i mina föräldrars sovrum. Somligt ska skänkas, annat säljas - för de eventuella pengar vi får in planerar jag och min syster en egen helg då vi ska åka bort någonstans, prata och minnas tillsammans.

Begravningen är också avklarad, och den blev precis så som jag tror att mamma hade velat ha den. Med släkten och vännerna närvarande, med alla hennes älsklingspsalmer och hela släktens begravningsfavorit Bred dina vida vingar framförd av min fina Livstidsvän i kyrkan. Prästen hade ur min tvåtimmarssvada lyckats plocka fram just de bitar av mamma som kändes viktigast, som hennes kärlek till sina "länder" (kolonilotterna) och den under trettio år otroligt starka kärleken till pappa. Under minnesstunden rullade bildspelet, småflickorna sjöng om tussilago som en hyllning till sin vårblomsälskande mormor, och min syster och jag sjöng den sång som jag tillägnade min mamma där på tåget hem från Stockholm: Eva Dahlgrens Ängeln i rummet.

Sara beskrev så fint hur hon satt ett par bänkrader bakom vår familj i kyrkan och förundrades över att hela den där långa raden små och stora människor ju faktiskt var ett resultat av mamma Kersti. Tack lilla mamma för det! När jag frågar min tvååring var mormor är utbrister han tveklöst: "Himlen!" Vad skönt det känns att vi alla är överens om att mormor nu fått krypa upp i knät på morfar - där hon så ofta satt när de båda levde. Och när vi körde hem från minnesstunden, jag och flickorna, såg vi allihop hur tydligt som helst hur hon satt där på ett moln mitt i vårt synfält, vinkade och log.

måndag 19 mars 2012

Dags för en ny resa?

Såhär är det kanske: större delen av 2011 har varit intensivt, full snurr på kompassen som pekar ut vartåt jag ska härnäst. Förändringar på jobbet och en mängd Livstidsidéer som faktiskt har realiserats och lagt grunden till en egen verksamhet i liten skala. Ett antal steg mot mera 360-gradersmänniska, några lite modiga kan jag tycka.

Och så nu verkar själen tycka att det är dags att komma ikapp sig. Eller är det tvivlen som har letat rätt på mig på nytt gömställe? Den där gränslinjen mellan självförtroende och självkänsla är inte så lätt att se. Jag har stort förtroende för många av mina förmågor, men tilltron till min förmåga att använda alla förmågorna – handlar den om självkänsla eller självförtroende?

Likt mig är i alla fall tänkandet, detta eviga tänkande, analyserande, formulerande. Det är bra, ofta otroligt användbart, och har på många sätt fört mig långt här i livet. Förbi en del hinder som kunde ha blivit livslång tyngande barlast. Om jag tidigare har sökt stöd för att alls orka gå vidare så handlar min önskan nu mera om att jag vill kunna leva fullt ut ännu större del av tiden, av dagarna som är återstoden av mitt liv.

Jag funderar på att söka en annan ingång; mindre intellekt och språk, mer av startpunkt i känslorna. Det är ju de som dyker upp så irrationellt – osäkerheten på väg till jobbet som jag vet att jag klarar bra, känslan av rädsla där jag hela tiden får stöd och bekräftelse på att jag ger detsamma. Visst har känslorna varit med i mina tidigare själsliga djupdykningar också, men kanske är vägen via intellektet en omväg? Jag kanske behöver gå samma väg från andra hållet för att få syn på något nytt.

Jag funderar som sagt - sån är jag ju - och läser om Resan-metoden. Ett antal händelser den senaste tiden tycks föra mig just dit. Och jag känner mig inte alls rädd för att släppa taget, möjligen för att inte hitta något där i djupet. Helst vill jag braka genom isen kanske är det detta jag menar?

onsdag 14 mars 2012

Livet, helt enkelt

Ännu mera sjukdom, ännu fler nätter med dålig sömn, ännu fler strider mellan barn och vuxna som inte kan mötas, ännu tjurigare mamma. Men dåliga dagar varvas med goda ("livet" tror jag det kallas...). Dagar då jag känner att jag verkligen kan leverera när det gäller. Dagar då mitt halsont ger vika och jag kan föreläsa i timtal och tända stjärnor i åhörarögon. Dagar då jag plötsligt kramas mer än skäller.

Just a mortal - with the potential of a superman. Som David Bowie myntade, The Ark knyckte oct Sara valde som sitt favoritcitat i Älskade lista!

torsdag 1 mars 2012

Mamma kastar sten

En av mina absoluta favoriter i barnboksfloran är Alfons Åberg, den underfundiga lille killen med sin disträa men välmenande pappa. Allra mest tycker jag om Raska på, Alfons Åberg, som skildrar en sådan där vardagsmorgon som alla vi föräldrar känner igen så väl, där våra älsklingar SKA BARA, än det ena än det andra medan klockan går och vår puls stiger. Och så på slutet, när Alfons äntligen är klar, då är det pappa som SKA BARA... läsa färdigt tidningen.

Och precis sån där är jag, vilket min stundtals ganska saktfärdiga men oerhört kloka mellandotter alltemellanåt påpekar för mig. "Mamma, du är världsmästare på att kasta sten i glashus!". Jadu, kära lilla piraya, det är inte bara småstenar, utan ordentliga bumlingar jag kastar.

Jag suckar och gnäller över att barnen aldrig gör det jag ber dem vid första tillsägelsen, men själv måste jag ju bara... fylla en diskmaskin, köra in ved, tända i pannan, svara på ett mejl innan jag kan komma och beundra ett legobygge, spela fotboll, läsa om vampyrer eller hjälpa till med en krånglande inloggning på datorn. Vem säger att mina ska-bara är mer relevanta än deras?

Jag blir dödsless över att bli skälld på och åthutad av mina döttrar, men med jämna mellanrum trillar jag själv dit och ryter så de små änglahåren står rakt bakåt av fartvinden (eller hur det nu var Mia Skäringer så illustrerande beskrev fenomenet). Varför skulle mammor få skälla på sina barn men inte barn på sina mammor? Ett fint och tänkvärt inlägg på det temat från Petra Krantz Lindgrens blogg: När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv.

Jag tjatar om det konstanta strösslet av strumpor, suddgummin, tuschpennor, pusselbitar, Pet Shop-figurer, halvfärdiga teckningar och äppelskruttar på bord, bänkar och golv, men strösslar ganska duktigt själv, tills renslusten plötsligt infinner sig och jag går fram genom huset som en ångvält. Varför skulle mamma-pryttlar på vift vara mindre störande för den allmänna husfriden än barnens dito?

Nåväl, första steget mot förändring är ju i alla fall sjukdomsinsikt...