...men hemma bäst

Efter fem nätter i tält med hela stora familjen pratar jag med döttrarna om detta med att komma hem. Vi har haft en finfin resa med inte alltför många fnurror på alla relationstrådarna, trots den tropiska värmen och det extremt tajta umgänget, och det blir nästan tropiskt i hjärtat också när åttaåringen vid nattningen tackar för allt roligt hon har fått vara med om, all god restaurangmat och alla glassar hon har fått mumsa i sig (Trangiaköket blev inte direkt utslitet under just den här semestern).

Samtidigt märker jag att flickorna också är glada över att vara hemma igen, en känsla som jag själv hade svårt att få att infinna sig efter min barndoms semesterutflykter. Jag minns att hemkomsterna sällan genererade någon större förtjusning över sådant som mina egna döttrar uppskattar - att sova i egen säng, leka med hemmakompisarna eller äta den vanliga frukostmaten. Jag kunde liksom inte ställa upp på det där berömda uttrycket om borta bra men... Inte förrän jag blev vuxen och fick eget hushålle kunde jag känna så. Minns exempelvis hur fantastiskt det var att komma hem till min fina lägenhet med riktig toalett efter två månader med ett hål i golvet i en bungalow i Thailand.

Men just för att det tog så lång tid för mig att känna hemkomstglädje, blir jag så glad för att mina egna barn åtminstone emellanåt verkar vara bättre på det där med att leva i och njuta av nuet, oavsett om det är hemma i huset eller på en camping i Kolmården, än vad jag själv var i deras ålder. Kan det vara så att mammas mindfulness-strävan är lite smittsam? Kanske bidrar vår lilla kvällsrutin med att tänka igenom vad som varit särskilt bra just den här dagen en liten aning?