Jag är på jakt efter ledtrådar, till hur jag ska utveckla det jag gör just nu eller hitta rätt väg vidare. Innan vi reste iväg funderade jag på om jag skulle snubbla över något här på okänd mark som kunde vara användbart. Och jo, det känns som jag har fått några vackra fjädrar och stenar med märklig form att lägga i min sommarask och ta med till jobbet och mina tankar om det om några veckor:
- I Duluth fick jag möjlighet att sitta med som en fluga på väggen i en samtalsgrupp för kvinnomisshandlare; ett 26-veckorsprogram som man kan ”dömas” till. Mycket intressant kan sägas om det, men det som jag vrider och vänder på nu efteråt är gruppledarnas (the facilitators) fingertoppskänsla i mötet med deltagarna. Att inte inbilla sig att den perfekta formuleringen ska skära som laser genom deras tvivelaktiga argument och få bladen att falla från deras ögon. Det handlar mer om att lägga ett åtminstone öppningsbart paket i deras knän och hoppas att de är redo att försöka trassla upp det. Den här träffen, nästa eller för någon kanske inte alls. Tålamod. Närvaro. Ömsom föra, ömsom följa.
- En hel dag i utbytesprogrammet i Duluth ägnades åt samhällets baksida och det stöd som finns där och som inte är direkt statsunderstött. Olika former av boenden, soppkök, ungdomsprogram med mera fick vi uppleva; soppköket som gäster bland andra. USA:s rika flora av välgörenhet och frivilligt arbete är imponerande. Man kan diskutera moralen i och konsekvenser av att ge bara om, när och hur man vill kontra vårt svenska system som jag tänker mig innebär att vi var och en bidrar mer till att stötta dem som behöver stöd, samtidigt som vi sällan investerar vårt personliga engagemang – om det inte gäller barnens idrottsklubb eller något annat närliggande. Att arbeta tydligare för dem som behöver det mest – hur skulle det vara?
- Språket. Jag håller inga föredrag och visst pratar vi mestadels svenska inom familjen här också, men det är ändå tydligt att engelskan flyter på bättre än någonsin. Alla This American Life-program jag har hällt i mig de senaste åren har gett effekt – vilket lyxigt sätt att lära! Det finns en resurs där, som kanske kunde användas mer. Och när jag undrar något har jag ju dig, Maria!
- Vår sista anhalt på resan – där vi är just nu – är våra vänner i Ottawa. Annika berättar om sin verksamhet i egna företaget TrulyU som mentor och coach för andra entreprenörer, med en sinnesvidgande och unik blandning av alla de kompetenser hon har samlat på sig genom åren. Målet är att hitta klinetens "life and business purpose". Inspiration, se möjligheter, tro att man har något att erbjuda, jantelagens rena motsats. En bra jetmotor för tankarna på vägen hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar