Mamma på vift

På tåget igen. I oktobermörkret, på väg mot en stad där jag ska föreläsa i morgon. Vidare till en annan del av Sverige direkt därefter, för ny föreläsning i övermorgon. Så ser mitt liv ut ibland. Det har egentligen gjort det länge, långt innan jag hoppade av fasta-anställnings-tåget och blev frilans, men det händer lite oftare numera.

Det går nästan alltid väldigt bra att vara borta. Både för mig själv och för familjen som jag lämnar hemma i kaoshuset. Världens bästa pappa finns ju där och fixar allt, ibland med lite barnvaktsassistans av farmor, extrafarmor eller den utflyttade storasystern när det kör ihop sig. Jag njuter av bubblan jag vistas i: tågresor i ensamhet, oavbruten nattsömn och stillsamma hotellfrukostar. Sådant som det kanske är extra lätt att uppskatta när man är van att leva i en ganska högljudd miljö, med många viljor som ska samexistera. Effekten? Jag blir extra kreativ. Effektiv. Glad.

Just idag var avskedet lite sorgesamt, med en hjärtskärande åttaåringsgråt, kanske för att vi varit tillsammans så intensivt hela helgen, på besök hos släkten. Kontrasten blir då tydligare när familjen inte längre är intakt. Åttaåringen är den som har svårast att acceptera min frånvaro. Treåringen kan vara ledsen just när jag åker, men glömmer fort. Elvaåringens värld är god bara hon har sin dator och sina kompisar på en armlängds avstånd, fysiskt närvarande eller online.

Men alltsomoftast reser jag iväg med fina avskedsbilder i hjärtat. Som för någon månad sedan. Då åkte jag hemifrån med bilden av en treåring med bar överkropp och köksbordet fullt av fingerfärgsburkar. En trött men nöjd åttaåring i soffan framför tv:n efter en intensiv kalas-översovning-simhalls-helg. En elvaåring som för omväxlings skull varit hemma utan kompisar hela helgen, vilken i stället ägnats å tre nyfynna passioner - kakbak, virkning och lillebror. Den ömme fadern i full gas vid diskbänken. En tjugotreåring levererad till sin nya kärlek, rollerderby-träningen. 

Ensamma hotellkvällar skypas det, med datorn placerad på soffbordet eller i dubbelsängen därhemma, och tre ungar som slåss om att synas och höras mest. Det berättas om vad som hänt på dagis, skola och fritidsaktiviteter, skickas sånger och sagor fram och åter, skapade med hjälp av smileys och bilder i Skype. Kaosmamman kan till och med få för sig att ta en liten joggingtur i hotellrummet för att underhålla sina telningar. Och hon får möjlighet att sakna de där tre högljudda och deras pappa, känna tacksamhet för att de finns, längtar och breder ut sina stora famnar för henne när hon kommer hem igen.

I min längtansrymd hänger kajaken uppochner

Jag lägger ut en bild av min vinterlagrade kajak på Facebook. En vän tar sig an bilden, vänder på den och vips har jag en rättvänd kajak – som en svävande zeppelinare, förtöjd i underlaget med blå balasnören. Det gör varken till eller från. Jag får fortsätta längta efter vårens första kajaktur och det gör mig ingenting, tvärtom.

Det är Maria som brukar skriva om längtansrymd, ett begrepp hittat hos Bodil Jönsson. ”Absence makes the heart grow fonder” hör man ibland, och det är ju bra. Men det kan vara värt att stämma av med sig själv så att det där man saknar och längtar efter faktiskt finns i verkligheten.

Den tankeställaren fick jag när jag i januari läste ett av KayPollaks veckobrev med kluriga tankar. I det här brevet presenterar Kay sju frågor om kärlek. Min bedömning är att jag på kanske fyra av frågorna kan svara ”ibland” följt av ett antal förbehåll – och det är ju glädjande eftersom det betyder att jag har en hel del utvecklingsmöjligheter kvar på kärlekens område….

En av frågorna lyder: Kan du älska någon med samma djup och med samma styrka när ni är tillsammans som när ni är åtskilda? Och det är ju sant, att kärlek kan kännas renare med lite avstånd. Inga obytta toarullar att reta sig på. Det kunde jag ju känna igen mig i.

Men på ett område svarade jag ja utan tvekan på den här frågan – när det gäller mina barn. Av någon anledning har jag alltid haft lätt att älska dem, nästan lättare ju närmare vi är varann. Kan det bero på att det redan finns ett inbyggt avstånd i relationen föräldrar – barn? Man vet att förhållandet till dem hur det än utvecklas inte kommer att förbli konstant. På ett sätt kan man ju säga att avståndet hela tiden ökar – eftersom deras omloppsbana kring oss föräldrar blir allt vidare. Å andra sidan kan man hävda att avståndet minskar – vi blir alltmer jämnåriga och jämbördiga som människor.

De här funderingarna hade jag som sagt i januari, när Kays brev var färskvara. Frågan är om jag inte planterade något då. Häromkvällen mellanlandade jag i Mannens knä en kort stund innan fredagsmiddagen skulle dukas av. Han berättade om något på jobbet, något där han vred och vände, värderade olika alternativ och strategier. Och jag kom på mig själv med att lyssna på honom lite annorlunda än jag brukar. Inte så mycket på vad han sa, det får jag erkänna, men på honom.

Jag tjuvkikade på hans reflekterande ansiktsuttryck och var samtidigt angelägen att svara tillräckligt vettigt för att han inte skulle sluta prata. Engagerad och strategisk. Vakna ögon under buskiga ögonbryn. Pojkaktig näsa ovanför nyansat skägg. Just den där mixen av pojke och man som jag finner helt oemotståndlig.

Ja, så satt jag alltså där, i ett obevakat nära vardagsögonblick, och kände kärleken fylla mig upp till ögonvrån. Längtansrymd på nära håll: en tulipanaros att bara tacka för.

Resignerade gäddor

Konstiga titlar blir det på inlägg jag producerar efter att ha tillbringat en helg på den nationella språklärarkonferensen. Förra året skrev jag om Ovalfrihet och stängda lådor, efter mitt magiska möte med en kvinna som både var en tvillingsjäl och en stor inspirationskälla. I årets bubbla fick jag möjlighet att fördjupa bekantskapen med M, både genom våra samtal över lunch, konferensmiddag och en öl på puben, och i hennes intressanta föredrag om hur tankekraft påverkar vår förmåga till lärande. M berättar om ett TV-program som höll henne - som, liksom jag, sällan har tid att titta på TV - fastklistrad i soffan. Programmet handlade om hur hjärnans arkitektur hela tiden byggs utifrån de tankar vi tänker.

Ett exempel: I en forskningsstudie stoppade man en gädda i ett akvarium tillsammans med ett gäng småfiskar. Vad händer? Jo, småfiskarna får panik och gäddan käkar förstås upp dem fort som ögat. Så sätter man glasväggar runt gäddan. Vad händer då? Småfiskarna får lika mycket panik som tidigare och gäddan stångar pannan blodig i sitt försök att komma åt de små, men blir sedan den resignerade gäddan, gäddan som har gett upp. När forskarna lyfter bort glasväggarna fortsätter vår huvudperson att vara den resignerade gäddan, den som inte tror sig om att klara av att fånga fisken, varpå de små glinen kan fnatta runt bäst de vill och räcka lång näsa åt puckogäddan som ligger där och har skapat en vald sanning, en sanning som inte finns på riktigt utan bara är en tankekonstruktion.

Budskapet i M:s föredrag är att vi som lärare kan hjälpa våra elever/studenter att programmera om sina tankar från Jag KAN INTE lära mig det här, att skaka om sin mentala cocktail. Själv har hon sett massor av elever uppnå helt andra resultat än tidigare sedan de skapat nya hjärnvägar med hjälp av nya tankar. Med mig från konferensen tar jag - vid sidan av många andra glädjekarameller att suga på i form av inspiration och goda samtal - med mig tanken att Jag kan förstå mig på det här med bokföring, och till och med tycka att det är roligt! 

Om fyra timmar kliver jag ur min helgbubbla och in i vardagen igen. Lite sorgligt är det att den redan är över men åh vad jag har skapat mig längtansrymd för mina fina därhemma! Och så finns det ju massor av nya små bubblor därhemma också. Livstidscirkeln på tisdag, till exempel, är just precis en sådan. Söndagskram på er!