Tänka lite mindre, känna lite mer?

Då och då kommer vi lite på kant med orden, Sara och jag, trots att de, precis som Sara skrev om senast, också är våra käraste vänner och arbetsredskap. Vi bloggar, vi samtalar - med varandra, med familjen, med vännerna, i Livstidscirkeln - och vi använder dem i våra tankar, vårt ältande, vårt evinnerliga grubblande, som ger oss så mycket. Men just som Sara beskriver så kanske det ibland finns anledning att låta orden, skrivna eller tänkta, sätta sig i baksätet en stund, och låta något annat - känslorna eller ingentinget - ta plats bakom ratten. Meditation är ett bra sätt, och det finns fler.

I en terapiform som kallas Resan ligger fokus på att låta känslorna ta överhanden en stund, för att kunna släppa taget om gamla blockeringar och konflikter som - enligt förespråkarna - kan påverka såväl vår fysiska som vår mentala hälsa. Egentligen har jag nog aldrig någonsin mått så väl som jag gör just nu, både fysiskt och psykiskt, men jag funderar ändå på att göra en Resa, för vem har sagt att bra inte kan bli ännu bättre? Och ja, ja, ni som tycker att detta låter som världens flum har helt rätt - det är det! Tänk, jag är så glad att jag nu är så gammal att jag vågar tillåta mig att både vara en person som har doktorsexamen och femton år  i forskarvärlden (där bevisbarhet är A och O) och en som ibland bara behöver tro och vara nyfiken, inte bevisa. 

Och så, senaste bokcirkelrundan, där vi läst Tranströmer och jag blivit frustrerad över allt jag inte förstår, i stället för att bara känna utan att anstränga mig för att förstå. När jag gör så, kan jag plötsligt njuta av allt det vackra (ord, javisst, men mer känsla än innebörd). Just som en av mina husgudar, Bob Hansson, beskriver i ett av sina senaste Tankar för dagen, att poesi ska upplevas, inte förstås! 

Just idag är hela jag bara en enda stor känsla: Euforia - över livet, som är mitt och som jag älskar även en dag då det regnat småspik och som jag uteslutande ägnat åt nyttigheter, som att städa, laga mat och baka. Stillsam lördagslycka upplevde jag när jag gick till växthuset för att plocka basilika till lunchlaxens gräddfilssås och en vildare variant infann sig när hela familjen rockade loss i köket till Ebba Gröns 800 grader. Målet för sommaren: lite mindre tänka, lite mera känna!

Resignerade gäddor

Konstiga titlar blir det på inlägg jag producerar efter att ha tillbringat en helg på den nationella språklärarkonferensen. Förra året skrev jag om Ovalfrihet och stängda lådor, efter mitt magiska möte med en kvinna som både var en tvillingsjäl och en stor inspirationskälla. I årets bubbla fick jag möjlighet att fördjupa bekantskapen med M, både genom våra samtal över lunch, konferensmiddag och en öl på puben, och i hennes intressanta föredrag om hur tankekraft påverkar vår förmåga till lärande. M berättar om ett TV-program som höll henne - som, liksom jag, sällan har tid att titta på TV - fastklistrad i soffan. Programmet handlade om hur hjärnans arkitektur hela tiden byggs utifrån de tankar vi tänker.

Ett exempel: I en forskningsstudie stoppade man en gädda i ett akvarium tillsammans med ett gäng småfiskar. Vad händer? Jo, småfiskarna får panik och gäddan käkar förstås upp dem fort som ögat. Så sätter man glasväggar runt gäddan. Vad händer då? Småfiskarna får lika mycket panik som tidigare och gäddan stångar pannan blodig i sitt försök att komma åt de små, men blir sedan den resignerade gäddan, gäddan som har gett upp. När forskarna lyfter bort glasväggarna fortsätter vår huvudperson att vara den resignerade gäddan, den som inte tror sig om att klara av att fånga fisken, varpå de små glinen kan fnatta runt bäst de vill och räcka lång näsa åt puckogäddan som ligger där och har skapat en vald sanning, en sanning som inte finns på riktigt utan bara är en tankekonstruktion.

Budskapet i M:s föredrag är att vi som lärare kan hjälpa våra elever/studenter att programmera om sina tankar från Jag KAN INTE lära mig det här, att skaka om sin mentala cocktail. Själv har hon sett massor av elever uppnå helt andra resultat än tidigare sedan de skapat nya hjärnvägar med hjälp av nya tankar. Med mig från konferensen tar jag - vid sidan av många andra glädjekarameller att suga på i form av inspiration och goda samtal - med mig tanken att Jag kan förstå mig på det här med bokföring, och till och med tycka att det är roligt! 

Om fyra timmar kliver jag ur min helgbubbla och in i vardagen igen. Lite sorgligt är det att den redan är över men åh vad jag har skapat mig längtansrymd för mina fina därhemma! Och så finns det ju massor av nya små bubblor därhemma också. Livstidscirkeln på tisdag, till exempel, är just precis en sådan. Söndagskram på er!

Nya deltagare på min inre scen

När jag bara levt hälften så länge som jag har nu tänkte jag att jaha, nu är jag väl vuxen då, och har lärt känna de människor jag ska lära känna i mitt liv. Nu får jag vara nöjd, nu blir det nog inte fler. Och vännerna var inte många på den tiden. Men tänk så fel jag hade, och vilken ynnest det är att få vidga cirkeln av vänner och bekanta i vuxen ålder, ett av temana i senaste numret av PS! Leva. Så bra det kan bli när man lär känna varandra lite senare i livet, har hittat lite mer av sig själv och direkt kan läsa av vem som ger energi och vem som dränerar den.

Tänk bara de senaste fem-tio åren, så många underbara människor (kvinnor nästan allihop, hm...) som klivit in på min innersta scen: kollegorna, tjejerna i Bratz-klubben (Livstids lilla nätverk med fyra nyblivna företagsmammor), åtskilliga av bokcirkeldamerna som jag bara kände mycket ytligt innan jag startade Målajords Litterära Salong, för att nämna några. En av de senare saknar jag när hon nu hemmafruar och befolkar världen långt långt bort på andra sidan Atlanten. Men jag följer hennes liv och tankar genom halsbrytande stream-of-consciousness-bloggen Gaiafreecivilization, och jag längtar efter att få läsa romanen hon snickrar på under barnfria onsdagseftermiddagar.

Och så alla fina klokingar som jag egentligen inte känner personligen, men som jag ändå kan utbyta mer eller mindre djupa tankar med via Facebook och bloggar. Här är två favoritbloggar som ger mig massor av tankeföda:

Punctum Saliens - om inspiration, kreativitet, kultur, kunskapande, eftertanke...

Fantastiskt Kaos - om det stundtals urjobbiga men också underbara livet som drottning i stökriket med fyra små barn...

Och så de där människorna som man kanske bara träffar en enda gång i sitt liv, och som ändå bjuder på så mycket visdom att det räcker för ett helt långt liv. Som kvinnan jag mötte i lördags. Tack alla för att ni berikar och inspirerar mig!

Stänga av eller tänka om?

Empati är oerhört viktigt och positivt, och något som man börjar jobba med redan på dagis. Vid varje utvecklingssamtal diskuteras om ens barn visar empatisk förmåga. I blodiga deckare peppras vi med bilder av vad som kan hända hos personer som saknar empati. Mitt problem just nu är i stället att det känns som om empatin höll på att tugga sönder mig inifrån.

Igår flyttade min mammma till ett vårdboende för dementa. Det gick väldigt snabbt, och precis som när någon har dött så har det praktiska tagit överhanden under veckan som gått. Jag har varit fruktansvärt trött i kropp och huvud av flytten hela tiden, men nu när det mesta är klart kommer hjärtat ikapp. Det sitter en stor tung klump där över att lämna min mamma på ett ställe där det mesta är främmande och ibland skrämmande.

Eftersom jag är van att jobba med mina tankar, och exempelvis försöka att välja glädje så ofta som möjligt, inser jag att tankearbete är något jag måste ägna mig åt i det här läget också, även om det är väldigt svårt när det är så mycket känslor involverade. Skönast skulle förstås vara att bara kunna trycka på en knapp och stänga av, men jag försöker i stället påminna mig själv om att...

... mamma är i trygga händer hos kompetent, erfaren och omtänksam personal i stället för ensam, orolig och förvirrad i sin egen lägenhet. Det kommer att vara jobbigt en tid, men hon kommer att vänja sig - och jag också.

... jag har gjort allt som står i min makt för att ge henne en bra start genom att inreda hennes nya lägenhet med möbler och tavlor hon tycker om, mängder med kort på barn och barnbarn, blommor från hennes kolonilott, och genom att följa henne dit och hälsa på henne varje dag i början. Sedan måste jag våga släppa taget och inte ta på mig totalansvaret för hennes välbefinnande.

... (kanske viktigast av allt) hon inte mår ett dugg bättre av att jag själv mår dåligt, har skuldkänslor och grubblar över om vi gjort rätt.

Att skriva eller inte skriva?

De senaste månadernas utveckling har fått mig att fundera över mitt bloggande. Jag är ju van vid att spotta ur mig om allt möjligt som pågår i min vardag och hjärna, och att stundtals vara ganska utlämnande när det gäller mig själv. Men eftersom mycket av både praktisk verksamhet och tankedito just nu kretsar kring min mammas demens, blir jag tveksam. Kränker jag mammas integritet, även om hon inte läser vad jag skriver eller ens vet att jag gör det, och även om det handlar om mina tankar och känslor och inte om detaljer kring hennes sjukdom? Är det värre att blogga om upplevelsen av att vara dotter till en dement mamma än om det hade handlat om en annan sorts sjukdom, som cancer eller hjärtproblem? Skulle jag alls tveka då?

Jag har nyligen läst två böcker skrivna av kvinnor med dementa - och vid skrivtillfället levande - mödrar, Maj Fants Att vara mamma till sin mamma och Karin Flygares Det är så konstigt nuförtiden. Båda ger ganska utlämnande porträtt av mammorna och deras relationer med sina döttrar, och båda är mycket öppna med sina egna känslor - även de mindre vackra. Man förstår att skrivandet har varit ett verktyg för författarna att bearbeta sin situation, och jag som läsare är tacksam för böckerna. De ger mig en känsla av tillhörighet i en värld där jag annars känner mig ensam och främmande - de flesta vänner i min egen ålder har pigga, starka mödrar och får fortfarande vara döttrar till sina mammor.

Bloggen har ju blivit min ventil där tankar och känslor får pysa fritt och där jag stundtals får intressant respons av mina läsare. Kanske har jag aldrig behövt den så mycket som nu. Jag känner igen mig i det som Lotta Gray, vimmelreporter som fått tarmcancer och varvar cellgift och väskinköp i sin blogg, säger i SVT:s program Annas eviga - att när man redan är bloggare är det svårt att utelämna något som utgör en stor del av ens liv (i hennes fall cancern). Det handlar om det där 360-gradersperspektivet som jag och Sara och jag strävar efter - att vara hela människor, även på nätet. Skulle vara väldigt tacksam för era synpunkter.

Tankar för dagen och natten

I en kommentar till Saras Morgonstund, tipsar Thomas om ett avsnitt av programmet Tankar för dagen med Bob Hansson, ännu en av mina husgudar. Varje morgon bjuder P1 på klokskap och känsla i läckert miniformat (tre-fyra minuter) tidigt på morgonen, och jag inser hur längesen jag lyssnade, i bilen på väg till tåget till Kalmar. Desto gladare blir jag när jag upptäcker att alla program från maj 2007 och framåt finns i pod-version här. I Bobs bidrag (från 17/10-07) filosoferar han över kompistankar, dumtankar och om det smarta i att välja tacksamhet över det man har i stället för gnäll över det man saknar. Lyssna till och inspireras av Bob, Mark Levengood, Lennart Koskinen, Marcus Birro och många andra pigga morgontänkare!

Om Tankar för dagen är ett njutbart sätt att få igång hjärnan i arla morgonstund, så är för mig den måbra-bok som jag skriver mina kvällstankar i sedan några år tillbaka ett sätt att stänga av. Detta är ingen vanlig dagbok som skapar stresskänslor av rapporteringsskyldighet, utan har till uppgift att knyta ihop säcken runt dagen på ett positivt sätt. Ibland skriver jag kort om vad som hänt, men de viktiga, stående inslagen är för det första en lista på minst tre punkter där jag säger Tack! för något att glädjas åt (Bob, here we go again!). Varje dag tackar jag för min familj, och sedan fortsätter jag med solsken, årets första snödroppar eller en härlig pratlunch med en vän. Listan hjälper mig att ta vara på och känna förundran inför det som finns där runt omkring, och som är alltför lätt att ta för givet.

Den andra rubriken heter Hjälp! och här kan jag - om jag vill - notera något som jag känner mig bekymrad/olycklig/frustrerad/orolig över. Det kan vara att be om ork att ta hand om min mamma eller mer tålamod med mina barn. Mina tack och hjälp riktar sig mest till mig själv eller universum, snarare än till en religiös makt, men det viktiga är att de hjälper mig att se, minnas och sortera, och skapar ett lugn att ta med in i sömnen.

Sista rubriken i min bok är bara en liten blomma. Här antecknar jag vad jag just idag har gjort för mitt eget välbefinnande till kropp och själ - en promenad, ett träningspass, ett bad, ett blogginlägg... I övrigt fyller jag boken med läst eller hörd klokskap som jag vill minnas, affirmationer och visioner. Och min måbra-bok just nu har inte bara ett innehåll som gör gott utan också en framsida med ord som inspirerar: Live, love, laugh.

Tankehjälp

Visste du att 80-90 procent av alla tankar du tänker en dag är upprepningar av sådant du tänkt förut? Inför detta faktum känner jag omedelbart ett behov av att byta ut några av mina egna recyclade funderingar mot kloka dito som någon annan tänkt åt mig. Ett bra sätt att göra det är att gå in och lyssna på något av många fantastiskt intressanta och inspirerande 18-minutersföredrag på sajten TED (Ideas Worth Spreading). Kan exempelvis rekommendera att ta del av författaren Elizabeth Gilberts (hon som skrev vår första bokcirkelbok Eat, Pray, Love) tankar om kreativitet.

En annan inspiratör är Hans Rosling, den svenske läkaren, forskaren och föreläsaren som utsetts till en av världens 100 viktigast tänkare av den amerikanska tidskriften Foreign Policy. Flera av hans uppmärksammade föredrag om folkhälsa och global ekonomi finns att ta del av på TED. Idag kom Hans Rosling till Linnéuniversitetet där jag jobbar när jag inte är föräldraledig. Önskar att jag fått lyssna på honom - att döma av mina kollegors statusrader på Facebook var han lika bra live som på nätet!