I min längtansrymd hänger kajaken uppochner

Jag lägger ut en bild av min vinterlagrade kajak på Facebook. En vän tar sig an bilden, vänder på den och vips har jag en rättvänd kajak – som en svävande zeppelinare, förtöjd i underlaget med blå balasnören. Det gör varken till eller från. Jag får fortsätta längta efter vårens första kajaktur och det gör mig ingenting, tvärtom.

Det är Maria som brukar skriva om längtansrymd, ett begrepp hittat hos Bodil Jönsson. ”Absence makes the heart grow fonder” hör man ibland, och det är ju bra. Men det kan vara värt att stämma av med sig själv så att det där man saknar och längtar efter faktiskt finns i verkligheten.

Den tankeställaren fick jag när jag i januari läste ett av KayPollaks veckobrev med kluriga tankar. I det här brevet presenterar Kay sju frågor om kärlek. Min bedömning är att jag på kanske fyra av frågorna kan svara ”ibland” följt av ett antal förbehåll – och det är ju glädjande eftersom det betyder att jag har en hel del utvecklingsmöjligheter kvar på kärlekens område….

En av frågorna lyder: Kan du älska någon med samma djup och med samma styrka när ni är tillsammans som när ni är åtskilda? Och det är ju sant, att kärlek kan kännas renare med lite avstånd. Inga obytta toarullar att reta sig på. Det kunde jag ju känna igen mig i.

Men på ett område svarade jag ja utan tvekan på den här frågan – när det gäller mina barn. Av någon anledning har jag alltid haft lätt att älska dem, nästan lättare ju närmare vi är varann. Kan det bero på att det redan finns ett inbyggt avstånd i relationen föräldrar – barn? Man vet att förhållandet till dem hur det än utvecklas inte kommer att förbli konstant. På ett sätt kan man ju säga att avståndet hela tiden ökar – eftersom deras omloppsbana kring oss föräldrar blir allt vidare. Å andra sidan kan man hävda att avståndet minskar – vi blir alltmer jämnåriga och jämbördiga som människor.

De här funderingarna hade jag som sagt i januari, när Kays brev var färskvara. Frågan är om jag inte planterade något då. Häromkvällen mellanlandade jag i Mannens knä en kort stund innan fredagsmiddagen skulle dukas av. Han berättade om något på jobbet, något där han vred och vände, värderade olika alternativ och strategier. Och jag kom på mig själv med att lyssna på honom lite annorlunda än jag brukar. Inte så mycket på vad han sa, det får jag erkänna, men på honom.

Jag tjuvkikade på hans reflekterande ansiktsuttryck och var samtidigt angelägen att svara tillräckligt vettigt för att han inte skulle sluta prata. Engagerad och strategisk. Vakna ögon under buskiga ögonbryn. Pojkaktig näsa ovanför nyansat skägg. Just den där mixen av pojke och man som jag finner helt oemotståndlig.

Ja, så satt jag alltså där, i ett obevakat nära vardagsögonblick, och kände kärleken fylla mig upp till ögonvrån. Längtansrymd på nära håll: en tulipanaros att bara tacka för.

Kärleken och nästan

Jag skulle så gärna vilja vara en sån där GOD människa, som tyckte om alla omkring mig, som strödde kärlek i obegränsad mängd - eller åtminstone kunde hitta någon liten positiv egenskap hos precis varenda en. Lite sådär som att kunna förstå att också mygg, flugor, bromsar, fästingar och getingar har ett existensberättigande, fast de mest ställer till med elände för oss på två ben.

Sara skriver så fint om att möta alla människor med ett öppet sinne, "ett varmt dunkande hjärta, en lätt bugning med handflatorna ihop och ett sånt där milt men finurligt munkleende". Kanske inte så svårt när människan man möter sänder ut positiva vibrationer, men desto knivigare när man möter slutenhet, överlägsenhet, intolerans eller totalt ointresse.

Om jag nu inte lyckas bli den där personifierade godheten, kärleksprofeten, kanske jag åtminstone kunde försöka bli bättre på att se det som en intressant utmaning och något att lära av när jag möter människor som jag har svårt att tycka om. Vad kan vara anledningen till att de beter sig som de gör? Varför retar jag mig på dem? Kan det vara så som Kay Pollack är inne på, att jag projicerar - att det jag stör mig på hos dem är sådant som jag innerst inne hittar - och ogillar - hos mig själv?

Och om inte det heller fungerar kanske jag kan ta till ett nytt intressant grepp serverat i Eva Dahlgrens sommarprogram nyligen: "Det finns ingen, ingen, ingen som inte behövs, till och med din suraste granne, din petigaste jobbarkompis, din mest pinsamma barndomsvän fyller sin funktion. Att spilla sin irritation på, så att den du tycker om slipper få den portion av surhet som trots allt ändå finns i oss alla."

Med eller mot strömmen

I förra inlägget skrev jag om Kay Pollaks uppmaning att simma medströms. Genast kommer tankarna på ordspråket ”Bara döda fiskar följer strömmen.” Hur får vi nu ihop det här – vem har rätt? Om strömmen är ens egen livsflod tror jag på Kay Pollak. Och så kan man ju jämföra lite med verkligheten. Laxarna simmar väl bara uppströms när de ska leka, eller? Alltså när förhållandena så kräver. Om alla fiskar simmade uppströms vore det ju väldigt lätt att veta var man ska fiska - så högt upp i vattendragen som möjligt.

Nej, om man någon gång hamnar i diskussion om ström-metaforen kan man gott kontra med: Bara dumma fiskar simmar mot strömmen – när de inte måste.

Ett nystan som flyter med strömmen

Jetlag-snurren efter resan hem ger mig och mannen några sömnlösa timmar mitt i natten – samtidigt. Såna kan man bland annat använda för att prata, efter tre veckor med nya människor omkring oss på dagarna och barnen i närheten även på nätterna.

Vi konstaterar att jag har ett passionerat förhållande till jobbet. Jag vill hela tiden utvecklas och helst ska varje dag ge något nytt att tänka på, annars kommer tvivlen. I familjelivet har jag mycket lättare att njuta i det småskaliga nuet – inte minst i de förgängliga stunderna med barnen. Mannen är lite tvärtom. I de rymliga nattminutrarna har vi tid att vrida och vända på våra olikheter med nyfikenhet, utan ambitionen att ändra varann.

Jag tänker på Kay Pollaks föreläsning som jag såg på DVD, där han berättade om sina försök att börja simma mer med strömmen än mot den. Att – precis som Maria skriver – lita på att det jag behöver kommer till mig. Det är en form av hybris att tänka sig att det är jag som måste/kan styra vart jag ska ta vägen framöver. Det jag behöver göra är att frilägga min inre kompass, odla fantasier och drömmar så att riktningen blir tydlig, sen kommer tuvorna jag ska skutta på att visa sig.

Själva skutten måste jag ta med egen muskelkraft – att ta kontakt med personen som intresserar mig, att gå kursen eller söka jobbet. Men ju mer jag höjer blicken och ser skog istället för bara trän, desto lättare blir det att hitta. Det jag behöver göra är att samla mig, fokusera energi och värme på min kärna – här, där jag är – för att sedan öppna ögongen och se vägen framför mig.

Några gånger nu har jag haft en ny bild i mitt huvud när jag slumrat om kvällarna eller på olika flygplan: Ett nystan av fluffiga, ännu ospunna ulltåtar – sockervaddsliknande band som de vi såg i Upper Canada Village, ett kanadensiskt Skansen. Nystanet svävar ibland i min bröstkort, ibland i luften i olika miljöer. Där är min kärna, och den hastar inte iväg eller tror att den måste fixa allt. Den finns där, flyter och rör sig i harmoni med helheten.

På sista flighten från Canada köper vi en dagstidning och jag läser mitt horoskop med igenkännande nickningar. Jag har satt parentes om det som inte hade behövt vara med:
Your power to change things may be limited (at the moment) but there is no need to get frustrated about it. Life moves in cycles and it won’t be long before (you are back in command and making) things happen. In the meantime – chill!

Slutligen ler jag brett när jag läser Marias inlägg om att låta saker komma till sig – samma resonemang samtidigt utan samkörning – som så ofta.

Nu behöver jag bara en extrados tålamod, och kanske en kurs i att chilla.

Huspredikanten Pollak

Jag tror Kay Pollak smyger på mig om dagarna. Varje kväll ordnar han sedan om i sin bok (Att välja Glädje) på mitt sängbord så att de små epistlarna ska komma i lämplig ordning för att passa mitt liv.

Igår kväll inledde Kay sin predikan såhär:
"Ett exempel: Du skall hålla en presentation inför några på jobbet. Du vill att det ska bli riktigt bra. Du förbereder dig genom att göra en visualsiering."

Där var han faktiskt lite sent ute, den gode Kay. Presentationen, eller snarare mötet, hade jag redan hållit samma förmiddag, ett möte där jag ville vara mycket tydlig med vad min åsikt innebar och med att den krävde goda motargument för att rubbas. Samtidigt ville jag vara närvarande och mottaglig för de övriga deltagarnas synpunkter och reaktioner.

Jag lyckades med strategin att roa istället för oroa kvällen innan genom att 1) förbereda mig väl, 2) tänka igenom vilken hållning jag själv ville ha av närvaro, lugn och öppenhet, 3) föreställa mig hur nöjd jag skulle vara efteråt när jag hållit mötet på det allra bästa sätt jag är kapabel till. Efter mötet var det just så jag kände, och - inte minst - före mötet hade jag sovit gott hela natten! När Kay pratar om visualisering är jag alltså inte svårövertygad.

Nästa ämne i boken, Maria, anknöt till vårt mejlutbyte tidigare samma kväll om den akademiska miljön. Kay Pollak berättar om den amerikanske forskaren Warren Bennis som intervjuat framgångsrika ledare i USA och letat gemensamma nämnare hos dem. En av dem var följande:
"Om de befann sig någonstans (på ett jobb, i ett sällskap, i en relation) där de upplevde att de inte var respekterade - så flyttade de till ett annat ställe - där de upplevde sig högt värderade och var omtyckta." Kay Pollak formulerar det som att personerna värderade sig själva högt och vågade "byta sandlåda" istället för att stanna kvar som offer.

Ja, när vet man att måttet är rågat? Särskilt om man kanske inte själv känner sig som det mest utsatta offret, men upplever att klimatet man verkar i har offerrollen som en av sina byggstenar? Det kanske framgår av nästa kapitel i Pollaks bok. Lovar att återkomma i så fall.

Fram för det fantastiska!

Såhär fantastisk är jag
Jag vill sitta i ditt knä

Såhär fantastisk är jag
Vad du skulle sakna mig
om du försvann

Den här dikten, eller de här raderna, skrev jag i någon av vågorna av sorg och bearbetning efter min mammas död. Ganska långt efter min mammas död, för först då var jag redo, eller snarare då och då var jag redo för lite i taget.

Jag kommer att tänka på det jag skrivit när jag läser Kay Pollaks bok Att välja Glädje. Emellanåt finner jag mig tillrätta med sättet som boken är skriven på, lite fragmentariskt, med gott om halvhalter. Han inleder bok 3 såhär:

Vi är alla födda fullständigt gudomliga.
Någonstans på vägen har en del av oss förlorat vår tro på det.

Han berättar om hur förbundskapten inför det bejublade VM -94 klippte ihop och visade en film där varje spelare fanns med i några av sina riktigt stora ögonblick på fotbollsplanen. Och vi vet ju hur det gick (för unga eller extremt sportfrånvända: det gick fantastiskt bra, brons till lilla Sverige). Kay fortsätter:

Det är bra för självförtroendet att se sig själv i en vacker och fantastisk version. De flesta av oss har inte en coach som så välvilligt samlar in all vår storhet och låter oss med jämna mellanrum se på den. Vi får hitta på andra sätt.

Inte nog med att många av oss saknar coach, det är inte ovanligt att vi istället har en sträng domare som gör lååånga filmsekvenser av alla mindre fantastiska ögonblick och prestationer vi är del av. När han är på sitt mest diaboliska humör laddar han vår inre projektor med en och samma situation, där han tycker att vi inte gjort som vi skulle, och trycker på repeatknappen så att vi verkligen ska få det upptryckt i ansiktet på oss att vi gjort FEL. Och hur mycket "bättre" blir vi av det?

Det jag ville åt i min lilla dikt var nog barnets självklara insikt om sitt eget värde, och sin roll som centrum i sitt eget universum. Utåtblickande och kontaktsökande, men med en tydlig känsla för var den egna tyngdpunkten finns.

När jag börjar kantra hittar jag ofta igen min tyngdpunkt här på Livstid, och förstås tillsammans med familj och vänner. Det hjälper mig att tänka att det faktiskt är kontraproduktivt att låta domaren behålla fjärrkontrollen, det är inte ens duktigt att plåga sig så! Det senare biter ibland till och med på den snipiga damen inom mig. Okej då, säger hon, fram med rekordrullarna så hämtar jag chipsen.