Mera livsmagi

För en tid sedan bloggade jag på temat magi, om mitt behov av att tro och förundras - utan att behöva förklara allt i tillvaron. Temat har återvänt i mina tankar gång på gång de senaste månaderna, och jag har bloggat om magiska upplevelser med barnen här och här. Uppväxt i ett kristet hem (och med både en morfar och en mormorsfar som var präster), föddes jag in i en självklar barnatro, men under tonåren gjorde jag allt jag kunde för att förneka existensen av något mer än det som kan ses. Delvis var det ett sätt att bevisa för min omgivning att jag INTE var så töntig som mina föräldrar (att tro var inte socialt accepterat). Delvis handlade det om att jag inte kunde acceptera en gud som lät mig må så kasst som jag stundtals gjorde under tonåren.

Men ju äldre jag blir, desto mer vill och vågar jag. Jag kallar mig fortfarande inte kristen, går bara i kyrkan till lucia (även om jag trivs i själva kyrkorummet), ber inte till någon personifierad gud och har inte döpt mina barn (eftersom jag ville undvika att göra som mina egna föräldrar, och pracka på dem något de inte bett om). Min tro vill inte bindas i yttre ramar, den vill bestämma själv. Den handlar om att jag tror på att det finns mer än det vi kan se och ta på, att livet inte tar slut efter döden (ett ämne som för övrigt diskuteras i säsongspremiären av Annas eviga), att vi lever kvar i någon annan typ av existens, och att de som gått över till den sidan ibland kan komma i kontakt med oss som trampar kvar på jorden.

För en tid sedan var jag på ett intressant föredrag om just den där andra sidan, och jag har nyligen upptäckt tidningen Nära, vars huvudsakliga inriktning är andlighet (och som säkert skulle provocera hälften av er till tusen med sitt änglaflum - jag älskar den!). Wow, så många spännande berättelser jag fått ta del av. Snacka om tittskåp. Det är väl inte för inte jag är barnbarn till en kvinna som kunde berätta åtskilliga spännande historier om oförklarliga händelser i släkten, och som jag den senaste tiden upptäckt att jag har mycket annat gemensamt med också. Den kvinnan skulle jag gärna vilja få prata med igen (det är 33 år sen sist), så om du läser det här mormor så får du gärna höra av dig från din himmel, men gör det inte när jag är hemma själv på måndagskvällarna, för jag är allt lite mörkrädd även om jag inte vill erkänna det...

En annan aspekt av detta med att tro på det som inte kan bevisas är frågan om alternativmedicin. Att en massa viktig gammal kunskap riskerar att gå förlorad för att den traditionella västerländska medicinkåren rynkar på näsan åt den gör mig ledsen. Såklart finns det massor av skojare i den här branschen, men det finns också mängder av duktiga människor som botar och helar med fantastiska resultat. Jag önskar så att fler läkare vågade uttrycka den inställning som jag hör hos Claes Hultling i hans sommarprogram: "Det skulle behövas lite mer av trolltrumma...". I Nära (6/12) läser jag om en man som blev fri från en till synes obotlig cancer med en kombination av vanlig medicinsk vård, alternativmedicin och tankekraft. Visst är det intressant att det senare är fullt accepterat inom idrotten, men när det handlar om medicin så talas det om "oförklarliga mirakulösa tillfrisknanden"... Jag är fullkomligt övertygad om att jag bidrog till att ta kål på min egen cancer genom all visualisering och allt affirmerande jag ägnade mig åt under det där fasansfulla året för tio år sedan.

Det som gör mig mest ledsen är den respektlöshet på gränsen till förakt som jag ganska ofta hör - inte minst från välutbildade akademiker - gentemot det som inte kan bevisas. Att det var töntigt att vara kristen när man var 14 är väl en sak, men att vuxna människor inte kan respektera att andra människor vill och vågar? Nä, jag gillar det gamla slitna uttrycket "Var och en blir salig på sin tro". Den som vill tro på något - oavsett vad - ska få göra det, utan att behöva stå till svars eller hånas. Precis som den som inte tror ska respekteras för sitt perspektiv.

Resignerade gäddor

Konstiga titlar blir det på inlägg jag producerar efter att ha tillbringat en helg på den nationella språklärarkonferensen. Förra året skrev jag om Ovalfrihet och stängda lådor, efter mitt magiska möte med en kvinna som både var en tvillingsjäl och en stor inspirationskälla. I årets bubbla fick jag möjlighet att fördjupa bekantskapen med M, både genom våra samtal över lunch, konferensmiddag och en öl på puben, och i hennes intressanta föredrag om hur tankekraft påverkar vår förmåga till lärande. M berättar om ett TV-program som höll henne - som, liksom jag, sällan har tid att titta på TV - fastklistrad i soffan. Programmet handlade om hur hjärnans arkitektur hela tiden byggs utifrån de tankar vi tänker.

Ett exempel: I en forskningsstudie stoppade man en gädda i ett akvarium tillsammans med ett gäng småfiskar. Vad händer? Jo, småfiskarna får panik och gäddan käkar förstås upp dem fort som ögat. Så sätter man glasväggar runt gäddan. Vad händer då? Småfiskarna får lika mycket panik som tidigare och gäddan stångar pannan blodig i sitt försök att komma åt de små, men blir sedan den resignerade gäddan, gäddan som har gett upp. När forskarna lyfter bort glasväggarna fortsätter vår huvudperson att vara den resignerade gäddan, den som inte tror sig om att klara av att fånga fisken, varpå de små glinen kan fnatta runt bäst de vill och räcka lång näsa åt puckogäddan som ligger där och har skapat en vald sanning, en sanning som inte finns på riktigt utan bara är en tankekonstruktion.

Budskapet i M:s föredrag är att vi som lärare kan hjälpa våra elever/studenter att programmera om sina tankar från Jag KAN INTE lära mig det här, att skaka om sin mentala cocktail. Själv har hon sett massor av elever uppnå helt andra resultat än tidigare sedan de skapat nya hjärnvägar med hjälp av nya tankar. Med mig från konferensen tar jag - vid sidan av många andra glädjekarameller att suga på i form av inspiration och goda samtal - med mig tanken att Jag kan förstå mig på det här med bokföring, och till och med tycka att det är roligt! 

Om fyra timmar kliver jag ur min helgbubbla och in i vardagen igen. Lite sorgligt är det att den redan är över men åh vad jag har skapat mig längtansrymd för mina fina därhemma! Och så finns det ju massor av nya små bubblor därhemma också. Livstidscirkeln på tisdag, till exempel, är just precis en sådan. Söndagskram på er!

Livstids julkalender: Tankens kraft

De båda vännerna leker pensionärer på färja(!) i snödrivan på lunchrasten. En av killarna i klassen ska hela tiden in och störa, på gränsen till förstöra. När han tränger sig in för tredje gången spänner ena vännen ögonen i honom och meddelar: "Vet du vad, Oskar, jag är faktiskt naken!" Ett gällt skri hörs över skolgården. Resten av rasten får de vara i fred.

Små grodor och Polyanna

Förra veckan pekade Sara på hur vi ofta identifierar olika "teman" i livet - människor, saker, idéer, ämnen som plötsligt sticker upp huvudet överallt under en period. Hon nämnde telefonskåpen som trädde fram under tiden på Televerket och de senaste veckornas möten med olika uttryck för kreativitet. Själv fastnade min blick för två månader sen på ballongmagar medan den nu i stället zoomar in på små grodor med kräk i mungipan.

Ett annat tema i min värld för närvarande är budskap om positivt tänkande (nån mer än jag som får framsidan till boken om den ständigt positiva flickan Polyanna på näthinnan?), ett tema som jag verkligen behöver återvända till och påminnas om i en tid med sömnbrist och tungt ansvar för min mamma. Här är några exempel.

I boken Att välja Glädje av Kay Pollack läser jag om den enorma styrkan i våra tankar och hur vi med hjälp av dessa kan påverka våra liv i positiv riktning. Det handlar om att vi ständigt står inför ett val när det gäller att tolka det som händer omkring oss. Vi kan exempelvis välja mellan att låta en motgång göra oss irriterade eller att se det som något att dra lärdom av. Mer om Pollack senare - den boken förtjänar ett eget inlägg.

Påminnelse nummer två kommer en fredagskväll när det, trots min oftast positiva grundton, känns ganska eländigt efter en dag med (1) mycket babybärande och därav värkande rygg, (2) långa och stundtals ganska förvirrade samtal med mamma om hemtjänst och annat som inte fungerar i hennes liv och (3) besvikelse över att för andra fredagskvällen i rad bli gräsänka med barnen på grund av min mans ideella engagemang i en idrottsförening. Påminnelsen kommer i form av ett vidarebefordrat mail från Sara, ett kedjebrev (något som både hon och jag normalt vägrar att skicka vidare - men läs detta!) med ett tydligt budskap liknande det i Pollacks bok: du kan själv välja att vända det du upplever som negativt till något att vara tacksam för.

Jag provar att följa uppmaningen i brevet och tänker såhär:

(1) OK, jag har ont i ryggen, MEN anledningen är ju att jag har en underbar frisk baby att bära på.

(2) OK, jag är innerligt trött på alla samtal med och åt min mamma, MEN jag kan i alla fall hjälpa henne och underlätta hennes liv en liten aning.

(3) OK, jag är besviken på att min man väljer bort familjen ikväll igen, MEN tack och lov att det är något så vettigt han ägnar sig åt i stället för att komma hem packad från krogen helg efter helg.

Ett tredje budskap om positivt fokus får jag i tidningen PS! (nr 2/10), där man rapporterar om en gren inom psykologiforskningen (startad vid University of Pennsylvania i slutet av 90-talet) som frångått det traditionella fokuset på psykiska problem till att undersöka människor som faktiskt är lyckliga och se vad som kännetecknar dem. Syftet är att identifiera faktorer som kan förebygga sådant som dålig självkänsla och depression.

Något man funnit är att det kan vara bättre att försöka förstärka sina positiva sidor än att bara inrikta sig på att bearbeta de negativa. Det handlar också om att upptäcka vad man mår bra av och försöka göra mer av det, ett område som vi pratat en hel del om, såväl på min och Saras gemensamma tidsfest som i mina stresshanteringsgrupper och här på bloggen. Jag påminner härmed mig själv om att satsa mer på det som just jag blir glad av och bestämmer mig för att försöka kramas-träna-träffagodavänner-läsabraböcker-bakagottbröd-lyssnapåbraradioprogram-sepåbrabrittiskadeckare-badaskumbad lite mer i mitt liv.

Kalle och Tim

Få gånger känner jag mig så rik som när jag röjer i köket efter att vi haft gäster. Jag ser det som ett symptom på flera lyckliga omständigheter: jag har vänner som vill hälsa på mig, jag har förmåga och resurser att bjuda dem på mat och, som om inte det vore nog, har jag en diskmaskin som tar hand om det mesta av efterarbetet.

Den här helgen har jag hängt tvätt stupalöst och då förundrats över hur himla mycket kläder den här familjen äger. Och ändå är jag långt ifrån nedan nämnda Kalles kaliber när det gäller att känna tacksamhet för det lilla. Kalle hittade jag i det enda kedjemejl jag fått i modern tid som jag faktiskt har skickat vidare. Till er som har svårt för tydliga budskap och avsaknad av ironi: i slutet av inlägget kommer något också för er!

Kalle är den typen du älskar att hata. Han är alltid på gott humör och har alltid något positivt att säga. När någon frågade honom hur han mådde svarade han:
'Om jag mådde bättre hade jag varit tvillingar'.
Han var en naturlig inspiratör. Om en av de anställda hade en dålig dag var Kalle där och talade om för de anställde hur man kunde se positivt på situationen.

Jag blev nyfiken av att se detta, så en dag gick jag bort till Kalle och frågade honom:
'Hur lyckas du?' Kalle svarade:
'Varje morgon vaknar jag och säger till mig själv: Du har två val idag. Du kan välja att vara på gott humör eller du kan välja att vara på dåligt humör. Jag väljer att vara på gott humör. Varje gång det sker något dåligt, kan jag välja att vara ett offer eller dra lärdom av det. Jag väljer att dra lärdom av det. Varje gång någon kommer och klagar hos mig, kan jag välja att acceptera deras klagan eller att peka på de positiva sidorna i livet. Jag väljer de positiva sidorna i livet.

'Säkert, men det är inte fullt så enkelt', protesterade jag.
'Det är det', svarade Kalle. 'Livet handlar om val. När du tar bort allt runt omkring är varje situation ett val. Du väljer hur du vill reagera påsituationen. Du väljer hur folk skall påverka ditt humör. Det är du som väljer om du vill vara på bra eller dåligt humör.Till syvende och sist är det ditt val hur du lever ditt liv.'

Jag funderade över vad Kalle hade sagt. Strax därefter lämnade jag företaget för att starta eget. Vi tappade kontakten, men jag tänkte ofta på honom när jag gjorde ett val i förhållandetill livet, istället för att bara reagera på det.

Många år senare hörde jag att Kalle varit inblandad i en allvarlig olycka med ett fall på 20 meter från en radiomast. Efter 18 timmars operation och flera veckor på intensiven, blev Kalle utskriven från sjukhuset med skenor längs ryggen. Jag träffade Kalle ca sex veckor efter olyckan. Då jag frågade honom hur han mådde, svarade han:
'Om jag mådde bättre skulle jag ha varit tvillingar. Vill du se ärren?'
Jag avböjde erbjudandet om att se ärren, men frågade honom om vad som försiggick i huvudet på honom under olyckan.
'Det första jag tänkte på var på min ännu ofödda dotter', svarade Kalle. 'Så medan jag låg på marken mindes jag att jag hade två val. Jag kunde välja att leva eller jag kunde välja att dö. Jag valde att leva'.
'Var du inte rädd? Blev du inte medvetslös?' frågade jag.
Kalle fortsatte: 'Ambulanspersonalen var fantastisk. De sa hela tiden att allt kommer att gå bra. Men då de rullade in mig på akutmottagningen och jag såg uttrycken i läkarnas och sjuksköterskornas ansikten, blev jag vettskrämd. I deras ögon stod skrivet: 'Han är döende'. Jag visste att jag måste göra något.
'Vad gjorde du då?', frågade jag.
'Nå, det var en sjuksköterska som skrek frågor till mig', sa Kalle. Hon frågade om jag var allergisk mot något. 'Ja', svarade jag. Läkarna och sjuksköterskorna stannade upp medan de väntade på mitt svar. Jag tog ett djupt andetag och ropade: 'Tyngdkraften'.
Genom deras skratt sa jag till dem:
'Jag väljer att leva. Operera mig som om jag var levande, inte död'.

Kalle överlevde tack vare läkarens skicklighet, men också på grund av sin fantastiska inställning. Jag lärde av honom att varje dag kan vi välja att leva fullt ut. Inställningen är, trots allt, allt. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. 'Var dag har nog av sin egen plåga'. Matteus 6:34

Egentligen är dagen idag den morgondag som du bekymrade dig för igår. Nu har du två valmöjligheter:
1. Radera detta
2. Vidarebefordra det till människor som du bryr dig om.
Jag hoppas att du väljer alternativ 2. Det gjorde jag.

När det känns för j-ligt, tänk så här.....
Jag är tacksam
.......för tonåringen som gnäller för att han måste diska för då är han hemma och inte ute på gatorna
.....för skatterna jag betalar för det betyder att jag har ett jobb
.... för att jag måste städa efter en fest för det betyder att jag har vänner
.....för att kläderna är lite trånga för det betyder att jag har mat påbordet
.... för att gräsmattan behöver klippas, fönster tvättas och hängrännor måste rensas, jag har ett eget hem
.... för skuggan som bevakar mitt arbete, det betyder att jag är ute i solen
.... för alla klagomål på politiker för det betyder att vi har fr iyttranderätt
.... för att parkeringsplatsen är längst bort för det betyder att jag har råd att ha bil
.... för min höga elräkning, den betyder att jag har det varmt
.... för kvinnan i bänken bakom mig i kyrkan som sjunger falskt för det betyder att jag kan höra
.... för tvätthögen på bordet för det betyder att jag har kläder att ta på mig
... för trötthet och värkande muskler i slutet av dagen - jag har kunnat arbeta hårt
.... för väckarklockan som ringer på morgonen, jag lever
.... och sist men inte minst för att jag får många mail, för det betyder att någon tänker på mig.

***

Så den lilla godbiten jag lovade er som gillar när intryck passerar hjärnans cynismcentrum på väg till hjärtat: Tidningen Vi har en avdelning med youtube-tips på sin hemsida. Där hittade jag Tim Minchin som kan det där med självironi och att sätta ett lagom vasst finger på hur mycket vi har och hur lite vi begriper.

Väljer vinst!

Igår gick jag till Body Shop för att byta in ett presentkort som jag fått i julklapp mot någon lyxig liten burk för bara mig. Tyckte att det var en utmärkt belöning för att jag lyckats få ordning på morgonlogistiken och alla barn till rätt ställe i rätt tid. Letade lite planlöst i hyllorna och kom fram till att en ansiktsmask till söndagsspaet skulle sitta fint. Då uppenbarade sig expediten from hell.

Det var inte så att hon var otrevlig eller elak på något sätt, utan bara oerhört påstridig. Vanligtvis brukar jag inte ha något större problem med sådana - är exempelvis en fena på att avvisa de få försäljare som lyckas ta sig förbi spärren i NIX-registret och hittar hem till vår telefon. Men kanske beror det på att jag är nyförlöst och full av amningshormoner och därmed extra vek och okritisk. Hursomhelst gick jag från butiken ganska många pengar fattigare än jag räknat med. I det läget kunde jag lätt ha känt mig som en förlorare, i synnerhet som en stor del av min normala yrkesidentitet går ut på kritisk granskning...

Men så väljer jag att vända på steken och upptäcka att jag faktiskt lyckades golva expediten vid två tillfällen. För det första hänvisade hon till vad jag behövde utifrån att jag ju säkert måste vara väldigt stressad med en baby hemma (hade förstås vagnen med mig in i butiken), varpå jag lugnt förklarade att stressad är det minsta jag är just nu. För det andra tog hon till den väl inarbetade bilden av att mammor är så dåliga på att ta hand om sig själva, och återigen vägrade jag låta mig sorteras in i ett fack. Som flerbarnsmamma har jag ju insett vikten av att ta hand om mina behov - genom exempelvis träning, hemmaspa och bokcirkel - för att orka med vardagen.

Summa summarum, jag bestämmer helt enkelt att det var jag som vann den här duellen. Inte nog med att jag fick den så talföra expediten att börja staka sig när jag inte stämde in på hennes bild av småbarnsmammor - jag har också utökat mitt hemmaspa så att jag kan få göra ännu mer för mitt välbefinnande. Att det kostade några hundralappar är ju egentligen en petitess i sammanhanget. Just detta, att göra medvetna val kring hur man ser på tillvaron (ni vet, den där utslitna liknelsen om att se glaset som halvtomt eller halvfullt), är något som Kay Pollack ägnar sin bok Att välja glädje åt. Återkommer till den i framtida blogginlägg, för där finns många kloka tankar om våra tankar.

Kvinnofestivalen 4: om tankekraft

En workshop jag deltog i under Kvinnofestivalen handlade om affirmationer och visualisering, helt enkelt om att föreställa sig sådant man vill uppnå - i ord eller bild. Vår kursledare Anne beskrev hur såväl kursgården hon nu driver som mannen hon driver den tillsammans med är resultat av hennes tankekraft (självklart i förening med hennes egna handlingar). Vi avslutade workshopen med att skriva och illustrera varsin affirmationstavla. Flum, flum, tänker du nog, men kom då ihåg att detta med tankens förmåga är en viktig komponent inom t.ex. idrottspsykologi. Själv har jag affirmerat och visualiserat under många år.

Det började med en bok jag fick av en god vän: Kreativ visualisering av Shakti Gawain (flumvarning!). Den boken, tillsammans med diskussioner med min vän som affirmerat ett bra tag, fick mig att också försöka. Med facit i hand kan jag idag konstatera att i stort sett allt som jag har affirmerat och visualiserat har uppnåtts: exempelvis är mitt drömhus på landet, min man och mina två yngsta barn (plus den lilla som är på väg) sådant som jag har beskrivit i mina affirmationer.

Visualisering handlar om att föreställa sig sina önskningar i bild, konkret, t.ex. i form av en teckning eller ett fotografi, eller bara som en tavla i huvudet. När jag för ett antal år sedan drabbades av cancer arbetade jag mycket med visualisering. Jag bad min äldsta dotter, som är duktig på att teckna, att hjälpa mig med två bilder. Den ena föreställde mina sjuka celler och hur de bekämpades och besegrades av mitt immunförsvar. Den andra föreställde mig själv, i en sommarklänning liggande i vår hängmatta med en rund mage - min högsta önskan var ju att bli så frisk att vi skulle våga skaffa fler barn. Jag tittade mycket på bilderna och föreställde mig dem inombords varje gång jag var ute och promenerade med vår hund - samtidigt som jag affirmerade om att bli frisk och stark igen. Hur mycket mina affirmationer och visualiseringar påverkade förloppet kan jag förstås inte uttala mig om, men ett och ett halvt år efter cancerbeskedet låg jag där i hängmattan, med min sommarklänning och en växande mage. Och jag är fortfarande frisk, fem år efter den sommaren.

Jag har också arbetat med en form av visualisering som jag inspirerades till efter att ha läst boken The Secret av Rhonda Byrne (extremt mycket flumvarning!). Här handlar det om att göra sig en tavla eller karta med foton eller teckningar på de olika saker man drömmer om. När jag letade bilder på internet och klippte och klistrade ihop min tavla för något år sedan var den första och viktigaste bilden (och också den som kändes mest ouppnåelig just då) ett fjärde barn. Nu är det på väg!

När man affirmerar sägs det vara viktigt att man föreställer sig att det man vill uppnå redan har inträffat; man ska alltså inte uttrycka sig i termer som "Jag hoppas att..", "Jag vill ..." eller "Jag önskar...". Just nu lyder mina affirmationer (som jag ständigt förändrar och utvecklar):

* Jag är frisk och stark och trygg!
* Jag duger precis som jag är!
* Jag har en arbetssituation där jag kan vara i balans och leva enligt mina ideal!
* Allt vi behöver kommer till oss!

Förändringsfokus ligger framförallt på hoppet om bättre självkänsla och en mer meningsfull och balanserad arbetstillvaro. I övrigt handlar det om att befästa och förstärka sådant som jag redan har. Och jag tror på att mitt arbete med tankar och bilder gör skillnad - så får du tro vad du vill.