Ett nystan som flyter med strömmen

Jetlag-snurren efter resan hem ger mig och mannen några sömnlösa timmar mitt i natten – samtidigt. Såna kan man bland annat använda för att prata, efter tre veckor med nya människor omkring oss på dagarna och barnen i närheten även på nätterna.

Vi konstaterar att jag har ett passionerat förhållande till jobbet. Jag vill hela tiden utvecklas och helst ska varje dag ge något nytt att tänka på, annars kommer tvivlen. I familjelivet har jag mycket lättare att njuta i det småskaliga nuet – inte minst i de förgängliga stunderna med barnen. Mannen är lite tvärtom. I de rymliga nattminutrarna har vi tid att vrida och vända på våra olikheter med nyfikenhet, utan ambitionen att ändra varann.

Jag tänker på Kay Pollaks föreläsning som jag såg på DVD, där han berättade om sina försök att börja simma mer med strömmen än mot den. Att – precis som Maria skriver – lita på att det jag behöver kommer till mig. Det är en form av hybris att tänka sig att det är jag som måste/kan styra vart jag ska ta vägen framöver. Det jag behöver göra är att frilägga min inre kompass, odla fantasier och drömmar så att riktningen blir tydlig, sen kommer tuvorna jag ska skutta på att visa sig.

Själva skutten måste jag ta med egen muskelkraft – att ta kontakt med personen som intresserar mig, att gå kursen eller söka jobbet. Men ju mer jag höjer blicken och ser skog istället för bara trän, desto lättare blir det att hitta. Det jag behöver göra är att samla mig, fokusera energi och värme på min kärna – här, där jag är – för att sedan öppna ögongen och se vägen framför mig.

Några gånger nu har jag haft en ny bild i mitt huvud när jag slumrat om kvällarna eller på olika flygplan: Ett nystan av fluffiga, ännu ospunna ulltåtar – sockervaddsliknande band som de vi såg i Upper Canada Village, ett kanadensiskt Skansen. Nystanet svävar ibland i min bröstkort, ibland i luften i olika miljöer. Där är min kärna, och den hastar inte iväg eller tror att den måste fixa allt. Den finns där, flyter och rör sig i harmoni med helheten.

På sista flighten från Canada köper vi en dagstidning och jag läser mitt horoskop med igenkännande nickningar. Jag har satt parentes om det som inte hade behövt vara med:
Your power to change things may be limited (at the moment) but there is no need to get frustrated about it. Life moves in cycles and it won’t be long before (you are back in command and making) things happen. In the meantime – chill!

Slutligen ler jag brett när jag läser Marias inlägg om att låta saker komma till sig – samma resonemang samtidigt utan samkörning – som så ofta.

Nu behöver jag bara en extrados tålamod, och kanske en kurs i att chilla.