En av mina absoluta favoriter i barnboksfloran är Alfons Åberg, den underfundiga lille killen med sin disträa men välmenande pappa. Allra mest tycker jag om Raska på, Alfons Åberg, som skildrar en sådan där vardagsmorgon som alla vi föräldrar känner igen så väl, där våra älsklingar SKA BARA, än det ena än det andra medan klockan går och vår puls stiger. Och så på slutet, när Alfons äntligen är klar, då är det pappa som SKA BARA... läsa färdigt tidningen.
Och precis sån där är jag, vilket min stundtals ganska saktfärdiga men oerhört kloka mellandotter alltemellanåt påpekar för mig. "Mamma, du är världsmästare på att kasta sten i glashus!". Jadu, kära lilla piraya, det är inte bara småstenar, utan ordentliga bumlingar jag kastar.
Jag suckar och gnäller över att barnen aldrig gör det jag ber dem vid första tillsägelsen, men själv måste jag ju bara... fylla en diskmaskin, köra in ved, tända i pannan, svara på ett mejl innan jag kan komma och beundra ett legobygge, spela fotboll, läsa om vampyrer eller hjälpa till med en krånglande inloggning på datorn. Vem säger att mina ska-bara är mer relevanta än deras?
Jag blir dödsless över att bli skälld på och åthutad av mina döttrar, men med jämna mellanrum trillar jag själv dit och ryter så de små änglahåren står rakt bakåt av fartvinden (eller hur det nu var Mia Skäringer så illustrerande beskrev fenomenet). Varför skulle mammor få skälla på sina barn men inte barn på sina mammor? Ett fint och tänkvärt inlägg på det temat från Petra Krantz Lindgrens blogg: När du skäller på mig mamma är det svårt för mig att älska mig själv.
Jag tjatar om det konstanta strösslet av strumpor, suddgummin, tuschpennor, pusselbitar, Pet Shop-figurer, halvfärdiga teckningar och äppelskruttar på bord, bänkar och golv, men strösslar ganska duktigt själv, tills renslusten plötsligt infinner sig och jag går fram genom huset som en ångvält. Varför skulle mamma-pryttlar på vift vara mindre störande för den allmänna husfriden än barnens dito?
Nåväl, första steget mot förändring är ju i alla fall sjukdomsinsikt...
4 kommentarer:
Men oj vilken tänkvärd blogg jag hittade här, tack vare er länkning till mig. Hit kommer jag att återkomma :-).
//Petra
Tack Petra! Jag är glad som hittat till din blogg också. Inlägget jag länkade till berörde verkligen ända in i hjärteroten.
Ha HA, underbart skrivet.. och helt rätt, vilka rättigheter man tar sig som förälder... Storasyster i detta huset sa senast idag (med glimten i ögat) men varför håller pappa på och lägger tillbaka saker där de ska vara, vilket slöseri... Så där tänker inte du och jag mamma... Lillebror anklagade mig för att inte ha återställt hans verktyg och tipsade mig om att gå och kolla där jag brukar slänga saker ;-). De har koll på hur man ofunkar småtrollen... fast å andra sidan tror jag att det faktumet att man är operfekt kan göra att de förlåter sig själva också... Kram
Skicka en kommentar