Dags för en ny resa?

Såhär är det kanske: större delen av 2011 har varit intensivt, full snurr på kompassen som pekar ut vartåt jag ska härnäst. Förändringar på jobbet och en mängd Livstidsidéer som faktiskt har realiserats och lagt grunden till en egen verksamhet i liten skala. Ett antal steg mot mera 360-gradersmänniska, några lite modiga kan jag tycka.

Och så nu verkar själen tycka att det är dags att komma ikapp sig. Eller är det tvivlen som har letat rätt på mig på nytt gömställe? Den där gränslinjen mellan självförtroende och självkänsla är inte så lätt att se. Jag har stort förtroende för många av mina förmågor, men tilltron till min förmåga att använda alla förmågorna – handlar den om självkänsla eller självförtroende?

Likt mig är i alla fall tänkandet, detta eviga tänkande, analyserande, formulerande. Det är bra, ofta otroligt användbart, och har på många sätt fört mig långt här i livet. Förbi en del hinder som kunde ha blivit livslång tyngande barlast. Om jag tidigare har sökt stöd för att alls orka gå vidare så handlar min önskan nu mera om att jag vill kunna leva fullt ut ännu större del av tiden, av dagarna som är återstoden av mitt liv.

Jag funderar på att söka en annan ingång; mindre intellekt och språk, mer av startpunkt i känslorna. Det är ju de som dyker upp så irrationellt – osäkerheten på väg till jobbet som jag vet att jag klarar bra, känslan av rädsla där jag hela tiden får stöd och bekräftelse på att jag ger detsamma. Visst har känslorna varit med i mina tidigare själsliga djupdykningar också, men kanske är vägen via intellektet en omväg? Jag kanske behöver gå samma väg från andra hållet för att få syn på något nytt.

Jag funderar som sagt - sån är jag ju - och läser om Resan-metoden. Ett antal händelser den senaste tiden tycks föra mig just dit. Och jag känner mig inte alls rädd för att släppa taget, möjligen för att inte hitta något där i djupet. ”Helst vill jag braka genom isen…” kanske är det detta jag menar?